Femtio gråtoner
Idag har jag haft en bra dag vad gäller höfter, bäcken och rygg. Jag hade ju en skräckdag vad gäller värken igår, så idag känns det som jättebra, fast det är med jämförelse med gårdagens helveteskval förstås. Jag kom precis in efter en tre kilometers promenad och den kändes helt ok med höfterna, fast bäckenleden började jävlas efter halva biten ungefär. Jag har inte hört av min ryggkirurg ännu, det är faktiskt inte likt honom att inte bekräfta mitt brev till honom, men han kanske har fullt upp med någonting.
Det går inte så snabbt framåt i sjukbranschen tyvärr, jag väntar på svar från den andra nissen också, han med ryggblockaderna… han har inte heller svarat mig fast det var en evighet sedan jag mejlade honom. Jag var och träffade en av psykologerna som ska hålla i den kursen jag ska gå på, han verkade vara en bra kille, så det ska bli skönt att få göra någonting vettigt i jakten på att få tillbaks mitt liv igen. Kursen, som kanske inte ens kallas kurs, är väl en kbt-utbildning, eller vad man nu ska kalla den. Hur som helst går den ut på att lära sig att tänka i andra banor för att må bättre och slippa vara nedstämd… hoppas att den hjälper.
Jag skall inte sticka under stol med att det tär på ens psyke med långvarig kronisk värk, och jag är inte den förste som går in i väggen, och knappast den siste. Det är lite förknippat med skam att må dåligt psykiskt, det är något som man verkligen märker av. Jag försöker vara öppen med att jag inte mår så bra, men jag kommer på mig själv med att undvika att säga att jag har en depression… jag vet inte varför, men det känns lättare att säga att jag har gått in i väggen, vilket jag i och för sig har gjort, eller säga att jag är stressad och att det är därför inte hjärnan fungerar som den ska alltid… vilket i och för sig också är sant… men jag aktar mig för att säga att jag är deprimerad… JAG ÄR DEPRIMERAD.
Problemet med depressionen är att det blir väldigt oproportionerligt fördelat mellan mina glada och ledsna stunder. Mina stunder när jag är låg, pågår egentligen ALLTID, vilket måste ses som väldigt ojämnt fördelat mellan mörkret och ljuset. När jag mår som bäst, så känns det ungefär som när man har väntat på julklapparna, och när man har öppnat dom så är det ett vitkålshuvud och morötter istället för en radiostyrd bil och en kaststjärna… tänk dig sedan hur det känns när du försöker ditt allra bästa med att le mot din farmor och farfar, och tackar dom för julklapparna och säger att detta var de bästa julklapparna någonsin… ungefär så känns mina bästa stunder, och så äkta leenden får jag till på ett ungefär.
När jag har mina mörkare stunder så är det verkligen illa, vi pratar läskigt mörkt, och jag ska erkänna att jag tänker de mörkaste tankarna man kan tänka… jag vill inte ens leva då, och ångesten äter upp mig… och ingenting gör livet värt att leva just då… så det är riktigt jävla jobbigt. Det är inte bara värken som gör allting så tungt förstås, men utan tjugo års konstant värk, så hade jag nog klarat mig bättre när jag förlorade min son för sju år sedan, och min mor för tre år sedan. Alla människor har sin gräns för vad dem klarar av utan att förgås, men som regel är det nog längden på misären som gör att man inte klarar sig, eftersom man inte hinner få någon återhämtning.
Jag fortsätter att kämpa på med den kraft jag kan uppbåda, även om den kraften ibland inte ens går att mäta för att den är så liten, så kämpar jag på för min familjs skull, det är de värda… fast det inte låter så när man är låg.