Kronisk värk suger

Det finns så lite information från höftledsprotespatienter ute på nätet, så här kommer jag berätta lite om turerna kring operationen och tillfrisknandet. Jag kommer även att skriva om kronisk värk och steloperation av ländryggen....mao en rätt dyster läsning, men jag har saknat personliga berättelser ute på nätet som man kan finna svar på alla de frågor som dyker upp inför en operation av rygg eller höftled.

min återkomst till livet

Publicerad 2015-03-11 22:10:56 i Allmänt,

onsdag den 11 mars 2015.

 

Idag så har jag varit tuff mot min kropp, men det känns rätt så ok i den ändå. Jag har bakat bullar för första gången på många år… de blev rätt så bra faktiskt. För fem år sedan när jag gick in i väggen första gången så bakade jag som terapi mot min depression, och det hjälpte mig mycket. Jag kan bara konstatera att det var härligt att vara tillbaka bland degspadet igen. Hela dagen så har jag varit uppe på benen i stort sett, men det känns ordentligt i dem nu… värker ordentligt. Det var meningen att vara ett litet test för att se om det blir värre imorgon eller bättre, eller om det spelar mindre roll.

Jag ska försöka att gå ut lite imorgon så att jag får lite sol på mig… för d-vitaminernas skull om inget annat. Jag måste få arslet ur vagnen och kontakta min kirurg snart, annars hinner hela livet glida förbi utan att jag har försökt att göra allt för att slippa den här värken. För varje dag som går så blir jag sämre känns det som. Jag tycker att jag borde bli bättre och bättre, men å andra sidan gör jag inte mycket för att bli bättre. Om jag skulle bo lite bättre till så kanske det hade sett annorlunda ut, det hade funnits helt andra möjligheter att träna på gym och träffa sjukgymnaster.

Om det fanns möjligheter så skulle jag vilja att familjen flyttade närmre stan där det finns mer resurser. Tänk vad många olika jobb som skulle finnas inom räckhåll den dagen som jag är redo att börja jobba igen. Jag har funderat på vad jag skull vilja göra om jag var helt frisk i kropp och själ… och jag kom på att jag skull vilja åka till ett annat land och hjälpa de som behöver hjälp och skydd, och försvara dem mot terroristerna som härjar där. Jag har i min ungdom sökt fn-tjänst av den anledningen men har aldrig blivit uttagen till tjänst. Jag har alltid känt ett behov att hjälpa de som är svaga eller utsatta, det började redan i grundskolan faktiskt.

Jag tror inte att det kommer att bli aktuellt med någon resa till ett behövande land, men man kan ju alltid ha drömmar. Jag som knappt kan sitta ner, eller än mindre böja på ryggen eller bära tyngre saker, det skulle inte fungera som det ser ut nu, men vem vet vad min ryggkirurg kan åstadkomma… med guds vilja och lite vaselin så går allt. Nä , självklart så är det nog bara en dröm att min rygg skulle bli så pass bra att jag skulle kunna göra det som normala människor skulle klara av. Inte ens i min vildaste fantasi så kommer jag att bli frisk nog att fungera hyfsat bra i livet. Jag menar inte att låta negativ, men så är nog fallet, det är bara att glömma.

Det jag får koncentrera mig på är att få rätt mot försäkringskassan och få tillbaks min sportskytteutrustning, sedan så får jag tänka ut vad jag mer kan sträva efter. Det som står väldigt högt upp på min önskelista är att kunna arbeta igen… och helst heltid med ett praktiskt yrke. Jag har inte hört av min handläggare på arbetsförmedlingen än, hon skulle ju ordna så att alla de som är engagerade i cirkusen kring mig och min utförsäkring träffas tillsammans och reder ut vem det är som ska ta hand om mitt fall. Som det är nu så skickar de ju bara över ansvaret till en annan… och vidare, och vidare, och vidare… jag ni fattar poängen. Det ska bli skönt att få veta hur det ska vara, och vem det ska vara som tar hand om min återkomst till livet eller arbetslivet om det blir aktuellt… vilket jag vid min gud hoppas.

Förövrigt så tror jag inte på någon gud… jag tror på kärleken mellan guds barn, det vill säga oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela