Kronisk värk suger

Idag var det dags att få träffa min nya sjukgymnast… men jag avbokade det besöket, jag orkar inte ens försöka bli bättre nu… min kraft är faktiskt slut nu. Jag vet att jag behöver träffa en duktig sjukgymnast som kan hjälpa mig med mina problem, men det är så tungt med allting just nu. Det är ju inte bara värken som jag behöver hjälp med, mitt psykiska mående är dåligt som fan, jag har ingen kraft kvar… det är tomt.

Jag känner en så stor oro över min ekonomi just nu, eftersom jag är utförsäkrad så har jag inte några pengar över till resor till och från en sjukgymnast, och det är synd eftersom jag verkligen skulle behöva det nu. Det är tufft att vara på kanten till konkurs, det tär på psyket som fan, och jag oroar mig hela tiden över att få pengarna att räcka till. Eftersom jag har min depression att tampas med så blir det inte någon kraft kvar till att hantera all vardagsstress, så som oro över ekonomin, betala räkningar med pengar som egentligen inte finns, stånga huvudet mot sjukvården och så vidare.

Det känns som att jag bara vill ge upp den här skiten, jag känner inte för att leva ens, det skulle vara det smidigaste, det eller att fly ut i skogen ensam… bort från allt elände och samhället som är så svårt att skydda sig från. Det är som ett moment 22 mitt liv… jag kan inte komma in i ringen utan att det där jävla momentet hindrar mig. Är de såhär det ska vara så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö… som det patetiska mähä man är. Livet är som ett straff att sitta av, man vill bara att tiden går snabbt så man slipper det snart. Man är en rätt tragisk figur som inte grejar enkla vardagsgrejer… men jag är en svag människa utan ryggrad.

Nu är det ytterligare en dag som har varit helt sjukt jobbig med mycket värk på eftermiddagen och kvällen. Jag tappade verkligen hoppet och blev så frustrerad, ledsen och besviken på livet… jag allting egentligen. Jag funderar på varför jag överhuvudtaget kämpat på med den här skiten, det kanske är bättre att ge upp, hur man nu gör det. Jag har fortfarande försäkringskassans ord ekande i skallen, det är helt sjukt att jag inte kan få sjukpenning när jag inte ens kan sitta, stå eller gå ordentligt.

Jag har tänkt på det där med sjukpenning litegrann under dagen, och jag tror att det bara är att strunta i den, jag menar vad ska jag med pengar till när jag har ont hela jävla tiden. Det vore nog egentligen bäst för alla att vi blir satta på bar backe, mig skulle det bli lättare för i alla fall. Jag orkar inte sköta någonting längre, och alla dessa papper och överklaganden, bidragsblanketter och skammen som man har över att inte ens kunna försörja sin familj, det börjar bli för mycket. Mitt största problem är min värk, efter det så är det min depression som är jobbigast. Om jag blir kvitt värken så skulle allting annat säkert lösa sig också.

Jag blir faktiskt bara sämre och sämre för var dag som går, och min livskvalitet är lägre än vad den någonsin har varit. Det känns så löjligt att fortsätta det här, men jag är för klen för att avsluta skiten. Jag har kbt på torsdag igen, men det blir nog tredje träffen på raken jag kommer att hoppa över… men vi får se, jag lovade min psykolog som ringde mig idag, att jag skulle gå. Självklart så lät jag så där klämkäck som vanligt, och jag berättade att allting bara var bra, men att jag hade haft det lite tufft över julen… vilket var bullshit, jag är inte bra… jag mår skitdåligt och har inte ens orkat skriva eller ens bry mig om någonting.

Nu ligger jag här i sängen som vanligt med en jävla värk, men det är lite mindre värk än den i eftermiddags, men det är ändå tufft. Det gör ont i mig att jag inte lyckas hålla masken inför barnen ens. Jag brukar försöka att hålla en god min när de är hemma, men idag var det en sådan där dag som jag istället för att vara låtsasglad, bara var grå i ansiktet och väldigt matt och som en zombie i huvudet. Jag ser hur barnen mår dåligt över att se sin far ligga i sin säng och ha ont, jag förstår för jag har själv känt mig lika maktlös när något av barnen har haft det jobbigt och mått skit. Att se en anhörig lida och inte kunna hjälpa på något sätt är bland det tuffaste man kan gå igenom, det gäller även om det är ens föräldrar, syskon eller någon annan som man håller av… faktiskt även helt okända människor också ibland när man inte lyckas stänga ute de känslorna.

Vilket sjukt samhälle vi lever i, eller snarare en sjuk värld. Att vara sjuk, fattig eller utsatt i ett land som värnar om sin konsumtion istället för sin befolkning, det är en jävla plåga. Jag fattar inte varför man ska följa samhällets lagar och förordningar när det är samma samhälle som skiter blankt i dig om det inte kan få ut något av dig. De gamla och sjuka är bara en belastning för samhället, det står helt klart, men jag undrar om detta inte är någonting som har blivit mycket värre sedan vi fick en regering som gynnar de som redan har allt, och där de som är på samhällets botten är mindre värda än de som är lite finare, välutbildade, friska, inkomstbringande, svenska, intelligenta, har rätt kontakter, adelsmännens arvingar osv.

Jag säger fuck you, jag skiter i er, jag klarar mig utan er… men kom inte och säg att jag ska anpassa mig efter er om inte ni kan anpassa er efter mig. Om vi ska vara på detta sätt, så hoppas jag att det kommer en tid där det är helt andra resurser än pengar, status och klasstillhörighet som bestämmer vem som kommer att överleva i vårt samhälle. Pengar kan köpa det mesta, men det finns faktiskt stunder som pengar saknar all sin betydelse… särskilt i ett samhälle som har satsat på höga inkomster för en del av befolkningen istället för sjukvård, skola och äldrevård… jag är fan i mig förbannad nu… jävligt förbannad.

Fy fan vilken jävla värk jag har haft i dag, jag tänkte nästan ta och skjuta mig innan jag hade kommit hem idag. Jag pallar inte en till sådan här dag, det går inte längre. Jag har som tandvärk i hela bäckenet och ner i båda benen. Det påminner om benhinneinflammationen som jag drogs med i mina övre tonår. Jag har nog haft den här värken sedan dess men olika mycket. När jag har så här ont så kan jag inte komma ihåg hur det känns att vara utan värk… det går bara inte föreställa sig det.

Det känns som att hela benstommen är inflammerad, och jag kommer ihåg att jag har känt ungefär likadant om man har varit ute i kylan och blivit riktigt genomkall. Jag vet inte om det är att man spänner sig när man fryser, eller om det är någon slags syrebrist i muskelfästen, senor. Ligament och benhinnor… ja även skelettet värker. Om jag är med om en till sådan här dag så ger jag upp… jag orkar verkligen inte mer nu faktiskt.

Jag känner inte att jag får någon förståelse från mina läkare, eller så är det jag som har svårt att göra mig förstådd. Jag är lite för mesig när jag går till doktorn, jag liksom säger inte allting eftersom jag tycker att det låter så gnälligt. Just nu så känner jag bara för att lägga mig ner och dö… bara ge upp allting. Ingenting känns meningsfullt… dels kan jag inte göra någonting, och de saker jag klarar av är helt meningslösa när det hela tiden gör ont. Jag skulle vilja att någon från försäkringskassan fick känna den här smärtan en dag av sitt liv… det kanske kunde få dem att förstå att värk inte bara är ett symptom… det är en dödande sjukdom.

Idag har det varit en bra dag ur smärthänseende, vilket man inte kunde säga om de sista dagarna innan den här dagen. Jag hade skitont i två dagar, men det kom nog av att jag promenerade. Jag försökte att göra en comeback med mitt gående, men efter att ha tagit två promenader som var lite längre så blev värken nästan outhärdlig. Mitt mående har inte heller varit något vidare faktiskt, jag har till och med hoppat över två möten på kbt:n faktiskt, och det var nog mest ångest som var orsaken till det… och det faktum att jag inte har råd att åka dit heller.

Min ekonomi är ju en katastrof i och med att jag inte får någon sjukpenning, det är det som kallas utförsäkrad och utfattig. Jag ska ju börja på sjukgymnastik i veckan som kommer, men om jag ska vara ärlig så har jag inte råd att åka dit, eftersom det kostar för mycket med resan. Det är lite moment 22 över det hela. Mitt bäcken gjorde verkligen en upphämtning på bara två dagars vilande från promenaderna, men det är ju inte någon långsiktig lösning att vila sig i form… jag måste ju kunna jobba med något, och det finns inte så många jobb som man undvika att sitta, stå eller gå.

Jag ska för övrigt träffa en arbetsterapeut på arbetsförmedlingen i veckan som kommer också, hon verkade jättetrevlig när jag pratade med henne i telefon. Jag var tvungen att ringa henne och ställa in vårt möte som skulle ägt rum i fredags… samma orsak där, det vill säga att jag fick ångest över att behöva göra av med pengar på resan dit, men även lite ångest över att behöva vara bland människor, ungefär samma sak som händer när jag ska in och handla mat… man har blivit lite folkskygg helt enkelt.

Jag har varit och är ofta en bitter och argsint man, men egentligen är jag tvärtom. Jag tror att det beror på min depression och stressen över att vara i den här situationen. Min situation är riktigt svår, och just nu är det frågan om vi kommer att kunna bo kvar i huset eller måste sälja det. Om jag säljer huset så har jag inte någonstans att bo eftersom det inte går att få tag i en lägenhet. Även om en lägenhet skulle dyka upp så skulle vi inte bli godkända som hyrestagare. Jag kommer inte heller kunna köpa någon lägenhet, dels på grund av att jag inte blir godkänd av föreningen, och dels på grund av att jag inte får några pengar över som räcker till en lägenhet, och jag får inte något nytt lån heller.

Jag har inte orkat med att träna eller promenera den senaste tiden då jag varit för låg helt enkelt. Det känns som att jag har givit upp kampen… jag har inte så mycket kraft kvar att frambringa. Jag har försökt att få tag på en sjukgymnast som bäckendoktorn tipsade mig om, men hon har inte svarat mig ännu… men å andra sidan så har jag inte råd att åka ända in till stan för att träna hos en sjukgymnast… och kommunalt är bara att glömma, det gör alldeles för ont. Jag har för nuvarande mest problem med mitt bäcken, men ryggen är inte så snäll mot mig heller. Jag har blivit liggande i min säng alldeles för mycket, vilket är synd för det är inte bra i längden. Det är så jävla svårt att resa sig upp och kriga vidare… jag är så trött att jag bara vill lägga mig ner och dö… orkar inte en omgång till mot den jävla värken.

Jag vet vad som krävs av mig för att bli bättre i rygg och bäcken… men det är det där psykiska som hindrar mig att kämpa vidare. Jag är mycket väl medveten om att det är enda vägen fram, men säg det till mitt medvetande… det skiter i det, och verkar vara mer än nöjd om jag bara slutar upp med min kamp mot ett friskare liv, och bara ger upp som den loser man är. Jag skulle ha varit på kbt i veckan som var, men jag orkade inte åka dit, jag bara klarade det inte, och även om min kropp sade nej så visste jag att jag behöver det för att må bra… men det blev som om min kropp och mitt medvetande hade gått ihop för att stoppa mig.

Har haft ett par jobbiga dagar vad gäller värken, och det är knäckande som fan. Det är mest i bäckenet som smärtan är, och självklart i högra sidan. I dag är det första vardagen som känns som en vanlig dag, och jag måste försöka få tag på sjukgymnasterna som bäckendoktorn tipsade mig om. Jag känner mig rätt så uppgiven igen, det känns inte som att det här kommer att ordna sig inom en överskådlig framtid. Jag kan inte vänta längre, för om jag inte kan börja jobba snart så kommer jag att dö.

Igår så sov jag nästan hela dagen, dels för att slippa värken, och dels för att slippa ångesten jag har över min situation. Jag blir så otroligt stressad över att gå hemma utan att kunna påverka mina inkomster, eller utan att ha någon mänsklig kontakt med någon. Jag tycker fasligt synd att mina dagar bara passerar utan att jag kan deltaga aktivt livet, det är ett sådant slöseri. Jag måste ha ett jobb, grejar inte det här annars, inte rent ekonomiskt, inte heller psykiskt.

Jag hade en sjyst dag med mina härliga syskon och farsan i lördags, och även om jag hade fruktansvärt ont så var den guld värd för mitt psyke. Jag var tyvärr tvungen att ta lite extra medicin, och självklart gjorde det att hela söndagen gick åt till att sova, eftersom jag hade värsta avtändningen. Nu kanske det låter som att man är värsta knarkaren, men den där jävla tramadolen gör att man mår skitdåligt när man minskar på dosen. Det räcker faktiskt att man tar medicinen en timme senare än man brukar så får man en baksmälla som är väldigt hemsk… det är ett jävla råttgift den där tramadolen.

Om ni kan välja någon annan medicin än tramadol så tycker jag att ni ska göra det, för alla man talar med som har den eller har haft den är av samma uppfattning. Jag har själv en gång slutat med den medicinen tvärt, och jag förstår varför heroinister har så svårt att sluta med sin skit… det var nämligen det värsta jag har varit med om. Jag ska skriva om det någon dag här snart, men som sagt var… passa er för tramadol, nobligan, tradolan… som är några av namnen som medicinen går under. Man får ett fysiskt beroende som är väldigt jobbigt att bryta eftersom utsättningssymptomen är väldigt jobbiga… eller rent av vidriga.