Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

det suger verkligen att vara hemma

Publicerad 2015-04-14 18:42:04 i Allmänt,

tisdag den 14 april 2015.

 

Jag har en jävla beslutsångest över om jag ska operera ryggen eller låta bli. Mina tankar maler på om operationen och om det är tillräckligt bra odds för att jag ska chansa eller inte. jag vet ju vad jag har… och det är ju inte tillräckligt bra för att vilja leva så här… å andra sidan vad gör jag om det blir sämre än det är? Skulle jag orka med att ha den här värken år ut och år in? Förmodligen inte. Om jag någonsin ska kunna leva ett normalt liv och arbeta och må bra så måste jag bli bra mycket bättre i ryggen. Om jag inte kan börja arbeta snart kommer ändå livet vara värdelöst.

Det lutar åt en operation så klart, men det har jag ju sagt länge nu och ändå tvekar jag hela tiden. Jag har skrivit mail efter mail till min kirurg och meddelat honom att vi kör på en operation… tyvärr så har jag inte vågat skicka dem till honom ännu. Jag håller fortfarande på att känner efter om jag kan hitta någonting som indikerar att en operation är fel väg att gå. Om jag gör en operation, klarar jag då av att ladda om och rehabilitera skiten en gång till? Jag känner mig inte så säker på att så är fallet… men å andra sidan har jag rest mig efter de flesta operationer, och kommit tillbaks… eller nästan i alla fall.

 Jag försöker att på egen hand hitta orsaken till mina problem och vrider och vänder inte bara på kroppen men även på varenda sten som kan dölja orsaken. Det senaste fyndet är att det är nog något som fastnar nere i ländryggen och gör så att det blir väldigt svår värk… sen helt plötsligt så släpper det ungefär som att det bara var två kotkroppar som låst sig i varandra i ett smärtsamt läge. Tyvärr så är det nog på en nivå nedanför den nivå som han har tänkt att operera in en diskprotes på. Det är inte bara det som orsakar värken, men det är nog det som orsakar den smärtan som kommer när jag sitter eller om jag vrider lite på ryggen.

Det är inte lätt att känna vart i ryggen problemen uppstår för värken sprider sig ut i höftbenen och ned i benen och upp i ryggen… ja det gör ont överallt faktiskt. På fredag blir det begravning av dotterns man, det blir tungt både för själen men även för kroppen för det är så långt att åka dit och tillbaks. Jag är rädd att alla minnen kommer att dyka upp där och då, dessutom så är jag rädd att det ska väcka en massa tankar om de sorger jag har gått igenom de senaste åtta åren och jag tänker då först och främst på förlusten av sonen och min mamma. Det var i deras fall inte en sådan fridsam död som det var för svärsonen… om man nu kan kalla någons död för fridsam överhuvudtaget, om det inte handlar om en mycket gammal människa som levt sitt liv färdigt.

Jag har verkligen lidit av min ensamhet idag, det har varit så tråkigt att jag faktiskt har försökt att sova hela dagen och det har jag lyckats bra med… men det suger verkligen att vara hemma varenda jävla dag utan att orka eller kunna göra något vettigt med tiden. Jag vill börja jobba, jag kommer inte att må bra innan jag kan göra det. Man kan förstå att många tror att det är skönt att inte jobba, det kanske jag också trodde när jag jobbade innan jag blev dålig, men jag lovar att jag aldrig ska tro att någon som är hemma utan att jobba, har det bra... och trivs med det… om det inte handlar om ett frivilligt val som pension eller liknande. Jag vill jobba och helst med ett hantverk igen… ett tungt om det går, men det är förstås orimligt… ett lätt får duga.

Jag måste göra operationen annars kommer mina chanser att komma tillbaks vara lika med noll tyvärr. Det jag är rädd för är vad som händer om jag opererar mig och ändå inte blir tillräckligt bra för att komma tillbaka… vad fan gör man då? Kommer jag att orka fortsätta kämpa då? Man kan inte säga någonting om framtiden, och det kanske är tur det förvisso, men det är också skrämmande om man gillar att ha koll på vad som kommer att ske och vad som ska hända härnäst… ja alltså möjligheten att planera sin dag, sin vecka och sitt liv. Jag är inte något kontrollfreak, men jag vill gärna veta vad som ska hända och hur det ska göras för att känna mig trygg… i alla fall i min vardag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela