Kronisk värk suger

måndag den 16 mars 2015.

 

Jag kom iväg på mötet hos socialkontoret och träffade konsulten som ska hjälpa mig att överklaga försäkringskassans beslut att ge fan i att betala ut min sjukpenning, som jag enligt doktorer och konsulten självklart är berättigad till… och det tråkiga är det att sjukintyget är oklanderligt skrivet av min läkare… men försäkringskassans medicinska konsult tycker att läkaren skall förklara HUR min läkare vet att jag har svår värk och kämpar med en depression. Det tråkiga i det hela är alltså att de vill veta hur man kan veta att någon har någonting som man inte kan veta… krångligt va, men det går ju inte mäta vare sig värk eller psykisk ohälsa, det syns ju inte på röntgen i alla fall.

Något som syns på röntgen är ju mina skruvar och stag i ryggen, likaså mina höftproteser. Mina tjugo år med kontakter hos först och främst ortopeder och allmänläkare, kiropraktorer, naprapater, ryggspecialister, ryggkirurger, tiotalet olika sjukgymnaster och ett ton värktabletter och på senare år också psykologer, läkare inom psykiatrin, kurator, socionom, ergonomer, kbt, smärtkliniker och så vidare i en oändlig jävla ström… jag orkar inte ens tänka på det längre… det är bara för mycket. Jag har haft en alldeles för lång dag eftersom jag först träffade min doktor på dagen, och efter det träffade de på socialen med konsulten och avslutade med att handla mat… jag är död nu… det är overkligt, hur ska jag överhuvudtaget orka med den här värken kvällen ut?

Jag har faktiskt mått bra mentalt ett tag nu, och jag mår hyfsat även nu fast jag har svinigt ont i ryggen och hela undre kroppshalvan. Nu när jag känner mig vid mina sinnens fulla bruk så kommer jag att säga något som låter väldigt illa faktiskt… jag förstår att min psykolog blev orolig för mig när jag sa att jag mådde så dåligt ibland att jag helst skulle vilja vara död.

Nu säger jag så här… jag är vid mina sinnens fulla bruk, och jag känner mig nästan inte nedstämd alls faktiskt, visst är jag stressad över intensiteten i värken och all stress runt det här med utförsäkringen är jobbigt… men det spelar inte någon roll faktiskt… för jag vill faktiskt hellre vara död än att ha så här ont… det är den bistra sanningen. Visst skulle jag hellre vilja slippa värken än att vara död, visst skulle jag hellre jobba än att vara sjuk… men ingenting av detta spelar någon roll om jag ska ha den här värken så fort som jag är uppe ur sängen i ett par timmar.

Det låter hemskt och man kanske tror att det här är orden från en man som är deprimerad eller har givit upp hoppet… men det handlar inte längre om det inser jag… det är värken som jag inte klarar av, och det spelar inte någon roll om jag som nu känner mig rätt så ok i måendet, jag lovar att jag skulle vara redo för ett party om värken var borta nu, och det skulle jag inte ha varit för någon månad sedan, för då var jag nedstämd eller snarare djupt deprimerad… nu mår jag bra. Att jag inte skulle vara lämpad att ha vapen för att jag är nedstämd det kan jag faktiskt hålla med om, men det här är något annorlunda, ja en helt annan känsla faktiskt.

Jag känner mig lugn och sansad och även om jag tycker att det är jobbigt med alla turer kring sjukskrivningen och allt detta så känns det ok… ja faktiskt… väldigt ok. Jag känner inte något sug efter att avsluta mitt liv genom något självmord eller genom något destruktivt leverne, utan jag skull kunna tänka mig att vända mig till en läkare utomlands som hjälper människor att somna in utan att lida. Om jag visste att det fanns en drog som tog bort värken så skulle jag såklart hellre ta den än att dö, men det finns inte någon sådan drog… inte ens morfin skulle ge en tillräcklig lindring med tanke på alla biverkningar och det dåliga måendet man får av den drogen. Det känns nästan lite jobbigare att vilja dö när man mår bra än att vilja dö när man mår skit. När man mår skit så vill man ju dö för att slippa må skit, men nu mår jag bra… det är bara värken jag inte klarar av längre… det får vara nog nu, och även om jag skulle testa med en operation eller något sådant så sker inte de åtgärderna tillräckligt snabbt för att jag ska vilja vänta… eller snarare tillräckligt snabbt för att jag ska KLARA AV att vänta så länge.

Jag fick i alla fall ett recept på det plåster jag tar mot värken, min läkare tyckte att vi skulle testa att gå upp ett snäpp för att se om det blir bättre, men det känns lite fånigt faktiskt med tanke på att magnituden på min värk är för stor för att överhuvudtaget klara av någon längre tid… och jag vet att det inte kommer att komma en lösning på det problemet. Även om jag skulle få sjukpenning eller få en miljon i månadslön så skulle inte det göra saken bättre… värken kommer ändå att följa med mig vart jag än går. Som sagt så är detta ett moget övervägt beslut, och jag hoppas verkligen att jag har modet och styrkan att försöka få till det hela… och kan finansiera hjälpen som jag behöver för att slippa värken för gott.

Det känns ledsamt att jag inte kommer att få vara med på den här resan som livet är, och jag ska erkänna att jag är rädd för att dö… även om det är proffs som hjälper en så känns det läskigt att veta att det ska ske… jag är orolig över att jag kommer att få en panikångestattack eller känna dödsångest, vilket i och för sig jag har gjort varenda gång som jag har haft en panikångestattack… det kanske är det som är en panikångestattack?

Nu kommer jag att posta detta på min blogg och jag antar att det kommer att se ut som att det är en människa som är sjuk i huvudet som har skrivit detta i förtvivlan över sin situation… men som sagt var, jag är lugn och förstår mycket väl hur illa detta ser ut i någons ögon, men det är jag som har värk… och jag lovar att jag har kämpat hårt under alla dessa år… och jag måste ju sätta min gräns för vad jag klarar av någonstans… och det är här, så om inte under kan ske, och det gör det ju inte, så kommer jag att göra de efterforskningar som krävs och försöka berätta det för någon av mina anhöriga… vilket jag inte riktigt vet hur det ska gå till. Självklart så kommer det skada de som älskar mig, men vad ska jag göra då? jag klarar inte ens av att för deras skull, lida så här längre… det är inte människovärdigt tycker jag. Inte skulle man tvinga sin hund gå och ha svåra smärtor år ut och år in? Man skulle åka in för djurplågeri… grovt djurplågeri, det är det ingen tvekan om.

Jag ska sova på saken, och jag hoppas att jag kommer till insikt och kommer på det bästa sättet att presentera detta beslut på. Jag vill inte göra dem illa, jag vill inte se mina barn eller någon annan av de jag älskar att bli ledsna över mitt beslut… det gör mig så ledsen… och jag vill inte behöva bli ledsen också. Jag vill kunna tro på att det finns ett sätt för mig att bli bättre… jag verkligen vill det av hela mitt hjärta, för då skulle inte någon av de jag älskar att behöva bli ledsen. Det finns inte något sätt… det skulle annars ha prövats vid det här laget… det finns inte något sätt… det finns inte.