Återbesök Ryggkirurgen
oförändrat läge
Jag ska träffa min ryggkirurg om ett par veckor och vi får se vad han har att säga om saken. Jag håller på att få ett psykbryt av att gå hemma... det sliter mer på mig än vad värken gör. Om jag kunde medicinera bort så mycket av värken att det gick att jobba så skulle jag ta den vägen in i arbetslivet igen.
Mina hemförhållanden är väldigt påfrestande kan man lugnt säga... det är kaos och det känns som att det inte fins någon lösning på de problemen... tyvärr.
6 veckor sedan operationen
Förbättringar
48 timmar efter ryggskottetryggskottet
Värre än värst
6 dagar efter operationen
57 timmar sedan operationen
24 timmar efter operationen
Inlagd för operation
Snart dags för operationsbordet
Operationstid
Lever iallafall
Kämpigt värre
onsdag den 3 februari 2016.
Jag har inte orkat skriva något på väldigt länge, dels på grund av att jag har mått dåligt av utsättningen från mina mediciner och dels på grund av den ökade värken det medför. Det har varit en otroligt kämpig tid sedan jag slutade med medicinerna och värken har varit förödande. Jag har blivit mer eller mindre sängliggande.
En annan anledning till att jag inte har skrivit är att jag har svårt att ligga ner nuförtiden… det är någonting i ryggen som har förvärrats avsevärt, och det kan ha med att göra att en kota har glidit, men jag vet inte. Förr fick jag åtminstone lindring i värken av att ligga ned, men nu ökar värken nästan när jag ligger ner. Den enda gången på dygnet som värken är borta i stort sett helt och hållet är när jag vaknar på morgonen… vilket jag inte riktigt förstår eftersom jag då har legat still en hel natt.
Livet känns hopplöst just nu och det enda jag ser fram mot är min operation av ryggen… inte för jag tror att den kommer att hjälpa mig över huvud taget… men jag hoppas i alla fall det. Min kropp har förfallit och är sämre än den någonsin har varit i mitt liv… men jag har i alla fall slutat med alla mediciner, sedan får vi se hur det går med den saken… värken vinner nästan över viljan att slippa medicinerna, men hittills har jag stått emot frestelsen att få lindring genom att ta råttgiftet till mediciner.
Jag hoppas få svar från min kirurg snart… jag mejlade honom igår och undrade lite försiktigt vad det är som tar sådan tid, sedan såg jag i min kalender att det bara har gått två månader sedan jag var hos honom… och det är ju en väldigt kort tid i dessa sammanhang tyvärr. Jag kämpar vidare, men jag kan erkänna att jag ofta tänker att jag bara vill ge upp en gång för alla… det tar ju aldrig slut med den här skiten.
utförsbacken
söndag den 3 januari 2016.
Nu får det nog vända uppåt snart, annars vet jag inte hur jag ska greja det här. Mitt största problem är ju värken… allt annat vore en lögn… men om sanningen ska fram så vet jag inte hur mycket av min värk som kommer sig av att mitt liv är jäkligt miserabelt på alla sätt och vis, eller om det är just de mekaniska skadorna som orsakar all värk. Förmodligen så är det en kombination av båda… det är ju ett väldigt destruktivt leverne för kroppen att bara ligga still hela dagarna.
Jag känner att jag blir svagare för varje dag som går… jag menar verkligen för varje dag… det är lite skrämmande för jag förstår inte hur det här ska sluta om det fortsätter i den här takten… det är på väg mot en katastrof rent fysiskt. Det har verkligen blivit en ond cirkel, eller en nedåtgående spiral snarare… jag klarar inte ens en tiondel av de sakerna jag klarade av för två år sedan. Jag funderar på hur det hade gått om jag inte blivit utförsäkrad och deprimerad när försäkringskassan strulade till allting för mig.
Om jag hade kunnat fortsätta med min rehabilitering när försäkringskassan slog undan fötterna på mig så kanske jag hade varit så pass bra att mitt liv faktiskt var värt att leva… och i bästa fall så pass bra att jag kanske hade orkat jobba. Med orka jobba menar jag inte att jag inte orkar jobba för att jag är lat eller bekväm, utan jag menar att man har så pass mycket kontroll över värken att man kan fokusera och tänka tillräckligt klart för att klara av en arbetsuppgift. Från botten av mitt hjärta så vill jag bara säga att utan möjlighet att kunna arbeta så är livet för min del över.
Jag klarar inte av att bara vara hemma hela tiden… jag har inte så mycket val när kroppen inte orkar, men jag vet inte ens om jag vill lära mig att klara av ett liv som ett vårdfall som inte ens kan försörja sig själv och min familj. Jag önskar att jag hade någon att prata med om detta… jag klarar inte av att bära på dessa känslor själv längre… och varje gång jag lättar mitt hjärta för någon så hör jag hur gnälligt och jobbigt det låter… man är väldigt ensam i en sådan här situation, och jag vet inte om jag klarar av det här själv… jag har nog inte det som krävs. En dröm vore att få lägga sig ned och prata igenom alla känslor som jag har inom mig… gärna prata med de som har orsakat mycket av min nuvarande plågade själsliga värk.
Jag vill inte att de ska tycka synd om mig eller få dåligt samvete för att myndigheterna har gjort mig så illa… jag vill bara förklara för någon hur det ligger till, så att kanske de själva kan bilda sig en uppfattning hur deras beslut påverkar en riktig människa. För min del så spelar inte pengarna någon roll… helt ärligt så har jag slutat att bry mig om jag hamnar på gatan eller inte. Det jag är mest orolig över är hur mina nära ska må när de känner sig maktlösa över min situation, jag menar de kan ju inte hjälpa mig på något sätt, och jag kan lova att det är något som är svårt… att se en nära lida.
existera vidare
onsdag den 30 december 2015.
Puh, vilka dagar jag har haft, för att inte tala om nätterna. Jag har knappt sovit en blund på två nätter… det vill säga ännu mindre än vanligt. Det är värken som har gjort att jag varit tvungen att byta ställning var femte minut och den övriga tiden så har det varit en jäkla massa sparkande med benen. Jag vet inte om det är restless legs eller bara ren och skär värk… men benen och allting nedanför naveln håller på att ta kål på mig.
Jag har ju dragit ner alla mina mediciner, men jag har också helt slutat med Citalopram… ssri-medicinen. Jag vill slippa alla mediciner för jag hatar dem… jag blir sjuk av Tramadol, sjuk av Lyrica och sjuk av Sertralin. Kemikalier i kroppen känns inte så kul heller… och jag kan bara säga till alla att vad ni än gör så börja inte med Tramadol mot värken… det ska vara mycket mindre biverkningar med Morfin eftersom den har längre halveringstid och påverkar mindre antal receptorer i hjärnan.
Det är inte så lätt att stå emot instinkten att ta medicin när man håller på att närma sig suicidnivå på värken… det känns som att man gör vad som helst när det är som jobbigast. Inatt var en sådan natt, men jag stod emot skiten och det är jag glad för… dock ska jag tillägga att jag har lika ont nu, men nu kan jag ju vara uppe och gå med jämna mellanrum, vilket lindrar litegrann. Tyvärr så dras humöret ned helt sjukt mycket när jag har så här mycket värk… och jag ljuger om jag säger att jag har kontroll över känslorna och humöret… mörka tankar åker förbi titt som tätt, och det är svårt att inte fastna i ett negativt tankemönster.
Imorgon är det nyårsafton och jag kommer bara att ligga i min säng som vanligt, ibland så är det så klart framför mig… jag har ju inget liv. Det är här min meditering ska komma in och hjälpa mig med måendet, men det är svårt att meditera när huvudet är fullt med tankar i ett jäkla virrvarr… känns som att försöka gå i kvicksand… tankarna suger fast mig, och ju mer jag kämpar ju mer dras jag ned och fastnar i skiten. Jag förstår att det är övning och upprepning som gäller om man ska kunna få hjälp av meditation eller mindfulness som det kallas… medveten närvaro.
Jag kommer ju fortsätta att hänga kvar här, och jag ser inte fram mot att existera vidare, men valet lyser med sin frånvaro… the show must go on.
god jul på er.
onsdag den 23 december 2015.
Vilken tur att man har gjort det mesta av julförberedelserna… nu är det bara att handla mat, julklappar, julpynta, skaffa gran och laga mat… sen är det klart. Nej det är ju inte någon fara med att ha allt det kvar att göra, för jag struntar i det den här julen… jag har för ont och mår lite för pissigt.
Jag håller på att dra ner mina mediciner för jag mår så jäkla dåligt av dem… det har gått sju dagar nu och jag håller fan i mig på att dö. Det som är värst med att dra ner eller sluta med medicinerna är att man blir helt dödssjuk när man tänder av. Det låter som att man är värsta narkomanen, och det är man ju kan man ju säga… fast jag tar det som läkaren skriver ut.
I vanliga fall ska man ju trappa ner långsamt, men det har blivit så akut jobbigt med att må dåligt och vara beroende av en jäkla kemikalie… jag vill bara ha ut skiten ur systemet för gott. Jag har ju slutat helt ett par gånger förut och den första gången så höll jag på att dö… men då låg jag på maxdoser, och helt ärligt sagt så hade jag ju ökat på den lite också. När värken tar över och man håller på att knäcka ihop av smärtan så är det så jäkla lätt att börja igen… då är det kört.
Jag väntar fortfarande svar om operationstid och tillvägagångssätt, men nu lär inte min kirurg vara tillbaka förrän långt efter nyår tyvärr… han har råd med långa semestrar tyvärr. Just nu har jag svårt att skriva för jag klarar inte att ligga på rygg under särskilt långa stunder… sen blir värken för svår och det håller i sig i timtal efteråt. Än så länge är jag motiverad och kommer att försöka att kämpa fastän värken är bra nära att vinna tillbaka mig till rävgiftet som läkarna skrivit ut.
Jag hoppas att den som eventuellt läser detta får en jul utan massa värk eller nedstämdhet… var snälla mot er själva, även om era kroppar eller knoppar behandlar er som skit så är ni ändå värda att bli älskade av er själva… det är dessutom en bra smärtstillare och ångestdämpare… så god jul på er.
den som är sjuk har inget
fredag den 11 december 2015.
Jag tänkte bara uppdatera dig på hur det går för mig och min ryggjävel. Nu har jag precis träffat min ryggkirurg igen och vi har väl kommit fram till att det blir en operation. Vi har däremot inte bestämt vilken sorts operation som skall utföras, det beror lite på hur mycket artros det var i facettlederna på den aktuella nivån. Om jag har tur så kan han sätta in en diskprotes och har jag inte tur så blir det ytterligare en steloperation.
Om det blir en diskprotes så blir läkningstiden kortare, men om smärtan orsakas av facettlederna så kommer inte den operationen bli så bra. Om jag själv fick bestämma så skulle han få steloperera resten av min rygg… i alla fall den delen som redan är stelopererad skulle han få skruva ihop med bäckenet så ingenting rörde sig mera. Som du kanske redan vet så är det ju min värk som är mitt problem, jag kräver inte längre att jag ska kunna fungera normalt eller klara av att jobba, även om det självklart är mitt mål.
Jag vet inte riktigt ännu när operationen blir av, men det känns som att min kirurg är inställd på att göra den rätt så omgående. Jag ska vara ärlig nu och säga som det är… jag är på gränsen till att ge upp den här kampen… min kraft börjar ta slut… eller den är faktiskt slut redan. Jag har haft den här värken mer eller mindre sedan nittonhundranittiofem, och det tar ut sin rätt. De sista fem åren har varit en mardröm… det är bara de gånger jag varit sövd för operation som jag varit smärtfri… och då jag haft ryggmärgsbedövning.
Tyvärr så syns ju inte värk på någon röntgen eller i något blodprov… samma sak med psykisk ohälsa… går ju inte att se tyvärr. Jag kommer att göra denna sista operation… men sedan så orkar jag inte mer insatser, jag vill inte se en doktor till så länge jag lever, detsamma gäller kontakter med myndigheter… jag är trött på att behöva vara en bidragstagare eller en parasit på samhället… för det är vad jag känner mig som. Jag misstänker att alla mina sjukhusvistelser och operationer har kostat samhället tio miljoner minst… pengar jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka till samhället.
Jag har blivit misstrodd av myndigheterna… och jag antar att det finns en och annan läkare som också misstrott mig eftersom jag inte fått någon hjälp från dem… t.ex. smärtkliniker. Min husläkare har remitterat mig dit flera gånger men de har bara svarat att ge din patient värkmedicin… bl.a. bl.a. Nu är jag jagad av kronofogden och kommunen… alla vill ha pengar av mig men jag har inte några. Då jag är en enkel man och alltid jobbat med kroppen och mina händer, så har jag ju genom ryggvärken förlorat hela mitt kapital… jag har bara kroppen att betala med.
Den som har hälsan har allt… den som är sjuk har inget. Jag hade tänkt att jag skulle skicka det här brevet till min handläggare på försäkringskassan… det var därför jag skrev att det skulle vara en uppdatering, men nu vet jag inte längre om jag vill skicka det till henne… jag vill inte att någon ska behöva må dåligt för att jag gör det. Jag vill verkligen förklara för myndigheterna hur det är ställt med mig och hur jag mår… men det är ju vanliga människor på sina poster som gör sitt jobb… det är inte meningen att de ska behöva må dåligt för att jag gör det… visserligen så är det delvis deras beslut som gör att det är så här jobbigt… men värken kan ju de inte rå för.
Jag ber om ursäkt om det är någon som mår dåligt över att behöva läsa detta, men jag behöver verkligen få ur mig det här innan jag spricker. Min handläggare på socialen skrev till mig att hon tycker att jag och frun är tappra som kämpar på trots alla motgångar… ja, eller hur? Vi har ju inte något val… så jag skulle inte kalla det tappert. Jag har dessutom redan brutit ihop och givit upp många många gånger redan. Om jag har skickat det här brevet till en myndighet så vill jag att den som läser detta ska förstå att det här inte är någon led på något sätt… det här handlar om liv och död. Tiden där alla är skyddade i vårt samhälle är förbi… eller den har nog aldrig funnits… det finns bara skydd till de som orkar söka hjälp och uppfylla alla kraven som ställs på dem. Om du inte orkar skaffa fram dina eventuella kontoutdrag och fylla i alla handlingar så är du chanslös.
Det här är på riktigt… det är ett riktigt liv det handlar om… det tål att tänkas på. Vi lever i våra egna bubblor och ser på något sätt inte ut på livet runt ikring dem… folk dör på gatorna värden över, och vi dör inombords bit för bit. Vi kliver över frusna tiggare utanför våra välfyllda butiker i jakten på ingredienserna till den där nya moderna maträtten vi hade tänkt laga till som en bra avslutande middag på arbetsveckan. Vi handlar ingredienser som den vanlige arbetaren bara drömmer om att köpa för den moderata lön han får ut för sitt lågstatusjobb.
Pappa… varför äter vi aldrig oxfilé? Jo du förstår det är ett väldigt dyrt kött… det är bara rika som har råd att äta sådant kött… pappa… varför är vi fattiga? Nä, vi är inte fattiga, titta på människor världen runt… de har inte alltid mat att äta, de har inte alltid kläder att sätta på sig… eller har någonstans att bo. Vi är rika, fortsätter jag… åtminstone om man ser till hur de flesta andra har det i den här världen… hmm, om vi nu är så rika, varför åker vi aldrig på semester då? jag vet inte… vi har helt enkelt inte något behov av att åka på semester eftersom vi bor i en sommarstuga mitt i naturen… och så har vi ju inte råd, jo så är det… så är det.
kronisk värk... kroniskt mörker
onsdag den 9 december 2015.
Så har jag träffat min ryggkirurg igen… för tionde gången ungefär. Vi blev egentligen inte så mycket klokare under vårt möte men enades om att jag var ett svårt fall… nä men han såg lite förändringar sedan förra röntgen och det var att det tillkommit en kotglidning på det nivån som han misstänkte kunde utgöra roten till det onda… eller större delen av.
Jag känner just nu mig jävligt splittrad över hela den här operationsgrejen och skulle bara vilja ligga ner och dö… jag orkar inte fundera och oroa mig längre över den här grejen. Det snurrar tankar i huvudet tjugofyra-sju… året runt, och det tar ut sin rätt. Jag är mest orolig att det ska vara ogjort när väl operationen är läkt… tänk om det är längre ner i ryggen… ibland så känns det som att det är den nedersta nivån som jävlas… det blixtrar ut värk från botten av ryggraden ut i bäckenet… jag vet inte någonting längre.
Jag har väl redan kostat det här samhället tio miljoner… minst, jag borde egentligen tagas av daga… i alla fall om man frågar mig. Vad fan ska jag göra om inte den här operationen hjälper mig? Jag kommer inte tordas kämpa vidare… det är pinsamt. Just nu så funderar jag på att ge upp… kanske börja självmedicinera med knark, typ heroin eller morfin, whatever som tar bort värken. Jag är så ledsen över det lidande jag skapar hos mina anhöriga, det finns inte någonting som är värre än att se någon som man älskar, lida.
Det är inte så konstigt att mina barn, som nu är vuxna… har sina problem med måendet. Att växa upp med en förälder mer eller mindre sängliggande och ständigt plågad av värk måste vara jättepåfrestande… det är hemskt, och det får mig att må ännu sämre faktiskt. Jag kan liksom inte fly någonstans heller… det skulle göra deras smärta ännu värre… jag är fast… vi är fast, och vi kommer aldrig att ta oss loss om inte jag hittar ett sätt att lösa den här situationen.
Jag vet ju också att den svåra ekonomiska situationen med vräkningshot och bostadslöshet som hägrar tar något enormt på mina barns mående, det har blivit så illa att min dotter och son inte ens vill vara här hemma utan bor hos vänner eller hos sitt äldre syskon. Det förstår jag, dels så beror det på att huset är ett mögligt fuktskadat ruckel, och dels på att det ligger mitt i skogen långt bort från allt. Att jag sällan har mat hemma gör ju inte saken bättre.
Den här dokumentationen kommer att finnas kvar efter att jag är borta… kanske mina barn kommer att läsa den en dag, hoppas inte det. Jag vet inte vad jag vill med den här dagboken, kanske är den bara ett sätt att få ur mig min frustration över situationen jag är i, eller så greppar jag efter något halmstrå som ska rädda mig och min familj… vad vet jag, men tiden där det var en beskrivning över hur det var att byta höftlederna känns förbi. Det handlar om värk… fysisk värk som skapar oförmåga att fungera, att arbeta.
Den fysiska värken har blivit en psykisk värk med… mycket på grund av att det krävs så otroligt mycket kraft att stå ut med värken, men också för att det gått så mycket kraft till att överleva utförsäkring, överklagningar och missförstånd… blandat med ren psykisk tortyr från vissa myndighetspersoner… personer som förmodligen själva inte har mått bra. Jag vet inte hur jag ska göra nu… jag bara vet inte. Jag kan ju inte ligga i min säng och ruttna bort, å andra sidan så klarar ju ryggen inte av att vara upprätt någon längre tid. Värken förstör min hjärna… jag är dement, klarar inte av att hålla någonting i minnet längre.
Allting som jag gör tar så lång tid nu… och orden försvinner hela tiden. Det tar så mycket kraft att behöva kämpa med varje tanke… den bara försvinner i dimman och jag får koncentrera och koncentrera mig för att försöka se orden jag skulle säga eller skriva. Jag kan inte föra några intelligenta samtal längre för jag tappar alla ord, jag tappar bort mig… kommer inte ihåg vad vi pratar om… det fungerar inte längre… kan inte göra mig förstådd knappt. Jag upprepar mig ständigt… precis som en gammal man.