utförsbacken
söndag den 3 januari 2016.
Nu får det nog vända uppåt snart, annars vet jag inte hur jag ska greja det här. Mitt största problem är ju värken… allt annat vore en lögn… men om sanningen ska fram så vet jag inte hur mycket av min värk som kommer sig av att mitt liv är jäkligt miserabelt på alla sätt och vis, eller om det är just de mekaniska skadorna som orsakar all värk. Förmodligen så är det en kombination av båda… det är ju ett väldigt destruktivt leverne för kroppen att bara ligga still hela dagarna.
Jag känner att jag blir svagare för varje dag som går… jag menar verkligen för varje dag… det är lite skrämmande för jag förstår inte hur det här ska sluta om det fortsätter i den här takten… det är på väg mot en katastrof rent fysiskt. Det har verkligen blivit en ond cirkel, eller en nedåtgående spiral snarare… jag klarar inte ens en tiondel av de sakerna jag klarade av för två år sedan. Jag funderar på hur det hade gått om jag inte blivit utförsäkrad och deprimerad när försäkringskassan strulade till allting för mig.
Om jag hade kunnat fortsätta med min rehabilitering när försäkringskassan slog undan fötterna på mig så kanske jag hade varit så pass bra att mitt liv faktiskt var värt att leva… och i bästa fall så pass bra att jag kanske hade orkat jobba. Med orka jobba menar jag inte att jag inte orkar jobba för att jag är lat eller bekväm, utan jag menar att man har så pass mycket kontroll över värken att man kan fokusera och tänka tillräckligt klart för att klara av en arbetsuppgift. Från botten av mitt hjärta så vill jag bara säga att utan möjlighet att kunna arbeta så är livet för min del över.
Jag klarar inte av att bara vara hemma hela tiden… jag har inte så mycket val när kroppen inte orkar, men jag vet inte ens om jag vill lära mig att klara av ett liv som ett vårdfall som inte ens kan försörja sig själv och min familj. Jag önskar att jag hade någon att prata med om detta… jag klarar inte av att bära på dessa känslor själv längre… och varje gång jag lättar mitt hjärta för någon så hör jag hur gnälligt och jobbigt det låter… man är väldigt ensam i en sådan här situation, och jag vet inte om jag klarar av det här själv… jag har nog inte det som krävs. En dröm vore att få lägga sig ned och prata igenom alla känslor som jag har inom mig… gärna prata med de som har orsakat mycket av min nuvarande plågade själsliga värk.
Jag vill inte att de ska tycka synd om mig eller få dåligt samvete för att myndigheterna har gjort mig så illa… jag vill bara förklara för någon hur det ligger till, så att kanske de själva kan bilda sig en uppfattning hur deras beslut påverkar en riktig människa. För min del så spelar inte pengarna någon roll… helt ärligt så har jag slutat att bry mig om jag hamnar på gatan eller inte. Det jag är mest orolig över är hur mina nära ska må när de känner sig maktlösa över min situation, jag menar de kan ju inte hjälpa mig på något sätt, och jag kan lova att det är något som är svårt… att se en nära lida.