Kämpigt värre
onsdag den 3 februari 2016.
Jag har inte orkat skriva något på väldigt länge, dels på grund av att jag har mått dåligt av utsättningen från mina mediciner och dels på grund av den ökade värken det medför. Det har varit en otroligt kämpig tid sedan jag slutade med medicinerna och värken har varit förödande. Jag har blivit mer eller mindre sängliggande.
En annan anledning till att jag inte har skrivit är att jag har svårt att ligga ner nuförtiden… det är någonting i ryggen som har förvärrats avsevärt, och det kan ha med att göra att en kota har glidit, men jag vet inte. Förr fick jag åtminstone lindring i värken av att ligga ned, men nu ökar värken nästan när jag ligger ner. Den enda gången på dygnet som värken är borta i stort sett helt och hållet är när jag vaknar på morgonen… vilket jag inte riktigt förstår eftersom jag då har legat still en hel natt.
Livet känns hopplöst just nu och det enda jag ser fram mot är min operation av ryggen… inte för jag tror att den kommer att hjälpa mig över huvud taget… men jag hoppas i alla fall det. Min kropp har förfallit och är sämre än den någonsin har varit i mitt liv… men jag har i alla fall slutat med alla mediciner, sedan får vi se hur det går med den saken… värken vinner nästan över viljan att slippa medicinerna, men hittills har jag stått emot frestelsen att få lindring genom att ta råttgiftet till mediciner.
Jag hoppas få svar från min kirurg snart… jag mejlade honom igår och undrade lite försiktigt vad det är som tar sådan tid, sedan såg jag i min kalender att det bara har gått två månader sedan jag var hos honom… och det är ju en väldigt kort tid i dessa sammanhang tyvärr. Jag kämpar vidare, men jag kan erkänna att jag ofta tänker att jag bara vill ge upp en gång för alla… det tar ju aldrig slut med den här skiten.