Kronisk värk suger

torsdag den 26 februari 2015.

Jag blir snart galen av den här satans värken, jag står inte ut med den längre… jag är sjukt trött på att vara sjuk och trött. Dagen började med mycket värk i si-leden med utstrålningar ned i benet, och jag skulle nog säga en sexa på vas-skalan. Att ha en sexa låter ju inte så farligt, men när det håller på dygnet runt så räcker det med en tvåa på skalan för att det ska bli skitjobbigt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ta nästa steg för att bli frisk. Mina tankar rör sig mycket kring min värk tyvärr, och det är nog därför som människor runt mig i min närhet undviker mig… de orkar inte med att höra på skiten, vilket jag förstår.

Jag tycker att det är skitjobbigt och höra på andra människor som gnäller av olika anledningar, men jag förstår dem samtidigt, för det är otroligt tufft att bära en börda själv. Jag ska försöka att bli bättre på att lyssna på människor, och bättre på att hålla mina tankar inom mig, åtminstone själva gnället över min jobbiga situation. Om jag släpper min gard för några sekunder så kommer mina bittra tankar och tar över mitt tänk, det är omöjligt att inte glida in i katastroftänket då. När jag är inne i katastrofbubblan så kretsar tankarna kring allt som är dåligt i mitt liv, men också allt som är dåligt i världen.

När jag läser nyheterna och håller mig uppdaterad på allting som händer runt om i världen så blir jag nedslagen. Jag känner att det är kört för hela mänskligheten, vilket är en väldigt jobbig känsla. Jag antar att det är min depression som gör att jag ser så mörkt på framtiden för mänskligheten. Det finns så otroligt mycket hopp och kärlek i världen, så det kommer nog att lösa sig om vi börjar samarbeta och tar hand om varandra. Jag har tagit mitt ansvar ett par dagar nu, för jag har spridit lite glädje hos de få människor jag har haft kontakt med. Det har handlat om små gärningar av medmänsklighet, men det gör verkligen gott för både mottagaren och givaren.

Min handläggare på socialen är på gränsen att gå in i väggen, jag ser alla tecken hos henne, så det är bara en tidsfråga innan hon kraschlandar, och det vill jag verkligen inte att hon gör. Jag vet att hon relativt ofta är frånvarande med sjukt barn, och jag tror att det är det som hon blir stressad över… för de har en otroligt hög arbetsbelastning och varje gång någon måste vara hemma från jobbet så läggs det ytterligare börda på handläggarnas axlar. Det gör ont i mig att se en sådan fin och empatisk människa lida, så jag har överöst henne med beröm, och talat om för henne att jag tycker hon är en fantastisk person som bemöter oss på ett fint sätt. Hon blev verkligen glad när jag sade vad jag tyckte… hon blev lite rörd… och då sade jag bara sanningen, det kanske är något som fler borde tänka på.

Det behövs inte så mycket för att göra skillnad i världen, och även om man inte själv kan göra allt för alla, så kan man göra något för någon, och det ändrar världen till en bättre plats för oss alla. Jag tycker att livet är grymt tungt just nu, men jag antar att det kan ändra sig snabbt, både till det bättre och till det sämre… det är ju femtio procents chans till att det blir till det bättre, och det är ett jävligt högt odds. Keep on fighting, är väl det som gäller antar jag, så jag biter ihop en dag till och stångar pannan blodig i jakten på ett bättre liv med mindre eller ingen värk alls.

måndag den 23 februari 2015.

Vilken dag det har varit… ja jävlar vilken plåga man utsätter sig för. Åkte in till arbetsförmedlingen idag för att träffa min nya handläggare och min arbetsterapeut. Jag var rätt så mör i rygg o bäcken när jag kom fram efter en fyrtio minuters bilfärd, så det var en rätt tung början på dagen kan man säga. Väl på arbetsförmedlingen så träffade jag de två tjejerna som var i min ålder ungefär, och arbetsterapeuten gillar jag stenhårt, hon är helt fantastiskt underbar… hon återställer mitt hopp om mänskligheten, verkligen. Min nya handläggare verkade också rätt så bra, men hon var lite svår att komma underfund med… men det blir nog bra.

Vi gick igenom min situation med sjukskrivningen och utförsäkringen, och de konstaterade rätt snart att jag inte hade något på arbetsförmedlingen att göra, eftersom där är man om man kan söka ett jobb, och inte om man är för dålig för att göra det. De förstod det tokiga med hela situationen, och de skulle försöka få till ett möte med försäkringskassan, eftersom det är de som ska ta sitt ansvar över mig, för det är faktiskt försäkringskassan som tar hand om sjuka, arbetsförmedlingen som tar hand om arbetssökande, och socialtjänsten som tar hand om de som inte kan sorteras in under dessa två kategorier. Jag är sjukskriven, alltså skall försäkringskassan ta hand om mig… punkt slut, det var vad de konstaterade.

Min arbetsterapeut vill jag gärna behålla för att ha när jag kommer så långt i min rehabilitering, hon är fantastisk. Jag försökte att varva sittande och ståendet under vårt möte, men det var tre personer i ett väldigt litet rum, så det var svårt att vandra omkring eller hänga över ryggstödet… så det var en väldigt lång timme som mötet varade. Jag höll på att svimma av smärtan på slutet, och när jag skulle gå till bilen så kändes det som att gå med en träsko på ena foten och barfota på den andra… väldigt styltigt var det. Det känns som att ländryggskotorna har hamnat huller om buller och fastnat i det läget ungefär… jävligt ont.

Nu ligger jag här i min säng och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen… värken är riktigt intensiv, och det är väldigt svårt att ställa mig upp, och ännu svårare att gå. Jag tänker ändå äta en bit mat nu, och sedan skall jag försöka att ta mig ut och gå en sväng… bara för att se om det blir bättre eller sämre. Det krävs en väldigt stor kraftansamling rent mentalt för att orka ta sig ut… väldigt stor. Just nu så är det svårt att se någon ljusning, men jag har funderat på att hoppa på den där operationen av ryggen där de ersätter den trasigaste disken med en protes av titan. Jag har tvekat inför den operationen för att det känns som det är ett lite väl stort ingrepp, även om min kirurg säger att det är en lättare operation eftersom man går in via magen istället för ryggen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, för även om jag åtgärdar ryggen så har jag min si-led kvar som jävlas med mig. Vilken soppa man har hamnat i, skitjobbigt är det. Jag ska snart ta min medicin inför natten och jag hoppas att jag vaknar upp med lite mindre värk imorgon bitti. Nu ska jag försöka att skriva det där brevsvaret till mina eventuella framtida brevvänner… inte för att jag vet vad jag ska skriva om… jag har inte något som är spännande eller intressant att berätta om, ja förutom saker jag har varit med om tidigare i livet. Jag får nog ta och skriva lite om mina känslor och drömmar om framtiden… det är ju inte så tråkigt, eftersom vad som helst kan hända i framtiden… vem vet… jag kanske till och med blir helt återställd.  J

söndag den 22 februari 2015.

Nu har jag varit rätt så duktig i ett par dagar för jag har nämligen tagit flera korta promenader om dagen. Jag känner en viss förbättring av värken, men jag får också ökad värk i och runt bäckenet. Det är inte träningsvärk, utan det känns som att bäckenet håller på att brytas isär av gravitationen… eller som om höfterna håller på att glida ur sina ledskålar. Jag kommer att fortsätta mina promenader, även om det känns motigt. Jag kan erkänna att det tar emot något fruktansvärt när jag ska promenera, det är värken som pacificerar mig och vill få mig att krypa ihop som ett skadat djur.

Imorgon så ska jag i alla fall träffa arbetsterapeuten och min handläggare på arbetsförmedlingen, och jag måste åka dit… även om jag får sådan där jävla ångest som jag brukar få. Jag har en del papper som jag ska lämna hos kommunen angående att jag söker färdtjänst. Egentligen så är färdtjänst overkill för mig, men eftersom jag får socialbidrag så räcker inte pengarna till att resa fram och tillbaka till sjukgymnastiken och KBT:n eller någon annan resa heller för den delen, så jag söker färdtjänst för att då kan soc hjälpa till att betala resorna… och det var deras ide.

Jag har fortfarande inte skrivit till de som svarade på min annons om brevvänner, och det beror nog på att jag inte vet vad jag ska skriva om. Hur jag än letar inom mig så hittar jag inte något som är intressant eller spännande. Mitt självförtroende är verkligen i botten, och fastän jag vet att jag är en person som har mycket att prata om, så känns det helt tomt uppe i bollen. Allting kul som har hänt i mitt liv har hänt före min depression och innan min värk blev så här svår som den är nu. Jag saknar modet att möta en annan människa tanke mot tanke, eller känsla mot känsla… jag är, eller rättare sagt har blivit, mycket räddare för att kommunicera med andra människor.

En sak som är positiv är i alla fall att det känns som vår i luften nu… man hör småfåglarna kvittra som galningar, och jag antar att det är en partner de ropar på… även om det verkar vara lite väl tidigt på året för att lägga ägg. Jag ska försöka att få till det med stretching av benen och ländryggen, och se om det kan lindra min värk. Jag är lite osäker på om det behövs stretchas eftersom att det kan vara en för stor rörlighet i bäckenlederna som orsakar min smärta därifrån. Jag har alltid varit sjukt rörlig och vig i mina ben och mitt bäcken. Utan att värma upp eller stretcha kan jag sätta handflatorna i golvet framför fötterna… och då är jag ju ändå stelopererad på tre nivåer i ländryggen.

Om jag får färdtjänst så kommer jag att satsa allting på att rehabilitera mig själv. Jag är ganska säker på att mina problem kommer att finnas kvar, men det kommer vara mycket mindre värk att handskas med i alla fall. Jag kommer nog att kunna vända den här skutan innan den går upp på ett skär och slås sönder i bränningarna… men det krävs mycket styrka är jag rädd. Jag får sätta min tro till de högre makterna, och då menar jag inte gud eller någon sådan gubbe, utan snarare de makterna som gör oss människor så starka, viljans makt. Jag kommer att bli bra igen, det vet jag helt säkert… bra.  

fredag den 20 februari 2015.

Det var meningen att jag skulle ha gått på kbt igår, men jag hade så ont i ryggen så jag ställde in. Jag kan erkänna att det var lite ångest bakom det beslutet, för jag vet att min psykolog kommer att gnälla på mig. När jag har så där ont så blir allting så väldigt tungt, bara att resa sig ur sängen kan vara som att bestiga ett högt berg. Jag har i alla fall tagit en morgonpromenad med hunden, och det gick så där. Det gjorde ont i högra halvan av bäckenet och längst ner i korsryggen, och det blev värre för varje steg jag tog. Mitt först opererade ben värker också. Det är dessutom vridet så att jag är kobent på den sidan… ser inte klokt ut faktiskt.

På måndag så ska jag i alla fall träffa arbetsterapeuten och min nya handläggare på arbetsförmedlingen. Vi ska planer in ett möte med försäkringskassan för att utreda om det finns något sätt som jag kan klara av att arbetsträna på. Min arbetsterapeut frågade mig om det fanns en möjlighet att jag skulle kunna arbeta med ett riktigt förvärvsarbete, men hon ställde frågan mer som ett påstående, och jag tänkte efter ett tag och sa att om det var ett omväxlande jobb där man kunde vila ryggen när som helst det behövdes. Det behöver också vara ett jobb som är nära hemmet, för jag har svårt med resor.

Hon tittade på mig och frågade om jag verkligen trodde att det fanns ett sådant arbete… jag svarade nej. Hon sa att vi måste vara realistiska och se till verkligheten och inte fantisera fram jobb som inte finns. Det finns inget jobb som skulle fungera just nu sa hon. Du ska fokusera på att få ett drägligt liv först och främst sa hon, men jag behöver jobba för att få in pengar till mat och bostad svarade jag. Hur länge tror du att det håller, undrade hon… jag tänkte efter en stund och svarade två-tre dagar kanske… precis, och det är därför du måste lägga krutet på att bli rehabiliterad. Jag förklarade för henne att jag inte hade rätt till sjukpenning för att jag ansågs vara arbetsför till hundra procent, och jag såg på hennes min att jag inte var den enda som råkat ut för det här… hon suckade och skakade lite på huvudet… fan vad trött jag blir sade hon.

Jag blir galen på den här värken snart, står inte ut en dag till. Allting blir till en plåga när man har ont… precis allting faktiskt. Jag märker på mig själv att jag blir mindre och mindre intresserad av att hitta en lösning på mina problem… det känns som att det inte finns någon lösning, och att mitt liv inte kommer att bli något bättre än det är just nu. Jag har kämpat på i tjugo år med den här skiten nu, och jag känner att jag har fått nog. Om jag inte hade haft min familj så hade jag bara skitit i det här och somnat in för gott, men nu har jag familj, så jag måste kämpa vidare… fast jag lider vareviga sekund på dygnet, förutom när jag sover vill säga.

Jag har bestämt mig för att pressa kroppen lite några dagar för att se vad som händer med den. Jag tog en promenad igår och jag har redan tagit en idag, och jag ska minst ta en till. Det känns i bäckenleden att den är ansträngd eftersom den värker rätt så bra… kanske en sexa på vas-skalan. När jag går så känns kroppen helt sned i midjepartiet och jag får inget flow i rörelsen. Om detta beror på stelhet i höfterna eller om det är en låsning i si-leden, det har jag inte någon aning om. Jag ska försöka att förbättra min kost också för den har varit usel de sista åren… inte så konstigt att man inte orkar någonting.

onsdag den 18 februari 2015.

Jösses vilken kväll det var igår, jag hamnade nog på en åtta i vas-skalan… eller kanske en nia. Jag började med saroten igår, och jag tog den till natten… jisses vad jag somnade fort. Jag har nästan sovit hela natten, men frun väckte mig vid midnatt och ville att jag skulle släppa ut hundarna. Jag var helt borta när jag klev upp ur sängen och frun började bråka om att jag var konstig för att jag gjorde tokiga saker, men det var som att gå i sömnen ungefär. Jag hade stoppat ner handen i en burk med salt och sagt att det var konstiga kemikalier i den. Jag försökte också gå på toaletten, men det var upptaget. Jag hade tagit fram min nyckelknippa och försökte låsa upp dörren med hemnyckeln… flera gånger, men det fanns inte något lås.

Jag kände mig väldigt dåsig nu på morgonen, och jag är säker på att det var medicinens fel. Nu framåt lunch så känns det lite bättre, men jag är fortfarande lite segare i huvudet än vanligt. Kom precis in från en promenad. Jag gick tre kilometer och jag är väldigt nöjd med det. Jag har värk i ländryggen idag med, men den är kanske på en sexa, vilket är bra mycket bättre än igår, det är bara höger bäckenled som är värre. Jag hade så ont igår så jag försökte att få tag på min läkare så att hon kunde skriva ut något starkare att ta när värken blir så där outhärdlig, men hon hade fyllt sin telefontid som vanligt.

jag kan inte skaka av mig den där känslan av uppgivenhet som jag har, och det är jobbigt att känna att ingenting spelar någon roll. Allt det här med försäkringskassan har verkligen knäckt mig, jag är så frustrerad över att vara helt maktlös. Det skulle vara kul att få träffa flera som är i samma situation som mig, ja alltså sådana som är sjukskrivna men utförsäkrade. Jag tänker ofta att jag bara ska skita i att vara sjukskriven och börja jobba istället, men det hjälper inte att tänka så, för det går inte att jobba med någonting hur jävla mycket jag än vill… värken gör det omöjligt för mig.

Imorgon så måste jag ringa till min handläggare på soc, så att jag kan fråga henne om det finns möjligheter att få någon slags hjälp med att bli godkänd som hyrestagare av en lägenhet. På något sätt så känns det angeläget att vi får tag i en lägenhet så att familjen klarar att ta hand om sig själva om någonting skulle hända mig… eller om jag skulle vilja lämna familjen, vilket jag faktiskt har tänkt på av olika anledningar. Det finns vissa saker som jag skulle vilja göra i livet… med livet, och några av dessa saker kräver att jag får ta hand om mig själv. Jag har haft en tanke på att åka ut i världen och hjälpa till vid olika konflikter, kanske den i Syrien eller Irak. Innan jag kan klara av en sådan grej så måste jag ju först bli bra mycket bättre i ryggen och bäcken, annars blir det omöjligt.

Jag är en sådan där människa som alltid har tyckt om äventyr, och när jag blev pappa så har det inte funnits någon tid för det, så nu när barnen är vuxna så skulle jag vilja göra ett stort äventyr, och det jag kommer på som är gratis är att åka till ett krigsdrabbat land och hjälpa befolkningen med skydd och resurser, men det är förstås en dröm och en farlig sådan, men ibland så är det farliga det som får livet att vara värt att leva… i alla fall i min värld. Jag förstår att mina nära och kära skulle bli jätteledsna och oroliga om jag åkte till ett ställe där det finns en stor chans att jag aldrig kommer levande ifrån. Som min rygg känns nu så kommer det nog aldrig att ske, men man får väl hoppas.

Om jag skulle kunna rädda ett enda barn eller en enda människa genom att göra denna resa, så skulle det vara värt lika mycket som livet. Jag har alltid drömt om att göra något speciellt för att rädda någon, och även om det innebär att familjen blir lidande så tycker jag att skulle vara värt det om det kunde hjälpa någon som hade det värre än dem. Det känns lite som att familjen är bortskämd, ja att de är vana att jag alltid skall finnas där för deras skull… nästan som att de skiter i om jag lever mitt liv för mig själv… de tycker nog att jag lever för att de ska ha det bra och att de ska tas om hand av någon… men jag vet att de klarar sig med livet i behåll… det kanske inte ett barn eller en familj i ett krigsdrabbat område gör.

tisdag den 17 februari 2015 eftermiddag.

Har precis kommit hem från civilisationen och jag lovar dig att jag har overkligt ont i ländryggen. Jag vet inte vad det är som är fel, men det är någonting som inte stämmer därinne. Ett apoteksärende, ett snabbt besök på kommunhuset och totalt två och en halv timmes resa om man räknar med ärendena, och jag är redo att hoppa framför tåget. Det här fungerar inte längre, jag måste ringa till min läkare i morgon och fråga henne om det finns någonting att göra åt det. Jag struntar i att det tar död på mig de där läkemedlen, för så här går inte att ha det.

Om det här fortsätter så kommer jag att vara död inom ett halvår… det finns inte på världskartan att jag ska orka fortsätta längre än så. Jag kan glömma sjukpenningskampen, för det kommer inte att behövas någon mer ersättning om inte jag får kontroll på värken snart. Jag skulle vilja mäta värken på något sätt, för som det är nu så har jag en sjukdom som inte ens syns, vilket gör att försäkringskassan tror att man är en fuskare, och det tror nog en hel del andra också. Egentligen är det inte försäkringskassan som är problemet, utan det är snarare läkarna som inte kan formulera sig eller om de inte törs eller vill skriva ett intyg som talar om vad mina problem är.

Läkarna kanske inte heller tror på mig när jag berättar om mina problem, och det kanske är därför jag aldrig får någon hjälp eller har någon som är villig att skriva ett intyg som talar om för försäkringskassan hur min situation ser ut. Det är så löjligt, jag anses som fullt arbetsför, som vilken människa som helst, jag har inte ens min arbetsförmåga nedsatt med en fjärdedel… e det rimligt att behandla en människa så… helt överkörd av systemet, det är en skandal, men jag är inte direkt ensam heller. Jag skulle vilja nå ut till omvärlden med min historia, men jag klarar inte att skriva den för det blir bara gnälligt och bittert, och sakligheten försvinner tyvärr… dessutom har jag svårt att fortsätta efter att jag pausar i skrivandet, och pausa måste jag göra efter max två sidors text, så det är därför jag nästan aldrig lyckas skriva något längre.

Jag har en kraftigt brännande och svidande smärta i ländryggen, och det känns som att hela stora senan som ländryggen har är inflammerad, eller så är det alla nerver som är påverkade av något. Jag vet att ms kan orsaka smärta i ländryggen, men det känns långsökt eftersom den blir värre av att sitta upp eller ligga på rygg, och om det skulle vara nerver som orsakade den så borde det inte spela någon roll hur jag behandlade ryggen… åtminstone inte så mycket. Jag skulle vilja kunna jobba och umgås som en vanlig Svensson, det har varit så många år som jag inte har kunnat deltaga i livet på riktigt, och det känns tungt, man lever liksom bara en gång… minst.

Jag har så mycket drömmar som jag skulle vilja uppfylla. En av mina drömmar är att jobba med människor i nöd, eller människor som har det svårt. Jag vill hjälpa människor, jag vill vara en hjälte som gör skillnad i världen. Jag behöver ju inte bli helt smärtfri eller fullt rörlig, utan det enda jag begär är att jag får så pass lite ont så att jag orkar jobba en hel dag helst, eller en halv, men jag ska kunna fokusera på det jag ska göra och inte distraheras och utmattas helt av min värk. Det känns konstigt att sjukvården kan byta hjärtan och lungor, bota aids och cancer, operera in elektronik i öron och i hjärnan… men de kan inte mildra någons värk med femtio procent… kan det verkligen stämma?

Även om jag verkligen behöver gå på kbt så vet jag inte om jag klarar det på grund av min värk. Jag testade ju att åka in och käka med ett par polare och brorsan i fredags, och det slutade ju inte så bra. Värken har varit mycket svår sedan dess, och efter dagens resa så inser jag nog att jag inte kommer att klara av det i det skicket jag är i tyvärr. Sedan har vi ju den ekonomiska biten som är en helt annan sak. Det är inte ett livshotande problem som värken och depressionen, men den sätter en del käppar i hjulen. Tänk om jag inte hade haft ont men ändå hade blivit av med arbete och alla inkomstmöjligheter, då hade jag kunnat göra vad jag ville. Jag kunde ha valt att bo i skogen och klarat mig på det naturen ger, eller så hade jag kunnat åka ner till Syrien och skyddat kurderna från de där monstren i IS. Jag kunde ha gjort så många saker som hade varit meningsfulla även om jag inte hade haft ett öre… med en fungerande kropp så finns det inte några gränser på vad som är möjligt… som det är nu så finns det inga möjligheter alls… inte ens att leva.

Om jag orkade gå igenom och återberätta min situation för någon inom pressen så kanske det skulle kunna hjälpa både mig och andra i liknande situation som mig… och det är många som är i den här situationen tyvärr. Jag skulle vilja göra ett försök att kontakta någon dagstidning eller kvällstidning, men det är inte så lätt eftersom det är andra människor med i bilden som kanske inte vill bli outade med att de har en pappa som de skäms över, och mår dåligt över att behöva se lida. Tyvärr så är det också vanligt att man får ett gäng haters på halsen om man går ut i offentligheten, och sedan så har vi alla de som tycker att det är lite tyck synd om mig-varning om man sitter och beklagar sig i tv eller pressen… vilket jag också tyckte innan jag öppnade mitt själens öga och såg förbi alla ridåer av förutfattade meningar.

Det är inte ofta som jag har känt mig så här maktlös eller utsatt, faktiskt aldrig när jag tänker efter. Jag lider verkligen av deras behandling, den har ju förstört så många år av mitt liv kan man säga. Det hela började när de hotade att dra in sjukpenningen vid första gränsen av dagar. Jag blev så stressad över att bli utan inkomst att jag kraschade helt och hållet… jag höll då på att avsluta min rehabilitering på ett ryggcenter, och jag hade kommit rätt långt i min resa mot ett värdigt liv. Jag hade börjat se framåt äntligen, och allting gick åt helvete när deras hot började droppa in med posten. Jag tycker att det var ett sådant slöseri att lägga de resurserna på mig med rehabcenter och experthjälp, och sedan bara slå undan fötterna på mig tills jag hamnade inom psykiatrin med panikångest och riktigt stora besvär med ångest och depression.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag aldrig hämtade mig från den kraschen, och även om jag började jobba så blev jag aldrig frisk i själen igen. Den gången så behövde jag bara göra av med mitt livs sparkapital för att överleva den svåraste tiden… denna gång så kommer jag att förlora allting, mitt hus, min familj, och kanske mitt liv… eller kanske och kanske, jag har redan förlorat mitt liv, och det är de som är den största orsaken till det, efter värken vill säga. Nej jag orkar inte kämpa mer… jag vet inte varifrån jag ska hämta kraften längre. Mina batterier är slut och verkar inte gå att ladda upp mer… de är utbrända. Jag funderar på att sluta skriva här också, och även om det har ett terapeutiskt syfte så blir jag bara gnälligare och mer besviken på samhället när jag påminner mig själv om orättvisorna hela tiden.

Jag skulle verkligen behöva fokusera på det som är bra i livet… problemet är bara att jag inte klarar av att se det som är bra eftersom jag sitter fast i mitt negativa tänkande. Jag vet inte hur jag ska bryta den här spiralen som är nedåtgående och destruktiv. Jag behöver ro för att orka fokusera, och för att få ro så skulle jag behöva sluta att oroa mig för pengar, men det är inte så lätt när man inte ens har en hundring kvar att köpa mat för till familjen… vilket är stressande. Jag kommer inte någonstans med sjukvården, jag kommer inte någonstans med försäkringskassan, psyket, arbetsförmedlingen, eller socialtjänsten… jag har fastnat i ett veritabelt helvete om man ska uttrycka sig så… och jag kommer inte loss helt enkelt.

Jag bara gnäller och gnäller… vilken loser man är. Det är kul att man har lyckats gå från att vara en människa som inte lät någon trampa på en, till att vara en människa utan självkänsla överhuvudtaget. Jag förstår hur de som tigger känner sig, tänk att ge upp den sista värdigheten man har för att kunna köpa mat till sina barn. Tänk att man låter maktgalna tjänstemän på kommunen och på försäkringskassan bara trampa över hela ens själ… tänk att man låter dem stå och pissa i ens utsträckta händer, helt utan stolthet står man där och ser sin enda chans i de som förnedrar en… utan att tordas göra motstånd eller med någon slags självaktning be dem dra åt helvete. Det är också lustigt att en stor och stark krigare som mig, som med lätthet kunde dräpa dessa monster med mina bara händer, låter mig misshandlas för att jag är för rädd att de om jag säger ifrån skall göra mitt liv till ett ännu värre helvete än det redan är.

Imorgon ska jag börja skriva om deras behandling av mig och min familj… även om det kräver den sista av den fjuttiga energin jag har kvar.

tisdag den 17 februari 2015.

Det blev en natt som går till historien som en av de värsta på säkert ett år, mardrömsvärk i bäcken o benen. Jag sov nog inte en timme i stöten, och var tvungen att gå upp tre gånger, och fast jag hade bestämt mig för att inte ta tramadol så blev jag tvungen att ta en extra vid fyra på morgonen. Jag var hos min husläkare igår och vi diskuterade en massa saker, men vi kom väl inte fram till någonting vettigt tror jag. Hon fyllde i ett sjukintyg om att jag skulle få färdtjänst, och sedan diskuterade vi om att börja med saroten mot värken också.

Jag fick slut på saroten för tre veckor sedan och hade inte råd att hämta ut någon ny medicin så jag slutade tvärt med den, vilket fick mig att må skitdåligt. Jag hade värsta utsättningssymptomen och tror att den ökade värken har med det att göra. Jag har ju även dragit ned på tramadolet, så det får en också att bli som en avtändande narkoman, fy fan vad man mår dåligt av den skiten. Jag har i alla fall bestämt mig för att börja med saroten igen, så idag ska jag försöka ta mig till apoteket och hämta ut det… vem vet, det kanske blir mycket drägligare vad gäller värken igen.

Min doktor hade fått ett samtal från min psykolog om att jag har skjutvapen hemma, och eftersom jag har mått dåligt så måste de rapportera det till myndigheterna. Min doktor var jätteupprörd över att psykologen hade gått över mitt huvud och kontaktat henne, och hon hade frågat psykologen hur hon trodde att det skulle påverka mitt mående. Min doktor tyckte att min psykolog skulle ta detta med mig först innan hon kontaktade henne, och det kändes väl inte så kul att min läkare skulle behöva släppa bomben hos mig. Mitt intresse för sportskytte är mitt största intresse, och jag har tävlat med framgång och har många av mina kompisar inom klubben som jag har varit aktiv i tjugofem år i.

Om psykologen tror att jag skulle må bättre av att få mitt enda intresse borttaget från mig så tror hon fel. Själva tanken bakom det hela var att hon var orolig över att jag skulle ta mitt liv när jag mår som sämst, vilket känns väldigt löjligt att det skulle hindra en man från att ta sitt liv genom att ta bort hans skjutvapen som dessutom är hans idrottsredskap. Jag är man, och män lyckas med att ta sina liv väldigt effektivt, det skulle innebära att de kanske skulle ta bort alla knivar, rep, bensin och eld, tillgång till bil, stänga bron, stoppa tågen, ta min hög med mediciner, mina verktyg, sondmata mig, sätta en trak, och framför allt inte avvisa min husläkares remisser gång på gång, vilket de verkar ha glömt. När jag ringde deras mobila team för två tre år sedan och bad om hjälp för att jag mådde så dåligt så svarade de bara att jag kunde åka in till psykakuten, men att jag inte skulle räkna med att få hjälp där… det var för övrigt samma kvinna som ringde upp mig härom veckan när min psykolog hade dragit på värsta grejen med psykiatrin.

Jag skulle egentligen börja på KBT på torsdag igen, men jag kommer att skita i det, för jag är så besviken på att hon inte ringde mig och meddelade mig om att hon skulle tvinga min läkare att göra en anmälan till myndigheterna om min sport som innebär att jag har skjutvapen. Jag ska ta och ringa till psykologen nu och avboka allt som har med dem att göra, visserligen så känner jag att jag behöver hjälp med mitt mående och min depression, men det hade varit effektivare om sjukvården kunde hjälpa till att lindra min värk istället… då hade jag nog aldrig hamnat i det här måendet från den första början.

Just nu så mår jag hyfsat med tanke på vilken värk och vilken påfrestande livssituation jag har, men för en vecka sedan var jag ju skitlåg och mådde skit, så det svänger ju en massa. Jag fick mitt slutgiltiga avslag på ansökan om rätten till sjukpenning, vilket var väntat, så nu är det överklagan till kammarrätten istället som gäller. Det känns jävligt orättvist att de inte kan ge mig rätt till sjukpenning överhuvudtaget, jag klarar ju inte ens av att storhandla eller sitta och fika med min egen familj vid bordet. Samhället är så sjukt, och jag antar att det är våran förra regering som har förstört allting. Jag känner mig jävligt bitter just nu, och om jag ska vara ärlig så har jag lust att bara skita i att vara en del av det här samhället. Om jag inte hade varit i behov av smärtlindring och hade varit lite rörligare så hade jag flyttat ut i naturen och bott i tält och jagat min egen mat, men det kräver ju att jag är lite friskare så att jag orkar jaga eller klarar att bo i ett tält.

Nog med gnäll, det finns bra saker i livet också, och det jag tänker på är alla fantastiska människor som vårt samhälle består av, eller snarare vad hela jordens människor är för underbara skapelser. Jag blir rörd när jag tänker på alla dessa fina kärleksyttringar som sker dagligen runt hela världen, det kan vara allt ifrån en människa som ler varmt åt en främling, till en mamma som ammar sitt barn med värme och kärlek. Människor som sträcker ut sin hand till en medmänniska för att hjälpa den genom en svårighet, eller en annan som ger och ger av sig själv bara för glädjen och kärleken det genererar. Människor är fantastiska och underbara, och jag tror att allt ont som människor gör är frukten av ett samhälle som inte fungerar, ett samhälle som har blivit för stressigt på många vis, och det utanförskap som skapas genom att slå undan benen för sjuka eller utsatta människor gör ju inte saken bättre precis.

måndag den 16 februari 2015.

Vaknade upp med en väldigt stel kropp idag och värken i ryggen är massiv, vilket i och för sig är positivt så till vida att bäckenet och benen inte får fram sina signaler till hjärnan lika lätt, så det är värken som skriker högst som hörs… och känns. Jag kände mig fruktansvärt låg i morse när jag vaknade, men det har givit med sig litegrand. Idag ska jag försöka få ork till att fylla i ansökan om försörjningsstöd för mars månad, och det känns skitjobbigt. Det är ett jättejobb att ordna fram kontoutdrag, kvitton på medicin och allt annat som ska med i ansökan… åtminstone för mig.

Mina tankar vandrar hela tiden i huvudet och det är så svårt att koncentrera sig på det som behöver koncentreras på, och det är ett jättestort handikapp verkligen. Jag har mått jävligt dåligt av medicinerna eller om det är nedtrappningen av medicinerna, jag antar att det är utsättningssymptomen från medicinen som får hela min kropp att kännas helt förgiftad… som en baksmälla utav grövre karaktär kan man lugnt likna det vid, eller en influensaliknande förkylning som inte vill ge med sig. Jag är uppriktigt sagt uppgiven, och som det känns just nu så skulle jag bara vilja slippa allting.

Jag fick lite svar på min annons på brevvänsförmedlingen, men jag har inte haft lust att skriva till någon ännu. Just nu så känner jag att det skulle vara kul att få ta del av någon annans liv, och kanske lära känna en människa lite djupare än jag gör med någon annan än mig själv. Det pendlar så mycket upp och ner i mitt liv just nu, och snabbt går det också… jag hinner knappt med i svängarna. Den ena stunden kan jag känna stark kärlek till människor för att de just är människor, och en stund senare så känner jag att det är helt ovidkommande med deras existens, och att det mest är irriterande för att de finns… vilket inte är så kul eftersom jag i grund och botten är en filantrop snarare än en misantrop. Till och med min bror som står mig närmst tror att jag är en människohatare, men jag förklarade häromdagen att det är ett uttryck som depressionen har, det är en slags projicering av mitt dåliga mående som jag riktar mot andra människor, och är inte jag, utan sjukdomen som manifesterar sig så.

Om jag har ork över efter att jag har ordnat med socialbidrag och läkarbesöket idag så ska jag försöka att skriva ett brev till de som svarat på min annons, jag tror att det skulle kunna få mig på bättre humör… och det ska gudarna veta att jag behöver. När jag läser om människor som är deprimerade så skriver de ofta att de gråter mycket, men gråta är inte något som jag har lyckats göra… fast jag skulle behöva det. När mina tankar närmar sig sorg eller vill få mig att gråta, så är det som att det är någonting som kämpar emot med näbbar och klor, och det är skitjobbigt för då blir det som kortslutning i huvudet på mig. Alla tankar svider bokstavligen i huvudet på mig, och istället för att gråta så blir det en kamp mellan tankar i huvudet som tar så mycket energi.

Den enda gång jag gråter är när jag gråter av lycka och när jag är rörd, vilket nog är dagligen faktiskt. Jag har blivit mycket känsligare de senaste åren, och jag tror att det kan ha med depressionen att göra, men jag är inte säker. Det kommer säkert att låta lite flummigt, men jag har fått som en slags uppenbarelse. Det började nog faktiskt sättas ett frö till den på min första kbt som jag gick på för sex år sedan, men det är inte förrän nu som det känns så här starkt. Det hela började med att jag tittade in i en främmande människas ögon i fem minuter utan att få ta bort blicken. Det var en övning på min kbt, och det som hände var en nästan religiös upplevelse. När jag tittade in i den här personens ögon så bubblade det av känslor i mitt bröst, det hela började som en panikattack som jag red ut, och efter ett par minuter så byttes den jobbiga känslan mot en helt annan känsla… kärlek.

Det var som ett starkt vitt ljus som fyllde hela min själ, och först så kändes det som en panikattack som skulle spåra ut helt och hållet, men innan ljuset och intensiteten av den brännande känslan som jag kände i mitt bröst, fick mig att flippa helt, så byttes känslan mot det renaste av alla ljusen jag upplevt… jag kände ren kärlek. Det var en sådan stark känsla att jag nog inte innan hade upplevt den någon gång, och jag har ändå varit galet kär i kvinnor förr, men det här var så mycket starkare och hade inte med attraktion av en specifik person att göra… detta var bara ren kärlek, och en kärlek så stark att den förevigt förändrade någonting inom mig.

Jag tror att kärleken hade kommit även om jag inte hade gjort denna övning, men det var ändå häftigt att där och då verkligen förstå kärleken och våran kontakt till varandra här på jorden och i universum. Nu känner jag att jag är ett med allt liv i universum, och jag kan känna en sjuk samhörighet med människor jag aldrig ens har mött… eller sett. Det är en härlig känsla, och det vore skönt att kunna känna den oftare än jag gör idag, men det blir nog bättre när min depression är besegrad. Det kan faktiskt bli så att det kommer att bli det vapen som eliminerar mitt dåliga mående… för gott.

Så jag vill slå ett slag för kärleken, och säga att jag älskar er alla här på jorden, och eftersom vi är en och samma så vet jag att ni älskar alla också, även mig… och det känns bra. 

söndag den 15 februari 2015.

Det är tuffa dagar nu vad gäller värk och humör, jag har skitont och är heldeppig, och livet känns rätt så uppgivet… tufft med andra ord. Min energinivå är nere på noll, vilket inte är så konstigt med tanke på hur jag har skött min sömn och min kost den senaste tiden. Jag har försökt att få upp gnistan på lite olika sätt, men det känns som att det bara är ett spel där jag låtsas vilja få tillbaks gnistan… i själva verket så känns det lite som att jag redan har givit upp.

Jag rörde tydligen om lite i grytan med min ärlighet hos psykologen, nu har även min doktor hört av sig för att kolla hur jag mår eftersom min psykolog eller psykiatrin har kontaktat henne för att informera henne om läget. Det är väl bra antar jag, men det känns lite onödigt… vad ska de kunna göra? All förändring måste komma från mig själv, och jag har helt enkelt inte ork eller kraft att hjälpa mig själv just nu, och jag tror inte att jag någonsin kommer att orka ordna upp allt. Om de kunde hjälpa mig med värken så hade det varit grymt, men det är inte så enkelt då det är jag som måste rehabilitera mig själv… utan kraft och ork.

Jag har gjort av med all min ork på att försöka få hjälp inom först och främst sjukvården, och nu på senare tid även psykvården. Många kontakter har tagits med smärtkliniker och andra kliniker som kan hjälpa till med blockader mot värken, men jag har inte fått hjälp av någon av dem… smärtklinikerna har i alla fall skrivit och sagt att jag inte får någon hjälp… inte för att de har sagt varför, så både jag och min doktor står lite undrande där också. De kliniker som gör blockader och andra ingrepp har inte ens svarat… eller i de fall jag har pratat med de klinikerna så säger de att det inte är sådant som de sysslar med, fast det står på deras hemsida.

Det finns inte heller någon som kan svara på var dessa ingrepp görs, förutom om man frågar andra bloggare förstås… men vad hjälper det när man bor i den miljonstaden som tydligen inte har några resurser för sina invånare… huvudstad till trots. Nej, som sagt var är jag trött på den här skiten… ingenting är roligt eller bra längre, och det känns så tråkigt att inte kunna se saker lite positivt, men det går bara inte, det är ungefär som det inte ens finns den funktionen i min hjärna… eller ens i det universum som jag är i.

Det ser mörkt ut med min ide att brevväxla med någon, även om jag faktiskt har fått en del svar från olika människor så vet jag inte ens om det är en bra ide faktiskt. Det såg bra ut på papperet, men jag känner att jag inte har något att skriva om… förutom elände och tråkigheter. Jag orkar inte, och vad skulle jag berätta om mig själv?... jag är en man som inte ens lever, jag gör ingenting och ligger bara i sängen och har ont och mår dåligt… och förresten så brukar jag göra spännande saker också, nämligen åka till doktorn och få ett recept förnyat, och ibland säger jag hej till en receptionist eller en kassör, och det blir inte mer spännande än så faktiskt… aldrig mer i alla fall.

lördag den 14 februari 2015.

Trots mycket ångest igår så lyckades jag ta mig till krogen med grabbarna igår kväll, det var en bragd kan man lugnt säga. Jag hade haft ångest en bra stund innan den här dagen kom, och det blev inte så lyckat tyvärr. Mina värsta farhågor slog in och jag hade jävligt svår värk redan efter en kvart vid bordet. Det är ju meningen att det ska bli en boost för måendet när jag gör trevliga saker, men nu blev det helt misslyckat om man ser till skjuts i humöret.

Natten blev en mardröm som fortsatte in på morgonen, och när jag gick upp vid sjutiden så hade jag så ont i min bäckenled att jag mådde illa. Jag kunde inte ens ligga på rygg i sängen, så det blev en stor kudde mellan benen på sidan sparkandes med benen och gnyende som ett skadat djur. Min bästa medicin mot värken är att sova, det blir som den enda lindringen från både det psykiska och fysiska lidandet, och jag hatar att behöva vakna igen… någonsin.

De tre timmarna på krogen hade kunnat vara riktigt bra om värken hade varit mindre. Jag kände av min depression väääldigt mycket, och det känns så jävla tråkigt när man sitter med fyra av de människorna som man trivs bäst med och inte kan le på insidan av kroppen, det var faktiskt svårt att presentera ett låtsasleende eller visa något seriöst intresse för våra samtal på grund av värk och nedstämdhet. Jag sa till mig själv att jag aldrig mer skulle försöka ha trevligt igen, inte om det innebär att sitta ned vid ett bord i alla fall. Om det ska vara något mer försök så skulle det få bli på ett ställe där det går att ligga ned och umgås.

Jag känner mig väldigt nere just nu, och vi ska inte tala om hur det kändes igår kväll och i natt. Nu när jag tänker på att försäkringskassan inte vill betala sjukpenning till mig, fast jag inte ens har ett liv, så känns det rent ut sagt förjävligt. Hur ska man som människa göra om man inte längre kan försörja sig på grund av sjukdom? Jag skulle vilja ha de som bestämmer här bredvid mig, de skulle kunna följa min vardag i en månad, eller varför inte ett år… sen kunde de ta beslutet om att utförsäkra mig. Jag läste igår om en man som tog sitt liv på grund av försäkringskassans behandling av honom, och jag kan säga er att det har varit nära för mig också.

Just nu har jag så ont att jag inte hade haft något emot att kliva in på försäkringskassans kontor och skjuta mig själv… eller något värre. Jag skulle vilja kunna nå fram med att förklara för de och omvärlden hur man känner sig när man inte har något annat val än att vara sjuk… att vara frisk och att arbeta hade såklart varit mitt förstahandsval, och jag tror att det gäller de allra flesta som är sjuka också. Det är så fegt att döma människor till utanförskap och psykisk ohälsa bara för att de inte orkar försvara sig själva. Det låter så hemskt att säga att man skulle vilja döda sig själv inför någon annan människa, men det är så jag känner det faktiskt.

Jag ska kämpa mig igenom den här smärttoppen också, på samma sätt jag har gjort tusentals gånger förut. Det är inte lätt att ta sig ur det djupa mörker jag känner nu, och om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens lust att bli frisk från depressionen längre… jag har inte lust med någonting alls faktiskt. Jag vet inte hur jag ska få kraft att börja nysta i måendet igen, och redan nästa vecka ska jag börja på kbt igen, med samma psykologer som höll i den senaste kbt’n jag gick på innan jul. Jag vet inte hur jag ska orka ringa min handläggare på socialen heller, och det är något jag behöver göra med tanke på att jag inte har råd att hämta ut mina mediciner eller gå på sjukgymnastik… jag har ju inte ens råd med mat till familjen den här månaden.

torsdag den 12 februari 2015.

Jag överlevde gårdagen också, fast jag var orolig att mitt digra schema skulle ta livet av mig innan jag var hemma igen. Det var en försenad psykiatriker som kom med andan i halsen till vårat möte, men jag gillade honom för han var som en vanlig människa… en glad vanlig människa, men jag antar att det var för att han var från ett land som inte är så kallt som det här landet är, där alla ska vara så dödsallvarliga hela tiden. Jag fick en bra kontakt med honom och vi kom väl fram till att jag skulle fortsätta inom psykologerna på vårdcentralens försorg.

Vi diskuterade mediciner och kom fram till att det ska vi försöka undvika så långt det går, eftersom det kan stöka till allting ytterligare i huvudet eller i själen. Han sa att det bara var att ringa dem om jag skulle få det så där skitjobbigt som jag ibland får det, och då kunde de ta över min omsorg. Han skulle dessutom kontakta socialen och se till att jag skulle få hjälp med sponsring till träning eller någon aktivitet som kunde få ut mig ur hemmet ibland. Det var ett bra möte och jag kände mig lite positiv när jag gick där ifrån.

Nästa möte var med min psykolog på vårdcentralen och jag berättade vad vi hade kommit överens om på mötet med psykdoktorn. Vi diskuterade lite vad vi skulle ta oss till, och vi kom väl fram till att vi ska försöka oss på kbt ytterligare en gång, vilket var mitt förslag. Jag frågade om det var så att jag bränt mina skepp genom att hoppa av förra kbt-terapin, men hon tyckte inte det så vi bestämde att det skulle bli så. Vi pratade också om andra behandlingar eller hjälp de kunde erbjuda, och jag frågade om det fanns möjlighet att få en samtalskontakt av något slag som man kunde lätta sitt hjärta för när det blev tungt, men det finns inga sådana möjligheter hos dem, men det kanske skulle gå att ordna ett eller ett annat samtal om det fanns behov för det.

Förmodligen skulle det räcka med att jag kom hemifrån varje dag och träffade lite människor, men det är ju det jag inte har råd med på grund av att jag är utförsäkrad och helt saknar inkomst. Då jag får hjälp av socialen så tycker man att det borde räcka till det också, men det fungerar inte riktigt så tyvärr. Jag har inte ens pengar till mat åt familjen, och jag tror att stressen över ekonomin är en av de stora bovarna till att jag mår dåligt faktiskt. Om jag hade fått den sjukpenning som mina läkare och konsulten inom sjukförsäkringsfrågor anser mig ha rätt till så tror jag att det kan bli aningen bättre bara där, men det kanske redan är försent innan överklagningarna har behandlats klart.

När mina möten med vården, mina ärenden, fikan hos brorsan, och handlingen av mat var avklarad satte jag mig i bilen och stävade hemåt. Jag hade inte extremt mycket värk eller kände mig så stressad, men så fort jag var klar med allt så rann all kraft ur kroppen på mig, och vad värre var så rann även livslusten bort med den. Den där känslan av att allting var hopplöst bara fyllde min själ och jag kunde helt plötsligt inte se en enda anledning till att leva vidare. Jag kan inte riktigt förklara hur det känns, men det känns ungefär som att själen är tom, eller att jag redan är död och att det inte spelar någon roll om jag går på kbt, handlar mat, äter eller ens försöker att kämpa mer… allt är bara onödigt och utan mening.

Under mötet med psykologen så fick även en psykologistuderande närvara, och det var en yngre kvinna som var väldigt vacker… och med vacker menar jag inte utseendet utan det faktum att hon tittade mig i ögonen och log med hela ansiktet. Hon var såklart lite obekväm i situationen, men de leenden hon gav mig gav mig mer glädje än vilken medicin som helst i världen, även om det förstås inte räcker särskilt länge utan påfyllning. Jag skulle tro att om jag kunde vara med människor som var glada och positiva, människor som kunde ge kärlek och värme genom bara ett leende, då skulle jag nog få tillbaks glädjen igen, men å andra sidan så känner jag den här tomheten och nedstämdheten som känns så kompakt och permanent i min själ att jag är rädd att ingenting kan skjuta den åt sidan… inte ens kärlek och medmänsklighet, men vem vet, kärlek mellan medmänniskor är en stark medicin, och jag behöver verkligen all hjälp jag kan få.

onsdag den 11 februari 2015.

Idag så får jag äntligen lämna huset och träffa människor, visserligen blir det bara min psykolog och en psykiatriker, men det är bättre än ingenting. Jag brukar alltid må lite bättre när jag har fått gå och prata med någon som är bra på att lyssna på mina tankar. Jag mår rätt så bra just nu, om man inte räknar med den fysiska värken och biverkningarna från medicinerna. Det kommer att bli en rätt tuff dag vad gäller ansträngningar och värk, men jag tror att jag kommer att hamna på plus ändå innan dagen är slut.

Jag funderar på att köpa godis när jag ändå handlar, fast jag egentligen inte har råd eller bör bejaka mitt gamla sockerberoende… det känns ändå som jag behöver de där måbrahormonerna som socker kan trigga igång, det enda som är dumt är att man blir sockerbakis efteråt. Jag har redan ordentligt ont i ben och länd, men ibland så kan det faktiskt minska när jag rör mig lite lagom. Det blir två besök inom psykiatrin, gå på apotek, handla mat, besöka min bror och svänga förbi kommunhuset för att lämna lite papper… puh, det är rätt mycket som man ska greja idag ser jag när jag summerar det hela, men det får bära eller brista.

Jag funderar på att försöka gå med i ett sällskap av någon sort, typ ett där man kan diskutera saker med människor med liknande intressen, eller varför inte ett helt random intresse bara för att träffa människor och få in lite nytt i livet. Tyvärr så har jag min hälsa som hindrar mig en hel del, för att inte avsaknaden av en ekonomi som gör det svårt med utgifter. Det skulle vara så otroligt härligt om man fick lära känna någon som kunde ge en sådär härligt med energi. Drömmen vore att hitta ett gäng att spela ihop med, helst rock n roll, men egentligen vad som helst bara det är musik.

Det skulle vara kul om man kunde hamna bland lite ungdomar som har den där energin och livsgnistan som man saknar. Jag är inte helt säker på att det får den effekt som jag hoppas på, eftersom jag också har varit med om att man blir ännu mattare och orkeslösare av en del människor med för mycket eller fel energi. Vi får se vad man kan hitta på för att orka ta sig tillbaks till livet, men någonting måste göras det är en sak som är säkert. Det får bli att kolla runt lite på nätet om det finns något som kan vara en bra ny hobby.

En häftig grej för själen vore att kasta sig ut i något skrämmande som en sångkurs, teater eller någonting annat som är naket och utsatt. Jag tror att det är en utvecklande upplevelse, fan man kanske skulle börja sjunga i en kör eller söka sin tro, kanske jobba ideellt med att vara en jourhavande kompis, besöka gamlingar utan anhöriga, lära flyktingbarn att spela gitarr, dela ut gratis kramar, stoppa mobbing, eller hjälpa gamlingar att komma ut i friska luften. Allt detta kräver dock att jag kommer igång och känner mig lite piggare hur som helst… men vad fan, det kommer att ske med lite tur och mycket vilja och rätt hjälp… det finns en framtid.

tisdag den 10 februari 2015.

Gårdagen var väldigt seg, jag sov mest hela dagen faktiskt. Jag känner mig kroniskt trött och det verkar inte hjälpa med sömn i massor, utan det verkar sitta i själen. Igår tog jag min patetiskhet ett steg längre… jag satte in en annons om att jag söker brevvänner. Jag känner mig så ensam fast jag lever med min familj, och det känns som att jag inte har någon annan i hela världen att öppna mig inför. Jag saknar verkligen att prata med människor i allmänhet eftersom jag i grunden är en nyfiken kille som älskar människor. Om jag skulle ha någon att dela mina tankar med så tror jag att jag skulle bli starkare.

Det känns lite fånigt och nervöst med en eventuell brevvän, men om man inte vågar så kan man inte vinna. Jag skulle nog bli jätteglad om någon ville börja brevväxla med mig. Hemma har jag inte någon jag kan prata om mina tankar med, och särskilt inte om det är jobbiga tankar som måste ventileras, eftersom jag inte får prata om jobbiga saker med frun då hon blir så upprörd. Det blir alldeles för tungt att inte ha någon att bolla sina tankar med. Jag är inte ute efter en flickvän eller någon romans, men jag brukar bli förtjust i de människor jag kommer nära.

Min värk har varit rätt så tuff, men jag var på kalas i söndags så jag fick styrka, kärlek och energi ifrån mina barn och barnbarn, dessutom hade jag ett jättetrevligt samtal med en annan människa på kalaset, vilket var superhärligt… verkligen en energiboost. Det är lite konstigt att jag sover så mycket hemma, jag är alltid trött, och jag menar väldigt trött, så pass trött att jag somnar hela tiden. Med tanke på energiboosten så är det konstigare att jag vill sova hela tiden, det känns nästan som att det är en typ av sömnsjuka… men det är såklart inget sådant som gör mig trött, antagligen depressionen tillsammans med min upphackade sömn är den skyldige.

Tänk om jag får svar från någon som vill brevväxla med mig, det vore häftigt, men jag är lite nervös inför nakenheten som uppstår när själar blottar sig för varandra, men det kanske inte är någon som vill skriva så rakt från hjärtat och om sina innersta rädslor och sin innersta glädje och förhoppningar på livet. Jag har ju aldrig haft en tvåvägskommunikation med det skrivna ordet som hjälp, så det kommer att bli riktigt spännande och läskigt att ge sig på denna uppgift. Hoppas att ni har det bra där ute i det skrivna ordets värld, eller att ni har en bra dag i riktiga livet, med massor av kärlek från de som älskar er.

måndag den 9 februari 2015.

Jag kämpar mot en enorm trötthet som verkligen är förlamande… den är total och vill få mig att hoppa över precis allting i livet, utom möjligen min sömn. Jag vet inte om det har med min depression att göra men jag antar det. Ibland så undrar jag om det är något fysiskt som orsakar min extrema trötthet, jag har ju mina misstankar på min bristfälliga kost… mycket bristfälliga. Jag ser att jag blir extremt blek på kort numer, och det är inte någonting som jag har märkt tidigare i livet. Jag är tyvärr inte ute särskilt ofta längre, och ifrån att ha varit en riktig friluftsmänniska till att bli en typ vampyr känns konstigt.

Min lust att vara ute i naturen finns där, men det är jobbigt rent fysiskt att vara i naturen när man har värk. Det går inte att lägga sig ner hur som helst när man behöver sträcka ut ryggen, eller sätta sig och vila, för det blir för jobbigt för rygg o bäcken. Min dröm vore att kunna fjällvandra med tung packning igen, men jag vet inte om det är en realistisk dröm precis. Jag har i alla fall fått två saker gjorda nu på morgonen, och det är att jag fyllt i mina kassakort på alfakassan och fyllt i en aktivitetsrapport på arbetsförmedlingen. Nu råkade jag i och för sig fucka upp aktivitetsrapporten genom att klicka på fel knapp… och det finns inget sätt att ändra på det tydligen… jo om jag åker in till arbetsförmedlingen i egen hög person, men det kommer inte att hända tror jag.

Min värk har varit jobbig som fan sedan ett par dagar tillbaks, eller veckor… jag vet inte längre, jag har ju ont hela tiden. Det jag har mest problem med just nu är mitt bäcken och värk i benen. Jag håller på att bli galen på den här soppan jag har hamnat i… en soppa av värk i kropp och själ. Om jag ska säga något positivt så är det att mina höftproteser gjort susen, de är i stort sett värkfria, om det inte är därifrån värken i benen kommer, men det tror jag verkligen inte. den här veckan har jag ju tre saker att se fram mot, och det första är två möten med hjärnskrynklarna, vilket brukar göra att jag mår en aningen bättre när jag pratat av mig lite. Senare i veckan ska jag på krogen för första gången på nästan tjugo år.

Jag ska gå ut och käka med brollan och tre kompisar från för r i tiden, vilket känns både jobbigt och roligt… mest jobbigt, men jag vet att det kommer att vara jätteskojigt när man väl är där. Min bror skulle bjuda mig på maten, vilket är en förutsättning att jag ska kunna hänga med förresten. Det känns inte så kul att aldrig kunna göra rätt för sig. Det jag är mest orolig över inför fredagen är att jag ska ha skitont redan från start… men det kan lika gärna vara så att jag får skitjobbig ångest och blir superdeppig, så pass nere att jag väljer att hoppa över allt… men jag ska fan åka till varje pris… jag måste det för att kunna fortsätta se framåt. Det är i övrigt tomt i min kalender, vilket är synd eftersom jag mår bättre i själen när jag har något att göra i veckorna.

söndag den 8 februari 2015.

Haft en jobbig dag med mycket värk idag, men jag har också fått en stor omgång kärlek också, vilket förstås väger tungt, kanske till och med så tungt att värken bleknar lite grann… men det räcker inte i dag i alla fall. Värken lyckas faktiskt skrika högst idag, vilket innebär att det gör mer ont än jag känner glädje och kärlek. Jag vet inte riktigt vad den här värken i rygg och ben kommer ifrån, den är nämligen lite annorlunda, känns inte som den gamla vanliga värken, utan mer som den värken som jag har haft vissa somrar i skovliknande attacker.

Värken är väldigt bedövande, men att få träffa sina älskade barn och barnbarn har gjort mig gott i själen, annars hade jag nog gråtit av smärta just nu, inte för att jag någonsin brukar göra det, ja alltså gråta av smärta… eller inte av någonting annat heller förutom om jag blir rörd… och det blir jag väldigt ofta faktiskt. Idag blev jag väckt av att det ringde från den mobila enheten, vilket är ett team inom psykiatrin som kan rycka ut vid jourfall. Hon som ringde var jättetrevlig och jag gillade verkligen att prata med henne, hon hade själv kronisk värk, så hon vet dessutom hur det påverkar människan.

Efter att jag träffat min psykolog tidigare i veckan så blev hon orolig för mig, jag hade redan innan jag åkte dit bestämt mig för att säga sanningen om hur jag mår och sådär, vilket jag också gjorde. Hon fick reda på att jag tänker en hel del på döden… och då rätt så ofta min egen död. Hon undrade om jag har funderat på att ta mitt liv, vilket jag svarade att jag hade gjort… och gör. Jag fick lova att låsa in mina vapen och ge frun nyckeln till vapenskåpet, vilket jag struntade i eftersom jag känner mig trygg att ha tillgång till mina vapen helt enkelt.

Min psykolog hade kontaktat mobila teamet och nu frågade de samma saker som min psykolog hade gjort innan. Jag skulle få hembesök av deras team med en läkare i följetåg, vilket jag tyckte var onödigt eftersom jag haft två hyfsade dagar på rad… jag sade att jag tyckte det vore pinsamt, vilket jag tycker också. Jag bestämde istället ett möte med dem på en psykiatrisk mottagning här i närheten senare i veckan, och det gick att få en tid samma dag som mitt möte med min psykolog så att jag inte behöver åka in två gånger med de kostnader det för med sig. Eftersom det skulle dröja ett tag innan min remiss blivit behandlad av psykiatrin så ville de förvissa sig om att jag inte gjorde något dumt mot mig själv.

Jag fick lova den trevliga kvinnan att jag skulle ge nyckeln till vapenskåpet till min fru, eftersom jag inte hade gjort det efter att jag lovat min psykolog det. Jag har bestämt mig för att berätta precis som det är för mina läkare, och för mina psykisar, det får vara slut på att låtsas som att det går bra när det inte gör det. Jag skulle önska att mina läkare som ska försöka få bukt med min värk brydde sig lika mycket som de som ska ta hand om min själ. Det känns rätt så naket att skriva om dessa saker, men detta är jag, och jag känner detta här och nu… jag är den jag är, det får vara slut på teaterkonsterna nu… sanningen ska hjälpa mig mer hoppas jag.

fredag den 6 februari 2015.

Det har varit lite lenare på insidan i ett par dagar nu, och jag är väldigt tacksam för det… livet är betydligt lättare utan den där jävla ångesten. Jag tror att det kan bero på att jag fick ett samtal av min handläggare på socialkontoret i förrgår, och det gjorde min själ väldigt orolig eftersom det kom sent på kvällen, och jag hann inte svara henne. Min oro satt igång och befarade det värsta… att hon skulle meddela mig om att jag inte kunde bo kvar i huset. Jag hade en jobbig kväll och natt innan jag igår kunde få tag på henne och få reda på vad hon ville mig. Det visade sig att det inte var något farligt, så nu känns det lite lättare igen.

Min natt var väldigt tuff på grund av att jag vaknade upp vid tretiden och kunde inte somna om för jag hade en överjävlig värk i bäckenet och benen. Jag somnade till slut, och när jag vaknade upp i morse så var värken väldigt mild. Nu har jag varit uppe och värken är också uppe… i en femma på vas-skalan eller kanske en sexa, vilket betyder att jag lider en del just nu. Jag känner att mitt humör åker ner direkt med en klar koppling till mängden värk, men å andra sidan så åker måendet ner av andra anledningar, så det är svårt att svära på att det är värken som drar ner mig i mörkret. Just nu känner jag mig lite stressad över att jag har lovat att gå ut med hunden, jag är livrädd för att promenera på grund av att det oftast triggar värken ytterligare.

Det är lite kul hur olika saker kan uppfattas som olika jobbiga av olika människor och i olika situationer, som det känns för mig nu till exempel. Jag har ett jättejobb framför mig som måste avklaras idag, och det är den otroligt krävande arbetsbördan som krävs av mig när jag måste skicka in två sjukintyg till försäkringskassan… det är en riktig superhjältesinsats som krävs för att orka få det gjort av mig. Det är en sak som förmodligen är svårt att förstå för de som inte har varit deprimerade eller nedstämda, utbrända eller bara annorlunda som mig, för jag har nog alltid känt det så här mer eller mindre. Jag kommer ihåg att jag hade liknande besvär redan i sjunde klass, eller kanske så tidigt som i sjätte klass, men då trodde jag bara att det hade med lathet att göra.

Jag kunde ha kraft till att jobba tjugofyra timmar på raken med tungt kroppsarbete, men jag klarade inte av att betala in en räkning eller beställa en slamsugning, vilket kändes jättekonstigt. Jag förstod inte att det jag kände då var ångest och en overklig ambivalens, men jag förstår nu när jag ser tillbaks på de händelser som fick mig att må dåligt på ett sätt som jag inte riktigt kunde sätta tummen på. Nu ska man ju ha klart för sig att många av de saker som tog emot var just jobbiga pga. värken, men det är som sagt inte enda anledningen att jag bara kunde göra saker som jag tycktes gilla, inte heller var det lathet, eftersom jag kunde göra de där jobbiga sakerna i tjugofyra timmar på raken om det krävdes och om man var på rätt humör.

En sak kan jag i alla fall konstatera… och det är att det inte är så jävla lätt att vara människa… i alla fall inte för mig, och inte här och nu, men det kommer nog att lösa sig och jag vill verkligen att det löser sig också… till motsats för ett par dagar sedan när jag fullständigt sket i om det skulle lösa sig eller inte.

Helt otroligt nog så klarade jag av att ta mig till psykologen igår, vilket jag anser vara en bedrift i tider som dessa. Jag mådde hyfsat igår fast jag har värsta avtändningen av medicinen som jag slutat med, och vi pratar bakfyllan från helvetet… modell vedervärdigare än allt du kan tänka dig. Jag har även dragit ner min ena värkmedicin, nämligen Tramadolet. Om jag ska beskriva utsättningssymptomen som den nedtrappningen ger, då får jag verkligen anstränga mig för att finna orden.

Jag har faktiskt läst människors berättelser om hur de har genomgått avgiftning av detta relativt vanligen utskrivna läkemedel… eller som de flesta beskriver det som… nämligen råttgift. En del av dessa personer har tidigare missbrukat heroin och blivit avgiftade den drogen, men de säger att det har varit lika jävla otäckt att sluta med Tramadol, vilket jag vet hur det känns… och framförallt hur extrem lång tid det tar innan man mår bra igen. Det är hemskt att läkarna skriver ut detta läkemedel utan att veta hur extremt svårt det är att sluta med det.

Nu undrar man kanske varför jag tar denna medicin överhuvudtaget, och särskilt då man vet hur jävla dåligt man mår när man slutar med den. Det är så med kronisk värk, i alla fall som jag upplever den, att tillslut gör man vad som helst för att slippa att ha ont, även om det äventyrar ens hälsa. Det låter som att det mest narkomaner som missbrukar eller bruka r sådana substanser, men vi har också oss med kronisk värk som faktiskt får ett mycket svårt fysiskt beroende som är svårt att bryta. Det är faktiskt så illa att man är tvungen att ta sin medicin fastän man har mindre ont en dag, för annars mår man så dåligt att man inte tar sig upp ur sängen.

Mitt samtal med psykologen var bra faktisk, jag lyckades erkänna för mig själv hur dåligt jag mår, och även berätta det för henne fast det tar emot att dela med sig de allvarliga sakerna. Jag förklarade hur jag tänkte och hur jag återkommer till tankar om att avsluta mitt liv och det blir en slags tröst att veta att man kan slippa både den fysiska och psykiska smärtan om det inte finns någon annan utväg. Hon fick mig att lova att jag inte skulle ta mitt liv innan vi har nästa möte, men jag sa att hon inte behöver oroa sig eftersom jag inte planerar att ta mitt liv, utan att det snarare är så att jag är rädd att jag ska göra en dum impulshandling när jag får en sådan där kraftig ångest eller vad man nu ska kalla den.

Jag fick berätta hur jag tänkte när jag kände så där otroligt stark för att dö, och jag berättade att jag bara ville slippa ångesten eller den smärtan som den orsakar i min själ. Det blir så jobbigt att jag känner att jag måste slippa må så där dåligt med en gång, för det känns som att jag inte kommer att klara av den smärtat i min själ i många minuter till… vilket jag har klarat av hittills. Jag lovade henne att ge min fru nyckeln till mitt vapenskåp i alla fall. Jag måste försöka att ordna något ångestdämpande som fungerat mot ångesten när den blir så där intensiv, men jag har inte orkat ta tag i det ännu. Psykologen skulle skriva en remiss till psykiatrin inom min kommun, vilket känns bra, då kanske de kan skriva ut lugnande läkemedel, eller så får min husläkare skriva ut något.

Jag har svårt att be om en viss typ av läkemedel som det är så mycket skriverier runt, som till exempel de vanligaste ångestdämpande medicinerna… typ sobril eller stesolid, fast i deras nyare namn. Det känns som att jag bara är ute efter narkotikaklassade mediciner... i deras ögon sett alltså. Jag har inte något sug efter rus eller liknande, utan jag vill bara slippa den oerhörda smärta som jag känner när jag får kraftig ångest… och att jag då slipper vara orolig över att jag ska ta mitt liv som en ren skyddsåtgärd mot smärtan. Jag kämpar på, och jag tycker ändå att det känns lite hoppfullare idag är igår… även om det inte känns bra. Värken i si-leden är rätt jobbig idag, och jag antar att det är på grund av att jag hade en lång dag igår. Jag hade grymt ont när jag kom hem efter psykologen och handlandet av mat, och jag kan lova att kvällen inte blev en hit.

Imorgon ska jag försöka att ta mig till min psykolog, eller min och min, vi har bara träffats en gång när hon ordinerade kbt för mig. Det gick ju inte så bra med kbt för mig, och fast det var just det som jag behövde hjälp med, så tog ångesten över och gjorde att jag hoppade över de sista fyra fem gångerna. Jag känner sådan stress över att behöva ta mina sista pengar för att göra slut på resor till och från kbt:n, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag hoppar över besöket hos psykologen imorgon.

Jag har haft ont som fan i min si-led, vilket har dragit ned mitt humör rejält den senaste tiden. Det som har dragit ner humöret mest är den enorma stress jag känner över att inte ha pengar till varken räkningar eller mat… inte innan den tjugofemte i alla fall. Även om jag skulle få ihop tillräckligt med pengar för en månad till, så känns det nästan onödig, ja lite som att vara välkammad när man sover… håret blir ju ändå rufsigt innan man vaknar… och vakna är inte något jag ser fram mot på morgonen, eftersom det bara är plågsamt att vara medveten.

Jag har fortfarande inte ordnat en ny tid till sjukgymnasten eftersom jag inte har pengar till att resa till henne. Jag vet inte ens om jag orkar försöka en gång till… det blir nog den tjugonde gången jag går på sjukgymnastik genom åren, och det lär inte bli bra ändå. Man kan tycka att jag är jävligt negativ, och det är jag ju också tyvärr, men jag kan inte ändra på den saken är jag rädd. Mina tankar mal på i huvudet, och det är som vanligt en massa oro och ångest över de vanliga sakerna. Det som blir jobbigt är det att jag inte får vila hjärnan en sekund om dagen ens, det pågår ständigt en tankeaktivitet där jag antagligen försöker att komma på något som ska lösa min situation, eller grämer mig över den.

Jag ska vara ärlig och säga som det är, jag tänker fortfarande på att jag helst av allt skulle vilja slippa allting… bara få sova en drömlös sömn i evigheternas evighet. Det som är lite positivt är att jag inte har jättekraftig ångest och dödslängtan just för tillfället. När jag läser det som jag har skrivit de gånger jag mår som sämst, så blir jag riktigt rädd, eller rädd kanske inte är rätt ord… det är dessutom lite pinsamt att man berättar hur illa det är när det är så där jobbigt. När jag är lite mindre låg, som nu till exempel, så kan jag faktiskt inte ens förklara hur det känns när det är som värst, jag kan faktiskt inte ens förstå eller känna den smärta som jag känner då… eller ångest, förtvivlan och uppgivenhet… det är outhärdligt i de stunderna, och jag antar att det är därför mina tankar på att avsluta sitt lidande är så starka då.

Jag lever i alla fall, men det är jobbigt såklart. Värken tar ut sin rätt, och jag kan ju inte säga att jag har gjort något vettigt med mitt liv de sista dagarna heller, så jag får hålla tummarna på att jag somnar tidigt ikväll eller inatt, och att jag sover länge så att tiden passerar snabbare förbi.