det kunde vara värre… mycket värre.
fredag den 6 mars 2015.
Som det känns nu så spelar det mindre roll om de tar mina vapen eller ej, för jag har så jävla ont i bäcken och ländrygg att det ändå nog är sluttävlat och sluttränat för mig. Jag gav mig själv ett löfte att jag ska ligga kvar i sängen resten av livet, men det kommer nog att bli för svårt för mig. Jag får så jävla ont i ryggen när jag ligger ner en längre tid och jag bara måste upp och gå i fem minuter minst innan jag kan lägga mig ned igen. Mitt nya löfte får bli att inte gå ut ur huset i resten av mitt liv, men det är jag som handlar mat åt familjen så det lär väl också spricka.
jag är lite mindre ledsen idag i alla fall, men jag känner ändå en stor sorg över att jag aldrig mer kan syssla med min sport eller mitt intresse… fan vad jobbigt det känns. Jag kan inte arbeta, jag kan inte gå på bio, jag kan inte gå bort till bekanta och jag kan fan ingenting… jag kan bara ha ont, och bara gnälla. Nu törs jag väl inte skriva att jag helst skulle vilja vara död, men om jag säger så här… jag skulle inte så mycket vilja andas och existera i den här dimensionen… men det styr ju inte jag själv över, för jag är en biologisk maskin som är programmerad för att leva, överleva och fortplanta sig.
Det är tur att man har fortplantandet avklarat i alla fall… skulle inte fungera så bra nu för tiden när man är stel som en pinne, ja även pinnen är stel, och ryggen, men jag känner mig inte på humör för sådant om man säger så. Värken är verkligen ett effektivt redskap mot glädje och humor. Mina brevvänner har väl kanske tröttnat på deras nyfunna vän vid det här laget antar jag… jag har faktiskt inte skrivit ett skvatt till någon av dem, så de vet nog inte att de är mina brevvänner ens. Jag tror inte att jag orkar ha någon kontakt med dem faktiskt, jag kommer nog att bli en väldigt ojämn brevskrivare eftersom jag har mina låga perioder när jag inte orkar någonting alls. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om… jag har bara negativa saker att prata om… värk och elände tyvärr.
Det är kanske inte så konstigt att man är negativ, för det är väldigt svårt att tänka på något annat än värken faktiskt. Jag tror inte att det spelar någon roll att de tog min sportskytteutrustning faktiskt, jag orkar ändå inte stå och vara koncentrerad med den här värken, och även om jag kunde det så har jag mina stressiga tankar att kämpa mot. Det här med utförsäkring, arbetsförmedling, socialbidrag och allt vad som rör mig kring min värk och livssituation. Jag ringde och pratade med en kommissarie som berättade att det fanns möjlighet att få sälja vapnen själv, eller ja man fick i alla fall ordna med en köpare som får åka till polisen för att se på vapnen och sedan göra upp affären med mig, för att hämta vapnen hos snuten. Tyvärr så får man ju inte något för begagnade vapen, så det är som att skänka bort dem ändå.
Livet är toppen… om det inte vore för värken och att man är ruinerad, men det kunde vara värre… mycket värre.