lång dag...
tisdag den 31 mars 2015.
Vaknade upp med väldigt lite värk i ryggen och inser att det är så här att vara vid liv och leva. Jag vet att det inte tar många minuter innan det är igång igen… tyvärr. Idag ska jag in och träffa min psykiatriker för ett första möte med honom. Det är egentligen helt i onödan, men jag tänkte att han får rentvå mig i registret så att jag kan få tillbaka min utrustning med mina vapen. Jag har tänkt mycket på vad det är som gör mig så där stressad och får mig att bli nedstämd, och det är värken först och främst, men efter det är det den ekonomiskt press jag har på mig efter att jag blev utförsäkrad.
Nu har jag varit uppe i en kvart och värken börjar bli mer uttalad nu, ja rent av kraftig och jag känner hur mitt humör dalar direkt. Efter besöket hos psykiatrikern så ska jag åka till dottern och hjälpa henne med att flytta lite hyllor som skall skruvas upp på en annan väg… egentligen orkar jag inte för att jag vet hur ont jag kommer att ha innan jag är hemma igen. Min grabb ska sköta den fysiska delen, jag ska bara peka… men det blir ändå jobbigt för att jag måste stå upp. Grabben ska övningsköra till dottern och det gör faktiskt ännu ondare att sitta i passagerarsätet än i förarsätet, även om man fäller ned det.
Nu glider tankarna över åt operationshållet snarare än åt rehabhållet igen… det känns så trasigt i ryggen att operation känns som det enda sättet. Mina första tio minuter i vaket tillstånd kändes det som att… japp, jag kör på rehaben, det lär göra under verk… men nu lutar det åt operation. Jag ska skriva ned mina känslor ikväll också, så får jag se om det lutar åt något speciellt håll då också. Det blir antagligen en kväll med mycket kraftig värk… men den som lever får se.