glömma min bitterhet
lördag den 7 november 2015.
Nu har jag kommit till nästa bit i det här evighetspusslet. Jag vet inte ens om det är möjligt att lägga klart det här pusslet, det känns som att det är verkligen ändlöst. Efter att jag varit hos ortopeden med bäckenlederna så har jag fått ett svar från honom, han tror att det är ryggen som är den primära orsaken till min värk. Jag tog händelsen i förväg och mejlade min ryggkirurg och föreslog att vi redan nu skulle ordna en tid för ett besök hos honom… allt för att spara tid.
Min ryggkirurg måste ha postat sitt brev till mig på momangen efter han fått svaret från bäckenortopedsnissen, för det damp ner med posten jäkligt snabbt. Ryggkirurgen ville att jag skulle ordna en ny magnetröntgen genom min husläkare eftersom han ville ha en färsk, det är så att om husläkaren beställer MR så går också den räkningen till min vårdcentral istället för till ryggspecialisten.
En konstig sak har hänt med min försäkringskassehistoria… helt plötsligt så får jag vara sjukskriven fast jag inte har något nytt utlåtande på mina sjuktintyg som jag skickar in… det står samma sak som det har stått på dem de senaste åren, men ändå så väljer de att godkänna min ansökan om sjukpenning… det är ju helsjukt. Samma sjukintyg är det som de har vägrat och det är det avslaget som jag har överklagat… så det är ju jättekonstigt.
Jag har inte fått igenom min överklagan ännu men med tanke på att jag fått sjukpenning nu så borde det inte vara några problem med att få igenom den. Det är rätt så tragiskt att jag fått hela min ekonomi sönderslagen och med den också hela mitt liv. Jag har levt under hot om att bli bostadslös i ett år nu, och jag kan lova att mitt mående har förvärrats genom att leva under denna press. Jag har kronofogden efter mig och jag har inte någon bil kvar, jag har inte ens råd att åka till brorsan för att hälsa på honom.
Min värk har ju också blivit värre av att mitt mående har blivit sämre. Jag har inte haft råd att åka och träna hos min sjukgymnast, jag var bara där två gånger, sedan så insåg jag att jag inte hade råd. Jag ska försöka att glömma min bitterhet mot myndigheterna, de har ju trots allt hjälpt mig också, och där känner jag en enorm tacksamhet. Livet är inte lätt, det gör ont att leva… både fysiskt och psykiskt, jag är imponerad av alla dessa starka människor därute i vardagen som kämpar på med att överleva sin dag och göra vad som går att göra av den… vardagshjältar.