Det ser mörkt ut
fredag den 8 maj 2015.
Den här morgonen påminner lite för mycket om kvällen igår, och det är ju inte så kul. Min dag igår hade alla förutsättningar för att bli en bra dag men den blev istället en dag som tvingade ner mig i det svarta hål som jag så desperat försöker undvika. Solen sken och jag fick besök av min bror, vilket såklart var jättetrevligt… om det inte varit för den här jävla värken. Det som skulle bli en härlig dag blev bara en dag fylld med plågor som snabbt övergick i uppgivenhet och totalt mörker. Jag har inte någon chans mot värken när den stiger över en femma på den tiogradiga skalan där tio är den värsta nivån av smärta.
Jag skulle inte ens ha suttit en minut igår, men det blir alltid samma sak när någon tittar förbi, man vill ju kunna fika och umgås lite normalt med den som hälsar på. Min kväll var faktiskt den mörkaste på en längre tid, och jag kan bara konstatera att värken lyckades få mig att helst vilja vara död… men tyvärr så slipper jag inte undan så lätt. Det känns som att det är meningslöst att göra ryggoperationen, det verkar vara min si-led som orsakar en sådan stor del av värken, vilken jag aldrig kommer att orka operera, eller snarare utreda eftersom allt går så jävla trögt inom sjukvården.
Jag är inte deprimerad eller så, utan nu är det fortfarande mitt nyktra sinne som säger att jag kanske helt enkelt skulle ge upp kampen om ett normalt liv… eller ett liv överhuvudtaget. Det känns inte som att det ens är värt att försöka komma tillbaks till ett normalt liv… det kommer att ta flera år till innan jag ens, om det går bra vill säga, kan räkna med att vara frisk. Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så tror jag inte att det kommer att bli bättre än så här. Jag ska ju träffa min ryggkirurg om tre veckor ungefär, men jag borde nog avboka det besöket, jag kommer ändå inte att få hjälp i tid.
Det ser mörkt ut det här, jag vill verkligen att jag ska kunna känna mig hoppfull, men det finns verkligen inte något hopp… allting tar för lång tid och jag kommer nog inte ens ha ett hem att bo i innan jag har fått chansen till att bli frisk. Jag klarar inte att uppbåda krafterna som behövs för att kämpa och rehabilitera mig, varken före eller efter någon operation. Jag vet nästan med hundra procents säkerhet att jag skulle bli mycket bättre om jag bara orkade träna upp kroppen… men jag har inte någon energi kvar… den har gått åt till att vara orolig över min jävla utförsäkring.
Jag har kämpat mot försäkringskassans sjuka beslut så länge nu… det är nog ett och ett halvt år sedan de började hota om utförsäkringen, och det innebär att det var så länge sedan jag fick mitt största sammanbrott. Egentligen har det hållit på mycket längre… man kan nog säga att de sista sexton åren har varit så här tuffa, även om min ekonomiska situation inte har varit så här utsatt tidigare. Jag hade behövt den kraften som jag har fått lägga på att överleva, med allt vad det innebär… tigga om hjälp från socialkontoret, söka bidrag och så vidare.
Det är aldrig försent att ge upp… som någon lustigkurre uttryckte det, och det är faktiskt läge för att inse sin begränsning… jag är slut nu. När jag inte ens klarar av att umgås med mina närmaste, hur fan ska jag då finna någon mening med livet? Det känns så patetiskt hela livet… vem bryr sig om jag får ersättning av försäkringskassan eller lyckas få ett lyckat resultat av operationen eller operationerna? Det värsta är nog det faktum att det här egentligen är första gången jag känner mig helt opåverkad av någon depression eller liknande… och att jag verkligen helt nyktert och fullkomligt logiskt inser att matchen är över.
Jag tänker inte på att avsluta livet rent fysiskt, utan det känns mest som att det är dags att ligga kvar i sängen resten av livet… bara skita i om huset tas ifrån mig, eller om man hamnar hos kronofogden. Visst känner jag ett ansvar för min familj… men jag orkar inte kämpa mer nu, och jag orkar inte ens kämpa för det som betyder mest av allt för mig… kraften är slut. Om jag skulle få ersättning från försäkringskassan så skulle det innebära att jag blir ännu mer uppgiven, för då betyder det att de förstörde mitt liv, och när jag äntligen fick det jag hade rätt till så var det redan förstört… det är inte någonting som pengar kan lösa… de har redan haft sönder mig.
Usch vilket dystert inlägg det här blev… den här dagboken är inte direkt någonting som man vill att sina närmaste skall läsa. Så här ser sanningen ut just nu, det är inte mycket det går att göra åt det heller… inte någonting som kan lösa mina problem, och särskilt inte inom en rimlig tid. Jag lever i ett universum som är ett mirakel… man skulle vilja att det kunde dela med sig lite av sina mirakel till mig… jag kräver inte mycket… bara att bli av med värken så att jag kan börja arbeta, för det skulle lösa alla mina problem… verkligen alla.