Kronisk värk suger

tisdag den 31 mars 2015.

Vaknade upp med väldigt lite värk i ryggen och inser att det är så här att vara vid liv och leva. Jag vet att det inte tar många minuter innan det är igång igen… tyvärr. Idag ska jag in och träffa min psykiatriker för ett första möte med honom. Det är egentligen helt i onödan, men jag tänkte att han får rentvå mig i registret så att jag kan få tillbaka min utrustning med mina vapen. Jag har tänkt mycket på vad det är som gör mig så där stressad och får mig att bli nedstämd, och det är värken först och främst, men efter det är det den ekonomiskt press jag har på mig efter att jag blev utförsäkrad.

Nu har jag varit uppe i en kvart och värken börjar bli mer uttalad nu, ja rent av kraftig och jag känner hur mitt humör dalar direkt. Efter besöket hos psykiatrikern så ska jag åka till dottern och hjälpa henne med att flytta lite hyllor som skall skruvas upp på en annan väg… egentligen orkar jag inte för att jag vet hur ont jag kommer att ha innan jag är hemma igen. Min grabb ska sköta den fysiska delen, jag ska bara peka… men det blir ändå jobbigt för att jag måste stå upp. Grabben ska övningsköra till dottern och det gör faktiskt ännu ondare att sitta i passagerarsätet än i förarsätet, även om man fäller ned det.

Nu glider tankarna över åt operationshållet snarare än åt rehabhållet igen… det känns så trasigt i ryggen att operation känns som det enda sättet. Mina första tio minuter i vaket tillstånd kändes det som att… japp, jag kör på rehaben, det lär göra under verk… men nu lutar det åt operation. Jag ska skriva ned mina känslor ikväll också, så får jag se om det lutar åt något speciellt håll då också. Det blir antagligen en kväll med mycket kraftig värk… men den som lever får se. 

måndag den 30 mars 2015.

Jag går på hörntänderna just nu… jag är helt slut, färdig, kaputt. De senaste tre dagarna har värkt bort helt och hållet, det har varit en galen värk i ländrygg, skinkor och ben. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra med rehabiliteringen eller operationen, jag har otroligt svårt att fatta beslut om småsaker, så det här är mig övermäktigt. I ena stunden känner jag att självklart ska jag operera, men i nästa stund så inser jag att jag vet vad jag har men inte vad jag får. Jag skulle behöva hjälp med att välja, helst av en kunnig person, men det är inte så lätt att få någon tid hos sådana, och det börjar bli bråttom för snart måste jag bestämma mig om jag ska gå på ryggcentrumets program.

Jag har så otroligt mycket saker att göra för att komma vidare i den här soppan. Mitt problem är att få saker gjorda dock. Det är som att bestiga världens högsta berg bara den enkla saken som att leta fram ett kvitto eller betala en räkning. Allting i mitt liv är jobbigt och svårt. Det är värken som stör ut min hjärna och jag klarar inte av att tänka med kvalitet… faktum är att jag känner mig dum i huvudet nu för tiden. Operera och bli frisk eller sämre… gå så här och avlida av värken inom en snar framtid… det går inte att välja mellan de möjligheterna… går inte.

Jag håller på med min överklagan till försäkringskassan och inser vad löjligt allt det här är… det är en häxjakt på sjuka människor och inget annat. Hur ska en sjuk människa orka göra allt detta som krävs för att få doktorerna att skriva rätt saker på sjukintyget när de kanske har fullt upp med att överleva? Det känns som att det kvittar faktiskt… jag vet inte hur jag ska orka med allt som krävs av mig. Jag klarar inte av värken längre och även om jag hade bestämt mig för att inte låta depressionen skulle få ta mig så kan jag nog inte hjälpa det… den är starkare än jag. Jag håller på och låtsas att jag har ett liv, låtsas att jag ska ha kraft att leva vidare, och låtsas att jag vet vad jag pratar om… det gör jag inte, det är bara ett surr i hjärnan som gör att jag inte klarar av några tankar som är vettiga.

Jag kan låta polisen behålla min sportskytteutrustning för gott… vem lurar jag med att låtsas att ha en möjlighet att komma tillbaks i livet? Jo mig själv. Mitt förakt för det här samhället är faktiskt totalt just nu, och i ärlighetens namn är det inte så bra att en människa som mig har vapen hemma… risken för att jag får en knäpp måste nog anses som stor. Jag är så besviken på sjukvården och alla myndigheter… tack för att ni förstörde vårt samhälle… Reinfeldt och Borg. Om jag kunde klara av att leva som en kriminell så hade jag gjort det… men det går ju inte eftersom jag inte kan sitta, stå eller gå pga. min jävla värk. Nej just det… jag glömde, jag kan ju sköta vilket heltidsjobb som helst enligt försäkringskassan. Jag orkar inte mer nu… jag orkar inte kontakta någon doktor… orkar inte förklara för en endaste människa till hur jag har det.

Jag som ska åka in till civilisationen tre dagar den här veckan… hur i helvete ska jag klara av det? Jag tror att jag får säga till ryggcentret att jag är körd och att jag inte kommer att klara av att sitta i bilen en timme tre dagar på raken… eller ens en dag. Jag är körd, det är slut… finito, snälla gud låt mig bara få dö snabbt och smärtfritt… jag ber dig snälla.§

söndag den 29 mars 2015.

Min dag igår var ett rent helvete, men kvällen var tio gånger värre. Värken var total igår, jag har inte upplevt den så starkt på länge… väldigt länge. Sist jag hade så ont var efter senaste höftoperationen, men det var en sådan annorlunda värk igår, det kändes som att hela underkroppen stod i brand eller hade varit fryst och börjat tina upp. Jag kan nog närmast likna den vid tandvärk eller benhinneinflammation. Nu när jag vaknade på morgonen så var den helt borta, likaså när jag vaknade vid tolvslaget och samma sak när jag vaknade klockan tre inatt.

Jag måste göra något åt det här nu för annars kommer det att sluta illa… riktigt illa. Jag vet inte hur jag ska göra med operationen av ryggen, tänk om det blir sämre än det är nu, då har jag inget val, då får det bli dödshjälp. Jag vill inte dö, jag vill se mina barn och barnbarn växa upp. Mina barn behöver mig och det är också därför som jag måste göra något nu på direkten. De har ju inte någon pappa nu heller egentligen, det är ju bara ett skal som ligger i sin säng med värk och är helt frånvarande när de pratar med det. Från att ha varit en far som orkade hur mycket som helst till en far som är lika lite närvarande som ett lik.

Jag måste få hjälp snart, mycket snart. Jag ska ju till ryggcentret och träffa teamet där för att bedöma mig och se om jag är lämplig för deras program, men jag är faktiskt väldigt osäker på om jag ens klarar resan dit. Att sitta en timme i bilen enkel resa är väldigt utmanande, så pass utmanande att jag inte tror att jag klarar det mer än någon enstaka gång. Om jag skulle bli bättre av sjukgymnastiken, och det antar jag att jag blir, så skulle jag kanske klara det. Nu så är det ju ett riktigt späckat schema som de ger sina patienter, med föreläsningar, vattengympa, sjukgymnastik, kbt, enskilda samtal och mycket lektioner i ergonomi, smärtkunskap och så vidare.

Förra gången jag gick hos dem så blev det ofta fem tillfällen i veckan om man räknar med träningarna, och så kör man på i tre månader. Min fundering är ju den att man kanske tar en plats på ryggcentrum för någon som kanske är bättre lämpad än mig och det kanske vore bättre att operera sig för att sedan köra deras koncept efter att man är opererad, å andra sidan så kanske det blir så pass bra efter deras program att jag slipper operationen… men det tvivlar jag på. Skit också, jag vet varken ut eller in, hur ska jag göra? Det bästa skulle nog vara att byta doktor och köra på med alla utredningar och undersökningar från början, då kanske den läkaren har lite mer intresse av att lösa mitt fall. Det känns faktiskt som att mina läkare har givit upp med mig, och det får också mig att dra mig från att be dem om hjälp.

Jag kan inte ligga i min säng resten av livet… det lär inte bli så långt då, eller särkilt roligt. Jag har inte något liv faktiskt, det här är inte människovärdigt… det skulle bli klassat som djurplågeri om jag vore ett husdjur. Jag skulle behöva diskutera med någon om det här dilemmat för jag kan inte fatta det beslutet själv känns det som. Samtidigt som jag vill försöka med sjukgymnastik en gång till innan jag opererar, så känns det som att jag inte orkar tre månader plus väntetid innan jag ger upp. Visst kommer jag att orka leva tre månader till, men att sitta i en bil i två timmar fem gånger i veckan kommer att bli omöjligt. Som det känns nu så får det bli en operation… jag skriver ett brev till min kirurg och frågar om det finns möjlighet att bli opererad med kort varsel… helst inom en månad. Jag behöver bara gå på dotterns mans begravning, sedan kan han karva i mig, japp så får det bli.

Frågan är bara den om det verkligen är rätt metod att sätta en diskprotes… jag skulle nog vilja att han skruvade ihop hela ryggen med en steloperation. Eftersom jag redan är stelopererad på tre nivåer så behöver han bara steloperera de nedersta diskarna… dvs. L3-L4 och L4-L5 och L5-S1, om han nu går med på det. Han trodde ju att det var L3-L4 som orsakar mitt problem och ville därför sätta dit en diskprotes där, men samtidigt så känner jag på mig att det även är de nedersta nivåerna också som orsakar mina problem.

Min kirurg var inte så sugen på att operera fler nivåer än den som vi fick utslag på vid diskografin… tyvärr, för jag känner det som om någon av de nedre jävlarna jävlas med mig… det kan inte bara vara en enda fjuttig disk som orsakar värken i så stora delar av underkroppen… särskilt benen. Jag får domningar i huden på utsidan av ett ben när jag ligger ned men det har jag aldrig heller berättat för min kirurg. Inte heller har jag berättat att när jag byter kroppsläge i sängen så håller jag på att pissa och skita på mig känns det som… de musklerna bara slappnar av helt plötsligt när jag byter från t.ex. ryggliggande till sidliggande i sängen… helmysko.

Jag känner mig också ”kall” runt knäna och även i övriga benen också förresten. Kylan är dessutom smärtsam som kyla kan vara om den är riktigt kall. Det både brinner och kyler, jag kan nästan inte skilja känslorna åt, man kan också säga att det svider i benen, men kyla är det som jag tolkar det som först och främst. Om man har gått ut i vattnet när det är tio grader i havet så känns det ungefär likadant. Kall kyla som svider… inte skönt utan obehagligt och smärtsamt. Det är svårt att koncentrera sig med värk i kroppen. Det är synd att värk inte går att mäta, för som det är nu så finns det inte ett enda bevis på att jag har ont i kroppen, vilket såklart försäkringskassan utnyttjar. Jag hatar värk.

lördag den 28 mars 2015.

Jag som hade bestämt mig för att jag inte skulle vara deprimerad längre… det gick inget vidare tyvärr. Det är den satans värken som tog mig den här gången också. Jag har försökt att få ihop en överklagan till förvaltningsrätten för att få sjukpenning eftersom jag inte kan arbeta. Det är så segt, särskilt när jag inte har något annat att tillägga än det som min doktor redan har skrivit på sjukintyget. Egentligen så skiter jag i sjukpenningen för jag vet inte om jag orkar med den här värken så länge som det tar att få igenom en överklagan.

Pengarna gör inte mitt liv så mycket lättare faktiskt, visserligen blir socialtjänsten glad om det är rätt instans som betalar min ersättning… så slipper de att betala för någon som är sjuk. Just nu har jag så ont att jag vill dö, jag får snart panik av den här värken faktiskt. Det bränner och molvärker i hela ländryggen och ned i skinkorna och benen… jag står inte ut mer. Jag funderar på att åka in akut för att få smärtlindring, men jag grejar inte att sitta i bilen eller på akuten. Jag lär inte få någon hjälp där heller. Jag vill inte ha några jävla pengar… jag vill ha hjälp mot värken. Jag är inte ens säker på att det är ryggen som orsakar värken… den är så total, hela underkroppen värker.

Det var meningen att jag skulle åka till dottern idag, men jag grejade inte ens det för att värken dödar mig. Jag skulle gå genom eld och vatten för att hjälpa min dotter… vilket jag sa till henne dagen efter att hennes man dog… men se på mig nu, jag klarar inte ens att åka till min egen dotter på grund av att värken är starkare än mig… värken vinner över mig, fan vad jag är patetisk. Jag som skulle vara stor och stark, tuff och en riktig klippa som mina älskade kan luta sig mot… men jag klarar inte av det… värken är för stark eller så är det jag som är för svag.

Det enda som verkar hjälpa mot värken är att sova, vilket jag tycker är jättekonstigt. Även om jag ligger ner likadant som jag gör när jag sover så gör det inte någon skillnad om jag är vaken, jo lite skillnad gör det, men det är väldigt lite. När jag vaknar upp efter att jag sovit däremot, så kan värken vara helt borta tills jag kliver upp ur sängen. Jag har inte lyckats få fram den här informationen till mina läkare, det finns liksom aldrig någon tid att berätta allting som de antagligen kunde ha nytta av att veta när de ska försöka hitta en lösning på mina besvär. Jag funderar faktiskt på det här med dödshjälp nu… seriöst.

Om jag ska försöka med den operationen som min ryggkirurg föreslagit innan jag kastar in handduken helt. Problemet är bara det att jag förmodligen får vänta ett år innan operationen… förra ryggoperationen tog det två och ett halvt år innan jag fick… från att vi bestämt oss för att göra den, sjukt. Jag funderar på om det kanske är något neurologiskt kanske… det är inte något som är undersökt på tjugofem år… och det är en helt annan värk nu än då. Jag vet inte ens om det är någon mening med att försöka få en remiss till neurologen… alla remisser som min läkare skickar kommer ju tillbaka utan att jag får komma till den som remissen är ställd till.

Jag vill inte börja experimentera med egna doseringar på mina mediciner heller… men det var nära att jag tog dubbelt av allt nyss när jag tog kvällsmedicinen. Jag kommer nog göra det ändå, annars kommer jag inte att klara av det här… vad spelar förstörda organ för roll och man ändå dör av värken annars. Mitt i hela den här mardrömmen så håller försäkringskassan på att strula med mig… de borde skämmas ta mig fan. På måndag är det jag som kontaktar min läkare igen. Och jag kommer att skicka ett mail till min ryggkirurg med förfrågan om operationstid… det tråkiga är ju bara det att det kanske är något annat som orsakar värken… då skulle jag inte klara av det nederlagen som en operation utan resultat skulle innebära. Jävla skitliv, jävla skitkropp… jag hatar dig, verkligen hatar.

torsdag den 26 mars 2015.

Igår var jag som sagt var hos dottern och stöttade henne i hennes sorg och det kändes jättebra att få hålla om och trösta henne. Hon verkar ta det rätt så bra med förlusten av hennes man… hon har å andra sidan inte så mycket val eftersom hon har två småttingar att ta hand om. Jag åkte och hämtade barnen på förskolan eller vad det nu heter, och de blev jätteglada av att morfar kom och hämtade, plus att de fick åka bil hem. Gud vad jag älskar de barnen… det är galet. Det blev lite lättare för dottern att handla och hämta kidsen när vi hade en bil att åka i, så det gick smidigt.

Min fru och min yngste dotter var ju med till dottern och de var helt knäckta av sorg när vi kom dit. Yngsta dottern var jätteledsen hela dagen medans vi var där… nästan otröstlig. Jag tröstade henne och lyssnade på henne, och hon sa att hon tyckte att det var så jobbigt att folk dör hela tiden… det kan jag ju hålla med henne om. Hon grät och sade nästan ohörbart att hon var så ledsen över att hon inte hälsat på dem utan skjutit på det hela tiden… sen var det ju försent. Jag vet att hon känner likadant om när hennes farmor dog… hon sköt liksom upp hennes besök tills det var försent. Jag tröstade med att det var likadant för mig när min farmor, morfar, farfar och så vidare dog… när man är ungdom så har man så fullt upp med sitt liv att det sällan hinns med släktträffar eller vad man ska kalla det.

Till råga på allt elände så pajade bilen också… men jag tog mig hem efter att ha puttat igång bilen, men nu är jag fast här hemma i stugan igen. Det är ju en bil som jag lånar på obestämd framtid, men det känns inte så kul när det inte är jag som har betalt den. Jag kommer undan med en tusenlapp i kostnad för ett nytt batteri… det är inte värre än så… hoppas jag i alla fall. Jag är ju van att mecka med saker, så för den delen är det inte så farligt, men jag har så ont i rygg o bäcken att det är väldigt svårt att stå böjd över en motor, eller än värre att krypa under eller byta hjul… det är omöjligt utan att få dödsont. Apropå dödsont så var det väldigt dödsont igår när jag kom från dottern. Det tar över en timme att åka till henne och dessutom så satt jag där i soffan med barnbarnen och läste sagor… dumt men jag tyckte inte att det var läge att ligga ner det var så lite utrymme att dela på.

25 mars 2015.

Nu ska jag strax åka till dottern och mina små barnbarn. Jag känner mig lite illa till mods när jag tänker på de små gullungarna, de kommer säkert att vilja berätta att deras pappa är död, och det känns som att det kommer att bli jättejobbigt att höra… eller svara på. Det är en sådan tragedi och det har liksom inte riktigt sjunkit in ännu… och jag antar att det är det bästa att låta sorgen och känslorna komma, men jag har så svårt att låta dem komma. Allting som är jobbigt eller gör ont i min själ stänger jag ute… det spelar inte någon roll om jag verkligen vill känna… det tar stopp.

Jag tror att mycket av mitt ältande och grubblande skulle bli mycket bättre om jag bara gav upp och släppte fram känslorna… det går så otroligt mycket energi åt att kämpa emot det som är jobbigt, och jag tror att det skulle bli lugnare i min själ om jag bara slappnade av och kände… även det som gör ont. Jag har på en väldigt kort tid varit med om så många förluster av nära och kära och det känns som att alla de känslorna ligger uppdämda i mig och tynger mitt hjärta. Det fanns inte något tillfälle att sörja min son när han gick bort, ja det fanns liksom inte någon plats för min sorg när jag skulle ta hand om alla ledsna runt omkring mig

Jag hoppas att min dotter vågar släppa ut det som gör ont… hon verkar nämligen stänga sina känslor inne… hon har ju inte något val eftersom hon är en mor. Det gäller att få henne att förstå att vi finns där och att det är ok att inte orka allting eller vara käck och glad jämt. Min lilla gumma, det gör verkligen så ont i mitt hjärta… och barnen, de som avgudade sin pappa, och var så stolta över att ha en så häftig pappa. Jag hoppas att allting blir bra igen, på något sätt måste det gå.

onsdag den 25 mars 2015.

Vaknade upp med en del värk i min bäckenled vilket oroar mig, för idag ska jag åka till min dotter och stötta henne i hennes svåra stund. Det är bara fyra dagar sedan hennes man gick bort, så jag räknar med att det blir mycket trösta och sörja tillsammans. Jag och frun åker dit och eventuellt så skulle min yngsta dotter med, vilket jag tror är bra för de båda. Sorg är svårt att hantera, man får liksom släppa kontrollen och bara åka med… låta känslorna styra… på det sättet kan det aldrig bli fel.

Det verkar som om dottern i alla fall inte har fått ett sammanbrott, jag var nämligen rädd för det. Min fru skulle stanna hos dottern några dagar och jag skulle också vilja göra det, men det går inte med hundarna… eller hunden. Av mina två hundar så är ena en lugn liten tjej som kan vara i vilka miljöer som helst, men den stora tiken har svårt för vissa typer av miljöer, så det är därför som det inte passar att ha med henne. Lillhunden får hänga med och vara till lite tröst till barnen… de kan behöva varenda grej som kan hjälpa dem med sorgen efter sin pappas bortgång.

Igår så ringde de från en rehabklinik som är specialiserade på värk och stressen som följer med att leva med kronisk värk. Jag ska träffa dem den första april för bedömning, sedan blir det ett möte dagen efter också. Det är rätt så stressigt med allt det här runt dotterns förlust av sin man, och jag är jätteorolig över henne och barnen. Jag är rädd att jag inte ska räcka till på grund av min satans värk. Jag orkar ju inte vara igång i en timme ens innan jag måste lägga mig ett tag. Tänk om jag svimmar av värken när jag ska hämta barnen från dagis… det skulle vara katastrof eftersom barnen redan har sett sin far medvetslös och döende.

Jag är beredd att äta mycket medicin för att greja det här… jag får strunta i biverkningarna och bara köra på med en näve piller. Jag är så trött på medicin att jag mår illa bara jag tänker på den. Den här dagen kommer säkert att gå bra… det måste den göra helt enkelt. Jag ska lägga mig på sidan och försöka få min si-led att släppa sitt tag om mina nerver i högra benet och skinkan, om det nu är det som orsakar min ischiasliknande värk . min dotter är verkligen världens tappraste kvinna, och världens finaste mamma. Jag vill att hon ska känna att jag skulle göra vad som helst för henne… verkligen vad som helst, och det gäller såklart hennes barn också.

måndag den 23 mars 2015.

Jag känner mig tom inombords, det är så mycket som händer runt ikring mig så det känns lite som att jag har stängt av mina känslor just nu. Jag tycker inte om att vara en robot utan känslor, det känns som att man förlorar kontakten med själen på något sätt och bara existerar. Jag har mina fysiska problem med värken och biverkningarna av medicinerna, men det är bara kroppen som är drabbad av dessa saker, min själ är bortkopplad just nu tyvärr. Chocken efter svärsonens död börjar släppa litegrann, men fortfarande har jag inte tagit in det som har hänt ännu, och jag känner mig som sagt var avstängd på det känslomässiga planet.

Det är så många saker som behöver ordnas just nu, men jag kommer inte ihåg vilka saker jag har gjort eller inte gjort, och förresten så vet jag inte vilka saker det är som skall ordnas, jag känner bara att det är några saker som är viktiga och att jag har glömt dem eller tränger undan det ur mitt medvetande… förmodligen för att det är jobbiga saker att ta tag i. Det här med att vara sjukskriven är verkligen inte någon härlig semester som man har för att vila upp sig från sitt arbete… att arbeta är tio gånger lättare än att inte kunna arbeta alls. Varenda dag flyter ihop med de andra, ibland så vet jag inte ens vilken veckodag det är.

När alla andra känner att jippie, nu är det fredag, så känner jag bara … ingenting. Det är så sjukt att försäkringskassan jagar fuskare överallt de ser sjuka människor, de måste vara helt dumma i huvudet. Vem skulle hellre vara hemma och ha det skitdåligt istället för att vara på sitt jobb med sina härliga kollegor och tjäna pengar på det? Vem? Jo det kan jag svara på… det skulle kunna vara någon med missbruksproblem, eller någon som lurar folk på pengar eller någon annan som sysslar med brottslighet. Varför skulle en ärlig hårt arbetande människa med familj välja det sämsta utgångsläget som finns? Jag säger som Kishti Tomita… ”det är orimligt”.

Att vara sjuk är illa nog, och att inte kunna göra nytta för sig är den ultimata förnedringen… särskilt när man hela tiden blir misstrodd av den myndighet som är tillsatt för att hjälpa de som inte klarar av att förvärvsarbeta på grund av sjukdom. Om jag någonsin kommer tillbaks in i samhället igen så kommer jag att ha svårt att ha förtroende för våra myndigheter i det här landet. Jag är så besviken bara… kan inte sluta tänka på sveket från samhället. Visst är jag otroligt tacksam för att jag har hjälp från kommunen, men det skulle inte ha behövts om vi hade en sjukförsäkring som fungerade. Jag har snart förlorat allting jag äger och har, lägg därtill min förlorade stolthet och mitt förlorade förtroende… så har vi framför oss den största förloraren av alla… dvs. mig.

Jag trodde som så många andra att man levde i en välfärdsstat som man var skyddad mot svårigheter som sjukdom, fattigdom och utanförskap, men där trodde jag fel. Det är lite lustigt att det som var tänkt att skydda mot utanförskap var det som skulle ge mig och min familj utanförskap. Vi är utslagna ur samhället, och det finns inte någon ljusning heller. Vem fan kunde tro att man skulle bli ett socialfall bara för att man blev sjuk? Om jag kan jobba igen någon gång, vilket jag tvivlar mer och mer på med tanke på hur lätt det är att få hjälp av sjukvården, så skulle jag kunna tänka mig att jobba i ett annat land… kanske Irak eller Saudiarabien… det verkar ju vara två länder som ligger lite längre fram i utvecklingen än vårt land… ja, jag är ironisk, men jag är så besviken på vårt Sverige.

söndag den 22 mars 2015.

Ibland kan livet vända på ett ögonblick… till det bättre eller till det sämre. Den här gången var det till det sämre tyvärr. Igår morse ringde telefonen strax före halv elva på morgonen och min fru svarade. Jag blir alltid orolig när telefonen ringer och det har med sonens död att göra, den känslan och rädslan sitter kvar i mitt medvetande för all framtid och gör så att jag hoppar till och mår dåligt varje gång som det ringer hos mig. Jag såg oroligt på min fru när hon svarade i telefonen, hon stod med ryggen mot mig, men jag såg på hennes kroppshållning att det var något som var fel. Hon segnade ner på golvet när hennes ben blev som spaghetti under henne och telefonen gled ur hennes hand.

Jag tog telefonen till mitt öra och var alldeles kall inombords, det var äldsta sonen som ringde och jag hörde att han grät i andra ändan av telefon. Det lät som att han satt i bilen och det visade sig att han var på väg till min dotter i stan. Linjen var dålig så det var svårt att höra vad han sade, men jag hörde att dotterns man hade dött… bara så där utan förvarning. Jag blev alldeles kall och kände hur paniken steg inom mig… men hur ska det gå för barnen, mina barnbarn… de behöver sin pappa, alla behöver sin far och pojken är i en ålder där pappan är superhjälten i sitt liv. Mitt hjärta har gått sönder, det här behövde inte familjen efter allt annat som hänt.

Dottern som redan förlorat sin bror för inte så länge sedan, och nu sin man… och barnens far, en underbar människa som hade ett hjärta av guld. Jag är bestört. Sonen berättade att han var på väg för att hämta hennes barn och att de skulle vara hos honom över natten, och berättade sedan att min dotter var tillsammans med mannens mor och far, och att syskonen till mannen också var på väg att ansluta till dem. Jag är i chock fortfarande och har inte riktigt förstått det som hänt ännu. Varför? Det är inte rättvist mot barnen eller dottern, det är inte rättvist mot hans föräldrar och framförallt är det inte rättvist mot hans barn… särskilt de två som är under fem år, men såklart kommer hans två unga vuxna barn att ta det hårdast.

Det kommer att bli en mycket tuff tid framöver, värken kommer också nå nya gränser antar jag, och om jag ska vara ärlig så är jag också rädd för att min kraft inte kommer att räcka till på grund av min värk. Livet är orättvist och skoningslöst, och om det finns en gud så vore det lägligt om han visade sig nu… men det lär väl inte vara någon risk att det ska hända. Jag måste vara stark och kämpa tio gånger värre än jag behövt hittills, om inte för något annat så för barnens skull. Jag måste stötta både barnen och dottern, för att inte tala om min familj här hemma, med frun och barnen som fortfarande bor hemma. Jag ber för deras skull, även om jag inte är troende så ber jag titt högre makter att hjälpa oss nu… och om jag inte får någon hjälp så är vi många som kan hjälpas åt med det här… så jag hoppas att vi klarar oss genom detta... men som sagt var, det kommer att bli tufft.

fredag den 20 mars 2015

Jag är i valet och kvalet vad gäller min framtid och det är väldigt svårt att bestämma sig för hur jag ska gå vidare. En sak jag är säker på är att jag måste få ordning på ländryggen för annars blir de valen jag ska göra onödiga eftersom jag inte kan leva med värken längre. Jag skulle kanske börja med att kontakta min ryggkirurg för att diskutera saken med honom. Det som är tråkigt är att han bara vill operera mig, han är nämligen inte särskilt intresserad på att undersöka min kropp och verkligen konstatera om det är den nivån av ryggen som jävlas med mig. Alla läkare jag träffar tittar bara på röntgenutlåtandena och går blint på det resultatet, vilket inte är rätt enligt mig.

Jag skulle vilja att de undersökte om problemen verkligen kommer från rätt nivå av ryggen, de skulle ju kunna använda sig av blockader men det har de inte gjort ännu. Det är till och med så att de säger att det inte finns någon som kan sätta blockader eller att de inte vet vart och vilken som gör sådana saker. Jag läser dagligen om folk med liknande problem som mig som får blockader, dels för att bedöva smärtan och dels som diagnostiskt verktyg, så det är bara skitsnack av läkarna. Jag är verkligen illa däran vad gäller värken och måendet, men känner att utan värken skulle jag få tillbaka lusten att leva på riktigt.

Min värk har varit massiv den senaste tiden och jag skulle tro att vi pratar om ett rekord som har satts om man inte räknar med de ryggskottsepisoder jag haft genom åren. Nu på morgonen när jag vaknade så hade jag inte någon värk som irriterade mig, jag kan nästan säga att jag var helt smärtfri ända tills jag varit upprätt i ungefär två minuter, sedan kom värken som ett paket på posten. Innan värken sätter igång så kan jag känna hur fint min rygg rör sig i ryggslutet, utan att haka tag i något eller ta stopp vid en viss punkt i rörelsen. Jag är helt övertygad att gravitationen får min rygg att tryckas ihop och orsakar att nerver kommer i kläm. Jag känner när ryggkotorna fastnar i ett läge och orsakar värken, och det verkar som att det sitter fast där tills jag lägger mig ner och låter ryggen dras ut igen.

Jag måste ha hjälp med det här beslutet för det är så svårt att ensam fatta ett sådant beslut… det går ju inte göra ogjort när man väl har utfört operationen. Jag har varit nära att skicka ett mail till min kirurg under en lång tid, men jag har tänkt att jag ska genomföra en riktigt sjyst rehabilitering av si-leden och ländryggen innan jag gör det. Tyvärr så fungerar det inte att resa till sjukgymnasten för att jag får för ont av att transportera mig, det skulle kanske fungera om jag bodde lite närmare allting. Just nu är jag inställd på att sälja huset för att bo i en lägenhet, men det är inte lätt att få tag i en hyresvärd som vill ha mig som hyresgäst eftersom jag saknar inkomst

Just nu så lutar det åt att köra på med en operation även om det inte finns några garantier på att jag kommer att bli bättre än nu. Jag har ett till problem, jag kan nämligen inte sluta att tänka på vilket jobb och vilken kostnad det är för samhället att hjälpa en sådan som mig. Jag känner att jag inte är värd det, varför ska samhället hjälpa mig när jag kanske inte kan hjälpa dem. Livet känns ruttet just nu, eller nu och nu, det har varit ruttet så länge jag kan minnas. Jag är inte så nedstämd och deppig just nu utan det är bara ett kallt konstaterande att jag inte har ett värdigt liv. Om värken skulle försvinna så löste sig nog resten, men jag är inte någon trollkarl så värken lär väl bestå.

Jag tror att mitt misslyckande med att komma någonstans inom vården beror nog på att jag är för mesig och konflikträdd. Jag klarar aldrig av att säga ifrån, och det gäller även hemma och i arbetslivet. Självklart blir jag arg och frustrerad över min oförmåga att sätta ned foten, och det blir bara värre och värre ju längre tiden går. Jag har nog varit sådan i hela mitt liv. Har varit ute på en längre promenad nu på morgonen och det gick jättebra med höft nummer ett, men den andra sidan med bäckenleden som jävlas är väldigt strulig och värker som fan. Det känns som att något hakar upp sig längst ned i ryggen eller si-leden, ibland kan det försvinna helt, men det är inte så ofta utan för det mesta pendlar det fram och tillbaks mellan ont och skitont.

Hjälp måste jag ha, men jag vet inte hur och jag vet inte vad. Just nu har jag för ont för att åka till sjukgymnasten och det var ju ryggkirurgens och min plan att först rehabilitera si-leden och efter det ta och operera in en protes eller ta bort stagen och skruvarna i ryggen. Med min si-led går det att steloperera, men det görs nere i Skåne, och det är också en operation utan några garantier. Det känns som att det är kört för min del… jag har inte kraften och tiden som alla dessa åtgärder tar… och lägg därtill att behöva kämpa och tjata om varenda insats av sjukvården så blir det en uppgift större än vad jag klarar av som mitt liv ser ut just nu. Jag blir nedslagen av tanken på att jag är körd… känns deppigt faktiskt.

tisdag den 17 mars 2015.

Det var ett nattsvart inlägg jag skrev igår men det var rakt från hjärtat och var så jag kände då. Jag tycker att det är intressant att jag helt plötsligt mår bättre rent mentalt utan att egentligen veta varför. Jag har inte gjort några ändringar i mitt liv… jag ligger fortfarande i min säng med ansiktet förvridet av värk för det mesta. Den enda förändringen som jag har gjort är väl att jag har bett psykologen fara åt skogen efter att hon skickade hit polisen, men det borde inte göra mitt liv lättare utan snarare tyngre. Moder natur har tillsammans med universum sett till att vi har rena vårvädret här i mitten på vårt avlånga land, och det kan ju vara en del i mitt bättre mående.

Det är ju inte så att jag går omkring och ler och tycker att livet är fantastiskt, utan det är en annan känsla… som att något har hänt så att det jobbiga inte känns så farligt längre. Lite känns det som att jag har givit upp kampen mot allt jobbigt kring det här med sjukdom och utförsäkringen. Igår så slog det mig att jag skulle vilja dö för att slippa värken. Det var inte den där ångestkänslan som gör att man vill försvinna och bara dö, utan mer ett nyktert tänk, en insikt som gjorde det tydligt hur jag skulle vilja göra om jag inte blir bättre i ryggen, eller snarare om inte värken blir uthärdlig snart. Det känns självklart att jag ska söka hjälp med att bli kvitt värken, även om det blir med hjälp av en doktor i ett land som har dödshjälp.

Nu har jag ju inte några pengar eller möjligheter att genomföra en sådan sak riktigt ännu, men det skänker mig tröst att veta att möjligheten finns där om det blir dags för att ta den utvägen när värken blir för mycket. Det är förvisso för mycket redan nu, men jag ska kämpa ett tag till, fast då måste jag nog få lite mer konkret hjälp av den svenska sjukvården först. Jag har inte något krav på att bli frist eller smärtfri, men jag behöver lite respit från värken för att orka ladda om eller få tillbaks lite av kraften och orken… både den fysiska och psykiska. Det jag just nu brottas med är hur jag ska presentera detta för min familj och mina nära och kära utan att de blir förskräckta och ledsna eller upprörda.

Jag borde göra den där operationen som min ryggkirurg har pratat om i alla fall. Det känns inte lika läskigt när jag har döden som utväg om det skulle gå åt helvete och bli värre än innan, eller om det inte blir bättre än nu. Om jag har en jävla tur så kanske jag blir bättre eller mycket bättre, och om jag har otur så blir det sämre och jag måste kasta in handduken. Man kan ju till och med dö på operationsbordet eller i en vårdskada, men då är ju liksom problemet löst. Jag vill verkligen inte dö för jag har mycket att ta igen på livet som jag har missat de senaste tjugo åren… jag vill ju dessutom se mina barnbarn växa upp och se de första människorna kliva ut ur landaren på mars yta och kanske vara med när det första livet i universum upptäcks, ja det första utanför vår egen atmosfär här på jorden vill säga.

Det är ett jäkla dilemma jag står inför… det är svårt att ta något beslut i någon av riktningarna som finns… det lättaste är ju att bara ligga kvar i den här jävla sängen med en vidrig värk som äter upp min själ och får min kropp att förtvina. Det är så svårt, jag vet inte hur jag ska göra… jag skulle vilja att någon tog det beslutet åt mig istället. Jag känner också att jag skulle bli helt knäckt om jag blev sämre av en operation… jag skulle gräma mig för alltid, men å andra sidan så blir det ju inte bättre av att bara vänta på att livet glider förbi utan att kunna deltaga. Jag behöver någon att rådgöra med… någon att stöta och blöta hela frågan med, någon jag helst kunde berätta det här med att jag inte vill fortsätta mitt liv med den här värken. Det känns självklart när jag ser på problemet från utsidan, men det är inte så lätt när jag bara har mig som enda kritiska källa att diskutera med… ensam är inte alltid stark.

Jag har ju min familj och mina närmsta som jag rimligtvis borde vända mig till för att få stöd och någon att diskutera med, men det känns som att jag skulle vilja ha någon som inte har några känslomässiga band till mig att diskutera med… det blir liksom mer kliniskt och subjektivt på det sättet. Jag har just sovit en timme för att slippa värken och det hjälper mer än medicinen, vilket är konstigt tycker jag. Om jag bara ligger på sidan och sparkar med benen för att slippa värken så ger den inte med sig på samma sätt som att jag lyckas somna ett tag, vilket jag inte förstår. Är det min kropp som slappnar av så att värken ger med sig? Eller kan det vara så att nervsystemet är överhettat och signalerar smärta, men startar om när jag somnar? Jag saknar en läkare som är lika fundersam och klurig, ja lite som en detektiv och jättesugen på att hitta lösningen på problemet eller problemen.

När jag höll på och felsökte en motor på jobbet så var det som en gåta som skulle lösas, och det var till och med så att jag inte tog betalt för mycket av det jobb jag lade ned på en svårlöst gåta, för det var en utmaning och jag kan helt enkelt inte sluta förrän jag hittat problemet. Så skulle jag vilja att en enda doktor var med mina problem… en läkare som inte gav upp för att kostnaden överskred det kunden hade råd med. I den branschen jag jobbade i så överskred ju reperationskostnaderna snabbt maskinens värde om det var en lite äldre maskin, så då var det ju inte värt för kunden att reparera maskinen utan det var läge att köpa en ny istället, fast det inte var det miljövänligaste alternativet. Slit och slängsamhället är ju rätt så tufft för miljön, men med arbetskostnaderna i vårt land så lönar det ju sig sällan att laga en vara tyvärr.

måndag den 16 mars 2015.

Jag kom iväg på mötet hos socialkontoret och träffade konsulten som ska hjälpa mig att överklaga försäkringskassans beslut att ge fan i att betala ut min sjukpenning, som jag enligt doktorer och konsulten självklart är berättigad till… och det tråkiga är det att sjukintyget är oklanderligt skrivet av min läkare… men försäkringskassans medicinska konsult tycker att läkaren skall förklara HUR min läkare vet att jag har svår värk och kämpar med en depression. Det tråkiga i det hela är alltså att de vill veta hur man kan veta att någon har någonting som man inte kan veta… krångligt va, men det går ju inte mäta vare sig värk eller psykisk ohälsa, det syns ju inte på röntgen i alla fall.

Något som syns på röntgen är ju mina skruvar och stag i ryggen, likaså mina höftproteser. Mina tjugo år med kontakter hos först och främst ortopeder och allmänläkare, kiropraktorer, naprapater, ryggspecialister, ryggkirurger, tiotalet olika sjukgymnaster och ett ton värktabletter och på senare år också psykologer, läkare inom psykiatrin, kurator, socionom, ergonomer, kbt, smärtkliniker och så vidare i en oändlig jävla ström… jag orkar inte ens tänka på det längre… det är bara för mycket. Jag har haft en alldeles för lång dag eftersom jag först träffade min doktor på dagen, och efter det träffade de på socialen med konsulten och avslutade med att handla mat… jag är död nu… det är overkligt, hur ska jag överhuvudtaget orka med den här värken kvällen ut?

Jag har faktiskt mått bra mentalt ett tag nu, och jag mår hyfsat även nu fast jag har svinigt ont i ryggen och hela undre kroppshalvan. Nu när jag känner mig vid mina sinnens fulla bruk så kommer jag att säga något som låter väldigt illa faktiskt… jag förstår att min psykolog blev orolig för mig när jag sa att jag mådde så dåligt ibland att jag helst skulle vilja vara död.

Nu säger jag så här… jag är vid mina sinnens fulla bruk, och jag känner mig nästan inte nedstämd alls faktiskt, visst är jag stressad över intensiteten i värken och all stress runt det här med utförsäkringen är jobbigt… men det spelar inte någon roll faktiskt… för jag vill faktiskt hellre vara död än att ha så här ont… det är den bistra sanningen. Visst skulle jag hellre vilja slippa värken än att vara död, visst skulle jag hellre jobba än att vara sjuk… men ingenting av detta spelar någon roll om jag ska ha den här värken så fort som jag är uppe ur sängen i ett par timmar.

Det låter hemskt och man kanske tror att det här är orden från en man som är deprimerad eller har givit upp hoppet… men det handlar inte längre om det inser jag… det är värken som jag inte klarar av, och det spelar inte någon roll om jag som nu känner mig rätt så ok i måendet, jag lovar att jag skulle vara redo för ett party om värken var borta nu, och det skulle jag inte ha varit för någon månad sedan, för då var jag nedstämd eller snarare djupt deprimerad… nu mår jag bra. Att jag inte skulle vara lämpad att ha vapen för att jag är nedstämd det kan jag faktiskt hålla med om, men det här är något annorlunda, ja en helt annan känsla faktiskt.

Jag känner mig lugn och sansad och även om jag tycker att det är jobbigt med alla turer kring sjukskrivningen och allt detta så känns det ok… ja faktiskt… väldigt ok. Jag känner inte något sug efter att avsluta mitt liv genom något självmord eller genom något destruktivt leverne, utan jag skull kunna tänka mig att vända mig till en läkare utomlands som hjälper människor att somna in utan att lida. Om jag visste att det fanns en drog som tog bort värken så skulle jag såklart hellre ta den än att dö, men det finns inte någon sådan drog… inte ens morfin skulle ge en tillräcklig lindring med tanke på alla biverkningar och det dåliga måendet man får av den drogen. Det känns nästan lite jobbigare att vilja dö när man mår bra än att vilja dö när man mår skit. När man mår skit så vill man ju dö för att slippa må skit, men nu mår jag bra… det är bara värken jag inte klarar av längre… det får vara nog nu, och även om jag skulle testa med en operation eller något sådant så sker inte de åtgärderna tillräckligt snabbt för att jag ska vilja vänta… eller snarare tillräckligt snabbt för att jag ska KLARA AV att vänta så länge.

Jag fick i alla fall ett recept på det plåster jag tar mot värken, min läkare tyckte att vi skulle testa att gå upp ett snäpp för att se om det blir bättre, men det känns lite fånigt faktiskt med tanke på att magnituden på min värk är för stor för att överhuvudtaget klara av någon längre tid… och jag vet att det inte kommer att komma en lösning på det problemet. Även om jag skulle få sjukpenning eller få en miljon i månadslön så skulle inte det göra saken bättre… värken kommer ändå att följa med mig vart jag än går. Som sagt så är detta ett moget övervägt beslut, och jag hoppas verkligen att jag har modet och styrkan att försöka få till det hela… och kan finansiera hjälpen som jag behöver för att slippa värken för gott.

Det känns ledsamt att jag inte kommer att få vara med på den här resan som livet är, och jag ska erkänna att jag är rädd för att dö… även om det är proffs som hjälper en så känns det läskigt att veta att det ska ske… jag är orolig över att jag kommer att få en panikångestattack eller känna dödsångest, vilket i och för sig jag har gjort varenda gång som jag har haft en panikångestattack… det kanske är det som är en panikångestattack?

Nu kommer jag att posta detta på min blogg och jag antar att det kommer att se ut som att det är en människa som är sjuk i huvudet som har skrivit detta i förtvivlan över sin situation… men som sagt var, jag är lugn och förstår mycket väl hur illa detta ser ut i någons ögon, men det är jag som har värk… och jag lovar att jag har kämpat hårt under alla dessa år… och jag måste ju sätta min gräns för vad jag klarar av någonstans… och det är här, så om inte under kan ske, och det gör det ju inte, så kommer jag att göra de efterforskningar som krävs och försöka berätta det för någon av mina anhöriga… vilket jag inte riktigt vet hur det ska gå till. Självklart så kommer det skada de som älskar mig, men vad ska jag göra då? jag klarar inte ens av att för deras skull, lida så här längre… det är inte människovärdigt tycker jag. Inte skulle man tvinga sin hund gå och ha svåra smärtor år ut och år in? Man skulle åka in för djurplågeri… grovt djurplågeri, det är det ingen tvekan om.

Jag ska sova på saken, och jag hoppas att jag kommer till insikt och kommer på det bästa sättet att presentera detta beslut på. Jag vill inte göra dem illa, jag vill inte se mina barn eller någon annan av de jag älskar att bli ledsna över mitt beslut… det gör mig så ledsen… och jag vill inte behöva bli ledsen också. Jag vill kunna tro på att det finns ett sätt för mig att bli bättre… jag verkligen vill det av hela mitt hjärta, för då skulle inte någon av de jag älskar att behöva bli ledsen. Det finns inte något sätt… det skulle annars ha prövats vid det här laget… det finns inte något sätt… det finns inte.

måndag den 16 mars 2015.

Ligger i min säng och väntar på att klockan ska bli halv nio så att jag kan ringa min doktor, inte för att jag vet vad hon kan göra för att hjälpa mig men något måste jag göra för jag står inte ut med smärtan längre. Jag har ju redan mitt plåster med metadon och äter även lite tramadol, men det verkar inte ha någon effekt, så jag vet inte om det är dags att testa lite högre doser med nervmedicinerna. Jag tror att det är en slags epilepsimedicin som jag har, men jag har nog en väldigt liten dos så man kanske ska öka den. De här morfinpreparaten vet jag inte om jag törs öka dosen på, för jag vet hur jävla dåligt man mår av dem.

Något måste jag i alla fall göra, för annars ger jag upp… jag orkar inte en dag till så här. det som är lite konstigt är att jag faktiskt inte mår jättedåligt rent psykiskt… snarare känns det rätt så normalt i själen, förutom stressen som värken orsakar. Det är så pinsamt att ringa min läkare för det känns som att jag ska bli sedd som en inbillningssjuk människa snart. Tyvärr så kan jag inte klara det här själv, men jag kommer inte att söka hjälp för min själs skull. Allting som har med psykiatrin att föra vill jag undvika… jag har ju redan fått känna på konsekvenser som mitt psykiska tillstånd orsakat, jag tänker på det här med mitt skytte och polisens tillslag mot mig där de hämtade mina vapen.

Igår kväll så hade jag en djävulsk värk i benen, jag höll faktiskt på att bli galen… nästan så att jag tänkte ta en dubbel dos med värktabletter, men jag vet hur dåligt jag mår när medicinen går ur kroppen… det blir ökade utsättningssymptom när man minskar dosen. Nu ska jag ringa doktorn för klockan är halv nio… strax tillbaka.

Jaha, som vanligt så svarade inte doktorn… eller svarade är fel ord, hennes telefontid var redan fylld för idag… och det är väl konstigt med tanke på att telefontiden började för en minut sedan. Det fungerar väldigt sällan att komma fram till läkarna på vårdcentralen tyvärr, och på något sätt så känns det värre att söka för samma sak om och om igen, men vad gör man när värken är lika svår och faktiskt bara ökar vartefter tiden går. Jag prövar att ringa sköterskorna istället så får de be min doktor ringa mig när hon får tid… och helst idag, vilket jag inte tror att hon kommer att göra.

Jag vet inte om jag ska skicka iväg ett mail till min ryggkirurg om att få diskprotesoperationen gjord, eller om det bara är dumt, för det kan ju faktiskt bli värre också… men jag vet inte, känner mig väldigt ambivalent i det fallet. Jag måste ju göra någonting NU, det fungerar inte längre, jag orkar fan inte gå så här dag ut och dag in. Jag har faktiskt lite misstankar om att det kan vara någon annan orsak än ryggen som orsakar min värk eftersom den är så massiv och liksom värker i hela underkroppen… där benen är värst. Jag har funderat på något neurologiskt som MS eller kanske fibromyalgi … kan det vara ifrån dålig blodcirkulation pga. snusningen?

Rygg och benvärken blir ju sämre när jag sitter eller har suttit på dagen, den blir också värre om jag har försökt att stretcha eller böjt mig framåt mycket, eller mycket och mycket... det räcker med en enda gång faktiskt. Ibland ökar värken helt omotiverat och utan att jag kan koppla det till någonting överhuvudtaget. Värken är faktiskt helt jävla konstigt nyckfull, jag hänger inte med i svängarna alls. Nu fick jag i alla fall tag på en tid hos min läkare idag, så jag ska se till att jag säger som det är… jag orkar inte med så här mycket värk längre… och jag måste söka hjälp nu, för varenda jävla kväll så säger jag att nu får det räcka… jag måste ha hjälp.

Det är samma sak varje morgon, jag vaknar upp med en värk som är mycket hanterbar, så då tänker jag att jag kanske inte behöver mer hjälp just nu… men så kommer kvällen och man håller på att avlida av den massiva attacken eller smärtgenombrottet kanske man ska kalla det. Jag ska säga sanningen till min doktor idag… det får vara slut på min oförmåga att be om hjälp. varje gång jag träffar läkare så skriver jag ner problemet med värken och lallar med doktorn och säger att jag grejar värken med de verktygen jag har… men det gör jag inte, inte längre i alla fall, och det är ju det som räknas… nuet… jag behöver hjälp, så är det bara, fan att man inte ska erkänna det inför sin egen läkare… fegt är det.

söndag den 15 mars 2015.

Dagarna bara flyger förbi i överljudsfart… synd att man inte är lika snabb, som det är nu så missar man ju hela livet. Jag har haft rätt så mycket värk ett par dagar, eller vadå… ett par dagar! Jag har ju haft ont i tjugo år, fast det är klart att vissa dagar är sämre än andra men det är inte en enorm skillnad på när det är som bäst. Det har varit kanonväder i en vecka här snart och jag har åtminstone varit ute på verandan och fått lite sol på mig, så det är lite vårkänslor här ändå trots allt.

Imorgon ska jag träffa min handläggare på socialkontoret och deras konsult som ska hjälpa till att överklaga försäkringskassans avslag på min ansökan om sjukpenning. Det är förnedrande att behöva bråka för att få rätt till sjukpenning som man faktiskt har rätt till om man inte kan arbeta. Vi får se hur det går… men helt ärligt så tror jag inte att jag orkar hela vägen in i mål… det är så otroligt jobbigt att kämpa mot den här jävla värken och samtidigt försöka att hitta kraft till att kämpa mot deras sjuka regler.

Det känns lite löjligt att fightas om rätten till ersättning… jag kommer ju inte få mindre värk för att jag vinner över dom. De jag skulle behöva fightas mot är läkarna som säkert kunde hjälpa mig om de fick tummen ur röven någon gång. Jag behöver en konsult som kunde föra min talan till doktorerna så att jag inte hela tiden blev bortdribblad i deras remisskaos och lämnad vind för våg med min värk. Jag orkar snart inte längre, och det säger jag en dag som den här… jag mår faktiskt bra vad gäller det mentala idag, och det har jag gjort i en vecka snart, fast jag har haft lite dippar också.

Fan vad onödigt allting känns nu när jag tänker efter… så jävla löjligt att hålla på att kämpa för rätten till sjukpenning när jag inte bryr mig om några pengar om jag inte kan få ett liv som är något värt. Jag vill inte ens leva om jag ska ha denna värk jämt, inte så att jag vill lämna mina nära och kära med sorg, men jag tror att det tar väldigt hårt på dem att se sin far, man, bror och son ha ont och lida hela tiden. När jag träffar människor utanför min närmsta familj så visar jag nog inte så mycket av att jag har ont, men jag vet att det syns utåt ändå, om inget annat på min hållning och färgen i ansiktet… jag blir likblek när jag har väldigt ont.

Jag ska ta kontakt med min läkare på tisdag och fråga henne om det finns något vi kan göra för att komma någonstans i den här soppan. Jag tycker att det är jävligt pinsamt att springa till doktorn stup i kvarten, men vad fan ska man göra när man inte har fått någon lindring av sina problem. Jag ska säga som det är till henne, ja alltså att jag inte orkar mer om det ska vara så här. jag hade tänkt att jag inte skulle nämna någonting om mitt mående eller tankar på att döden är en utväg eftersom det redan har ställt till det för mig genom att de tog min sportskytteutrustning ifrån mig… men jag kan inte ljuga för henne och sanningen är den att värken verkligen får mig att vilja ge upp även en dag som idag, när jag mår väldigt bra mentalt.

När man tror att man har allting under hyfsad kontroll så rasar det in några brev som ändrar hela läget. Jag känner hur min stressnivå går upp mot obehagliga nivåer igen… orsaken är lite post i min brevlåda. Jag fick ett brev från kommunen om att de ska inventera avloppsanläggningarna på mitt område, det har de redan gjort på flera områden här på orten, så det är inte någon överraskning direkt… jag har bävat inför detta. Om jag lite kort ska sammanfatta vad det innebär för mig så är det följande… det går åt helvete.

Jag räknar med att det handlar om en kostnad på ca etthundratusen lite drygt, och det är ju lite tufft när jag har noll pengar, inte en sekin… dessutom så får jag ju inte låna på kåken eftersom jag inte har någon fast inkomst… eller rättare sagt jag har ingen inkomst för att jag är utförsäkrad. Om jag fick bestämma själv vad jag skulle ha gjort så hade jag bara tagit hit en container och slängt allting i den och sedan satt ut huset till försäljning. Om det skulle bli några pengar över av husförsäljningen så hade jag köpt en husbil eller en husvagn som jag kunde bo i. Tyvärr så har jag ju barn och fru som måste tas hänsyn till, så det är nog uteslutet tyvärr.

onsdag den 11 mars 2015.

Idag så har jag varit tuff mot min kropp, men det känns rätt så ok i den ändå. Jag har bakat bullar för första gången på många år… de blev rätt så bra faktiskt. För fem år sedan när jag gick in i väggen första gången så bakade jag som terapi mot min depression, och det hjälpte mig mycket. Jag kan bara konstatera att det var härligt att vara tillbaka bland degspadet igen. Hela dagen så har jag varit uppe på benen i stort sett, men det känns ordentligt i dem nu… värker ordentligt. Det var meningen att vara ett litet test för att se om det blir värre imorgon eller bättre, eller om det spelar mindre roll.

Jag ska försöka att gå ut lite imorgon så att jag får lite sol på mig… för d-vitaminernas skull om inget annat. Jag måste få arslet ur vagnen och kontakta min kirurg snart, annars hinner hela livet glida förbi utan att jag har försökt att göra allt för att slippa den här värken. För varje dag som går så blir jag sämre känns det som. Jag tycker att jag borde bli bättre och bättre, men å andra sidan gör jag inte mycket för att bli bättre. Om jag skulle bo lite bättre till så kanske det hade sett annorlunda ut, det hade funnits helt andra möjligheter att träna på gym och träffa sjukgymnaster.

Om det fanns möjligheter så skulle jag vilja att familjen flyttade närmre stan där det finns mer resurser. Tänk vad många olika jobb som skulle finnas inom räckhåll den dagen som jag är redo att börja jobba igen. Jag har funderat på vad jag skull vilja göra om jag var helt frisk i kropp och själ… och jag kom på att jag skull vilja åka till ett annat land och hjälpa de som behöver hjälp och skydd, och försvara dem mot terroristerna som härjar där. Jag har i min ungdom sökt fn-tjänst av den anledningen men har aldrig blivit uttagen till tjänst. Jag har alltid känt ett behov att hjälpa de som är svaga eller utsatta, det började redan i grundskolan faktiskt.

Jag tror inte att det kommer att bli aktuellt med någon resa till ett behövande land, men man kan ju alltid ha drömmar. Jag som knappt kan sitta ner, eller än mindre böja på ryggen eller bära tyngre saker, det skulle inte fungera som det ser ut nu, men vem vet vad min ryggkirurg kan åstadkomma… med guds vilja och lite vaselin så går allt. Nä , självklart så är det nog bara en dröm att min rygg skulle bli så pass bra att jag skulle kunna göra det som normala människor skulle klara av. Inte ens i min vildaste fantasi så kommer jag att bli frisk nog att fungera hyfsat bra i livet. Jag menar inte att låta negativ, men så är nog fallet, det är bara att glömma.

Det jag får koncentrera mig på är att få rätt mot försäkringskassan och få tillbaks min sportskytteutrustning, sedan så får jag tänka ut vad jag mer kan sträva efter. Det som står väldigt högt upp på min önskelista är att kunna arbeta igen… och helst heltid med ett praktiskt yrke. Jag har inte hört av min handläggare på arbetsförmedlingen än, hon skulle ju ordna så att alla de som är engagerade i cirkusen kring mig och min utförsäkring träffas tillsammans och reder ut vem det är som ska ta hand om mitt fall. Som det är nu så skickar de ju bara över ansvaret till en annan… och vidare, och vidare, och vidare… jag ni fattar poängen. Det ska bli skönt att få veta hur det ska vara, och vem det ska vara som tar hand om min återkomst till livet eller arbetslivet om det blir aktuellt… vilket jag vid min gud hoppas.

Förövrigt så tror jag inte på någon gud… jag tror på kärleken mellan guds barn, det vill säga oss.

onsdag den 11 mars 2015.

Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men jag måste verkligen ta tag i det här med ryggen nu. Jag har jättemycket värk och klarar inte av någonting alls längre. Det här med att jag ska rehabilitera min bäckenled innan vi tar nästa steg kommer inte att fungera för att jag har för ont i ryggen för att sitta och åka till sjukgymnasten. Det känns som att jag bara blir undansopad från den ena och den andra, det är liksom inte någon som vill ta tag i mina problem innan någon annan har gjort sitt med min kropp. Det blir som vanligt lite moment tjugotvå kan man säga.

Mitt mående har i alla fall varit rätt bra i några dagar om man inte räknar med en liten dipp igår som berodde på att jag funderade lite väl mycket på framtiden och det här med överklaganden mot försäkringskassans beslut. Jag måste öva mig på att släppa problem som jag ändå inte kan påverka, så att det inte blir en tankespiral som är ändlös och utan lösning. Om det är på ett visst sätt och jag inte hittar en lösning för att det helt enkelt inte finns någon lösning så måste jag stanna där och acceptera att det är som det är. Det kommer inte någon lösning bara för att jag ältar det om och om igen.

Jag funderar på att kontakta min ryggkirurg och köra på ryggoperationen som vi diskuterade. Samtidigt som det känns mindre kul att gå igenom en så stor operation igen, så känns det som att jag inte har något val längre… jag kan inte ha det så här längre, det går bara inte. Min kirurg ville sätta in en diskprotes, och den operationen görs via magen. Tydligen ska det vara en mindre operation än den som jag redan har gått igenom, men det är ändå en stor operation med de risker det innebär. Jag känner lite så här att jag vet ju vad jag har, men vet inte vad jag får… det kan bli värre än innan också… mycket värre. Egentligen så är det inte någonting att diskutera eftersom jag inte kan ha det så här längre… oavsett risken med en ny operation.

Det här är en väldigt utdragen process och den enda som kan få den att röra sig framåt är jag… problemet är bara det att jag inte är något bra på att jaga på doktorerna. Jag vet inte hur jag ska göra faktiskt, jag är helt rådvill. Även om jag inte klarar av att stå eller gå en längre stund så ska jag i alla fall vara ute en halvtimme i solen idag. Jag har ju väldigt låg d-vitaminnivå och äter tillskott, men det måste till sol för att aktivera d-vitaminerna enligt de lärda. Jag känner också att humöret stiger när jag är ute i solen och det är ju inte så konstigt, det känns ju hoppfullt med vårkänslorna som ligger i luften nu. Vart jag än tittar så är det en massa tecken på att vintern sakta släpper sitt grepp om oss, och det känns ungefär som att – ja, jag överlevde vintern…

Jag ska försöka att skriva ihop ett brev till polisen där jag överklagar beslutet att ta mina vapen ifrån mig. Jag behöver verkligen ett mål och vad kan vara bättre än att komma igång med skyttet i vår igen. Det är jättetrevligt att umgås med alla skyttar på banan och det gör verkligen gott i min själ att ha några att som delar ens intresse runt mig. Dessutom så är det jättekul med skytte, även fast det kan vara lite dyrt med ammunition till de grövre kalibrarna, men det är därför jag koncentrerar mig på en klass med en klen kaliber… då räcker det med ungefär trettio kronor per träningstillfälle, och det är ju överkomligt eftersom det inte är så många träningar per säsong.

tisdag den 10 mars 2015.

Äntligen så känns det som våren är här igen. Jag var hos kommunen igår och ordnade med min ansökan om färdtjänst. Egentligen så tjänar jag inte någonting på att åka med färdtjänsten för att det gör nästan lika ont i rygg och bäcken när jag sitter i framsätet med ryggstödet nedfällt, som om jag skulle köra själv. Förra gången som jag hade färdtjänst så hade jag rätt till liggande transport, och det skulle ju hjälpa mig mot värken, men problemet är det att jag inte törs beställa någon transport för att det är så pinsamt… jag menar ju att det syns inte på mig att jag har ont.

Jag kanske skulle uppdatera min höftledsstatus och den är utmärkt. Jag har inte någon värk vid normal användning, men jag kan känna av höfterna om jag bär en matkasse med mjölk eller går en stund på hårt underlag. Nu vet jag inte om det kan vara så att värken i ryggen och bäckenet stör ut värken i höftlederna, men jag känner verkligen ingen smärta från dem vid vila. Min rygg och bäcken har varit riktigt dåligt en längre tid, och det känns väldigt tungt när värken når upp till en åtta på vas-skalan. Igår efter mötet med honom som handlägger färdtjänsten så hade jag grymt ont i både rygg och bäcken. Jag lyckades att storhandla och fick verkligen använda mina sista krafter till att komma hem och bära in maten. När maten var inburen så han jag bara hälsa på dottern, sen föll jag ihop som ett korthus.

Hela kvällen igår var en prövning utav guds like, det var som om ryggraden hade gått rakt av och bara hölls ihop av några inflammerade senor och muskelfästen. Tyvärr så är det svårt att förklara för mina läkare eftersom de förmodligen inte har möjlighet att förstå hur det känns när man har en konstant svår värk. Jag tror inte att någon som inte har haft långvarig värk förstår hur det är. Det är nog bortom förnuftet tyvärr, det går inte att förklara helt enkelt… men det är dödsjobbigt i alla fall. Jag har börjat använda TENS, och det lindrar en hel del, men det verkar som att kroppen kräver mer och mer elstötar för att dölja värken för mig.

Jag kan rekommendera tens för er med värk, det går att få en genom landstinget om man vänder sig till sin sjukgymnast eller doktor. Man får visserligen betala en del för den, men det blir billigare än att köpa en på apoteket. En tens är en liten apparat som skickar ut ofarliga elektriska impulser via elektroder som man fäster på kroppen, gärna där det gör ont. De svaga elstötarna stör ut smärtimpulserna från den del av kroppen som värken kommer ifrån. Jag skulle nog behöva minst en till apparat om jag ska få någon effektiv smärtlindring… jag ska prata med min läkare om den saken.

Mitt mående har trots den svåra värken varit bättre än på länge faktiskt. Jag vet inte om det beror på att jag blev ledsen och arg när min psykolog såg till att polisen tog mina sportskyttevapen ifrån mig. Det kan vara så att jag insåg att om jag ska få hjälp att må bättre så får jag ordna det själv, för att vända sig till psykiatrin gjorde bara saken värre tyvärr. Jag märker också att de dagar som jag har lite mindre värk är också de dagar som jag mår bättre. Jag var och hämtade journalanteckningarna som min psykolog hade gjort och det var väldigt överdrivet av henne det hon hade skrivit. Om man skulle tro hennes anteckningar så var jag i stort sett redan död och förlorad… dessutom så skrev hon saker som jag inte hade sagt till henne.

Jag ska försöka att reda ut den här soppan med psykiatrin, och om det går, så kommer jag aldrig att vända mig till dem igen så länge jag lever och vill leva. Om det är någon därute i landet som mår som skit, så kan ni vända er till en vän om ni har någon, eller en familjemedlem, jourhavande medmänniska eller ni kan Maila mig förresten så kanske jag kan hjälpa er… och det kan faktiskt räcka med att man får lätta på sitt hjärta och bara få tala ut om det som grämer en. Jag funderar på att gå till kyrkan och prata med en präst. Vi har en jättegullig präst som är världens varmaste människa här på orten. Familjen pratade en del med henne när vi förlorade vår son… och det var ett otroligt viktigt stöd i den svåra tid som sorgen utsatte oss för. Tyvärr ska jag väl säga, så vill de ju gärna prata lite om gud och Jesus… och det blir för mig lite fel så att säga… jag tror på kärleken och tror också att det är just kärleken mellan allt och alla som är gud… ja alltså det som de kristna uppfattar som en gud.

lördag den 7 mars 2015.

Det var ju meningen att jag skulle rehabilitera mig hos en sjukgymnast, men eftersom jag inte har någon annan inkomst än socialbidrag blir det ohållbart kostnadsmässigt med resorna dit. På ett sätt så sänker försäkringskassan sig själva med deras utförsäkringar… när de utförsäkrat sina sjuka medborgare så att de blir precis som mig, det vill säga utslagna ur samhället så kommer det inte in några pengar alls från den utslagne, och det kanske resten av dennes liv. Jag hoppas att komma tillbaka i arbete igen, men om jag ska vara ärlig så känns det bara längre och längre bort från verkligheten.

I början av min sjukskrivning så kändes mina mål nåbara, men nu känns det som att jag för alltid har ändrats till en loser, en utstöt, ett socialfall. Den senaste veckan med polisraiden och beslagtagandet av mina tävlingsvapen och det faktum att de omyndigförklarat mig genom att klassa mig som en medborgare utan god vandel, ja en som man alltså inte kan lita på för att han är nedstämd, ja denna vecka har verkligen fått mig att känna att det bara är att ge upp allting vad normalt liv heter. Jag skäms över att behöva hjälp från socialen, och jag antar att eftersom inte försäkringskassan anser mig sjuk så är jag bara en fuskare, eller en lat jävel som inte vill jobba för att han har lite ont i kroppen.

Jag är en fattig, skitig, parasit som egentligen inte är värd att försöka rädda, eftersom jag förmodligen bara kommer att vara en belastning för samhället för resten av mitt liv. Jag är tyvärr absolutist och har varit det de senaste tjugo åren, men nu funderar jag på att börja dricka också, så man verkligen går in i sin nya roll i samhället. Antagligen så sprids det nu en massa skvaller på byn att jag är dels ett socialfall och dels en psykisk störd galning som inte ens får ha sina vapen kvar. Jag antar att jag kommer att bli mer komfortabel med min nya roll i samhället ju längre tid som går, men det är en konstig känsla att tänka tillbaka två år i tiden när man hade bil, båt, motorcykel och ett jobb som var välbetalt och man träffade sina kamrater på klubben, sina arbetskamrater och så vidare.

Ok, jag har tak över huvudet än så länge, jag kan äta mig mätt på mina nudlar och jag har råd med kaffe, så jag har väl det i alla fall bra mycket bättre än väldigt många i världen vilket i sig inte är en tröst för mig, men det är ändå faktum att det är så. Sista ordet är inte sagt i mitt ärende hos försäkringskassan, för socialtjänsten har anställt en expert på försäkringsmedicinska frågor och han ska hjälpa dem att överklaga mitt ärende till kammarrätten eller om det heter förvaltningsrätten, jag kommer inte ihåg vilket faktiskt. Angående mina resor till en sjukgymnast så ska jag söka färdtjänst, men jag blev tvungen att ställa in mitt möte med den som har hand om det på kommunen eftersom jag hade en sådan svår värk då.

På måndag har jag fått en ny tid att träffa han som håller i ansökningarna om färdtjänst, men som det känns just nu så blir det svårt att ta mig dit på grund av att jag har så svårt att sitta i en bil och att åka kommunalt fungerar inte heller. Om jag kan få min son att övningsköra dit så att jag kan ligga i framsätet med nedfällt ryggstöd så kanske det går bättre, men någonstans i mitt inre säger en röst att jag bara ska ge upp allting och skita i det också. Jag har tänkt tanken på att ge upp och bara sluta att betala mina räkningar så att allting hamnar hos kronofogden och man slipper ha ett enda spår kvar av att man en gång hade ett bra liv, med hus och bil och allt som hör normalt leverne till.

Om jag inte hade haft barn så hade jag bara gjort så och låtit mitt liv gå till kronofogden. Jag skulle ju få lite pengar över när de sålt alla mina ägodelar och för dem skulle jag ha köpt antingen en liten husbil eller ett armetält med en kamin i så att jag kunde bo i skogen någonstans. Nu har jag ju både barn och barnbarn, systrar och bröder och en far som jag inte kan svika. Om jag skulle låta allt rinna ut i sanden och bara bli hemlös eller en uteliggare så skulle de bli oroliga över mig, och det vill jag inte att de ska behöva bli… livet är ett fängelse och man äger inte sitt liv ens… så är det.

fredag den 6 mars 2015.

Som det känns nu så spelar det mindre roll om de tar mina vapen eller ej, för jag har så jävla ont i bäcken och ländrygg att det ändå nog är sluttävlat och sluttränat för mig. Jag gav mig själv ett löfte att jag ska ligga kvar i sängen resten av livet, men det kommer nog att bli för svårt för mig. Jag får så jävla ont i ryggen när jag ligger ner en längre tid och jag bara måste upp och gå i fem minuter minst innan jag kan lägga mig ned igen. Mitt nya löfte får bli att inte gå ut ur huset i resten av mitt liv, men det är jag som handlar mat åt familjen så det lär väl också spricka.

jag är lite mindre ledsen idag i alla fall, men jag känner ändå en stor sorg över att jag aldrig mer kan syssla med min sport eller mitt intresse… fan vad jobbigt det känns. Jag kan inte arbeta, jag kan inte gå på bio, jag kan inte gå bort till bekanta och jag kan fan ingenting… jag kan bara ha ont, och bara gnälla. Nu törs jag väl inte skriva att jag helst skulle vilja vara död, men om jag säger så här… jag skulle inte så mycket vilja andas och existera i den här dimensionen… men det styr ju inte jag själv över, för jag är en biologisk maskin som är programmerad för att leva, överleva och fortplanta sig.

Det är tur att man har fortplantandet avklarat i alla fall… skulle inte fungera så bra nu för tiden när man är stel som en pinne, ja även pinnen är stel, och ryggen, men jag känner mig inte på humör för sådant om man säger så. Värken är verkligen ett effektivt redskap mot glädje och humor. Mina brevvänner har väl kanske tröttnat på deras nyfunna vän vid det här laget antar jag… jag har faktiskt inte skrivit ett skvatt till någon av dem, så de vet nog inte att de är mina brevvänner ens. Jag tror inte att jag orkar ha någon kontakt med dem faktiskt, jag kommer nog att bli en väldigt ojämn brevskrivare eftersom jag har mina låga perioder när jag inte orkar någonting alls. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om… jag har bara negativa saker att prata om… värk och elände tyvärr.

Det är kanske inte så konstigt att man är negativ, för det är väldigt svårt att tänka på något annat än värken faktiskt. Jag tror inte att det spelar någon roll att de tog min sportskytteutrustning faktiskt, jag orkar ändå inte stå och vara koncentrerad med den här värken, och även om jag kunde det så har jag mina stressiga tankar att kämpa mot. Det här med utförsäkring, arbetsförmedling, socialbidrag och allt vad som rör mig kring min värk och livssituation. Jag ringde och pratade med en kommissarie som berättade att det fanns möjlighet att få sälja vapnen själv, eller ja man fick i alla fall ordna med en köpare som får åka till polisen för att se på vapnen och sedan göra upp affären med mig, för att hämta vapnen hos snuten. Tyvärr så får man ju inte något för begagnade vapen, så det är som att skänka bort dem ändå.

Livet är toppen… om det inte vore för värken och att man är ruinerad, men det kunde vara värre… mycket värre.

torsdag den 5 mars 2015.

Det var länge sedan jag kände mig så här uppgiven och ledsen… jag kommer inte ens ihåg när jag grät sist men det har jag i alla fall gjort nu… i två dagar. Jag har hoppat av KBT:n eftersom jag har för ont för att sitta i en bil eller buss ända dit… det är inte värt det för jag blir mer nedstämd av den ökade värken faktiskt. Jag har även brutit kontakten med min psykolog, för hon är totalt värdelös. Jag har kommit på att det bara är jag som kan ändra på mig själv eller hjälpa mig själv… och jag har verktygen för att göra det så jag behöver egentligen inte någon hjälp.

Eftersom jag har ont och är nedstämd så blir det svårt att komma ut och göra någonting skoj eller träffa människor som man gillar. Jag håller på med sportskytte och det är något som jag verkligen har sett fram mot och det har varit ett av mina mål att kunna börja med det igen. Nu kommer jag aldrig att kunna skjuta igen tyvärr, och det är tack vare min psykolog som var tvungen att anmäla att jag mår dåligt psykiskt eftersom jag är nedstämd och har kronisk värk. En anmälan gick till polisens vapenregister och eftersom jag har vapen och tränar och tävlar med så skulle de beslagtagas.

Måndag morgon när jag låg och sov vaknade jag av att två uniformerade poliser med vapen och allt stod bredvid min säng… gissa om jag blev chockad. Vi ska hämta dina vapen sade de… du är inte frisk och ett beslut är fattat av polisen att omhänderta din sportskytteutrustning. Jag snubblade upp ur sängen och gjorde nog ett väldig dåligt intryck på poliserna. Poliserna var snälla och artiga, men de kunde ha gjort det här lite snyggare. Att ha en polisbil på infarten och flera poliser i sitt hus ser ju inte så kul ut för grannarnas skull. Min familj är redan utsatt för smutskastning och ryktesspridningar på orten, av flera påhittade orsaker.

Om polisen hade varit lite smidigare så skulle de antingen ringt innan så att jag kunde ha plockat fram vapnen i tid och ordnat med alla praktiska detaljer, men som jag förstår det så vill de ha ett överraskningsmoment eftersom det kan uppstå en farlig situation med en desperado eller ett psyko. Nu är ju jag inte något psyko eller så, och om de hade talat med min läkare så hade de ju kunnat verifiera det också. Jag har legat i min säng sedan det här inträffade, och jag har gråtit och ältat det här varenda vaken stund, och jag vaknar hela tiden så sömnen har verkligen blivet sämre än innan. Jag har fått en ny remiss till psykiatrin, men jag kommer hellre att ligga kvar i min säng resten av livet än att ta kontakt med psykiatrin i någon av dess form.

Min husläkare fick ett jättehotfullt brev av psykologens avdelningschef där hon beskyllde min läkare för att inte ha tagit mina besvär på allvar och anmält mig till polisen så att mina vapen beslagtogs. Min husläkare har skickat två remisser styck till två psykiatriska avdelningar det sista året… alla har avslagits med… patienten har adekvat hjälp, och du kan väl skriva ut en medicin till honom som heter… det var svaren som kom tillbaka till henne det. Nej jag vill inte veta av psykiatrin överhuvudtaget, och om jag mår så dåligt att jag vill avsluta mitt liv, då gör jag det själv. Försäkringskassan hade redan slagit mitt liv i spillror, och att jag nu får min sista hobby krossad av polisen efter en jävla nyutexaminerad psykologs skränande… det var droppen.

Jag kommer att ligga kvar i min säng resten av mitt liv, vill dom ha mig härifrån så får de bära ut säng och hela helvetet. Jag kommer att uppfattas som antagligen väldigt psykiskt sjuk, eller jävligt barnslig, men det skiter jag i faktiskt… jag orkar inte mer, jag har fått nog. Jag får se om jag orkar skriva något i den här dagboken jag har, egentligen så borde jag inte det för att det kanske kommer bli någon slags kartläggning av mig om det är så att jag vill bli friskförklarad så att jag kan fortsätta med min sport, hobby, sociala liv som skyttet har givit mig. Jag är konstigt nog mer ledsen än deprimerad just nu, och på något sätt är det mindre jobbigt att vara ledsen än att vara nere och ha ångest. Jag vet att jag skriver saker i affekt, men det är bara tomma ord. Jag har skrivit att jag borde gå in på försäkringskassans eller regeringens kontor och skjuta eller elda upp mig själv som en protest mot sjukförsäkringslagen, men det är bara ett uttryck för min frustration över min litenhet och maktlöshet inför jätten försäkringskassan som bara säger nej och avslår min ansökan om sjukpenning.

Det är ju horribelt, jag klarar ju inte ens att åka bil eller sitta upp… ändå säger de att jag är frisk som en nötkärna och kan jobba heltid med något jobb. De skulle kanske undersöka det hela lite nogare så kanske de kommer se sanningen. De kan ju börja med att tala med mina nära och kära. De kan passa på att fråga dem om hur de mår när deras far, eller man, bror, son eller vän, ligger i sängen för det mesta, och de få gångerna han gör någonting som till exempel handla mat, gå på kalas eller liknande så är han sängliggande i svåra smärtor. De kanske skulle se mig på kvällen när jag har varit hos min läkare eller suttit med vid matbordet en måltid… de kanske skulle se mina ansiktsuttryck när jag har som ondast på dygnet… eller fan ta dom förresten, jag skiter i vilket… hela samhället kan fara åt helvete, jag vill inte vara en del av det längre nu… jag klarar mig själv, eller jag klarar mig inte, så får det bli.

söndag den 1 mars 2015.

Jag har tänkt en del på min handläggare på försäkringskassan de sista dygnen. Jag är inte arg eller besviken på henne eftersom hon bara utför någon annans order… men var drar man gränsen på vad som är ok att göra på en överordnads order? I Tyskland under andra världskriget så utfördes det en massa grymheter på civilbefolkningen, mestadels judarna, men även en hel del andra människor som nazisterna tyckte var olämpliga att ha i deras samhälle. Jag ska inte göra en massa paralleller till nazityskland, utan jag vill bara komma till om det är rätt att utföra en order om den är fel eller olämplig, ja eller rent av vedervärdig.

I rättegångarna vid Nürnberg så svor militärer och politiker på att de var oskyldiga eller att de inte visste vad som föregick ute i det tredje riket under rikskanslerns makt, men det konstaterades att de hade ansvaret för sina handlingar och de flesta hängdes inom två veckor efter avslutad rättegång. Med lägervakterna som deltagit i grymheter av sällan skådat slag, så lät det på dem som att de var oskyldiga… de följde bara order sade dem. De fick inte någon storslagen rättsprocess som föregicks i Nürnberg, men det var en rättsprocess där de dömdes som ansvariga för sina handlingar… att följa order är ingenting som gör skulden mindre, och de dömdes därefter, många har rättvist ruttnat bort i fängelser, för döden var många gånger för milt som straff.

Åter till min handläggare på försäkringskassan… jag kan inte vara bitter på henne, men om det hade varit jag som fick en order att göra något som jag tycker är fel eller orättvist, då hade jag aldrig utfört den… och det skulle även gälla mindre allvarligare saker än att utförsäkra en sjuk medmänniska och ödelägga dennes liv. Jag funderar på att skicka min blogg till försäkringskassan så att de kan följa min vardag, även om det inte framkommer riktigt där hur jag lider av min värk, och framförallt inte hur den hindrar mig från att ens göra de saker som jag nödvändigtvis måste utföra, som att åka till läkare, kbt, psykologen, handla mat och så vidare.

Jag tror fan att jag gör det… vad kan hända? Det kanske vore till hjälp för dem i deras kamp för att göra ett bättre jobb, och att lära sig att skilja på arbetsföra och icke arbetsföra människor. Det kanske vore det lättaste för mig i alla fall… kanske ska skicka länkarna till min blogg/dagbok till både försäkringskassan, doktorerna, arbetsförmedlingen, psykologen och socialtjänsten… så får de en tydligare bild av mig och mina problem.

Idag var det kalas för min yngsta grabb, han fyllde tjugo år idag. Det blev en lång dag för rygg och bäcken, men även huvudet var mörbultat efter de tre timmarna som kalaset varade. Det blir säkert en lika jobbig kväll och natt som igår nu, men det är det värt… eller nästan värt det i alla fall. Jag hade en mardrömsförmiddag idag vad gäller värken. Den taktiken som jag har lagt upp vad gäller att rida ut det värsta smärtgenombrottet är att sova… inte för att det alltid går att somna, men oftast så somnar jag när jag lägger mig, antagligen på grund av att jag alltid har sovit för lite, eller för upphackat, ytligt, oroligt på grund av värken främst, men även depressionen och ångesten spelar in såklart.

Ibland så undrar jag hur länge en människa klarar sig utan livskvalitet… man borde ha vissnat snart?