Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

Dags att ge upp

Publicerad 2015-01-20 21:55:17 i Allmänt,

Nu är det ytterligare en dag som har varit helt sjukt jobbig med mycket värk på eftermiddagen och kvällen. Jag tappade verkligen hoppet och blev så frustrerad, ledsen och besviken på livet… jag allting egentligen. Jag funderar på varför jag överhuvudtaget kämpat på med den här skiten, det kanske är bättre att ge upp, hur man nu gör det. Jag har fortfarande försäkringskassans ord ekande i skallen, det är helt sjukt att jag inte kan få sjukpenning när jag inte ens kan sitta, stå eller gå ordentligt.

Jag har tänkt på det där med sjukpenning litegrann under dagen, och jag tror att det bara är att strunta i den, jag menar vad ska jag med pengar till när jag har ont hela jävla tiden. Det vore nog egentligen bäst för alla att vi blir satta på bar backe, mig skulle det bli lättare för i alla fall. Jag orkar inte sköta någonting längre, och alla dessa papper och överklaganden, bidragsblanketter och skammen som man har över att inte ens kunna försörja sin familj, det börjar bli för mycket. Mitt största problem är min värk, efter det så är det min depression som är jobbigast. Om jag blir kvitt värken så skulle allting annat säkert lösa sig också.

Jag blir faktiskt bara sämre och sämre för var dag som går, och min livskvalitet är lägre än vad den någonsin har varit. Det känns så löjligt att fortsätta det här, men jag är för klen för att avsluta skiten. Jag har kbt på torsdag igen, men det blir nog tredje träffen på raken jag kommer att hoppa över… men vi får se, jag lovade min psykolog som ringde mig idag, att jag skulle gå. Självklart så lät jag så där klämkäck som vanligt, och jag berättade att allting bara var bra, men att jag hade haft det lite tufft över julen… vilket var bullshit, jag är inte bra… jag mår skitdåligt och har inte ens orkat skriva eller ens bry mig om någonting.

Nu ligger jag här i sängen som vanligt med en jävla värk, men det är lite mindre värk än den i eftermiddags, men det är ändå tufft. Det gör ont i mig att jag inte lyckas hålla masken inför barnen ens. Jag brukar försöka att hålla en god min när de är hemma, men idag var det en sådan där dag som jag istället för att vara låtsasglad, bara var grå i ansiktet och väldigt matt och som en zombie i huvudet. Jag ser hur barnen mår dåligt över att se sin far ligga i sin säng och ha ont, jag förstår för jag har själv känt mig lika maktlös när något av barnen har haft det jobbigt och mått skit. Att se en anhörig lida och inte kunna hjälpa på något sätt är bland det tuffaste man kan gå igenom, det gäller även om det är ens föräldrar, syskon eller någon annan som man håller av… faktiskt även helt okända människor också ibland när man inte lyckas stänga ute de känslorna.

Vilket sjukt samhälle vi lever i, eller snarare en sjuk värld. Att vara sjuk, fattig eller utsatt i ett land som värnar om sin konsumtion istället för sin befolkning, det är en jävla plåga. Jag fattar inte varför man ska följa samhällets lagar och förordningar när det är samma samhälle som skiter blankt i dig om det inte kan få ut något av dig. De gamla och sjuka är bara en belastning för samhället, det står helt klart, men jag undrar om detta inte är någonting som har blivit mycket värre sedan vi fick en regering som gynnar de som redan har allt, och där de som är på samhällets botten är mindre värda än de som är lite finare, välutbildade, friska, inkomstbringande, svenska, intelligenta, har rätt kontakter, adelsmännens arvingar osv.

Jag säger fuck you, jag skiter i er, jag klarar mig utan er… men kom inte och säg att jag ska anpassa mig efter er om inte ni kan anpassa er efter mig. Om vi ska vara på detta sätt, så hoppas jag att det kommer en tid där det är helt andra resurser än pengar, status och klasstillhörighet som bestämmer vem som kommer att överleva i vårt samhälle. Pengar kan köpa det mesta, men det finns faktiskt stunder som pengar saknar all sin betydelse… särskilt i ett samhälle som har satsat på höga inkomster för en del av befolkningen istället för sjukvård, skola och äldrevård… jag är fan i mig förbannad nu… jävligt förbannad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela