Kronisk värk suger

onsdag den 21 oktober 2015.

 

Igår så träffade jag den nya ortopeden som skulle bedöma om mina problem med ländryggen kunde komma ifrån bäckenlederna eller inte. Efter att han hade gjort undersökningen, visserligen lite snabbt och inte alls alla tester som andra ortopeder eller kiropraktorer har gjort, så sade han att han inte trodde att mina problem kommer från bäckenlederna. Jag blev skitglad och kände att då kan jag ju koncentrera mig på att få ryggen opererad.

Innan jag skulle gå så ville han dock testa att spruta in lokalbedövning i en av lederna och döm av hans förvåning… och min, värken avtog ner i benet. Jag utropade ett högljut –skit också… han tyckte det var lustigt för han fnissade. Jag blev jättebesviken på att värken försvann för det betyder att jag inte kan rikta min energi åt ett håll utan hamnar i ett läge där jag inte vet hur jag ska gå vidare.

Ett problem är att jag verkligen börjar ge upp… jag orkar inte det här maratonracet… det finns liksom ingen slut i sikte, jag kommer aldrig bli klar med den här skiten. Jag måste bli klar nu på direkten för att rädda situationen och kunna börja arbeta igen eftersom försäkringskassan inte ger mig rätt till ersättning. Jag har ingen energi kvar att lägga på de problem som måste lösas.

Jag skulle behöva jaga på läkarna så att jag får hjälp snarast men jag vet inte hur jag ska göra det… det tar ju veckor för en enkel kontakt. Ortopeden jag var hos igår ska ringa mig om en vecka för att höra hur bedövningen kändes och vad som hände när den gick ur. Då har alltså ytterligare en vecka gått, och sedan så tyckte han att det skulle magnetröntgas bäckenlederna… och det tar ytterligare några veckor och sedan vänta på svaret och sedan vänta på möte med ryggkirurg och sedan vänta på bäckenkirurg och sedan vänta och vänta och vänta… jag blir galen jag orkar inte mera.

Nu har mina skulder börjat gå till kronofogden dessutom för samma kommun som hjälper mig med försörjningsstöd lägger på mig betalningsbördor för ett jävla avlopp som behöver uppdateras. Jag har försökt att få till ett möte med byggnadsnämnden men det finns inte ens tid för dem att svara på mina mail. Det här går nog käpprätt åt helvete är jag rädd… jag klarar inte att hålla alla bollar i luften… jag klarar inte ens av att hålla en bolljävel i luften.

fredag den 16 oktober 2015.

 

Livet passerar förbi som ett godståg… och jag står bredvid och ser på och missar allt det vackra. Det som är jobbigare än värken är vetskapen om att jag missar livet pga. den. Jag ska träffa en ny ortoped nu på tisdag så det ser jag fram emot, jag ska försöka berätta min historia en gång till, det blir väl ca gång nummer tusen eller så.

Jag har haft mycket värk den sista tiden, men när jag ligger ned så går den an, men knappt. Jag är fortfarande lite osäker på om det är bäckenleden som orsakar den större delen av problemen… jag tror att det mest är ryggen men det är svårt att veta, hursomhelst så har jag bestämt mig för att försöka få en operation med en eller helst två diskproteser.

Just nu så känns det som att jag skulle kunna tänka mig att steloperera hela ryggen bara jag slipper värken. Från början så kände jag att jag ville försöka behålla min rörlighet och kanske få en bra funktion i kroppen, men nu så börjar jag inse att det får räcka med att jag kan sitta upp eller åtminstone ligga ner på rygg och jobba med något som t.ex. fungerar sängliggande… som nu t.ex. att jag skriver något.

När jag har den här värken så fungerar inte hjärnan så bra, den blir liksom överbelastad av alla signaler som kroppen skickar till den… främst då smärtsignaler, de är de värsta. Jag försökte förklara för försäkringskassan att det är värken i sig som gör mig oförmögen att jobba, men de förstår inte riktigt hur det fungerar… jag brukar säga åt dem att sätta en kniv i låret och sedan läsa en bok… sedan kan de ju försöka att återge handlingen i den utan att ta ut kniven… de får inte glömma att vrida kniven lite då och då.

Det komiska var att nu bara för jag hade opererat ryggen här förra månaden så skulle det helt plötsligt vara ok med att vara sjukskriven för att kirurgen hade sagt att såret tar tolv veckor innan det är läkt… vilket skämt, jag förklarade för min handläggare på försäkringskassan att den värken från operationen var mindre efter tre till fyra dagar, än den som jag har nedanför operationsområdet. Jag förklarade att vi inte hade gjort något åt mitt riktiga problem utan bara tagit ut fyra skruvar och två stag… visserligen fick de öppna upp ryggen lika mycket som när de satte in dem, men det är ändå mindre värk.

Nu är jag alltså berättigad sjukpenning till slutet av oktober tror jag, men jag sa åt handläggaren att hon kunde skita i att betala ut någonting för att den operationen inte är ett problem. Hon betalade ut pengar ändå… ”ja men du har ju rätt till det eftersom din kirurg sa att du kunde vara sjukskriven i tolv veckor”. Jag satsar på att bli opererad innan julafton… annars så vete fan om jag orkar mer elände. Jag har börjat käka mediciner igen… full dos, jag skiter faktiskt i att det är så mycket biverkningar och att avtändningen är så svår.

När jag säger avtändning så låter det nästan som att man är en narkoman… det riktiga ordet som sjukvården använder sig av är utsättningssymptom… eller besvär.

Keep on fighting… klarar man den här dagen så klarar man nog nästa… on and on and on.

lördag den 3 oktober 2015.

 

Jag har varit väldigt nedstämd och uppgiven den sista tiden, jag är så trött på min situation med all jävla värk och strulet med försäkringskassan. Jag har varit för det mesta sängliggande de senaste två veckorna och det har visserligen gjort min värk mildare men mitt mående har verkligen gått i botten.

Jag ska i alla fall träffa en ny ortoped om två veckor för att se vad han tror om en eventuell operation av ländrygg eller bäckenleder. Jag har tydligen fått rätt till ersättning från försäkringskassan sägs det, men jag känner inte någon glädje över det… det är liksom försent. Det har varit en sådan press under sådan lång tid att nu så skiter jag i vilket som, det enda jag vill är att slippa lite av värken.

Det känns som att jag har kommit för nära det bottenlösa hålet och att jag redan har sugits in i det utan att ha möjligheter att ta mig ur det… det är inget som kan få mig tillbaks på banan igen, det är mina tankar och känslor just nu i alla fall… hjälpen kom försent, kraften har sugits ur mig totalt och kommer nog aldrig åter är jag rädd. Jag ska kämpa på tills jag får träffa läkaren i alla fall… jag måste bli bra i rygg och bäcken.