Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

värme och kärlek

Publicerad 2015-02-17 10:00:14 i Allmänt,

tisdag den 17 februari 2015.

Det blev en natt som går till historien som en av de värsta på säkert ett år, mardrömsvärk i bäcken o benen. Jag sov nog inte en timme i stöten, och var tvungen att gå upp tre gånger, och fast jag hade bestämt mig för att inte ta tramadol så blev jag tvungen att ta en extra vid fyra på morgonen. Jag var hos min husläkare igår och vi diskuterade en massa saker, men vi kom väl inte fram till någonting vettigt tror jag. Hon fyllde i ett sjukintyg om att jag skulle få färdtjänst, och sedan diskuterade vi om att börja med saroten mot värken också.

Jag fick slut på saroten för tre veckor sedan och hade inte råd att hämta ut någon ny medicin så jag slutade tvärt med den, vilket fick mig att må skitdåligt. Jag hade värsta utsättningssymptomen och tror att den ökade värken har med det att göra. Jag har ju även dragit ned på tramadolet, så det får en också att bli som en avtändande narkoman, fy fan vad man mår dåligt av den skiten. Jag har i alla fall bestämt mig för att börja med saroten igen, så idag ska jag försöka ta mig till apoteket och hämta ut det… vem vet, det kanske blir mycket drägligare vad gäller värken igen.

Min doktor hade fått ett samtal från min psykolog om att jag har skjutvapen hemma, och eftersom jag har mått dåligt så måste de rapportera det till myndigheterna. Min doktor var jätteupprörd över att psykologen hade gått över mitt huvud och kontaktat henne, och hon hade frågat psykologen hur hon trodde att det skulle påverka mitt mående. Min doktor tyckte att min psykolog skulle ta detta med mig först innan hon kontaktade henne, och det kändes väl inte så kul att min läkare skulle behöva släppa bomben hos mig. Mitt intresse för sportskytte är mitt största intresse, och jag har tävlat med framgång och har många av mina kompisar inom klubben som jag har varit aktiv i tjugofem år i.

Om psykologen tror att jag skulle må bättre av att få mitt enda intresse borttaget från mig så tror hon fel. Själva tanken bakom det hela var att hon var orolig över att jag skulle ta mitt liv när jag mår som sämst, vilket känns väldigt löjligt att det skulle hindra en man från att ta sitt liv genom att ta bort hans skjutvapen som dessutom är hans idrottsredskap. Jag är man, och män lyckas med att ta sina liv väldigt effektivt, det skulle innebära att de kanske skulle ta bort alla knivar, rep, bensin och eld, tillgång till bil, stänga bron, stoppa tågen, ta min hög med mediciner, mina verktyg, sondmata mig, sätta en trak, och framför allt inte avvisa min husläkares remisser gång på gång, vilket de verkar ha glömt. När jag ringde deras mobila team för två tre år sedan och bad om hjälp för att jag mådde så dåligt så svarade de bara att jag kunde åka in till psykakuten, men att jag inte skulle räkna med att få hjälp där… det var för övrigt samma kvinna som ringde upp mig härom veckan när min psykolog hade dragit på värsta grejen med psykiatrin.

Jag skulle egentligen börja på KBT på torsdag igen, men jag kommer att skita i det, för jag är så besviken på att hon inte ringde mig och meddelade mig om att hon skulle tvinga min läkare att göra en anmälan till myndigheterna om min sport som innebär att jag har skjutvapen. Jag ska ta och ringa till psykologen nu och avboka allt som har med dem att göra, visserligen så känner jag att jag behöver hjälp med mitt mående och min depression, men det hade varit effektivare om sjukvården kunde hjälpa till att lindra min värk istället… då hade jag nog aldrig hamnat i det här måendet från den första början.

Just nu så mår jag hyfsat med tanke på vilken värk och vilken påfrestande livssituation jag har, men för en vecka sedan var jag ju skitlåg och mådde skit, så det svänger ju en massa. Jag fick mitt slutgiltiga avslag på ansökan om rätten till sjukpenning, vilket var väntat, så nu är det överklagan till kammarrätten istället som gäller. Det känns jävligt orättvist att de inte kan ge mig rätt till sjukpenning överhuvudtaget, jag klarar ju inte ens av att storhandla eller sitta och fika med min egen familj vid bordet. Samhället är så sjukt, och jag antar att det är våran förra regering som har förstört allting. Jag känner mig jävligt bitter just nu, och om jag ska vara ärlig så har jag lust att bara skita i att vara en del av det här samhället. Om jag inte hade varit i behov av smärtlindring och hade varit lite rörligare så hade jag flyttat ut i naturen och bott i tält och jagat min egen mat, men det kräver ju att jag är lite friskare så att jag orkar jaga eller klarar att bo i ett tält.

Nog med gnäll, det finns bra saker i livet också, och det jag tänker på är alla fantastiska människor som vårt samhälle består av, eller snarare vad hela jordens människor är för underbara skapelser. Jag blir rörd när jag tänker på alla dessa fina kärleksyttringar som sker dagligen runt hela världen, det kan vara allt ifrån en människa som ler varmt åt en främling, till en mamma som ammar sitt barn med värme och kärlek. Människor som sträcker ut sin hand till en medmänniska för att hjälpa den genom en svårighet, eller en annan som ger och ger av sig själv bara för glädjen och kärleken det genererar. Människor är fantastiska och underbara, och jag tror att allt ont som människor gör är frukten av ett samhälle som inte fungerar, ett samhälle som har blivit för stressigt på många vis, och det utanförskap som skapas genom att slå undan benen för sjuka eller utsatta människor gör ju inte saken bättre precis.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela