Kronisk värk suger

tisdag den 21 juli 2015.

 

Det har varit en väldigt tung period de senaste veckorna, tyngre än vanligt. Jag har haft en väldigt svår värk i främst mina ben, men jag antar att det kommer från både ryggen och bäcken. För ett par dagar sedan så började jag med min jävla värkmedicin igen, det tog emot något fruktansvärt då jag verkligen har fått kämpa med abstinensen jag fått när jag har trappat ner medicinen.

Nu har jag hursomhelst mycket mindre värk och orkar röra mig mera, vilket såklart är behövligt för att bygga upp lite muskler som håller ihop skelettet. De sista veckorna hade jag så ont att jag inte orkade ta mig ur sängen ens… och det blev bara värre och värre för varje dag som gick. Min si-led jäklas rätt så rejält och benet som jag gjorde första höftprotesen på värker ungefär likadant som det har gjort sedan operationen.

Själva höften i första opbenet värker inte något nämnvärt och benet värker inte när jag ligger ner eller rör mig lite inomhus, men om jag tar en promenad eller belastar benet med t.ex. att lyfta en matkasse, då värker det skumt ner i lårbenet… skitskum värk, liksom inuti benet eller om det är benhinnan som värker… vad vet jag. Nu är det snart dags för ryggoperationen, känns faktiskt skönt att få göra någonting som kanske gör min situation lite bättre.

Jag lyckades få ett ryggskott som har suttit i en vecka nu… jävligt klantigt och självförvållat var det. Det strålar ut i vänster midjesektion mest, men det känns även lite ut i högra delen också. Det brukar vara helt borta efter jag har legat ned ett tag, men om jag sätter mig upp så kommer den där strålande smärtan smygande på samma ställe. Jag känner igen den smärtan och läget för den… jag fick den under diskografin som jag gjorde senast, och den kom smygande när de ökade trycket i en av diskarna… jag tror att det var den disken närmast under min steloperation.

Mitt humör är lite bättre nu när jag börjat med tramadol igen, det är ju kanske inte så konstigt för värken är ju betydligt mer hanterbar nu när jag äter medicin… men tramadol i sig är också stämningshöjande och ökar serotoninet har jag för mig, det kanske är värt alla biverkningar trots allt. Jag mår inte skitbra direkt, jag har mina svackor av nedstämdhet och uppgivenhet… men inte någon superångest i alla fall.

Hela den här soppan är ju väldigt påfrestande, jag är spyfärdig på alla överklagningar och myndigheterna… jag vill bara jobba och tjäna egna pengar och slippa dessa otaliga turer inom sjukvården och övriga instanser. Jag måste ju sälja huset också, men jag får inte någon lägenhet eftersom jag inte har någon inkomst… och förresten så hjälper nog inte det heller, för väntetiden på lägenheter är sinnessjuk i Stockholm med omnejd. Som det ser ut just nu så kommer det nog att bli till att köpa en husvagn för mig och frugan att bo i… men jag vet inte hur jag ska orka sälja huset och vad jag ska göra med bohaget.

onsdag den 8 juli 2015.

 

Jag har inte så mycket att säga förutom att jag har tröttnat på den här skiten nu. Värken i kroppen har segrat över mig kan man nog säga, jag har inte kraft till att kämpa mot skiten mer. Det har varit så kämpigt under en så lång tid nu och det här livet är inte värdigt ens. Eftersom jag är utförsäkrad så har jag inte råd att åka till min sjukgymnast heller, så det hoppet är taget från mig tyvärr.

Om en månad är det i alla fall dags för att operera ryggen igen, men jag vet inte ens om det är någon mening faktiskt. Operationen kommer nog inte göra mig arbetsför direkt och jag vet inte om jag har lust att kosta samhället mer pengar utan att kunna ge något tillbaka. Jag skulle bara vilja dra ifrån allting och slippa det här… men jag vet inte hur det ska gå till eftersom jag har för ont.

Vilken soppa livet blev… det var ju inte meningen. Jag antar att jag har mig själv att skylla eftersom jag alltid skulle vara snabbast, bäst och starkast när jag jobbade på byggen… förresten så gällde det även under senare år när jag jobbade med andra yrken. Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig färdig med livet nu, det lär inte bli bättre än så här. Tråkiga toner i det här inlägget… jag mår verkligen skit, men depressionen är fortfarande under kontroll men livet är som sagt var skit.

Jag har inte lust att skriva något längre, inte lust att göra ett skit faktiskt. Det är så jävla stressande att vara utan pengar, jag känner mig nära att trilla ner i det mörka hålet igen. 

 

Har haft tre hyfsade dagar i början på veckan, men igår och idag så har det varit förjävligt... Skitvärk. Jag fick ställa in min tid hos sjukgymnasten idag, jag har insett att jag inte har råd att sitta och åka till honom en gång i veckan. 

 

Det ska bli kul att se hur jag ska få den här månaden att gå ihop sig... Det lutar åt att det blir i stort sett omöjligt. Kollade med förvaltningsrätten igår angående hur lång tid det tar att behandla min överklagan... Hon jag pratade med gissade på sex till nio månader, men hon kunde inte lova något. 

 

Socialtjänsten har beslutat sig för att ge mig rådrum... vilket innebär att jag har tre månader på mig att sälja huset... tyvärr så går det inte att få någon lägenhet och någon förtur går inte heller att få. Familjen sitter rejält på pottan kan man säga... Minst sagt.