hamna mellan stolarna
onsdag den 22 april 2015.
Vilken kväll jag hade igår… igen. Mina ben höll på att ta livet av mig, det var bland det värsta jag varit med om hittills i benvärk i alla fall. Jag vet inte om det var för att jag satt rätt så länge eller om det beror på något annat… kanske slumpen. Jag måste göra något nu för annars kommer jag inte greja det här med ryggen och allt. Jag är inte säker på att benvärken har någonting med mitt bäcken eller med min rygg att göra eftersom jag inte ser några tydliga mönster i det hela… förutom att det kommer och går lite hur som helst.
Det känns pinsamt att vända mig till min läkare igen, det börjar bli en riktig jävla följetong nu. Om jag bara visste vad som låg bakom benvärken så hade det känts bra mycket bättre… även om det inte fanns någonting att göra för att lindra den. Det kanske har någon naturlig förklaring och kommer från ryggen, men då skulle jag gärna vilja fråga min kirurg om sådan värk brukar komma från ryggen, jag tycker det är konstigt att det är båda benen som värker lika mycket. Jag ska försöka att bara ligga på sidan så att jag kan utesluta att det skulle vara någon nerv som kommer i kläm när jag har tryck på mina skinkor av mitt ryggläge.
Jag och min fru har bestämt oss för att sälja huset och flytta till en lägenhet, men det är jävligt svårt att få någon tyvärr. Vi känner att det är för tungt att bo så här med allt vad det innebär, sen så har jag problem med en granne också som har trakasserat familjen i tio år nu. Hon som trakasserar är tyvärr inte frisk i huvudet och lider av vanföreställningar, jag tror att det är någon schizofren diagnos hon har… eller jag hoppas att hon har fått en diagnos för hon är rätt så dålig för det mesta. Jag vet inte om det går att medicinera bort, i så fall så tar hon inte någon medicin för tillfället. Jag ska försöka att få kontakt med hennes före detta man idag och fråga om hon får någon hjälp… hon har nog bara honom och sonen som kan veta hur det ligger till.
Det är lika jobbigt för familjen att bli trakasserad fast hon är sjuk, men visst känns det som en liten tröst att det inte handlar om ren och skär ondska. Om hon däremot hade varit frisk så hade de saker hon gjort mot oss, och sagt om oss varit vidriga och onda saker. Det är ungefär som i en skräckfilm faktiskt… jag skulle ha anmält henne för länge sedan egentligen för hon har gjort familjen så mycket skada genom åren. Det har eskalerat sedan hennes man lämnade henne för två år sedan ungefär. Sen har jag en hög med räkningar som ligger och väntar på mig och ska betalas… eller rättare sagt skulle redan ha betalats för länge sedan… problemet är ju bara det att jag inte har några pengar eftersom jag är utförsäkrad.
Vilket jävla liv man har… först så har man värken som man har haft i mer än tjugo år, och på det har man blivit utförsäkrad så att allt man har sparat ihop har gått förlorat, man har blivit ett socialfall, har en granne som ofredar en, polisen som har tagit mina vapen och med det tagit mitt hopp ifrån mig att en gång kunna börja tävla aktivt igen. Vad finns det mer? Jo min mor blev vanvårdad sin sista tid i livet när hon med den hemskaste av alla neurologiska sjukdomar hamnade på sjukhus under semestertider. Sen förlorade jag min son endast tjugo år gammal, nu har min bror också fått en svår neurologisk sjukdom, och dottern blivit ensamstående tvåbarnsmor till två små barn eftersom hennes man dog plötsligt för ca tre veckor sedan.
Jag kommer inte på några roliga händelser som har inträffat mig de senaste tre åren… förutom att jag har fått ytterligare ett barnbarn att älska av hela mitt hjärta. Barnen och barnbarnen är nog det bästa som finns i mitt liv, fast det känns lite som att man skulle vilja att det fanns lite egna grejer att syssla med som gjorde mig glad.
Jag vill ha en lägenhet i stan eller i någon förort… söderförort. Tyvärr så hjälper det inte mig att sälja huset eftersom jag ändå inte få hyra något lägenhet… dels för att jag inte har någon inkomst och dels för att jag inte har stått tillräckligt länge i någon kö. Det är jobbigt att hamna mellan alla stolarna tycker jag. Det är liksom ingen som vill ha mig… inte försäkringskassan, inte arbetsförmedlingen och inte socialtjänsten. Det är likadant med boendet. Jag har inte möjligheter att bo i mitt hus eftersom jag inte klarar de långa resorna som det innebär om man ska gå på sjukgymnastig, eller jobba, eller träffa övriga familjen, t.ex. dottern som blivit ensamstående till två småttingar som är väldigt livliga om man säger så… hon behöver verkligen hjälp om hon ska klara av detta, men jag har varken råd eller kraft till de långa resorna till henne, tyvärr.
Nu har jag varit vaken sedan klockan fyra i morse på grund av värken men också av grubblerierna. Jag ska försöka att sova ett tag nu innan jag ska iväg och försöka att handla mat… på krediten på bensinkortet. Jag undrar vad socialen säger när hon får se mitt kontoutdrag och ser att jag har en jättefaktura betald till min bensinmack… hon kommer att tro att jag har åkt mycket bil… väldigt mycket. Jag har ju inte något val… frun och barnen måste i alla fall få äta sig mätta. Tyvärr så har jag fått tillbaks mycket av min aptit sedan jag började med citalopram i stället för sertralin… men det kan också vara ökad dos av Lyrican som hjälper upp aptiten. Om jag sover ett par timmar så hoppas jag att värken ger med sig lite, annars vet jag inte om jag kan åka och handla… jag orkar inte fokusera och får inte någon kraft om värken är för svår.