bara gnäll... suck
Imorgon ska jag försöka att ta mig till min psykolog, eller min och min, vi har bara träffats en gång när hon ordinerade kbt för mig. Det gick ju inte så bra med kbt för mig, och fast det var just det som jag behövde hjälp med, så tog ångesten över och gjorde att jag hoppade över de sista fyra fem gångerna. Jag känner sådan stress över att behöva ta mina sista pengar för att göra slut på resor till och från kbt:n, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag hoppar över besöket hos psykologen imorgon.
Jag har haft ont som fan i min si-led, vilket har dragit ned mitt humör rejält den senaste tiden. Det som har dragit ner humöret mest är den enorma stress jag känner över att inte ha pengar till varken räkningar eller mat… inte innan den tjugofemte i alla fall. Även om jag skulle få ihop tillräckligt med pengar för en månad till, så känns det nästan onödig, ja lite som att vara välkammad när man sover… håret blir ju ändå rufsigt innan man vaknar… och vakna är inte något jag ser fram mot på morgonen, eftersom det bara är plågsamt att vara medveten.
Jag har fortfarande inte ordnat en ny tid till sjukgymnasten eftersom jag inte har pengar till att resa till henne. Jag vet inte ens om jag orkar försöka en gång till… det blir nog den tjugonde gången jag går på sjukgymnastik genom åren, och det lär inte bli bra ändå. Man kan tycka att jag är jävligt negativ, och det är jag ju också tyvärr, men jag kan inte ändra på den saken är jag rädd. Mina tankar mal på i huvudet, och det är som vanligt en massa oro och ångest över de vanliga sakerna. Det som blir jobbigt är det att jag inte får vila hjärnan en sekund om dagen ens, det pågår ständigt en tankeaktivitet där jag antagligen försöker att komma på något som ska lösa min situation, eller grämer mig över den.
Jag ska vara ärlig och säga som det är, jag tänker fortfarande på att jag helst av allt skulle vilja slippa allting… bara få sova en drömlös sömn i evigheternas evighet. Det som är lite positivt är att jag inte har jättekraftig ångest och dödslängtan just för tillfället. När jag läser det som jag har skrivit de gånger jag mår som sämst, så blir jag riktigt rädd, eller rädd kanske inte är rätt ord… det är dessutom lite pinsamt att man berättar hur illa det är när det är så där jobbigt. När jag är lite mindre låg, som nu till exempel, så kan jag faktiskt inte ens förklara hur det känns när det är som värst, jag kan faktiskt inte ens förstå eller känna den smärta som jag känner då… eller ångest, förtvivlan och uppgivenhet… det är outhärdligt i de stunderna, och jag antar att det är därför mina tankar på att avsluta sitt lidande är så starka då.
Jag lever i alla fall, men det är jobbigt såklart. Värken tar ut sin rätt, och jag kan ju inte säga att jag har gjort något vettigt med mitt liv de sista dagarna heller, så jag får hålla tummarna på att jag somnar tidigt ikväll eller inatt, och att jag sover länge så att tiden passerar snabbare förbi.