Leva med kronisk värk
onsdag den 25 mars 2015.
Vaknade upp med en del värk i min bäckenled vilket oroar mig, för idag ska jag åka till min dotter och stötta henne i hennes svåra stund. Det är bara fyra dagar sedan hennes man gick bort, så jag räknar med att det blir mycket trösta och sörja tillsammans. Jag och frun åker dit och eventuellt så skulle min yngsta dotter med, vilket jag tror är bra för de båda. Sorg är svårt att hantera, man får liksom släppa kontrollen och bara åka med… låta känslorna styra… på det sättet kan det aldrig bli fel.
Det verkar som om dottern i alla fall inte har fått ett sammanbrott, jag var nämligen rädd för det. Min fru skulle stanna hos dottern några dagar och jag skulle också vilja göra det, men det går inte med hundarna… eller hunden. Av mina två hundar så är ena en lugn liten tjej som kan vara i vilka miljöer som helst, men den stora tiken har svårt för vissa typer av miljöer, så det är därför som det inte passar att ha med henne. Lillhunden får hänga med och vara till lite tröst till barnen… de kan behöva varenda grej som kan hjälpa dem med sorgen efter sin pappas bortgång.
Igår så ringde de från en rehabklinik som är specialiserade på värk och stressen som följer med att leva med kronisk värk. Jag ska träffa dem den första april för bedömning, sedan blir det ett möte dagen efter också. Det är rätt så stressigt med allt det här runt dotterns förlust av sin man, och jag är jätteorolig över henne och barnen. Jag är rädd att jag inte ska räcka till på grund av min satans värk. Jag orkar ju inte vara igång i en timme ens innan jag måste lägga mig ett tag. Tänk om jag svimmar av värken när jag ska hämta barnen från dagis… det skulle vara katastrof eftersom barnen redan har sett sin far medvetslös och döende.
Jag är beredd att äta mycket medicin för att greja det här… jag får strunta i biverkningarna och bara köra på med en näve piller. Jag är så trött på medicin att jag mår illa bara jag tänker på den. Den här dagen kommer säkert att gå bra… det måste den göra helt enkelt. Jag ska lägga mig på sidan och försöka få min si-led att släppa sitt tag om mina nerver i högra benet och skinkan, om det nu är det som orsakar min ischiasliknande värk . min dotter är verkligen världens tappraste kvinna, och världens finaste mamma. Jag vill att hon ska känna att jag skulle göra vad som helst för henne… verkligen vad som helst, och det gäller såklart hennes barn också.