Mitt hjärta har gått sönder
söndag den 22 mars 2015.
Ibland kan livet vända på ett ögonblick… till det bättre eller till det sämre. Den här gången var det till det sämre tyvärr. Igår morse ringde telefonen strax före halv elva på morgonen och min fru svarade. Jag blir alltid orolig när telefonen ringer och det har med sonens död att göra, den känslan och rädslan sitter kvar i mitt medvetande för all framtid och gör så att jag hoppar till och mår dåligt varje gång som det ringer hos mig. Jag såg oroligt på min fru när hon svarade i telefonen, hon stod med ryggen mot mig, men jag såg på hennes kroppshållning att det var något som var fel. Hon segnade ner på golvet när hennes ben blev som spaghetti under henne och telefonen gled ur hennes hand.
Jag tog telefonen till mitt öra och var alldeles kall inombords, det var äldsta sonen som ringde och jag hörde att han grät i andra ändan av telefon. Det lät som att han satt i bilen och det visade sig att han var på väg till min dotter i stan. Linjen var dålig så det var svårt att höra vad han sade, men jag hörde att dotterns man hade dött… bara så där utan förvarning. Jag blev alldeles kall och kände hur paniken steg inom mig… men hur ska det gå för barnen, mina barnbarn… de behöver sin pappa, alla behöver sin far och pojken är i en ålder där pappan är superhjälten i sitt liv. Mitt hjärta har gått sönder, det här behövde inte familjen efter allt annat som hänt.
Dottern som redan förlorat sin bror för inte så länge sedan, och nu sin man… och barnens far, en underbar människa som hade ett hjärta av guld. Jag är bestört. Sonen berättade att han var på väg för att hämta hennes barn och att de skulle vara hos honom över natten, och berättade sedan att min dotter var tillsammans med mannens mor och far, och att syskonen till mannen också var på väg att ansluta till dem. Jag är i chock fortfarande och har inte riktigt förstått det som hänt ännu. Varför? Det är inte rättvist mot barnen eller dottern, det är inte rättvist mot hans föräldrar och framförallt är det inte rättvist mot hans barn… särskilt de två som är under fem år, men såklart kommer hans två unga vuxna barn att ta det hårdast.
Det kommer att bli en mycket tuff tid framöver, värken kommer också nå nya gränser antar jag, och om jag ska vara ärlig så är jag också rädd för att min kraft inte kommer att räcka till på grund av min värk. Livet är orättvist och skoningslöst, och om det finns en gud så vore det lägligt om han visade sig nu… men det lär väl inte vara någon risk att det ska hända. Jag måste vara stark och kämpa tio gånger värre än jag behövt hittills, om inte för något annat så för barnens skull. Jag måste stötta både barnen och dottern, för att inte tala om min familj här hemma, med frun och barnen som fortfarande bor hemma. Jag ber för deras skull, även om jag inte är troende så ber jag titt högre makter att hjälpa oss nu… och om jag inte får någon hjälp så är vi många som kan hjälpas åt med det här… så jag hoppas att vi klarar oss genom detta... men som sagt var, det kommer att bli tufft.