ligg kvar och rör dig inte…
måndag den 27 april 2015.
Vilken dag det var igår, jag trodde att jag skulle ge upp på grund av en outhärdlig värk i ländryggen. Det kändes som att varenda disk hade kollapsat och nerverna låg inklämda på varenda nivå under steloperationen. Jag har fortfarande fruktansvärt ont, men när jag klev upp ur sängen imorse så var ryggjäveln helt ok. Det är när jag böjer ryggen den minsta lilla millimeter eller när jag lutar överkroppen en grad framåt som det exploderar av smärta… helt groteskt mycket. Jag antar att det är så här dåligt för att jag är så inaktiv just nu, men såklart har nog det faktum att jag slutat med värkmedicinerna en stor roll i det hela.
Jag hade jättejobbiga utsättningsbesvär igår kväll… det var nära att jag gav upp och tog mina jävla opiodliknande mediciner. Fyfan vilken plåga det är att sluta med det jävla råttgiftet, det kommer liksom i vågor nu när det har gått ett par veckor. Den första veckan så är det ett konstant avtändande och det är väldigt svårt att härda ut plågorna då. Nu har jag ju också den här kraftiga värken som man vill ha lindring mot, så det är ju ytterligare ett problem med att sluta med värkmedicinen. Igår kändes det outhärdligt och jag känner att den här dagen kommer att bli ännu svårare vad gäller värken.
Idag är det i alla fall måndag och jag hoppas att det ska ringa en handläggare från försäkringskassan för att förklara för mig hur det ligger till med allting. Jag känner mig trots värken, lite klarare i huvudet idag, men å andra sidan så har jag inte ältat problem ännu… det har hållit sig lugnt därinne. Det är när jag försöker att hitta lösningar på mina problem som det blir för mycket för hjärnan, eller om jag ältar orättvisor som jag har utsatts för. Jag måste nog även skicka ett tredje mejl till min ryggkirurg eftersom han inte har bekräftat att han har sett de jag skickat till honom… han brukar nämligen det, så jag tänkte skicka ett till hans sekreterare också.
Jag ska försöka gå ett par korta promenader idag fast det tar emot något fruktansvärt. Jag drar mig alltid från att gå ut, fast det blir ju bättre i ryggen av promenaderna. Det är lite tokigt för jag vill inte resa mig ur sängen för att jag har för ont… fast jag vet att jag blir bättre så kan jag ändå inte förmå huvudet att tro på det, utan det säger bara – ligg kvar och rör dig inte… du har för ont… sjukt va? Jag har även en lista med saker som måste göras att ta tag i. Det är en lista som är två kilometer lång ungefär, men jag har nog tre saker inplanerade att göra idag, det är egentligen smågrejer för någon som är normal i huvudet, men för mig är det som att bestiga ett berg. Det är ett brev som skall postas, ett samtal som skall ringas och en skjutsning av dottern som tar tjugo minuter, och det är verkligen kraftansträngande att ta tag i dessa saker.
Jag känner mig relativt hög i humöret men det är bara för att jag inte har närmat mig alla problem i tankarna. Jag känner att det störtdyker när jag ägnar mina bekymmer en enda liten tanke. Jag tror att jag kan skriva om dessa bekymmer utan att trigga igång mitt dåliga mående, men jag törs inte ens prova det nu när jag har sådan värk… jag har fullt upp med att överleva den här dagen. Det handlar annars mest om det här med ekonomin och boendefrågan… jag blir antagligen hemlös snart och satt i konkurs… och det sker nog även om jag får rätt hos försäkringskassan, för frun har ju också ett ärende där som garanterat kommer att avslås, dessutom så kan jag inte flytta något som ryggen är nu… det går inte ens om jag käkar hinkvis med medicin… inte den här gången, inte en suck.