jag får skylla mig själv sade dom
tisdag den 19 maj 2015.
Jag är rastlös så jag håller på att bli galen. Det fungerar inte att bara vara hemma hela tiden, men tyvärr så har jag inte så mycket valmöjligheter just nu. Nu är det först och främst för att jag har värk som jag inte orkar vara aktiv, men självklart så spelar min kraschade ekonomi en stor roll. Att bli utförsäkrad och tvingad till att leva på socialbidrag är inte någon lek… tänk om jag hade varit en människa som var van vid att ha vissa utgifter… då hade det varit kört.
Pengarna räcker inte ens till mat åt familjen, åtminstone inte till någon varierad kost med frukt och grönsaker eller alla andra bitar man ska få med i kostcirkeln. Jag lider inte så mycket för min egen skull, men frun och barnen gnölar lite och saknar frukten. Jag hade en jävla skitdag igår vad gäller värken i bäckenet, men jag lyckades ändå gå två promenader, vilket jag är jäkligt stolt över. mitt huvud säger till mig att ligga i sängen istället för att gå ut, men jag lyckades samla den kraften som behövdes för att ta mig ut och strunta i mina tankar.
Jag är verkligen innerligt trött på det här samhället just nu, det fungerar så otroligt dåligt med sjukvård, sjukförsäkringen och denna otroligt sega soppa som stat och myndigheter utgör. Jag skrev till min läkare för nästan en månad sedan och inte fan har hon svarat ännu. jag behövde ett slags intyg på att jag var tillräckligt frisk för att hålla på med mitt skytte, men hon har inte bemödat sig att svara. Nu så blir det en massa strul med polisen istället… de drar in mina vapenlicenser så då måste jag överklaga det beslutet till förvaltningsrätten. Jag ringde polisen och förklarade att jag inte hade fått tag på mina läkare för att få en friskskrivning, men det sket dom i… jag får skylla mig själv sade dom.
Vilken jäkla soppa, jag vill ju bara att mitt liv blir som vanligt igen… jag vill jobba och jag vill kunna utöva något av mina intressen… jag vill vara frisk och slippa vara en belastning för samhället utan några rättigheter. Som det är nu så lever man i ett slags vakuum eller ett väntrum utan några flashiga tidningar att läsa… och ingen doktor som ropar upp ens namn på evigheters evigheter. Om jag kommer igen någon gång, och det måste jag… då jävlar ska jag visa dem vart skåpet skall stå, skitstövlar.
Om jag blir frisk så kanske jag drar iväg från det här samhället och börjar på ny kula… helst i ett annat land… helst.