vekling utan stake
söndag den 22 november 2015.
Det var länge sedan jag orkade skriva här men det har inte hänt så mycket… det gör det ju å andra sidan aldrig. Jag har i alla fall vart och magnetröntgat ländryggen och fått en tid hos min ryggkirurg den sjunde december. Jag har fått svar på min överklagan jag gjort hos försäkringskassan, eller rättare sagt hos förvaltningsrätten. De har nu fattat ett beslut om att jag har rätt till sjukpenning motsvarande halvtid eftersom de gör bedömningen att jag klarar av att jobba halvtid.
Det känns jäkligt konstigt att nämndemän och domare ska bedöma hur min fysiska status är… de har ju inte heller träffat mig, utan går på försäkringskassans medicinske rådgivares utlåtande. Jag blev jävligt besviken, men det var väntat, jag vet ärligt sagt inte om jag orkar kämpa vidare till kammarrätten… det är ju ändå fel period som jag har överklagat dessutom. Det är nämligen så att försäkringskassan har bara tagit upp den tid som gick från ansökan till beslutet om att inte ge mig sjukpenning… nämligen två månader… resten av den tid som har förflutit har jag alltså inte ens ansökt någon sjukpenning för.
De kommer alltid att vinna mot vanliga människor, och även om de har gjort fel så vägrar de att rätta till det, och som privatperson så orkar man inte fightas mot dem, särskilt inte när man har svår värk dygnet runt. Jag har haft en förjävlig värk i ryggen och benen, den har varit skoningslös och sugit vartenda uns av kraft ur min kropp. Innerst inne så har jag nog givit upp den här kampen mot värken… det har varit en sådan lång och svår kamp, kanske den svåraste biten är den att man måste kämpa för att få hjälp… ingenting går av sig självt.
Jag önskar att värk syntes på utsidan av kroppen, eller att den kunde mätas på något sätt… det är nämligen det försäkringskassan tror att det går. De ifrågasätter min värk… och ifrågasätter doktorns kompetens… vartenda ord som hon skriver vrider de och vänder på så att de ska kunna tolka det som att jag visst kan jobba… heltid dessutom. Jag klarar ju inte ens att gå på en begravning längre utan att kräkas av värk… för att inte tala om hur tiden efter en sådan ansträngning ser ut. Det är snarare regel än undantag att mina kvällar består av outhärdliga smärtor och tankar om att avsluta lidandet.
Just nu vill jag bara hoppa av det här tåget… mitt hopp på att kunna leva utan värk är mer eller mindre borta. Jag tror inte att nästa operation kommer att hjälpa mig heller, dessutom så kommer jag knappast att ha någonstans att bo efter jul, så framtiden ser mörk ut… och jag har inte någon som jag kan prata med för att lätta mitt hjärta… ingen förutom att skriva av mig och gnälla som en mesig vekling utan stake i… den staken har försvunnit, den har inte något att sätta emot allt elände… ingenting.