Jobbig natt
fredag den 6 februari 2015.
Det har varit lite lenare på insidan i ett par dagar nu, och jag är väldigt tacksam för det… livet är betydligt lättare utan den där jävla ångesten. Jag tror att det kan bero på att jag fick ett samtal av min handläggare på socialkontoret i förrgår, och det gjorde min själ väldigt orolig eftersom det kom sent på kvällen, och jag hann inte svara henne. Min oro satt igång och befarade det värsta… att hon skulle meddela mig om att jag inte kunde bo kvar i huset. Jag hade en jobbig kväll och natt innan jag igår kunde få tag på henne och få reda på vad hon ville mig. Det visade sig att det inte var något farligt, så nu känns det lite lättare igen.
Min natt var väldigt tuff på grund av att jag vaknade upp vid tretiden och kunde inte somna om för jag hade en överjävlig värk i bäckenet och benen. Jag somnade till slut, och när jag vaknade upp i morse så var värken väldigt mild. Nu har jag varit uppe och värken är också uppe… i en femma på vas-skalan eller kanske en sexa, vilket betyder att jag lider en del just nu. Jag känner att mitt humör åker ner direkt med en klar koppling till mängden värk, men å andra sidan så åker måendet ner av andra anledningar, så det är svårt att svära på att det är värken som drar ner mig i mörkret. Just nu känner jag mig lite stressad över att jag har lovat att gå ut med hunden, jag är livrädd för att promenera på grund av att det oftast triggar värken ytterligare.
Det är lite kul hur olika saker kan uppfattas som olika jobbiga av olika människor och i olika situationer, som det känns för mig nu till exempel. Jag har ett jättejobb framför mig som måste avklaras idag, och det är den otroligt krävande arbetsbördan som krävs av mig när jag måste skicka in två sjukintyg till försäkringskassan… det är en riktig superhjältesinsats som krävs för att orka få det gjort av mig. Det är en sak som förmodligen är svårt att förstå för de som inte har varit deprimerade eller nedstämda, utbrända eller bara annorlunda som mig, för jag har nog alltid känt det så här mer eller mindre. Jag kommer ihåg att jag hade liknande besvär redan i sjunde klass, eller kanske så tidigt som i sjätte klass, men då trodde jag bara att det hade med lathet att göra.
Jag kunde ha kraft till att jobba tjugofyra timmar på raken med tungt kroppsarbete, men jag klarade inte av att betala in en räkning eller beställa en slamsugning, vilket kändes jättekonstigt. Jag förstod inte att det jag kände då var ångest och en overklig ambivalens, men jag förstår nu när jag ser tillbaks på de händelser som fick mig att må dåligt på ett sätt som jag inte riktigt kunde sätta tummen på. Nu ska man ju ha klart för sig att många av de saker som tog emot var just jobbiga pga. värken, men det är som sagt inte enda anledningen att jag bara kunde göra saker som jag tycktes gilla, inte heller var det lathet, eftersom jag kunde göra de där jobbiga sakerna i tjugofyra timmar på raken om det krävdes och om man var på rätt humör.
En sak kan jag i alla fall konstatera… och det är att det inte är så jävla lätt att vara människa… i alla fall inte för mig, och inte här och nu, men det kommer nog att lösa sig och jag vill verkligen att det löser sig också… till motsats för ett par dagar sedan när jag fullständigt sket i om det skulle lösa sig eller inte.