oförmögen
fredag den 16 oktober 2015.
Livet passerar förbi som ett godståg… och jag står bredvid och ser på och missar allt det vackra. Det som är jobbigare än värken är vetskapen om att jag missar livet pga. den. Jag ska träffa en ny ortoped nu på tisdag så det ser jag fram emot, jag ska försöka berätta min historia en gång till, det blir väl ca gång nummer tusen eller så.
Jag har haft mycket värk den sista tiden, men när jag ligger ned så går den an, men knappt. Jag är fortfarande lite osäker på om det är bäckenleden som orsakar den större delen av problemen… jag tror att det mest är ryggen men det är svårt att veta, hursomhelst så har jag bestämt mig för att försöka få en operation med en eller helst två diskproteser.
Just nu så känns det som att jag skulle kunna tänka mig att steloperera hela ryggen bara jag slipper värken. Från början så kände jag att jag ville försöka behålla min rörlighet och kanske få en bra funktion i kroppen, men nu så börjar jag inse att det får räcka med att jag kan sitta upp eller åtminstone ligga ner på rygg och jobba med något som t.ex. fungerar sängliggande… som nu t.ex. att jag skriver något.
När jag har den här värken så fungerar inte hjärnan så bra, den blir liksom överbelastad av alla signaler som kroppen skickar till den… främst då smärtsignaler, de är de värsta. Jag försökte förklara för försäkringskassan att det är värken i sig som gör mig oförmögen att jobba, men de förstår inte riktigt hur det fungerar… jag brukar säga åt dem att sätta en kniv i låret och sedan läsa en bok… sedan kan de ju försöka att återge handlingen i den utan att ta ut kniven… de får inte glömma att vrida kniven lite då och då.
Det komiska var att nu bara för jag hade opererat ryggen här förra månaden så skulle det helt plötsligt vara ok med att vara sjukskriven för att kirurgen hade sagt att såret tar tolv veckor innan det är läkt… vilket skämt, jag förklarade för min handläggare på försäkringskassan att den värken från operationen var mindre efter tre till fyra dagar, än den som jag har nedanför operationsområdet. Jag förklarade att vi inte hade gjort något åt mitt riktiga problem utan bara tagit ut fyra skruvar och två stag… visserligen fick de öppna upp ryggen lika mycket som när de satte in dem, men det är ändå mindre värk.
Nu är jag alltså berättigad sjukpenning till slutet av oktober tror jag, men jag sa åt handläggaren att hon kunde skita i att betala ut någonting för att den operationen inte är ett problem. Hon betalade ut pengar ändå… ”ja men du har ju rätt till det eftersom din kirurg sa att du kunde vara sjukskriven i tolv veckor”. Jag satsar på att bli opererad innan julafton… annars så vete fan om jag orkar mer elände. Jag har börjat käka mediciner igen… full dos, jag skiter faktiskt i att det är så mycket biverkningar och att avtändningen är så svår.
När jag säger avtändning så låter det nästan som att man är en narkoman… det riktiga ordet som sjukvården använder sig av är utsättningssymptom… eller besvär.
Keep on fighting… klarar man den här dagen så klarar man nog nästa… on and on and on.