Kronisk värk suger

torsdag den 30 april 2015.

Det här verkar gå åt helvete, jag måste försöka bryta min inaktivitet snart, annars blir jag nog liggandes i min säng tills jag dör. Jag känner hur min kropp bokstavligen bryts ner bit efter bit, för att inte tala om mitt psyke. Värken i benen verkar bara bli värre och värre, om det är att jag bara ligger ner för mycket eller missköter min hälsa, det vet jag inte, men jag måste komma igång på något sätt… det inser jag ju. Jag hade en mardrömskväll igår med ett par ben som höll på att ta livet av mig, jag undrar vad det är som händer med mig?

Varje kväll när värken drar igång så tänker jag att jag måste söka hjälp för det problemet, men sedan när jag tänker nyktert på det så förstår jag ju att det inte är någon mening att ens nämna det för min doktor… eller någon annan läkare heller för den delen, de lär ju inte göra någonting förutom skriva ut äckliga värktabletter… och det har jag fått nog av. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är läkarna som är likgiltiga och oengagerade, men de gör aldrig någonting åt de problem som jag nämner för dem. Jag brukar nästan i samma mening som jag berättar om mina bekymmer också vifta bort dem som om det inte var någonting att bry sig om, så det kanske inte är så konstigt att man inte får någon adekvat hjälp.

jag tror inte att jag har känt mig så här uppgiven någon gång tidigare, i alla fall inte när jag mår så pass bra som jag gör just nu i själen. Min depression känns inte som något problem just nu för jag mår tillräckligt bra för att orka skriva eller ringa enstaka samtal som är nödvändiga… visserligen så har jag väldigt svårt att ta tag i de sakerna men det beror nog också på att jag har svårt med koncentrationen på grund av värken minst lika mycket som det är stress och nedstämdheten som gör att allting blir så jobbigt. Jag tvivlar mer och mer på att jag kommer att bli bättre än så här, det känns hopplöst. Jag ska inte säga att jag har tappat hoppet helt, för det har jag inte, men det känns verkligen som att chansen att det ska ordna sig med allting är extremt liten.

Att jag skriver ner min frustration och allting negativt är tänkt att fungera som en slags ventil, för jag har inte någon som skulle orka lyssna på allt mitt gnäll… och jag förstår verkligen att det är jobbigt att höra på för min familj, men jag klarar inte av att vara tyst… jag håller på att explodera av alla mina tankar och dessutom så går det bättre att klara av värken när jag ligger och gnyr och ojar mig, det blir som ett slags profylax kan man säga. Jag ser till att ha ansiktet i kudden och vara i mitt rum med stängd dörr när jag har som ondast, just för att inte familjen ska behöva höra den där kampen som jag utkämpar mot mitt smärtmonster.

Att jag inte har givit upp helt märker jag dessutom på mina tankar jag har när jag har en bättre stund. Det brukar låta så här i mitt huvud då… fan, jag skulle nog kunna jobba med ett enkelt arbete några timmar om dagen... men jag inser att det inte kommer att fungera, det är bara önskedrömmar. Det är nog min högsta önskan just nu, att kunna arbeta och inte behöva vara fattig som en kyrkråtta. Det tar mig ungefär tjugo minuter att skriva ner dessa ord på datorn och det är ungefär den tiden som jag klarar av att ligga ner utan att byta ställning eller avlida av värk. Det är synd för jag gillar verkligen att skriva och skulle vilja skriva en bok eller något längre… istället blir det bara samma jävla gnäll och ventilerandet av det som känns jobbigast för stunden.

onsdag den 29 april 2015.

Det är en tuff period med mycket värk just för tillfället och jag vet faktiskt inte orsaken till att den är värre just nu. Jag fick en fråga om hur mina höftleder mår nu såhär långt efter operationerna, och jag tänkte berätta hur de mår just nu. Jag har inte orkat träna eller promenera på grund av ryggvärken så jag har verkligen misskött min kropp med mycket sängliggande och inaktivitet.

Jag kan faktiskt lugnt påstå att mina höftledsproteser gör mina höfter helt smärtfria när jag ligger ner, vilket var en mardröm tidigare på grund av värken från dem. Jag har tagit lite kortare promenader de senaste dagarna och det känns bra i höftlederna men jag har kvar mitt problem med att bäckenleden på vänster sida blir väldigt besvärande på grund av belastningen. Det jag kan märka är att den först opererade höften verkar orsaka värk i mitt lårben, det ilar och värker rätt så mycket när jag belastar det benet och jag får faktiskt en känsla av att protesen inte har läkt fast i lårbenet.

Jag skulle råda den som har värk från höften att genomgå operationen för det har gjort en stor skillnad och värken är i stort sett bara en tiondel av vad den var tidigare. Man ska nog vara beredd på att det tar ett år att bli helt återställd, men å andra sidan så har jag inte skött vare sig mina höfter eller min övriga hälsa så bra på grund av vissa omständigheter, så det kan nog gå snabbare om man gör rätt från början till slut. Med rätt så menar jag att låta kroppen läka de första månaderna och sedan successivt öka belastningen… och verkligen lyssna på sin kropp och inte försöka pressa höfterna genom att strunta i kroppens varningssignaler… dvs. värken.

Jag väntar fortfarande på att min ryggkirurg ska ge ett livstecken ifrån sig. Jag fick inte någon kallelse från honom när jag mejlade för ett halvår sedan heller… jag vet inte ens om han fått något mejl från mig. Jag ska testa att mejla hans sekreterare en gång till, annars så får jag be någon annan på deras klinik att framföra mitt ärende. Idag så var det dags för att handla mat och det var inte någon lek. Jag får alltid så jävla ont av att gå i butiken med en otymplig vagn som man måste brottas med för att svänga runt hörnen. Det blir många timmar aktivt om man räknar från att man lämnar dörren tills man är tillbaks igen.

Det är fortfarande en massa turer fram och tillbaks med min överklagan till förvaltningsrätten, det verkar som att min läkare och konsulten inte är riktigt överens om vad som ska stå på de papper som jag ska skicka till rätten för att pröva min rätt till sjukpenning. Det hela är löjligt, för det är klart att de ger mig rätt i det här fallet… det står ju rakt upp och ned på de sjuktintyg jag har haft redan från början. Både min handläggare på socialen och konsulten är så oroliga att det inte ska komma fram några mer handlingar som styrker min läkares omdöme om mig. Som det är nu så har ju försäkringskassans konsult sagt att det inte står i intyget hur min läkare har kommit fram till sin slutsats och bedömning av mig… det behövs ju inte förklaras hur läkaren kommer fram till sin diagnos eller bedömning… det får ju som bekant inte plats med den informationen på ett sjukintyg ens.

Om, och jag säger om… de inte ger mig rätt i det här fallet så kommer min tro på det här samhället att slås totalt i spillror. Jag känner redan nu en slags misstro mot samhället som det är efter att välfärden har sålts ut, och om det blir värre än så här så kommer jag nog ta farväl av det här samhället och köra mitt eget race. Det känns tråkigt om det skulle bli så, men jag är verkligen redan nu i startgroparna med att dra och skapa ett nytt liv någon annanstans i kosmos… eller i världen, Sverige eller någonstans där sådana som mig är välkomna… vilket inte låter så för hoppingivande. Den som lever får se säger man ju. Hur det än går med allting så är det vår på gång i luften, vilket livar upp rätt så rejält. Jag tror att allt det här kommer att lösa sig… det gör det ju alltid.

måndag den 27 april 2015.

Vilken dag det var igår, jag trodde att jag skulle ge upp på grund av en outhärdlig värk i ländryggen. Det kändes som att varenda disk hade kollapsat och nerverna låg inklämda på varenda nivå under steloperationen. Jag har fortfarande fruktansvärt ont, men när jag klev upp ur sängen imorse så var ryggjäveln helt ok. Det är när jag böjer ryggen den minsta lilla millimeter eller när jag lutar överkroppen en grad framåt som det exploderar av smärta… helt groteskt mycket. Jag antar att det är så här dåligt för att jag är så inaktiv just nu, men såklart har nog det faktum att jag slutat med värkmedicinerna en stor roll i det hela.

Jag hade jättejobbiga utsättningsbesvär igår kväll… det var nära att jag gav upp och tog mina jävla opiodliknande mediciner. Fyfan vilken plåga det är att sluta med det jävla råttgiftet, det kommer liksom i vågor nu när det har gått ett par veckor. Den första veckan så är det ett konstant avtändande och det är väldigt svårt att härda ut plågorna då. Nu har jag ju också den här kraftiga värken som man vill ha lindring mot, så det är ju ytterligare ett problem med att sluta med värkmedicinen. Igår kändes det outhärdligt och jag känner att den här dagen kommer att bli ännu svårare vad gäller värken.

Idag är det i alla fall måndag och jag hoppas att det ska ringa en handläggare från försäkringskassan för att förklara för mig hur det ligger till med allting. Jag känner mig trots värken, lite klarare i huvudet idag, men å andra sidan så har jag inte ältat problem ännu… det har hållit sig lugnt därinne. Det är när jag försöker att hitta lösningar på mina problem som det blir för mycket för hjärnan, eller om jag ältar orättvisor som jag har utsatts för. Jag måste nog även skicka ett tredje mejl till min ryggkirurg eftersom han inte har bekräftat att han har sett de jag skickat till honom… han brukar nämligen det, så jag tänkte skicka ett till hans sekreterare också.

Jag ska försöka gå ett par korta promenader idag fast det tar emot något fruktansvärt. Jag drar mig alltid från att gå ut, fast det blir ju bättre i ryggen av promenaderna. Det är lite tokigt för jag vill inte resa mig ur sängen för att jag har för ont… fast jag vet att jag blir bättre så kan jag ändå inte förmå huvudet att tro på det, utan det säger bara – ligg kvar och rör dig inte… du har för ont… sjukt va? Jag har även en lista med saker som måste göras att ta tag i. Det är en lista som är två kilometer lång ungefär, men jag har nog tre saker inplanerade att göra idag, det är egentligen smågrejer för någon som är normal i huvudet, men för mig är det som att bestiga ett berg. Det är ett brev som skall postas, ett samtal som skall ringas och en skjutsning av dottern som tar tjugo minuter, och det är verkligen kraftansträngande att ta tag i dessa saker.

Jag känner mig relativt hög i humöret men det är bara för att jag inte har närmat mig alla problem i tankarna. Jag känner att det störtdyker när jag ägnar mina bekymmer en enda liten tanke. Jag tror att jag kan skriva om dessa bekymmer utan att trigga igång mitt dåliga mående, men jag törs inte ens prova det nu när jag har sådan värk… jag har fullt upp med att överleva den här dagen. Det handlar annars mest om det här med ekonomin och boendefrågan… jag blir antagligen hemlös snart och satt i konkurs… och det sker nog även om jag får rätt hos försäkringskassan, för frun har ju också ett ärende där som garanterat kommer att avslås, dessutom så kan jag inte flytta något som ryggen är nu… det går inte ens om jag käkar hinkvis med medicin… inte den här gången, inte en suck.

söndag den 26 april 2015.

Jag gör ett nytt försök då… imorgon är det i alla fall måndag, vilket jag redan trodde att det skulle vara idag men ack vad jag bedrog mig. Det var en hemsk kväll igår och jag var nära på att sätta på ett plåster med min värkmedicin för jag hade vidriga utsättningsbesvär… vidrig avtändning. Just nu känns det lite bättre, men jag känner hur kraftlös jag är. Jag låg i sängen hela dagen igår kan man säga så jag tänkte hänga med på en promenad idag för att se om jag grejar det. Jag har jävligt ont i ryggen och mitt bäcken av allt liggande och den inaktivitet som har varit.

Det är så mycket av ens fysiska status som styrs av det psykiska… om det hade varit en jordbävning här så hade man säkert fått en helt annan fart under fötterna, men som det är nu där man bara känner tristess och är less på allting så blir allting tungt att göra. Det är till och med tungt att inte göra ett skit. Jag trodde att det var söndag igår så jag blev jävligt besviken när jag fick reda på att det bara var lördag… jag ville att det skulle bli måndag så att jag kunde reda ut det där med försäkringskassan, men det blir imorgon det får ske.

Jag var in och läste mitt brev till min ryggkirurg igår och snacka om ångest jag fick när jag läste det. Man ska inte skriva brev eller diskutera saker när man är under affekt. Jag var ju tvungen att skriva och skicka brevet på kvällen när jag hade overkligt ont för annars hade det inte blivit av att skicka det. Jag har ju försökt länge med att få iväg brevet till honom men alltid fegat ur och tänkt att – nej det behövs nog inte någon operation… det har jag tänkt när jag har en bättre stund med lite mildare värk, men självklart behöver jag hjälp av honom. Jag hade skrivit lite väl desperat till honom… det såg ut som det var en riktigt psykiskt instabil person som skrivit brevet, och det är det ju kan man säga, i alla fall när jag har riktiga smärtgenombrott.

Jag ska i alla fall erkänna att höftproteserna gör sitt jobb väl, åtminstone i vila. Den första höften jag gjorde har jag lite problem med när jag belastar den eller om jag går en längre sträcka, men den andra jag gjorde är skitbra. Jag känner inte av höfterna när jag ligger ner, och det var en plåga innan operationerna. Jag kan varmt rekommendera alla med höftproblem att operera er… ta det bara väldigt lugnt den första tiden efter operationen annars blir det pannkaka av allting. Jag har varit lite uppgiven en tid eftersom det har varit så mycket med värken och livssituationen, men jag stod på verandan och lyssnade på naturen som vaknade upp imorse med alla fåglarna och knopparna och de små bladen på träd och buskar… helt plötsligt kände jag lite hopp, det finns hopp… det gäller bara att tro tillräckligt mycket.

Människorna på den här jorden har en mycket svår tid framför sig med stora problem som måste lösas om vi ska kunna fortsätta att leva på en planet fylld med liv och hopp. Jag tror att vi alla måste byta fokus och koncentrera sig på att ta hand om varandra bättre istället för at jaga efter de materiella tingen och sluta konsumera saker och tjänster. Det är inte någon hållbar livsstil att leva med alla dessa ägodelar som skall bytas ut när man tröttnar på dem efter en stund. Jag kan citera en nordamerikansk urinvånare som sade klokt… ”Value change for survival”, och det summerar det hela. Vi måste ändra våra värderingar om vi ens ska överleva på den här planeten… så är det bara.

lördag den 25 april 2015.

Nu har jag i stort sett sovit en hel helg vilket har varit skönt, men jag har varit så att säga bakis av utsättningssymptomen från medicinerna jag har dragit ner på eller slutat med. Det är värre än en vanlig bakfylla eftersom den aldrig ger med sig som en vanlig baksmälla gör. Det kommer att ta månader innan kroppen har återställt sig och slutar att plåga mig med de här influensaliknande plågorna. Min värk har inte varit värre än tidigare men jag har i och för sig dragit upp dosen med den andra medicinen så det kanske är det som är orsaken till att värken är densamma ungefär.

Det kommer som i vågor av baksmälla och det är väldigt jobbigt när det kör på med full effekt. Att sova hjälper lite, men det är inte någon kvalitetssömn direkt, utan den blir full av jobbiga osammanhängande drömmar precis som när man har hög feber vid t.ex. influensa. Jag vet att det bara är att ta medicinen så går de här plågorna över… men jag har bestämt mig för att härda ut, jag hatar mediciner och jag hatar att de har mig i sitt grepp, ja bestämmer över mig och tvingar mig att äta dem fast deras smärtlindrande effekt verkar sluta fungera efter en tids användning.

Huvudet känns lite bättre i alla fall, och jag antar att det är för att jag har haft fullt upp med att vara sjuk och sovande så att jag inte orkat tänka på mina andra problem… de blir liksom sekundära när man mår skit fysiskt. Jag har funderat på att sätta ett halvt plåster med värkmedicinen men drar ju bara ut plågorna under längre tid då. Visserligen blir plågorna mindre, men jag tänker att det är lättare att må superdåligt en kortare stund än mindre dåligt en längre stund… tyvärr är nog en kortare stund en och en halv månad… de säger att de första fyrtiofem dagarna är de svåraste… sedan vänder det.

Man låter som en knarkare som tänder av på heroin… och det är just det som det handlar om, fast nu är det en medicin som sjukvården tillhandahåller mot svår värk. När jag förklarade för min läkare hur man mår när den vanliga värkmedicinen tramadol går ut kroppen, så såg hon jätteförvånad ut. Hon hade inte en aning om att det var en sådan kamp med utsättningssymptomen. Jag kan bara varna andra för det råttgiftet, men jag vet också att när man har värk så gör man till slut vad som helst för att komma undan den… även om det skadar kroppen och gör så att den blir starkt beroende av en substans. Det verkar faktiskt inte spela så stor roll vad det är för medicin… det verkar som att en lång tids användande alltid slutar med att kroppen blir beroende av den kemikalien och blir sjuk när den slutar tas.

I morgon är det måndag och jag hoppas att jag får tala med försäkringskassans handläggare då och att hon lyckas förklara för mig hur det ligger till med hela den här soppan. Just nu känns det ok vad gäller stressnivån, men så har jag ju fullt upp med århundradets baksmälla kan man lugnt säga. Mitt liv är verkligen innehållslöst just nu och jag saknar att leva, uppleva och göra saker som betyder något. Det kan vara allt ifrån att träffa släkten eller deltaga i en skyttetävling, köra motorcykel, diskutera djupa livsfrågor med någon intressant människa eller bara vara i naturen och njuta av tystnaden. Jag klarar inte av detta just nu och det känns som att livet skall hinna passera helt och hållet innan jag är på banan igen och kan njuta av livet. Jag måste överkomma värken… till varje pris.

fredag den 24 april 2015.

Vilken soppa jag har hamnat i på grund av min jävla värk. Nu är det inte någon som vill ha mig av alla de olika myndigheterna som har engagerat sig i mitt fall. Jag har fått svårt att tänka igen och klarar inte av att ens förklara för försäkringskassan eller socialtjänsten hur läget är… för jag fattar ingenting längre. Jag har tydligen överklagat ingenting och har inte ens sökt sjukpenning… fast jag har det, men ändå inte. Jag kan inte vara sjuk om jag inte jobbar, och jag kan inte vara sjuk om jag är arbetslös… men jag tror att jag kan vara sjuk om jag är… sjuk, men jag är inte säker.

Min värk i benen var mycket svår igår fast jag ökade dosen med Lyrica som ska hjälpa mot nervsmärtor. Mitt största problem just nu är att jag inte fattar någonting alls. Min hjärna har blivit så där dimmig som den var för ett halvår sedan… jag kan inte ens läsa en text och förstå vad den menar eller handlar om. Det känns som att det svider i huvudet på riktigt, ja alltså en fysisk känsla på ett psykiskt problem. Jag försökte förklara för den kvinnan som jag pratade med på försäkringskassan, men jag lyckades inte ens förklara vad saken gällde.

Jag ringde försäkringskassan ytterligare en gång och det blev likadant, men kvinnan jag talade med skulle be en handläggare ringa mig inom två arbetsdagar, men jag är rädd att jag inte kommer att klara av att ha det här i huvudet hela helgen om hon inte ringer idag. Det går inte att sluta försöka få en klarhet på detta problem, mina tankar snurrar runt runt och försöker att komma åt informationen men misslyckas eftersom det är ett slags skyddsskal runt de tankarna som handlar om allt det här, det blir som en loop eller ett moment 22… jag kommer ingen vart utan överanstränger bara hjärnan.

Jag tänker tillbaka en vecka i tiden och kommer ihåg hur jag kände mig stark och hade koll på situationen fast det var svårt. Jag hade på något sätt koll på tankarna men nu är allt det förstört. Jag kan skriva och jag kan sova eller prata om ingenting, men jag kan inte ta ett beslut eller hitta en lösning på ett vardagsproblem. Min fru och mina barn pratar med mig, men de kunde lika gärna tala med en papegoja, för jag lyssnar bara på orden men de betyder ingenting längre… jag är någon annanstans i tankarna eller snarare försöken till tankar.

Shiit vilket drop det blev i måendet… just nu så känns det som att allt är kört… och förmodligen är de det också. Jag har mailat min ryggkirurg idag igen och skrev att jag gärna vill operera mig och jag tar även återbudstider med extrem kort varsel… kan ta mig in på två timmar om det behövs. Jag känner hur min kropp förfaller av min passivitet och mitt eviga liggande i sängen. Det är så svårt att ta tag i livet som det känns just nu… det känns bara som att man försöker förhala någonting oundvikligt som är på väg att ske.

Jag mejlade min handläggare på socialtjänsten också och meddelade henne om att det är som det är. Jag vill inte att hon ska ta illa vid sig och vara orolig för mig, men jag var tvungen att säga att jag inte grejar allt det här mer. Jag ska försöka att överklaga till förvaltningsrätten och jag ska ordna med olika intyg och prata med läkare och så vidare, men jag grejar inte det här längre, för hjärnan fungerar inte så fort det blir den minsta stressen. Det räcker med att få en räkning så låser sig huvudet när jag ska försöka att finansiera den. Jag glömmer bort vilka räkningar jag har betalt, vilka samtal jag har gjort, och även om jag går tillbaks och läser de här dagboksanteckningarna så kommer jag inte ihåg att jag har gjort de saker som jag har skrivit att jag har gjort… skitkonstigt.

torsdag den 23 april 2015.

Vaknade upp av att benen värkte och det eskalerade rätt så snabbt för att efter en kvart bli så jävligt att jag var tvungen att kliva upp ur sängen. Det lindrar genom att gå omkring och startar direkt när jag lägger mig ner. Jag är inte alls så positiv till livet just nu, det har blivit en massa ekonomiska motgångar kan man lugnt säga… och jag har dessutom inte någon som jag kan ventilera min oro hos. Egentligen så är det inte en direkt oro, utan det handlar snarare om att jag känner mig så orättvist behandlad av myndigheter och banker.

Jag ringde fruns bank där vi betalar av ett lån som hon har sedan hon gjorde en extrem förlustaffär med en bostad på nittiotalet… om man säger så här… hon fick tjugo tusen för sitt radhus i Stockholm när hon sålde det under krisen nittiotvå, och det var ju inte det hon gav för det direkt. Jag försökte få anstånd den här månaden med betalningen, men det gick absolut inte… vilka as. Jag förklarade vår situation men hon svarade kallt med att – betala, annars så driver vi in hela skulden… svinjävlar är de. Det var inte den enda motgången heller, det rasar in sådana grejer hela tiden tyvärr.

Jag tror att efter den här månaden så är vi satta på gatan. Jag vet inte hur lång tid det tar för kronofogen att ta huset från oss, det kvittar faktiskt, barnen är ju vuxna så de får väl försöka att bo hos någon polare eller något. Det känns jobbigt att försöka hålla sig över ytan när man har sådan värk hela tiden. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när värken drar på för fullt. Det är inte någon mening att besöka doktorn heller för det verkar som att det lyser någon varningslampa när de hör mitt namn… de vill nog inte lägga ner några mer pengar på mig nu… det märks på doktorn och hon undersöker aldrig mig om jag söker mig till henne… hon antar väl att alla problem kommer från ryggen, men jag är inte säker på att benen har något med ryggen att göra… jag ser inte någon tydlig koppling mellan de två.

Det känns hopplöst nu… det är bara en fråga om tid innan allt går åt helvete. Jag har pratat med min socialassistent om möjligheter att få hjälp med att hitta en lägenhet, men det finns inte någon sådan hjälp och det inte rör sig om kvinnor utsatta för våld, flyktingar, skyddade identitet… inte ens att ha spädbarn ger förtur i någon bostadskö tyvärr. Jag vet inte om jag grejar att se min familj bostadslös, men med mig så skiter jag detsamma, eller nej det är såklart en katastrof att behöva bli uteliggare. Jag har ju tält och sovsäck så visst går det, men vad fan ska man göra med sitt lösöre, jag menar minnessaker efter sonen, mamma… alla dessa saker som man alltid haft omkring sig?

Det skulle nog kanske bli döden för mig. Jag känner mig hyfsat uppe i humöret ändå, men ett sådant bakslag vetefan om jag klarar av… jag tror inte det. En riktig man skulle ha klarat det och skulle kunna ta hand om sin familj, men jag som inte ens har någon att anförtro mig åt och inte är någonting annat än en sjuklig och klen spillra av mig själv… vad klarar jag av? Nej just det… ingenting.

onsdag den 22 april 2015.

Jag har haft en jobbig dag trots att jag inte har gjort så mycket. Jag hade en tuff morgon både vad gäller humör och värk, förmodligen sitter de ihop, eller såklart sitter de ihop. Mina tonåringar var verkligen pest i morse… det är inte lättare med stora barn än med små barn direkt, snarare tvärtom. Jag har fått en liten dipp i humöret för övrigt också… känns som att jag har tappat tron på mänskligheten igen… jag har bara lust att strunta i allting just nu.

De ringde från arbetsförmedlingen idag och ville prata om det här med a-kassan som jag inte har rätt till. Det är solklart att jag inte har rätt till den eftersom jag inte kan ta ett arbete just nu, problemet är bara det att då blir jag antagligen av med rätten till ersättning från försäkringskassan eftersom jag inte får behålla min SGI. Jag ska kolla upp det där med sjukdomsgrundande inkomsten imorgon, det blir till att ringa till försäkringskassan igen… jippie. jag är ärligt talat väldigt trött på att hålla på med den här soppan just nu… det är skrattretande faktiskt.

Jag har ju alltid min reservplan som jag kan ta… men det får bli den absolut sista utvägen… eller förresten den absolut näst sista utvägen. Jag känner mig jagad från alla håll just nu, det blir liksom aldrig ledigt från eländet. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här situationen utan att jag gör människor illa, jag skulle bara behöva åka bort och vara ensam ett tag, jag orkar inte med alla dessa situationer med myndigheter och familjeangelägenheter och utförsäkringar och konkurshot osv. En vacker dag så tar det här livet av mig… är jag rädd.

Jag är ändå på ett hyfsat bra humör om man ser på det stora hela. Om jag hade haft alla dessa slitiga motgångar för ett halvår sedan så hade jag nog fan givit upp för länge sedan. Jag måste vara magnetisk på något sätt… magnetisk för överjävliga händelser och situationer. Det får vara bra med motgångar nu tycker jag. Det är nästan lite komiskt för de människor som jag har kontakt med genom t.ex. socialtjänsten och arbetsförmedlingen tycker att det är jättejobbigt när de får höra nästa tvist i min livssituation… de tycker synd om mig och tar illa vid sig, men det gäller inte för försäkringskassan eller inkasso tyvärr… de bara maler ner en med sitt maskineri.

Det blev i alla fall lite mat handlat idag… på krita. Jag har inte några pengar kvar tyvärr så det fick bli på soppakortets kredit… vilket inte blir så kul nästa månad… förhoppningsvis så är konkursen ett faktum till dess, med fan tro sa kärringen… eller relingen. 

onsdag den 22 april 2015.

Vilken kväll jag hade igår… igen. Mina ben höll på att ta livet av mig, det var bland det värsta jag varit med om hittills i benvärk i alla fall. Jag vet inte om det var för att jag satt rätt så länge eller om det beror på något annat… kanske slumpen. Jag måste göra något nu för annars kommer jag inte greja det här med ryggen och allt. Jag är inte säker på att benvärken har någonting med mitt bäcken eller med min rygg att göra eftersom jag inte ser några tydliga mönster i det hela… förutom att det kommer och går lite hur som helst.

Det känns pinsamt att vända mig till min läkare igen, det börjar bli en riktig jävla följetong nu. Om jag bara visste vad som låg bakom benvärken så hade det känts bra mycket bättre… även om det inte fanns någonting att göra för att lindra den. Det kanske har någon naturlig förklaring och kommer från ryggen, men då skulle jag gärna vilja fråga min kirurg om sådan värk brukar komma från ryggen, jag tycker det är konstigt att det är båda benen som värker lika mycket. Jag ska försöka att bara ligga på sidan så att jag kan utesluta att det skulle vara någon nerv som kommer i kläm när jag har tryck på mina skinkor av mitt ryggläge.

Jag och min fru har bestämt oss för att sälja huset och flytta till en lägenhet, men det är jävligt svårt att få någon tyvärr. Vi känner att det är för tungt att bo så här med allt vad det innebär, sen så har jag problem med en granne också som har trakasserat familjen i tio år nu. Hon som trakasserar är tyvärr inte frisk i huvudet och lider av vanföreställningar, jag tror att det är någon schizofren diagnos hon har… eller jag hoppas att hon har fått en diagnos för hon är rätt så dålig för det mesta. Jag vet inte om det går att medicinera bort, i så fall så tar hon inte någon medicin för tillfället. Jag ska försöka att få kontakt med hennes före detta man idag och fråga om hon får någon hjälp… hon har nog bara honom och sonen som kan veta hur det ligger till.

Det är lika jobbigt för familjen att bli trakasserad fast hon är sjuk, men visst känns det som en liten tröst att det inte handlar om ren och skär ondska. Om hon däremot hade varit frisk så hade de saker hon gjort mot oss, och sagt om oss varit vidriga och onda saker. Det är ungefär som i en skräckfilm faktiskt… jag skulle ha anmält henne för länge sedan egentligen för hon har gjort familjen så mycket skada genom åren. Det har eskalerat sedan hennes man lämnade henne för två år sedan ungefär. Sen har jag en hög med räkningar som ligger och väntar på mig och ska betalas… eller rättare sagt skulle redan ha betalats för länge sedan… problemet är ju bara det att jag inte har några pengar eftersom jag är utförsäkrad.

Vilket jävla liv man har… först så har man värken som man har haft i mer än tjugo år, och på det har man blivit utförsäkrad så att allt man har sparat ihop har gått förlorat, man har blivit ett socialfall, har en granne som ofredar en, polisen som har tagit mina vapen och med det tagit mitt hopp ifrån mig att en gång kunna börja tävla aktivt igen. Vad finns det mer? Jo min mor blev vanvårdad sin sista tid i livet när hon med den hemskaste av alla neurologiska sjukdomar hamnade på sjukhus under semestertider. Sen förlorade jag min son endast tjugo år gammal, nu har min bror också fått en svår neurologisk sjukdom, och dottern blivit ensamstående tvåbarnsmor till två små barn eftersom hennes man dog plötsligt för ca tre veckor sedan.

Jag kommer inte på några roliga händelser som har inträffat mig de senaste tre åren… förutom att jag har fått ytterligare ett barnbarn att älska av hela mitt hjärta. Barnen och barnbarnen är nog det bästa som finns i mitt liv, fast det känns lite som att man skulle vilja att det fanns lite egna grejer att syssla med som gjorde mig glad.

Jag vill ha en lägenhet i stan eller i någon förort… söderförort. Tyvärr så hjälper det inte mig att sälja huset eftersom jag ändå inte få hyra något lägenhet… dels för att jag inte har någon inkomst och dels för att jag inte har stått tillräckligt länge i någon kö. Det är jobbigt att hamna mellan alla stolarna tycker jag. Det är liksom ingen som vill ha mig… inte försäkringskassan, inte arbetsförmedlingen och inte socialtjänsten. Det är likadant med boendet. Jag har inte möjligheter att bo i mitt hus eftersom jag inte klarar de långa resorna som det innebär om man ska gå på sjukgymnastig, eller jobba, eller träffa övriga familjen, t.ex. dottern som blivit ensamstående till två småttingar som är väldigt livliga om man säger så… hon behöver verkligen hjälp om hon ska klara av detta, men jag har varken råd eller kraft till de långa resorna till henne, tyvärr.

Nu har jag varit vaken sedan klockan fyra i morse på grund av värken men också av grubblerierna. Jag ska försöka att sova ett tag nu innan jag ska iväg och försöka att handla mat… på krediten på bensinkortet. Jag undrar vad socialen säger när hon får se mitt kontoutdrag och ser att jag har en jättefaktura betald till min bensinmack… hon kommer att tro att jag har åkt mycket bil… väldigt mycket. Jag har ju inte något val… frun och barnen måste i alla fall få äta sig mätta. Tyvärr så har jag fått tillbaks mycket av min aptit sedan jag började med citalopram i stället för sertralin… men det kan också vara ökad dos av Lyrican som hjälper upp aptiten. Om jag sover ett par timmar så hoppas jag att värken ger med sig lite, annars vet jag inte om jag kan åka och handla… jag orkar inte fokusera och får inte någon kraft om värken är för svår.

tisdag den 21 april 2015.

Det har blivit ett par timmar i solen idag i alla fall, vilket är jättepositivt eftersom jag har så låga halter av d-vitamin i kroppen och det kan göra att man blir deprimerad och dessutom så kan det ge lägre bendensitet vilket inte är så bra om man nu har proteser i höfterna och skruvar ryggen. Min bror kom och hälsade på vilket var jättetrevligt, men det innebar tyvärr att jag satt för mycket och nu har jag skitont i rygg och bäcken. Jag har just lagt mig ner i min säng och jag hoppas att värken kommer att ge med sig snart. Jag tycker att det är svårt att umgås med människor som inte har kronisk värk, för de förstår inte hur man har det.

Jag funderar på att gå med i något sällskap för människor med kronisk värk så att man kan känna sig lugn och trygg när man umgås. Jag har alltid funnit en tröst i att vara med människor i en liknande situation som mig, i alla fall med värkproblematik. De förstår varför kraften tar slut hos den som har ont… att det inte handlar om lathet, lättja eller arbetsskygghet. Jag är så trött på att behöva förklara mig gång på gång utan att det är någonting som fastnar i deras huvud. Jag är inte arg på dem som inte förstår, och jag förstår verkligen varför de inte förstår det… det är så abstrakt med värk.

Hur förklarar man för någon hur värk känns? Jag kan inte göra det med ord i alla fall, och det är nog inte någon som kan förklara det på ett sätt som blir begripligt… det är ungefär som att förklara en femte eller sjätte dimension… det går inte eftersom vi bara har ett förstånd som klarar av tre dimensioner… om man inte räknar in tiden som den fjärde dimensionen, vilken inte ens fysikerna kan förklara eller har en formel för. Jag ska försöka att få kontakt med åtminstone en människa som jag kan få ha ont med utan att behöva förklara mig hela tiden.

Min son är bekymrad över mig… han tycker att jag slösar bort mitt liv där jag ligger i min säng, vilket jag i och för sig gör, men jag förklarade för honom att jag har det bra där jag ligger och att jag kommer att komma igen en vacker dag… förmodligen när jag har opererat min rygg. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer att komma tillbaka någon gång… men det säger jag inte till någon. Jag är jävligt nöjd när jag har lyckats sova bort ett helt dygn för det betyder att jag har kommit ett dygn närmare lösningen på mina problem… eller döden, vilket förstås också skulle lösa det mesta. Tyvärr så är döden inte någon kul lösning, så den hoppas vi minst på förstås.

Jag kanske skulle börja brevväxla med någon med liknande problem, men jag är rädd för att det bara kommer bli prat om olika krämpor… och så är jag rädd att jag inte kommer att ha någonting att säga eftersom hela mitt liv består av värk och elände. Jag satte ju ut en annons på ett forum för brevvänner och jag fick en handfull svar, men jag har inte svarat någon av dem. Det var två kvinnor från utlandet som studerad svenska och ville på så sätt få lite hjälp på traven i sina studier, och det var två barn som svarade… jättegulligt av det ena barnet som skrev att hon förstod om en vuxen inte ville ha ett barn som vän för att de inte var så smarta och hade så mycket kunskap som oss vuxna. Jag tyckte att det kanske skulle vara olämpligt att skriva till ett barn… mest på grund av att alla är så hysteriska och tror att alla män är perversa pedofiler.

Det är ett allvarligt problem det där att det har blivit fult att ens säga hej till något litet barn i mataffären utan att folk tror att man är en sjuk galning som vill barnet illa. Jag märker faktiskt på mig själv att jag passar mig för att ens lyfta upp mina barnbarn hur som helst, och om det är någon annans barn som kommer fram för att prata med en i något sammanhang så försöker man bara komma undan innan någon skriker pedofil efter en. Ok, det kanske låter överdrivet, men jag tror faktiskt att det är något som män faktiskt aktar sig för… och hur kommer det att påverka våra barn när inte ens de får någon kontakt med de vuxna i deras närhet. Det är ungefär samma sak med att säga till någon annans barn om de gör fel. Om man säger till ett barn att inte sparka boll mot säg bilarna på en parkering… så kommer förmodligen barnets förälder att säga åt en att det inte är min sak att säga till deras barn. Det är faktiskt just det som vi ska göra… som det är nu så hamnar barn i farligheter för att de vuxna i samhället inte ens vågar säga till någon annans barn som gör tokiga saker.

Det är ju samma sak i skolan. Om en lärare har sagt till på skarpen åt någons barn som gjort något dumt så kommer den läraren att få stå till svars för det den har sagt åt barnet. Ofta blir det barnets förälder den som försvarar barnet faste det är barnet som har gjort fel och läraren som har gjort rätt. Du skall minsann inte säga åt mitt barn… det är jag som skall göra det… jaha, och om det inte är någon annan vuxen i närheten förutom läraren då? Ska då barnet få fortsätta slå en träsko i kalles huvud… eller? Jag vet inte vart världen är på väg men jag tycker det var bättre förr… när man kunde bli bjuden på glass av en tant vid kiosken utan att någon trodde att hon var ute efter att utnyttja en… samhället är ju sjukt nu… det var bättre förr, jo så var det.

tisdag den 21 april 2015.

Kvällen igår var plågsam med kraftig värk i benen, så det var ingen höjdare precis. Jag vaknade imorse med lite värk men jag känner igen hummandet eller surrandet i benen som kommer att bli värk så fort jag börjar min dag. Jag gick bara upp och tog min medicin och sedan gick jag och lade mig igen… jag orkade inte konfrontera värken just denna morgon. Vid elvatiden gick jag upp och tog kaffet med mig ut i solen, jag satte mig vid bordet i trädgården och försökte njuta av solen. När jag hade suttit tio minuter så blev värken för intensiv för mig och jag gick in och lade mig i mitt mörka rum igen.

Jag ångrar verkligen att jag satte mig vid bordet… om jag hade stått upp eller gått omkring så hade inte värken varit så jobbig som den nu blev. Min bror ringde mig och skulle kika förbi på en fika och jag sade att det går bra. Jag ångrar mig lite nu eftersom jag känner att värken inte kommer att göra min dag lätt precis… och om det blir mycket sitta så kommer kvällen antagligen bli väldigt jobbig med värk i benen och bäcken. Det är trevligt med besök eftersom det sker så sällan, men det är också jobbigt för den jävla värken.

Jag har egentligen några samtal som jag borde göra idag, men det får väl vänta till imorgon antar jag. Jag önskar redan att den här dagen ska ta slut, visst är det patetiskt? Dagen har ju inte ens startat ju. Mitt högra ben känns som det har somnat, det brukar nästan alltid kännas så när jag känner den där låsningen i högra halvan av bäckenet, men jag är inte säker på att det kommer från bäckenet… det kan lika gärna vara från ryggen… vilket känns troligast. Det är lite vanskligt med värk för man upplever ju den i t.ex. benet, men på riktigt är det ju i hjärnan som informationen finns… det är hjärnan som säger att det värker… hur vet man om det inte bara är i hjärnan som värken sitter?

Det kan faktiskt vara så att det är mitt nervsystem som säger att jag har ont lite här och lite där. Jag tänker lite på att det kanske är ms eller ett överstimulerat nervsystem som orsakar värken… eller känslan av värken. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli kvitt den här jävla värken… aldrig. Jag har i alla fall inte någon jättesvår abstinens från utsättningen av Norspan och tramadol, vilket är jävligt positivt… det kanske kommer, så jag kommer inte ropa hej förrän jag kommit över bäcken. Jag känner förstås lite obehag och det känns ungefär som en lätt bakfylla, förutom att det blir konstigt med synen och skumma känslor i kroppen.

måndag den 20 april 2015.

Jag har precis varit och träffat min doktor igen, anledningen är inte någon krämpa utan bara rent juridiktjafs. Det handlade om min utförsäkring och den bilaga som jag behöver skicka till förvaltningsrätten för att få rätt till sjukpenning. Min läkare var inte alls sugen på att bli inblandad i det här ärendet för det har ju inte något med min hälsa att göra, utan det är bara för den ekonomiska ersättningen som sjukpenningen innebär. Jag förstår min doktor, men jag fick i alla fall henne att förstå att hon behöver förklara hur hon har kommit fram till sin bedömning av mig.

Min värk var rätt svag när jag kom ner till min doktor men det höll inte i sig så länge. Efter besöket skjutsade jag min son till macken och sedan till affären för att handla lite mjölk till mig. Jag satt kvar i bilen under hans ärenden och det blev väl en halvtimmes sittande innan vi var hemma igen och då hade jag redan fått mer värk och särskilt i benen och bäcken. Jag vet inte vad jag ska göra med bensmärtorna… de gör mig galen snart. Jag mår rätt så bra annars, men det känns jobbigt med alla överklaganden och så.

Det är skitjobbigt för mig att ha tålamod och arbeta långsiktigt med något viktigt. Jag vill gärna få dessa överklaganden, operationer, samtal, intyg osv. gjorda direkt så att jag får bort dem ur mitt system, ja alltså tankarna i hjärnan. Alla små saker som jag har kvar att göra knäcker mig… inte sakerna i sig, utan det är tankarna om dem som är jobbiga. Om jag t.ex. inte får tag på någon myndighetsperson på t.ex. en fredag, så måste jag ju ha det samtalet i huvudet hela helgen, vilket är jättejobbigt. Tänk då att ha tio saker som man väntar på att utföra eller ordna med, då blir det jobbigt för huvudet… eftersom jag måste älta sakerna i mina tankar om och om igen.

Jag vet inte om det problemet har med något handikapp att göra, jag menar något som t.ex. ADHD eller DAMP… jag vet inte vad det är för något men jag menar typ någon bokstavskombination. Jag har nog alltid varit likadan, så jag kan inte skylla på stress, eller å andra sidan kanske jag redan var stressad i mellanstadiet eller i början av högstadiet när mina insatser i skolan uteblev nästan helt. Ligger just nu och väntar på att kunna bocka av en av de där jobbiga sakerna som snurrar i skallen, det är ett samtal till försäkringskassan… och det har jag väntat på att pricka av hela helgen.

söndag den 19 april 2015…

Att leva med kronisk värk sätter verkligen psyket på prov, det kan jag garantera. Det jobbigaste är att man aldrig får ledigt från den… och med den så menar jag värken. Det första och det sista jag känner när jag vaknar eller somnar är värken. De ögonblick som har varit de fantastiskaste i mitt liv var när mina barn föddes, och vad var det jag kommer ihåg? Rätt gissat… värken. Jag har haft med den på motorcykeln, under vattnet, i luften och i vardagen och det har inte varit något trevligt sällskap.

Det värsta är att den sätter sig på varenda cell i ens kropp, varenda tanke och vartenda steg jag tar… så är den där. Jag firar tjugofem år med värken i år, men egentligen har vi hängt ihop i några år till, men då var värken ett litet fjunigt barn… det är den inte längre. När jag träffar människor så är det inte någon som kan säga att… kolla vad ont han har hela tiden… det är nämligen inte något som syns utanpå. Va? Du som är så glad jämt? Nej jag är inte glad jämt även om jag ler mot dig och skojar med dig när vi syns.

Ibland så önskar jag att värken syntes utåt, det skulle kunna vara att skinnet blev neongrönt eller något sådant. Titta där kommer han som har ont och inte alltid orkar koncentrera sig på ert samtal och verkar så ointresserad, just det, han har ont hela tiden och värken påverkar hela hans liv, även hans förmåga att fungera normalt i huvudet. Tänk om det kunde finnas ett sådant system så att alla såg vad folk hade för problem och att alla var insatta i vad problemen innebar för den drabbade… och med färg märkte människan. Kalle kan inte vara med mig för jag har kanin inne… han är ju rosa och har astma.

Jag har just nu problem med försäkringskassan för att jag inte har någon neongrön färg på skinnet. De kan inte hålla med min läkare om att kronisk värk hindrar en från att orka jobba åtta timmar om dagen. Tyvärr så är värken inte tillräckligt talande utan måste förklaras i detalj hur den hindrar mig från att arbeta. Det har i och för sig min läkare gjort, men hon har inte kunnat säga dem hur hon har mätt min värk eller mätt nivån som den påverkar mitt psyke med… det ska vara ett medicinskt prov… typ röntgen eller blodprov, vilket jag har svårt för att förstå.

Självklart så är det försäkringskassans jobb att säga nej till de som söker sjukpenning och i de fall som överklagas så låter de sin försäkringsmedicinske konsult läsa sjukintyget och i sin tur säga nej. Han lär ju inte få behålla sin konsulttjänst om han släpper igenom en massa sjuka, hans jobb är ju att hjälpa försäkringskassan att säga nej. Vi lever i ett samhälle med korruption… det är vänner och kontakter som fixar fram jobben till de som söker jobb inom en myndighet. Vi har sett exempel på det överallt i samhället, ja till och med i regeringen finns det människor som låter vänner få kontrakten framför andra.

Vad konstigt att man blir lite avogt inställd till samhället i stort, det är så många saker som fungerar uselt men ändå kostar så mycket pengar för skattebetalarna. Vi vanliga medborgare som inte har miljonkontrakt med stat och kommuner har ju inte några undanstoppade miljoner som vi kan leva på när samhället vänder en ryggen för att man inte producerar längre… ingen vill ta i en fan som bara kostar samhället en massa pengar. Jag är oerhört tacksam för den hjälp jag har fått, men det får inte gå till så här att man blir utkastad ur samhället bara för att man har drabbats av en sjukdom eller en skada.

Det blev ytterligare ett jättelångt inlägg tyvärr, jag ber om ursäkt för det. Jag börjar inse att jag kanske aldrig kommer tillbaks in i arbetslivet och kan producera igen… och konsumera kan jag ju inte heller, så jag är egentligen inte till någon nytta för någon annan, förutom min familj förstås. Jag har min flyktplan klar, men jag behöver bli bättre i ryggen för att kunna utföra den som planerat. Om jag lyckas bli av med lite av värken så kanske det går, men då å andra sidan kanske jag orkar jobba halvtid om det blir så, och då kan jag ju inte åka iväg.

Det blir som det blir, jag får helt enkelt försöka att sova mig fram några månader i tiden så att jag får träffa min kirurg snart igen. Sista hoppet är nog en operation, fast jag är mycket tveksam på att det ordnar upp saken… mycket. Livet är vad man gör det till säger dom… synd att jag gjorde mitt fult med motgångar och elände. Det kommer att ordna sig, det gör det alltid på något sätt, det har det alltid gjort.

söndag den 19 april 2015.

Jag håller på att sätta ut min värkmedicin, både Norspan och tramadol, för jag mår inte något bra av alla mediciner jag äter… jag är så jävla trött på kemikalier och smaken av dessa i mitt system. När man slutar med dessa mediciner så mår man skitdåligt, verkligen uruselt. Om man jämför med en rejäl bakfylla så är avtändningen av medicinerna hundra gånger värre… och jag menar verkligen hundra gånger värre. Man blir svettig, kallsvettig, får ett ökat tryck i buken så att man känner varenda stenhårt hjärtslag inne i magen… känns som att aortan är på väg att brista.

Om man jämför med en kraftig influensa så hamnar man rätt så nära känslan som man har i kroppen. Jag har fortfarande ett litet intag av medicinen för om man tar bort allting på en gång känns det som att man håller på att dö. Jag väljer att sluta, eller att försöka sluta på grund av att jag ändå har ont hela tiden, det verkar som att värkmedicinen inte gör någon nytta, det beror nog delvis på tillvänjningen som sker ganska fort. Jag kommer att fortsätta och öka den medicinen som påverkar smärtan genom nervsystemet istället, fast det har ju också obehagliga biverkningar och utsättningsproblem.

Igår så sov jag hela dagen och hoppade över medicinen mitt på dagen. Jag hade faktiskt inte så mycket ondare än vanligt, men jag mådde skit och var helt däckad av utsättningsbesvären. Det är aldrig någon läkare som har varnat för dessa läkemedels svåra tillvänjnings och utsättningsproblem fast de är så svåra. När jag berättade för min läkare att jag inte ville ha tramadol för jag hade haft så svår abstinens när jag drog ner på dem, så blev hon uppriktigt förvånad. Hon hade inte någon aning om att det var så kraftiga utsättningsbesvär.

Jag mår lite bättre idag, men marginellt bara. Mina plåster som skulle bytas i fredags sitter fortfarande på och jag antar att när de nu gradvis slutar ge ifrån sig läkemedlet så kommer det att bli ännu mer problem. Jag vill verkligen sluta med all medicin men jag vet hur det blir när man har som ondast eller när orken tar slut på grund av värken… man tar vad som helst även om det är giftigt skit för kroppen. Man famlar gärna efter det där sista halmstråt i jakten på att vara fri från värken… det är så jobbigt med värken. Om någon kom fram och sa att hen hade en medicin som tog bort all värk, men att biverkningen var att man dog knall och fall ett år senare… då hade jag nog tagit den ändå, eller förresten… jag hade med all säkerhet tagit den.

Idag har jag i alla fall redan varit ute på en promenad och det gick bättre än vad jag trodde. Visst mådde jag dåligt och hade ont men det var rätt så normala nivåer av att må skit och att ha ont. Min bäckenled värker och känns som att den är låst och ländryggen känns också låst. Det är något som skaver och irriterar därinne. Jag tror att det är de nedre kotorna som hakar i varandra och fastnar i ett smärtsamt läge… men det är bara vad det känns som. Jag ska försöka att sova bort den här dagen också… bara för att få tiden att gå fortare. jag har märkt att jag gärna använder sömnen som en slags tidsmaskin… man bara somnar och sedan vaknar man upp i framtiden… det är häftigt.

Om jag kunde skulle jag gärna vara nedfryst och sedan upplivad när det fanns någon lösning som kunde trolla bort min värk. Värken i benen är rätt så kraftig idag och jag antar att det kan bero på att ryggen är kass idag. Jag hade en rejäl svacka i mitt mående nu på morgonen, jag kände mig uppgiven och misslyckad över att jag inte lyckats få mina barn självgående och skötsamma. Jag försöker att se positivt på situationen men det går inte alltid. Ungarna vill hela tiden låna pengar av mig, men jag får aldrig igen några och jag har ju av uppenbara skäl inte särskilt mycket pengar eftersom jag får socialbidrag. Jag tror barnen förstår att jag har en ekonomisk situation som gör att jag har svårt att ens få pengarna att räcka till mat, men det är nog så att de liksom min fru, liksom förtränger det och låtsas att det är som vanligt. Det är jobbigt att de ber om pengar för jag har så svårt att säga nej… och det gäller till allt.

Jag är inte säker på att jag klarar av försörjningen till sommarn, men jag känner att jag inte bryr mig… eller orkar bry mig om det. Det känns lite som att jag har givit upp, men jag är inte deprimerad och nere som jag var förut, utan det är liksom ett erkännande för mig själv… det går åt helvete och det är inte någonting jag kan göra åt saken. Nu ligger bollen hos förvaltningsrätten… om de bedömer att jag har rätt till sjukpenning så kanske saker och ting blir bättre och löser sig. Egentligen är det nog bara önskedrömmar… för om jag har sjukpenning så blir det ändå omöjligt för mig att försörja familjen så det spelar liksom ingen roll om jag får rätt.

En sak som jag har märkt hos mig själv är att jag skäms något så fruktansvärt över att vara ett socialfall. Det är det omanligaste som finns att inte kunna försörja sin familj och behöva stå med mössan i hand och förödmjukas som en tiggare… en oduglig man som är för lat för att jobba. Jag tror att det är lite därför jag inte vill träffa någon av de jag känner ute på byn. Varje gång som jag träffat någon bekant, och jag lovar att det inte varit många de senaste två åren, så är jag livrädd för att de ska fråga hur det går för mig med det ekonomiska. Varje gång som de närmar sig det ämnet så blir jag alldeles kall och får svårt att fokusera på vårt samtal. Jag tror inte att jag har sagt det till någon ännu… men jag är säker på att det ryktas att jag är ett socialfall numera.

Att vara sjuk är så mycket mer än bara vara sjuk. Det tillkommer förstås det här med den tuffa ekonomiska situationen som man hamnar i. Sedan så har vi också det här med ens självförtroende som blir kört i botten… man känner ju sig värdelös i ett samhälle där allting kretsar om att vara perfekt, lycklig, hälsosam, rik och inte minst framgångsrik. När man är sjuk så brukar ju alla dessa tillstånd försvinna och blir ouppnåbara för de flesta med kroniska sjukdomar… även sådana som inte syns på utsidan. Jag blir själv misstänksam mot någon som på utsidan ser frisk och hälsosam ut… jag menar hur sjuk är man om man ändå är glad och fräsch utåt sett?

När man hör att den som är sjuk har varit och shoppat eller plockat svamp, så tänker man att vad fan, orkar hon gå i skogen eller vara på stan i fyra timmar så orkar hon väl jobba också. Det är såklart helt fel att tänka så, för liksom i mitt eget fall så kan man ju orka gå på en begravning och vara igång en hel dag nästan… men det är också kanske det enda man orkar den veckan också. I mitt fall så måste jag spara min energi eller min kropp till kanske ett enda litet tillfälle den dagen, ibland är det bara att handla mat den dagen och ibland så kanske man bara kan ta en promenad i en kvart. Efter en svampplockning kanske den personen blir mer eller mindre sängliggande en dag eller två på grund av värk eller psykisk utmattning… det kan vara värt att poängtera, för jag vet ju vad många tänker om oss som inte jobbar på grund av ett tillstånd som inte syns på utsidan av våra kroppar.

lördag den 18 april 2015.

Jag överlevde gårdagen trots stora vederbördor. Det blev en lång dag med en mycket trött kropp och knopp som följd. Det blev ett bra avslut att begrava dotterns man, en avspark mot en ny framtid för hennes barn och hans stora barn… för det måste gå framåt, det finns inte några möjligheter att gå bakåt i tiden tyvärr. Det var en fin begravning med närmaste sörjande närvarande. Han var ju pappa till fyra barn vilka de två äldsta hade det jobbigt på begravningen, men de två små som han har med dottern var lugna och tog det bra.

Det märks på de små att de stannar upp ibland när de saknar sin far och inser att pappa inte kommer hem den här gången. De har mycket funderingar men de är glada och spralliga som vanligt. Min kropp höll i alla fall på att ramla i bitar innan jag var hemma igen… det blev många timmar och mycket anspänning… dessutom så fanns det inte utrymme för att gå undan eller sträcka ut ryggen eftersom det var knökfullt i dotterns lägenhet där vi hade begravningsfikat efteråt. Jag var gråtfärdig när jag kom hem på grund av värken i ryggen, bäckenet och benen… dessutom var mitt huvud helt överansträngt och hade en total kortslutning av värk och allting som man varit med om.

Jag tänkte uppdatera lite om mina höftproteser faktiskt, jag kan säga att de är rätt så bra, men den första höften som jag gjorde har aldrig varit helt bra faktiskt. Jag får alltid ont när jag belastar eller anstränger den och jag misstänker faktiskt att den inte har läkt fast ordentligt. Jag hade så lite skötselanvisningar när jag gått igenom den operationen så jag började belasta den direkt eller så fort det gick efter operationen. Jag hade ju dessutom panik eftersom jag skulle bli utförsäkrad, så jag försökte till och med arbeta efter operationen, vilket gjorde att jag gick tillbaka till ruta ett efter operationen. Jag tror att jag förstörde den då.

Jag har i alla fall inte ont när jag ligger ner som jag hade förut. Det var väldigt smärtsamt att ligga ner för höfterna innan operationen, jag kunde faktiskt aldrig hitta ett smärtfritt läge i alla fall inte för vänstra höften. Jag ska försöka att komma ut och gå en liten sväng idag i alla fall, även fast jag har ont och är helt slut. På måndag ska jag träffa min läkare för att visa henne anförandet som jag måste skicka till försäkringskassan för att de ska skicka det till förvaltningsrätten så att det kan tas med i min överklagan. Tyvärr så har min läkare satt sig på tvären vad gäller att komplettera eller försvara sin bedömning som hon har skrivit i läkarintyget när hon sjukskrev mig.

Jag kan hålla med min doktor men det gör inte min konsult som hjälper socialtjänsten att överklaga sådana beslut. Han säger att det är hennes förbannade skyldighet… för det är ju hennes bedömning som försäkringskassans läkare dömer ut, och det på grund av att han säger att det inte har redovisats några medicinska tester som bekräftar att jag har ont och därför inte kan arbeta. Det går ju inte att mäta värk och det tycker min läkare säger sig självt att det därför inte går att redovisa ett testförfarande. Hon förstår inte… hon måste alltså skriva att hon har gjort den bedömning som hon har gjort genom att undersöka mig, prata med mig, lägga ihop ett plus ett och förklara att om man har gått igenom allt det som jag har gjort så har man rimligtvis värk och stora problem att fungera på ett arbete oavsett yrke.

Jag hoppas att jag kan förklara det på ett bra sätt för henne, men jag har bara femton minuter på mig inne hos henne tyvärr. Om jag inte lyckas få henne att skriva under anförandet så tror jag ändå att rätt ska bli rätt… systemet kan inte svika en så, det är omöjligt… eller åtminstone orimligt. Om jag orkar och kan tänka klart så ska jag skriva ner min berättelse och försöka få ut den i dagspressen. Det här samhället har misslyckats när människor som är sjuka eller blir arbetslösa inte får hjälp att reda ut sitt problem ordentligt innan allting tas ifrån henne. Det ökar ju inte chansen att den sjuke ska komma tillbaks i arbete genom att låta hela hennes liv slås i spillror.

Om jag inte kommer att klara av det här, låt säga att jag förlora mot förvaltningsrätten, då kommer jag att ge upp den kampen och förlora mitt boende också. Det är någonting inom mig som vill att det ska bli så, men det är förstås inte rätt mot familjen. Jag nästan längtar att bli en outcast, en bortstött människa som är utesluten helt från samhället. Jag skulle bli som dem andra då… bara ta och aldrig ge… och jag skulle tillåta mig själv att stå över lagen, för varför ska jag följa deras lagar som de har skapat för de som tillhör samhället?

Jag skulle bli ett slags Billy the kid eller prettyface, den bankrånaren som rånade bankerna i artonhundratalets western, och han tände alltid eld på bankens skuldpapper som de hade för att veta hur mycket och vilka det var som hade lån i banken… alltså den tidens huslån för vanliga knegare förstörde han och banken kunde inte driva in några pengar från låntagarna. Jag är inte någon modern Robin Hood och kommer aldrig bli, för jag kan inte ens jobba eller leva ett värdigt liv på grund av min värk… så jag lär väl bli en uteliggare som fryser ihjäl under någon bro eftersom samhället inte vill hjälpa de som hamnar i utanförskapet.

Behöver jag säga att jag är bitter, eller märks det kanske? Jag mår rätt så bra rent mentalt just nu, så jag är inte direkt psykotisk… jag är ärlig när jag säger att jag är besviken på vårt samhälle… jag är rationell i mitt tänkande och det är övervägda ord, inte något sagt eller skrivet i affekt. Jag har tappat förtroendet för samhället i stort, fast jag vet att det finns jättemånga därute som verkligen kämpar för de som är behövande, oavsett det gäller utförsäkrade, sjuka eller barn med inlärningssvårigheter eller en trasslig hemmiljö. Människor är fantastiska och underbara, men samhället måste hjälpa dessa hjältar att få vara just hjältar.

Lärare som brinner för sina elever måste få de resurser som behövs för att göra sitt jobb. Vårdpersonal som brinner för att ta hand om sina patienter och lindra deras lidande, eller gör allt för att den demente gamlingen ska få lite livskvalitet i dennes sjukdom… de behöver möjligheten att skapa dessa villkor för sin patient. Jag känner inte något hopp inför framtiden för oss här på jorden… jag vill känna det och jag vet att vi är kapabla att greja det här, men jag tror att våra politiker måste gå in och ändra lagar och bestämmelser så att vi blir tvungna att ändra oss… annars kommer det gå för långsamt, och då är det kanske redan försent.

Jag tror att en förändring är nära förestående, människor blir mer och mer medvetna och vill att det blir slut på lidandet i världen. Om människor kan släppa det här med pengar och konsumtion av tjänster och varor så vore det mycket vunnet. Vi måste ändra våra värderingar och satsa på att vara givmilda med både vårt kapital och vår empati… det är väl roligare om alla har det bra istället för att sitta där med ett väldukat bord medans vår bordsgranne får äta smulorna som faller från din gaffel? Det blir en mycket varmare värld om alla får vara med… ingen skall behöva vara utanför… det går om vi vill… det måste gå. 

fredag den 17 april 2015.

En tung dag väntar på att klaras av idag… men jag känner mig inte redo för den på något sätt. Inte nog med att jag ska klara av den här dagen psykiskt, vilket kan vara nog så svårt, så ska jag klara av den rent fysiskt… och då tänker jag på värken och dess inverkan på kroppen. Jag hade en jävligt tung dag igår vad gäller värken och jag känner redan att värken idag börjar nå den nivån, och då har jag bara varit uppe för att raka mig innan resten av familjen kommer att ockupera badrummet resten av tiden fram till dess att vi skall åka.

Själva begravningen har jag nog inte så svårt för utan det är mest min beslutsångest över hur jag ska klä mig och så förstås värken som skall härdas ut. Det är lite komiskt när man ser bilder från kalas, begravningar osv., för jag är alltid helt blek på korten som har tagits på mig. Det är nog mest värken som får mig att bli blek om nosen, men det är nog också så att mitt sängliggande utan tillgång till soltimmar har ett finger med i spelet… för att inte tala om min dåliga kosthållning. Jag ska erkänna att jag är rädd för att känslor ska få mig ur balans på begravningen idag.

Jag lyckades skicka ett mejl till min kirurg igår i alla fall… efter mycket om och men. I samma sekund som jag klickade på skicka så ångrade jag mig faktiskt och fick värsta ångesten över att jag hade skrivit så mycket information om mitt tillstånd i brevet. Jag beskrev detaljerat om hur det känns och vad jag uppfattar det som att det kommer ifrån osv.… när jag läste det jag hade skrivit blev jag paff, det var helt obegripbart men då hade jag redan skickat det till honom… tyvärr. Värken i benen har kommit tillbaks igen efter ett par bra dagar med väldigt lite värk, har ingen aning om varför den är tillbaka heller.

Jag håller på att sätta ut två av mina mediciner, Tramadol och Norspan. Jag är så trött på alla mediciner men jag väljer att sluta med dessa två eftersom vi har prövat att trappa upp Lyrican som ska vara bra mot nervutlöst smärta. Man får väldigt obehagliga utsättningssymptom eller abstinensbesvär som det heter på vanlig svenska. Jag inser att det inte är en bra dag att få värsta avtändningen på idag, men jag har trappat ner lite grann bara, så jag borde klara mig ändå. Jag har slutat med Tramadol förut, och jag kan lova er att det inte är någon lek… man blir dödssjuk. Jag kan förstå de som har ett missbruk av t.ex. heroin eller morfin… man slutar inte utan att ha en vilja av stål och klarar av att må så dåligt att det inte kan beskrivas med ord.

Nu ska jag försöka att slappna av en stund så att mina ben slutar värka… det verkar som den enda metoden att bli av med benvärken är att ligga på vänster sida och sedan sova en stund… jag vet inte om det är skulle kunna bli bättre om jag bara slappnade av i benen eftersom jag inte har lyckats att slappna av när jag är vaken. Mina vader och delvis resten av benens muskler är liksom spända hela tiden och jag misstänker att det är det som orsakar en del av värken eftersom den är borta när jag har sovit en timme liggandes på sidan. Jag kan tänka mig att det kan bero på stress eller kanske på grund av problemen i ryggen… men jag vet inte.

torsdag den 16 april 2015torsdag den 16 april 2015.

Vilken kväll jag hade igår efter att jag kört bil och handlat med dottern inför begravningen. Igår skulle jag åka och hämta min fru hos dottern och dessutom hjälpa dottern hem med mat och annat inför begravningen av hennes man imorgon. Resan till henne tog väl drygt en timme och bara den tog musten ur min rygg. När jag kom fram till dottern så blev mina små änglar överlyckliga att se mig, och det värmde min själ… det är ju inte så ofta som någon blir glad över att se mig.

Värken var överkomlig men jobbig när vi hoppade in i bilen och tog kurs på stormarknaden tio minuters bilfärd därifrån. Handlingen tog kanske en timme och det började värka rejält i rygg, bäcken och ben redan efter fem minuter i butiken. När vi kom hem till dottern med maten så hade frun och min lilla solstråle lagat mat så det var bara att sätta sig vid bordet direkt, vilket var det sista jag hade behövt eftersom jag behövde sträcka ut ryggen för jag höll på att svimma pga. värken.

Jag härdade ut de tio minuterna det tog mig att äta och sedan så bar det vägen mot soffan och ryggläge. När jag lägger mig ner efter att jag varit uppe så länge som jag hade varit så får jag en helt overklig värk när ryggen drar ut sig igen efter att ha varit hoptryckt av gravitationen. Jag hann inte ligga så länge innan det var dags att åka hem igen, men jag hann prata lite med dottern om hur hon mår och så, vilket jag är tacksam för eftersom det inte har funnits så mycket tid till det sedan hennes man dog. Begravningen är imorgon fredag, vilket kommer att bli tungt förstås… även för ryggen.

Jag har fortfarande inte skickat mitt mail till min kirurg… jag tvekar och velar hela tiden. Jag är osäker på om han är rätt ute när han vill operera L3-L4 med en diskprotes. Det känns faktiskt som att det är de två sista diskarna som är de som orsakar den mesta värken. Diskografin visade förvisso att den disken som kirurgen vill fixa, är den som värker när jag ligger ner… alltså att den är öm och värker så fort man rör den med nålarna som de använde vid diskografin. Den ömmade tydligen när man ökade trycket i den också.

Eftersom de inte röntgar mig stående så kan de ju inte se hur mycket mina diskar sjunker ihop när de är belastade, och jag tror faktiskt att det är just det som är problemet… att de sjunker ihop och klämmer nerverna som går ut i det trånga utrymmet som blir mellan de hopsjunka diskjävlarna. Min ambivalens gör så att jag faktiskt känner för att ge upp. Hur jag än väljer mellan operation eller inte, så känns det som att det kommer att bli fel val och därför klarar jag inte av att välja utan att få stöd av min kirurg.

Jag kanske ska skriva ett brev i klartext till min kirurg med mina funderingar och vad jag tror det är som orsakar min värk. Om jag berättar allt som jag vet om min rygg och min värk så kanske han kan fatta ett beslut åt mig… ett beslut som ordnar så att värken försvinner totalt. Jag känner min verkligen hopplös… jag vet inte hur jag ska orka med det här längre. Värken igår kan bara beskrivas som helvetisk… eller en åtta på vas-skalan.

Värken äter upp min själ och min ork, och jag känner mig inte ens nedstämd just nu… för jag tänker rationellt och nyktert och ändå skulle jag helst av allt bara ge upp det här, jag kommer ju aldrig ens att få träffa de läkare och personer som jag behöver träffa för att hitta en lösning på mina bekymmer… vare sig det rör min värk eller mina bekymmer med myndigheter, ekonomin, försäkringskassan mm. Jag kommer aldrig att kunna få förståelse för hur det är att leva med svår värk, och jag är så innerligt trött på att inte bli trodd på, förstådd och innerligt trött på att försöka förklara för människor hur värk påverkar huvudet och hur den påverkar livet och glädjen med livet.

Nej fan, det här fungerar inte längre… jag kan inte vänta månader och år på att få hjälp… och dessutom måste ligga på, hela tiden. Det finns inte någon ork kvar och det säger jag fast jag mår bra rent psykiskt just nu. Jag mår faktiskt jättebra i själen just nu, och tänker verkligen nyktert på saker och ting. Vad jag däremot märker är att jag snabbt blir trött om jag måste tänka eller fatta viktiga beslut, ja det gäller nog oviktiga beslut också. Jag känner starkt för att bara skita i allt det här med utförsäkringar och underskrifter, överklagningar och intyg på att jag är frisk i huvudet men sjuk i kroppen osv. osv.

tisdag den 14 april 2015.

Jag har en jävla beslutsångest över om jag ska operera ryggen eller låta bli. Mina tankar maler på om operationen och om det är tillräckligt bra odds för att jag ska chansa eller inte. jag vet ju vad jag har… och det är ju inte tillräckligt bra för att vilja leva så här… å andra sidan vad gör jag om det blir sämre än det är? Skulle jag orka med att ha den här värken år ut och år in? Förmodligen inte. Om jag någonsin ska kunna leva ett normalt liv och arbeta och må bra så måste jag bli bra mycket bättre i ryggen. Om jag inte kan börja arbeta snart kommer ändå livet vara värdelöst.

Det lutar åt en operation så klart, men det har jag ju sagt länge nu och ändå tvekar jag hela tiden. Jag har skrivit mail efter mail till min kirurg och meddelat honom att vi kör på en operation… tyvärr så har jag inte vågat skicka dem till honom ännu. Jag håller fortfarande på att känner efter om jag kan hitta någonting som indikerar att en operation är fel väg att gå. Om jag gör en operation, klarar jag då av att ladda om och rehabilitera skiten en gång till? Jag känner mig inte så säker på att så är fallet… men å andra sidan har jag rest mig efter de flesta operationer, och kommit tillbaks… eller nästan i alla fall.

 Jag försöker att på egen hand hitta orsaken till mina problem och vrider och vänder inte bara på kroppen men även på varenda sten som kan dölja orsaken. Det senaste fyndet är att det är nog något som fastnar nere i ländryggen och gör så att det blir väldigt svår värk… sen helt plötsligt så släpper det ungefär som att det bara var två kotkroppar som låst sig i varandra i ett smärtsamt läge. Tyvärr så är det nog på en nivå nedanför den nivå som han har tänkt att operera in en diskprotes på. Det är inte bara det som orsakar värken, men det är nog det som orsakar den smärtan som kommer när jag sitter eller om jag vrider lite på ryggen.

Det är inte lätt att känna vart i ryggen problemen uppstår för värken sprider sig ut i höftbenen och ned i benen och upp i ryggen… ja det gör ont överallt faktiskt. På fredag blir det begravning av dotterns man, det blir tungt både för själen men även för kroppen för det är så långt att åka dit och tillbaks. Jag är rädd att alla minnen kommer att dyka upp där och då, dessutom så är jag rädd att det ska väcka en massa tankar om de sorger jag har gått igenom de senaste åtta åren och jag tänker då först och främst på förlusten av sonen och min mamma. Det var i deras fall inte en sådan fridsam död som det var för svärsonen… om man nu kan kalla någons död för fridsam överhuvudtaget, om det inte handlar om en mycket gammal människa som levt sitt liv färdigt.

Jag har verkligen lidit av min ensamhet idag, det har varit så tråkigt att jag faktiskt har försökt att sova hela dagen och det har jag lyckats bra med… men det suger verkligen att vara hemma varenda jävla dag utan att orka eller kunna göra något vettigt med tiden. Jag vill börja jobba, jag kommer inte att må bra innan jag kan göra det. Man kan förstå att många tror att det är skönt att inte jobba, det kanske jag också trodde när jag jobbade innan jag blev dålig, men jag lovar att jag aldrig ska tro att någon som är hemma utan att jobba, har det bra... och trivs med det… om det inte handlar om ett frivilligt val som pension eller liknande. Jag vill jobba och helst med ett hantverk igen… ett tungt om det går, men det är förstås orimligt… ett lätt får duga.

Jag måste göra operationen annars kommer mina chanser att komma tillbaks vara lika med noll tyvärr. Det jag är rädd för är vad som händer om jag opererar mig och ändå inte blir tillräckligt bra för att komma tillbaka… vad fan gör man då? Kommer jag att orka fortsätta kämpa då? Man kan inte säga någonting om framtiden, och det kanske är tur det förvisso, men det är också skrämmande om man gillar att ha koll på vad som kommer att ske och vad som ska hända härnäst… ja alltså möjligheten att planera sin dag, sin vecka och sitt liv. Jag är inte något kontrollfreak, men jag vill gärna veta vad som ska hända och hur det ska göras för att känna mig trygg… i alla fall i min vardag.

måndag den 13 april 2015.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av mitt möte med konsulten idag. Han skrev hur som helst ett nytt anförande som han ville att min läkare skulle skriva under så att jag kunde bifoga den till min överklagan om sjukpenning. När jag träffade min läkare här om veckan så ville hon inte skriva under några dokument vilket jag tyckte var ok, men nu när jag pratat med konsulten och han har skrivit ett så bra anförande så vill jag att hon skriver under det. Om hon inte gör det så riskerar jag att kammarrätten går på försäkringskassans linje… då blir det ett avslag.

Det var meningen att jag skulle träffa någon sköterska hos psykologen idag men hon ringde återbud. Hon hade läst min journal efter mitt besök förra veckan hos en av deras psykiatriker… så hon undrade varför jag skulle träffa henne för… jag frågade mig det samma svarade jag. Psykiatrikern hade skrivit att han ej tyckte att jag behövde någon åtgärd inom psykiatrin men att jag däremot behövde hjälp av den vanliga sjukvården med att lindra min värk. Jag ska be honom skriva det i ett intyg så att jag får mina vapen tillbaks någon gång.

Apropå vapnen… den polisen som har hand om mitt ärende ringde idag också… han hade fått mitt brev där jag bad om att få uppskov några veckor så att jag kan inkomma med ett läkarutlåtande om att jag är frisk och kapabel att ha ansvar över mina vapen. Det var inte några problem med att få ett par månader på sig med att inkomma med de handlingarna… det är en jäkligt reko gubbe som är lätt att kommunicera med tack och lov. Vi får se hur det går med mina vapen… just nu så är det mest min värk jag måste komma till rätta med… annars har jag inte ens någon användning av mina vapen… det går inte att skjuta om man har värk… det går inte att koncentrera sig tillräckligt mycket då.

Jag och grabben är ensamma hemma nu i veckan eftersom frun är hos dottern och hjälper henne i hennes sorg. Jag skulle också vilja vara där men jag orkar inte vara till något stöd ens till min egen dotter på grund av den här jävla värken. Imorgon kontaktar jag min ryggkirurg… det får vara nog med väntan på bättre tider nu. Jag är trött nu och jag måste sova eller vila en stund nu, imorgon så får det vara en bra dag… en dag fylld av glädje och smärtfrihet.

söndag natt den 12 april 2015.

Äntligen så är den här dagen slut… så tänker jag nästan varje dag, vilket är jädrans synd faktiskt. Det skulle vara roligare om man tyckte att det var synd att dagen var över. Värken idag har varit jobbig, men det var inte förrän nu till läggdags som den blev skitjobbig. Jag har skjutit upp ett par viktiga saker som jag var tvungen att göra idag, så jag får gå upp klockan sex imorgon bitti istället och göra dem innan jag ska iväg.

Imorgon blir det tre saker som måste göras. För det första ska jag skjutsa frun till dottern för att hon behöver hjälp och stöd i veckan. Hon begraver sin man till nästa helg, så det var lite att ordna med, så frun och dottern ska hjälpa henne. Det är kul att yngsta dottern hänger med och passar hennes storasysters barn… de behöver komma varandra lite närmre. Yngsta dottern är ju tolv år yngre än sin storesyster, så de var inte så nära varandra i ålder och det har ju gjort att de inte umgicks så mycket.

Jag har ett möte med psykiatrin, tydligen skall jag träffa en skötare… vad det nu ska vara bra för. Jag vill inte ha något med psykologer och psykiatriker att göra, de har ju redan förstört så mycket för mig. Jag har redan bestämt mig för att aldrig mer träffa dem igen, så det ska jag tala om för dem imorgon. Sedan så är det ett möte med socialen, jag ska träffa handläggaren och konsulten, vilket också är helt onödigt eftersom min läkare vägrar skriva några mer intyg eftersom hon redan har skrivit i klartext att jag är sjuk och klarar inte av att jobba med något riktigt jobb.

Jag tror att min handläggare kommer att bli lite sur på mig, för jag kommer nämligen också påpeka att jag inte behöver några intyg… sanningen står redan på mitt intyg, så vad mer kan man begära? Om det nu blir ett nedslag på min överklagan också så får det väl bli det… det är ändå fel, och om det finns någon rättvisa i världen så kommer det att lösa sig… och om inte så kommer jag att stå utanför samhället i resten av mitt liv, men självklart så får de hjälpa mig med en ryggoperation först, och om inte den lyckas så får de operera mig ytterligare en gång.

Livet är tufft… verkligen grynhårt. Jag har min backup-plan att ta till om allting skiter sig. Den kommer att rädda i alla fall mig, och jag skulle gissa på att min fru och mina barn får hjälp av socialtjänsten… för frun är ju i ännu sämre skick än mig, så hon kan nog inte ens bo i en husvagn. Jag har nog svårt att lämna familjen bakom mig, men det fungerar inte om jag har med mig dem, och jag tror att de har en bättre chans att få hjälp om jag är borta ur spelet. Nu tror jag inte att jag behöver ta till den planen överhuvudtaget, men det känns ändå skönt att ha den att trösta sig med.

Det ser ut att bli en tung dag imorgon också, så jag ska försöka att få lite sömn nu… jag vaknar ju ändå tusen gånger per natt, så jag behöver varje minuts sömn som jag kan få. Det är tungt… livet, det är förbannat tungt. Om jag får stil på min rygg så finns det en framtid för mig… tänk att få börja jobba igen. Det jag skulle vilja syssla med om jag klarar av ett jobb igen, är ett jobb som innefattar hantering av människor. Jag är trött på döda ting, det känns mycket mer tacksamt att hjälpa folk med behov av hjälp, och då pratar jag inte om att bygga saker åt dem eller laga deras bilar.

söndag den 12 april 2015.

Det finns mycket tankar i mitt huvud som jag inte riktigt vågar tänka för att de är så jobbiga att ta tag i, men jag förstår att jag måste gå igenom dem för att kunna släppa dem. Jag känner en stor oro för mina yngsta barn, även om de nu är unga vuxna så känner jag att jag inte har kunnat ge dem de verktyg som de behöver för att kunna leva ett bra vuxet liv. Både dottern och sonen har svårt för det här med ekonomi och ansvaret för att den fungerar med räkningar som skall betalas och pengar som måste räcka hela månaden.

Jag tror att mitt sjukdomstillstånd har påverkat dem negativt eftersom jag inte riktigt har orkat kämpa med att försöka få dem att förstå hur det fungerar… men jag har nog försökt minst lika mycket som vilken förälder som helst. Både dottern och sonen har någon slags bokstavskombination, vilket inte är så konstigt med tanke på att både jag och deras mor har det, även om det inte är konstaterat av någon läkare eller psykolog. En stor del av sina egenskaper har de tyvärr ärvt efter sin mor, vilket inte är så bra om man ska kunna klara sig själv.

Kalaset jag var på igår var trevligt, men det kostade otroligt mycket för min kropp… och den betalar med en överjävlig värk. Kvällen igår var mardrömslik… minst sagt. Nu idag när jag vaknade så hade jag en kraftig värk i ryggen, och det känns faktiskt som det är mjukdelarna i ryggen som plågar mig mest, men å andra sidan så har jag inte varit uppe ännu, vilket gör att min ryggrad inte har hunnit sjunka ihop och klämma ihop mina nerver i ryggen. När jag vaknar på morgonen så är i alla fall mycket av min energi återställd även om jag har svårt att fokusera på mina tankar.

Jag vet inte hur jag ska göra med operationen av ryggen, jag är nämligen jätteosäker på om det är diskarna som orsakar en stor del av värken… det kan också vara så att det kommer ifrån mjukdelarna eller någon slags sjukdom i nervsystemet. Jag känner väl innerst inne att det är en operation som står på tur, även om jag såklart förstår riskerna med en sådan. Om man skulle ha frågat mig igår kväll så hade jag inte tvekat en sekund på att välja operationen… det skulle vara värt det bara för den enkla anledningen att under narkosen så får man några timmars frihet… fri från värken.

Jag känner egentligen rätt så uppgiven, även om jag inte vill ge upp så känns det som att det kanske är dags för det snart… det kommer nog inte bli så mycket bättre än så här livet. Min jävla psykolog kallar det för en depression, men om man verkligen inte har någon mening eller får ut något av livet, är det inte då rätt så sunt att känna att nu räcker det? Det måste få finnas en bortre gräns för vad man orkar med utan att det ska kallas för depression. Jag är inte deprimerad… jag är realistisk, och jag är en tänkande människa som kan räkna ut vissa saker, och jag har faktiskt räknat ut med arslet att mitt liv inte kommer att bli bättre än så här.

Det är rätt så skumt med psykologi, de ska sätta diagnoser på människors beteenden fast det är rationella handlingar som sker i en människas liv vid vissa händelser eller livsbetingelser. Vem är det som säger att det är konstigt och sjukligt när en människa känner att nu får det vara nog med plågor… jag vill dö? Om en människa ligger svårt sjuk i cancer och har fått några veckor på sig att plågas på en underbemannad avdelning i semestertider, är det då en depression med medföljande suicidtankar eller en naturlig reaktion hos en människa som inte orkar lida för att få leva ett mycket plågsamt liv i fjorton dagar? Man måste nog skilja på en depression och en reaktiv depression, jag menar orsaken är ju en rimlig ursäkt för att känna att man helst skulle vilja vara död… och det är inte en sjuklig tanke i en psykiskt sjuk människas sjuka hjärna, utan en sund tanke, ok att den är tragisk, men den är fan i mig inte sjuk.

Jag kan ju ha fel förstås… men jag känner mig inte sjuk i huvudet fast jag ofta tänker att jag skulle vilja vara död. När min värk är som störst så känner jag att jag bara skulle vilja bort ifrån värken… och jag vet ju att sjukvården inte har så mycket att komma med vad gäller lindringen av mina plågor… eller några andra problem. Jag kan sträcka mig till att säga att det är en svaghet att ge upp, men det har jag inte gjort ännu, även om jag har haft god lust till det när livet blir för tungt med all värk och vardagens vanliga problem… gärna i kombination med någon anhörigs död eller ekonomisk och social press på sig.

 Alla har nog sin bortre gräns… och jag kommer nog alltid att flytta den framför mig, dvs. ta en dag till med ett hopp om att nästa dag kanske värken blir lindrigare, eller mitt liv ändras från att vara utförsäkrad och vara i utanförskapet till att vara frisk och med i gemenskapen som ett arbete ger. Om jag inte kan bli helt med i gemenskapen så skulle jag i varje fall vilja ha upprättelse från försäkringskassans beslut att utförsäkra mig. Jag vill i sådana fall ha min sjukpenning och få hjälp med en arbetsträning så att jag åtminstone kommer med i gemenskapen fast jag lever som en äcklig parasit på samhället eller försäkringskassans stålar.

Det är tufft för ens självaktning att vara i behov av hjälp, och när den som bidrar med hjälpen behandlar en som en stor börda så blir det även värre. Mitt i det här tycker jag ändå att det skall betraktas som normalt att känna en livströtthet… det tar verkligen mycket kraft att vara i denna situation… mer än man tror. Att jobba är den lättaste vägen till lycka och livskvalitet, i alla fall så är det så för mig. Visst ska jag erkänna att familjen kommer före arbetet, men det är knappt… skämt åsido, arbetet är extremt viktigt för ens självkänsla, så är det bara.

lördag den 11 april 2015.

Jag överlevde den här dagen också… men det var knappt. Det blev en lång dag utan mycket tid till vila, men jag grejade den… satan vad jag är hård. Jag startade dagen med att göra ett födelsedagskort till mitt lilla barnbarn som fyllde år, sedan var det bara att hoppa in i bilen jag lånar av farsan min och åka till affären. Efter fyrtio minuters bilfärd så var jag framme, det kändes faktiskt riktigt hyfsat vad beträffar mängden värk. När jag var färdig i första butiken så var det bara att stanna vid nästa för att köpa presenter till lillgumman.

När jag kom till matbutiken så var det redan skitmycket folk där, vilket kändes jobbigt för värken började bli värre och jag började tappa orken. Det tog nog en halvtimme att handla käk, sedan var det bara fyrtio minuter i bilen innan jag var hemma. Kalaset började klockan två, vilket innebar att jag bara hann slå in presenterna och ta en kopp kaffe, sedan var det dags att åka iväg för att gå på kalas. Jag hann faktiskt lägga mig ner i fem minuter för att sträcka ut ryggen… det var nog tur att jag hade en bra dag, annars hade det inte gått med så lite vila.

På kalaset var jag rejält avslagen på grund av värken och tröttheten i skallen. Jag satt alldeles för mycket och för länge, men jag orkade inte gå ifrån för att sträcka ut kroppen… det var några utomstående där så det kändes helt enkelt inte bekvämt. Innan kalaset var slut för vår del så hade jag mycket ont i ryggen, men benen var ok. Jag blev lite förvånad över hur stark den där smärtan i ryggen är… det gick knappt att ta sig ur bilen när jag kom hem. Jag försökte att hålla skenet uppe, men det lyckades nog inte något vidare tyvärr.

Jag vet inte om mina stora barn förstår hur ont jag har, jag menar de ser ju den där glada gubben som busar med barnen och ler mot alla… hur kan man göra det om man har så ont som man säger? Nu på kvällen när jag har slut på all kraft så ser man saken lite tydligare tror jag. Vad det är som gör ont vet jag inte… bara att det gör så otroligt ont när man existerar… jag behöver inte ens stå upp eller sitta för att ha så här ont… det gör ont hur jag än försöker att avlasta ryggen och bäckenet. Jag är inte säker på att en operation är det rätta för min rygg, men jag vågar inte chansa på att låta bli en operation, det får gå hur det vill, bara jag slipper den här jävla värken eller minskar den.

Kalaset var annars rätt så trevligt, men det är inte värt det längre… jag orkar inte en sådan här pärs till… orkar verkligen inte mer nu. Imorgon är det jag som skriver ett brev till min kirurg… jag skiter i min obeslutsamhet, ryggjäveln skall opereras oavsett riskerna. Det här är overkligt… hur i helvete har jag pallat med i alla dessa år… det frågar jag mig själv… det kan nog inte vara så vanligt att någon är så jävla dum att han låter sina läkare förhala och senarelägga en operation eller annan behandling. Det är inte ens någon som har undersökt mig de senaste tio åren.¨

Jag somnar nog nu… jag är trött och behöver försvinna från verkligheten en stund… både hjärnan och kroppen är på sin bristningsgräns för vad den klarar av. Jag har konstiga biverkningar från medicinen jag har höjt dosen på, riktigt otrevliga, känns som att jag får en panikattack snart eller har elektricitet som går genom hjärnan. Det känns som att hjärtat kommer att stanna snart.

Lördag morgon den 11 april 2015.

Vaknade upp på soffan på morgonen, jag måste ha varit jävligt trött om jag somnade på soffan och som på rygg en hel natt. Jag hade just ingen värk när jag vaknade, men den kom som vanligt som ett brev på posten. Det är mest bäckenen och benen som värker, men höger si-led är den del som plågar mig mest i alla fall. Idag ska jag först handla och sedan gå på ett kalas. Det är min lilla prinsessa som fyller år, dvs. mitt barnbarn… mitt allra första barnbarn.

Jag fruktar den här dagen… jag ska alltså åka bil fyrtio minuter sedan handla mat som tar säkert trettio minuter, och sedan samma resa tillbaks… det blir alltså nästan två timmar sittande och gående i en butik, vilket jag knappt orkar utan att gräva djupt efter kraften. Att sedan åka på kalas kommer att bli en mardröm. Jag är så ledsen över att jag aldrig orkar med att vara med mina barnbarn utan att lida av min värk.

Värken gör så att jag inte kan fokusera och vara närvarande när jag träffar mina barn och barnbarn. Allting blir ett suddigt töcken av den satans värken… man hör orden de säger men hjärnan fattar inte ens vad de säger och vad vi pratar om… de tycker nog att jag är konstig eller ointresserad av dem… det är så helvetes tråkigt att missa allt detta som hör livet till. När min grabb föddes var det en religiös upplevelse att vara med om det underverket… miraklet, men det starkaste minnet är fortfarande efter tjugo år… värken som jag hade under förlossningen.

Läste en artikel som var länkad på facebook, den handlade om utförsäkringar och utanförskap. Det jag läste gjorde mig ledsen för att det påminde mig om sveket som försäkringskassan har gjort mot mig. Jag tycker att det är förjävligt att en sjuk människa kan bli utkastad i utanförskapet utan att ha varken pengar till mat eller boende. Det har gjort min familjs liv till ett hopplöst helvete. Jag ser på mina hemmavarande barn att de mår dåligt över det här.

Jag vet inte hur jag ska klara av den här dagen… jag är livrädd för värken och tröttheten som jag kommer att drabbas av idag, den dödar mig. Det värsta är nog det att jag måste försöka hålla masken och strunta i att kroppen och knoppen ropar efter vila eftersom det är det enda som hjälper mot värken i benen i alla fall. Jag känner mig inträngd i ett hörn… det känns som att allting är kört för min del, att alla vägar ut ur den här mardrömmen är stängda och bevakas av vidriga monster som jag inte kan klara av ensam… och det finns verkligen ingen som kan hjälpa mig mot de här monstren… jag är verkligen själv, ensam, utsatt och rädd… och ingen hjälp finns det.

Min värk i benen och bäckenet är verkligen nyckfull. Jag har inte en aning om vad det är som får värken att komma och gå i benen och bäckenet. Det är kanske ryggen, men det känns som att det är från nervsystemet, för det är så konstigt att den kan dyka upp så fort och försvinna lika fort. Det enda som jag tycker mig se som är en utlösande faktor är att den ofta kommer när jag lägger mig ned, å andra sidan så ligger jag ju ner nästan jämt, så det kanske inte är så konstigt. Jag ska kämpa idag… kämpa för att jag ska kunna dölja hur jag känner mig… jag ska vara glad och pigg, vara koncentrerad och närvarande när jag grattar min lilla ängel som fyller år.

fredag den 10 april 2015.

Idag vaknade jag upp med lite värk i benen och innan jag ens hade hunnit dricka upp mitt kaffe så var värken i benen en sjua på vas. Jag är osäker på om den värken ens är från ryggen eftersom den är så total och molande. Ryggvärken, eller åtminstone den värken som uppstår när nerverna mellan diskarna kommer i kläm är så mycket mer utstrålande än den här värken. Jag skulle behöva få tid för ett lite längre samtal med min ryggkirurg och vädra mina tankar om vad som kan orsaka min värk. Som det nu är så kommer jag att bli opererad utan att jag hinner konsultera min ryggkirurg, och det känns lite osäkert.

Jag träffade min doktor igår och hon lyckades få mig att inte få fram de saker jag ville ha sagt till henne. Jag hade bestämt mig för att försöka ta upp de frågor som jag har angående min värk i benen och ryggen men som sagt var, jag blev bortdribblad. Det är inte någon läkare som har undersökt mig ordentligt på många, många år, och det känns lite trist eftersom det är så mycket som har ändrat sig vad gäller min värk och funktion i ryggen och benen. Vi kom i alla fall fram till att vi ska dra ned opiatkopiorna och köra på epilepsimedicinen Lyrica istället. Jag har haft Lyrica i något år nu, men jag har en så låg dos att vi bestämde oss för att trappa upp den lite försiktigt.

Det är nog rätt så kört för min kropp och dess organ, jag har ätit så mycket medicin genom åren att jag förmodligen har väldigt dåliga organ såsom lever, njurar och mag och tarmkanaler. Jag har i alla fall gått en lång promenad vilket känns bra att ha klarat av. Det kändes ok i si-leden men jag hade värk i benen och den var väl en femma på vas-skalan, men den pendlade för varje steg jag tog. Idag ska jag försöka att få in ansökan till socialkontoret och jag har ju redan fyllt i blanketten men det är några saker som jag måste kolla upp innan jag lämnar den. Jag bävar inför att åka bil till civilisationen för att lämna blanketten, det är säkert fyrtio minuter i bilen enkel resa.

Jag är väl tvungen att åka fast det värker som satan, ansökan till socialkontoret ska vara inne idag för att man ska hinna få någon hjälp till den tjugofemte. Sen skulle jag behöva handla mat också… jag hatar att gå i butiker, dels för att allt kostar pengar, vilket jag inte har, och dels för att jag får jätteont av att skjuta eller dra en tung, eller lätt vagn framför mig. När jag ändå är och handlar så bör jag utföra några andra ärenden så att det blir kostnadseffektivt vad gäller reskostnaderna… mitt problem är ju bara det att jag inte orkar handla ens, utan redan resan i sig fram och tillbaks är nog för min rygg och ben.

Vid mitt besök hos min läkare igår så diskuterade vi det här med att hon skulle intyga att jag har de problemen som står i mitt sjukintyg. Hon tyckte precis som jag kände inför hennes medverkan i min överklagan mot försäkringskassans beslut. Det står redan i sjukintyget att jag inte klarar av att förvärvsarbeta, så varför ska hon försvara sin diagnos och bedömning när det är hennes bedömning som gäller? Som det är nu så sitter alltså försäkringskassan och säger att hennes bedömning är felaktig, så då är det väl henne de ska kontrollera och ifrågasätta hennes yrkesskicklighet? Mig veterligen så är inte försäkringskassan en myndighet som är tillsatt som tillsyningsmyndighet.

Hela den här cirkusen har snart tagit två år, och under dessa år så har jag alltså förlorat alla mina inkomster, alla mina tillgångar, de mesta av mina ägodelar och snart även min bostad… allt detta bara för att försäkringskassan försöker att få en sjuk människa frisk genom att sätta denne i utanförskap och konkurs. Att de tror att en sjuk människa klarar av att arbeta bara för att någon har bestämt att man skall ses som arbetsför bara för att man har varit sjukskriven en viss tid… då tror de fel. Låt oss säga att jag skulle klara av att arbeta och ha en inkomst, skulle jag då inte hellre välja det än att förlora allt som jag har haft, och med allt menar jag… inkomst, besparingar, båt, bil, stolthet, samhörighet, tillfredsställelse av att jobba, vänner, självförtroende och framför allt livskvaliteten?

torsdag den 9 april 2015.

Jag känner mig orolig och lite nere idag, men jag vet inte varför. Jag ska åka ner till min läkare i eftermiddagg och försöka få till en ändring av min medicinering eftersom jag vill trappa ned opiaterna eller syntetiska opiatliknande medicinerna kanske det heter. Jag har nog bättre effekt av de medicinerna som är mot neurologisk värk verkar det som, så det får bli mer fokus på dem. Jag måste också be henne om att skriva ett intyg om att jag inte är olämplig som vapeninnehavare så att jag inte får mina licenser indragna av polisen.

Jag skulle verkligen vilja fråga henne om vi inte kan leta vidare i vår jakt på orsaken till min värk, ja förutom att det är disken mellan L3-L4 som orsakar en del av den. Om det hjälper mest med neurologiskt inriktad värkmedicin så kanske det är ett tecken på att det kan vara en neurologisk sjukdom som redan två av mina närmsta blodsband har drabbats av. Mitt problem är ju att jag inte törs föra det på tal ens, vb eftersom jag tycker att det känns som att jag kanske ses som hypokondrisk.

Jag ska försöka att prata med henne lite mer öppet och lite ärligare än jag brukar. När jag pratar med mina läkare och kirurger så blir det nästan alltid så att jag viftar bort de problem som jag faktiskt har för att det är pinsamt att gnälla och jag känner mig som en inbillningssjuk gnällkärring, ursäkta det uttrycket men det är så det känns. Jag tror att jag skulle kunna lösa mitt problem om jag fick dirigera läkarna och styra över vad och vilka undersökningar de skulle göra för att lösa mysteriet.

Det finns hur många saker som helst som de inte tittat efter, jag kan bara nämna några…

·         Röntga ryggen stående eller böjd

·         Röntga hjärna och ryggmärg för att utesluta MS

·         Ta blodprover för att titta efter vanliga diagnoser som orsakar värk

·         Skicka mig till neurologin

·         Ge mig blockader

·         Kortisonbehandling

·         Mm, mm, mm

Jag har mycket att jobba med vad gäller min mentala resa och det finns så mycket jag måste bli bättre på. Säga ifrån klarar jag inte, konflikträdd så inåt sjuttsingen är jag, oroar mig för mycket, ältar problem om och om igen, klarar inte att leva i nuet, och så vidare…

Det kanske skulle vara bra att gå på någon slags terapi för att lära sig alla dessa saker som jag är så fruktansvärt dålig på. Tyvärr så har jag ju inte råd att gå på terapi och sjukvården har ju inte några möjligheter att hjälpa till med sådana saker… det är ju dessutom förenat med en stor risk att man blir klassad som ett psykfall om man hamnar i deras register. Jag skulle behöva en slags livscoach som kunde stötta mig och hjälpa mig att ändra på mina tankesätt och handlingssätt, men jag har ju inte råd så det får bero ett tag till.

onsdag den 8 april 2015.

Idag har jag åtminstone fått en hel del gjort, för att vara i min värld i alla fall. Jag tycker att jag har gjort ett storverk för jag har både gjort klart överklagningarna och betalat några räkningar och varit och handlat mjölk och nästan gjort klart ansökan till socialtjänsten. Jag märker hur trött jag blir i huvudet och hur snabbt det går, jag var tvungen att sova två timmar mitt på dagen efter att jag gjort mina dagsverken. Jag blir så trött i skallen att det bara blir en dimma och svider när jag tänker.

Jag inser att jag inte är så frisk i huvudet som jag vill påskina i min överklagan till polisen, men jag är i alla fall inte någon fara för mig själv eller andra bara för att jag är utbränd eller deprimerad eller vad man nu ska kalla det. Imorgon så kommer min handläggare på soc tillbads från sin ledighet, och jag måste faktiskt meddela henne om att jag har fått svårare att tänka igen. Det är lite löjligt för jag fattar inte vad som är vad i min ansökan till soc. Jag kommer inte ihåg vilka räkningar jag har sökt för eller inte sökt för… jag blir förvirrad av att söka i förskott och bli ersatt i efterskott… skitsvårt.

De veckorna när mitt huvud fungerade lite normalare så var bilden lite klarare faktiskt, men jag lyckades inte pricka in rätt räkningar då heller och det blir en massa jobb i onödan för min handläggare… dessutom kanske hon tror att jag försöker att få ersättning för saker flera gånger i något slags försök att lura dem, men det är jag verkligen inte intresserad av att göra. Nu har jag skrivit på de räkningar jag är osäker på om jag skickat in förut, men som sagt var så är det värsta virrvarret i min skalle… det snurrar i min skalle.

Att vara hemma så här som jag är suger verkligen röv. Jag håller på att bli galen på att inte träffa några människor om dagarna… jag saknar mitt arbete och det gäng med gubbar som man har jobbat med de senaste åren. När jag åker ner till affären och köper mjölk så stannar jag alltid på baksidan av butiken och kollar att det inte är någon av mina jobbarkompisar eller branschkollegor som har parkerat vid butiken… om det är grönt så rusar jag in och handlar och sedan ut i tryggheten igen. Jag har blivit folkskygg… och jag skäms över att inte kunna arbeta.

Jag har inte ens åkt förbi mitt jobb för att fika med dem där… fast jag har lovat dem det när jag råkat springa på dem någonstans på byn… men jag får sådan ångest över att träffa dem, inte för att det inte är trevligt att träffa dem, utan det är nog mycket ångest som kommer över att jag är så avundsjuk på dem för att de kan arbeta och inte jag… jag känner mig mindre värd, men framför allt så känner jag mig utanför, ensam och jag mår jättedåligt över att inte kunna jobba, för det har ju varit en sådan stor del av ens identitet.

Jag var en jätteduktig hantverkare… en av de bästa… men vad är jag nu? Jag är sjuk. Jag är ingen. Jag finns inte ens längre, och ingen kommer att säga att där går han som är en så jävla grymt duktig kille… ingen. Det är en enorm sorg att inte kunna göra det som jag var så duktig på och så stolt över. Om jag inte har en identitet av mitt yrke eller en identitet i min sport… vem fan är jag? Det verkar som att jag har försvunnit från jordens yta… i alla fall för alla andra än mina närmsta familjemedlemmar. Den osynliga mannen.

Det är så mycket mer än den fysiska värken som plågar mig, och även när jag jobbade med svår värk och en sinande kraft så var mitt lidande mer än värken… det var min identitet och min stolthet över att vara en sådan bra yrkesman och flitig till tusen, som sakta smulades sönder inför mina ögon utan att det fanns någonting att göra för att stoppa förfallet. Jag kan inte påverka mitt förfall för det är bortom min förmåga… kroppen skiter fullständigt i att jag blir ledsen och nedstämd när den havererar och bryts ner bit för bit… jag hatar min kropp och min själ… jag vill vara den jag var förut… en bra karl, en bra grabb.

tisdag den 7 april 2015.

Idag har värken i benen pendlat väldigt mycket upp och ner men inte har jag en aning om varför… inte en blekaste. Igår kväll så kom värken i benen helt plötsligt och lite oväntat eftersom jag hade varit rätt så bra på dagen, det är jättejobbigt att inte veta eller att inte kunna planera livet efter värken eftersom den kommer så plötsligt också. Jag hade en rejält trött hjärna igår också… det sved när jag försökte att tänka, och jag hade svårt att hänga med i samtal jag hade med barn och frun.

Jag blev faktiskt lite orolig att jag skulle må dåligt igen när jag kände hur hjärnan blev kortsluten, men jag klarade mig faktiskt genom att sova middag två timmar… sen kändes huvet ok, men inte så ok att jag skulle ha kunnat läsa en bok eller ha ett invecklat samtal med någon. Jag undrar ibland om inte mitt huvud kan vara trött av en annan anledning än stressen av min livssituation och min värk. Visst är jag nedstämd och har varit under en längre tid, men å andra sidan så kan man ju ha någon neurologisk åkomma… typ multipel skleros.

Anledningen att jag nämner den sjukdomen är att två väldigt nära familjemedlemmar har insjuknat i den eller en nära besläktad fast tio gånger värre sjukdom än den, och värk i benen är nämligen ett av symptomen… och även hjärntrötthet, så som man även får av stress, men med en fysisk orsak, nämligen små inflammationer i hjärnan som bildar ärrvävnad efter sig. Jag törs faktiskt inte ens nämna det för min läkare eftersom jag redan har min rygg och bäcken som har tagit upp en så stor del av min tid hos läkaren. Det känns som att man kommer att bli stämplad som hypokondriker om jag vill att hon skickar en remiss till neurologen… samtidigt så kanske det vore lämpligt att utesluta den orsaken så att man vet vad man har sina problem av.

Det är faktiskt rätt så ofta som jag hoppar över att söka hjälp för andra problem än rygg och höfterna. Nästan alla s.k. vanliga krämpor jag har eller har haft vill jag inte ens ta upp med läkaren pga. rädslan för att bli misstrodd… inte för att jag tror att min läkare skulle misstro mig, men det känns ändå obekvämt. Visserligen så har jag ju bytt båda höftlederna, opererat båda knäna, blindtarmen, stelopererat ryggen, opererat en avsågad muskel i ett av benen, och sytt på ett antal ställen på kroppen genom åren… så det har ju funnits tillfällen när jag ändå kunnat söka hjälp om man säger så.

Angående min lämplighet att inneha skjutvapen så tycker jag att jag är en rätt så normal människa vad gäller min mentala status. Visst har jag haft mina stunder där jag mått riktigt dåligt, och jag har även tänkt att mitt liv vore bäst om det avslutades där och då… men å andra sidan hur många av oss mår inte så om vi förlorat ett barn eller haft en partner som har svikit en, kanske gått igenom en skilsmässa, arbetslöshet eller ekonomisk kris vid sjukdom, eller en svår sjukdom… det är väl egentligen inte en depression utan snarare livet i sin vanliga takt… livet är många gånger svårt eller kämpigt… förmodligen så är de flestas liv ändå värda att levas, det hoppas man ju i alla fall.

Min överklagan till polisen kommer nog att beskriva just detta… att det måste vara ok att få vara stressad, ledsen, sorgsen eller arg utan att anses som olämplig att inneha vapen. Om man ska vara lite kritisk så borde väl det i sådana fall även anses som att man inte är en lämplig förälder, bilförare, arbeta med riskfyllda arbeten eller med människor… och det borde väl i så fall också gälla de som är tvungna att äta starka mediciner mot värk? Det är egentligen sjukt att försäkringskassan tvingar folk som är starkt sederade av morfinliknande preparat arbeta trots att de inte fungerar i huvudet. Nu är det ju förvisso så att precis som med mig så klarar en människa med svår värk inte att arbeta fast hon går på starka smärtstillande preparat, för det är ju inte så att värken försvinner av medicinen… den kanske försvinner till en början, men då är det så att man blir alldeles för berusad för att fungera, och sedan vartefter man vant sig vid medicinen så försvinner både ruset och den smärtstillande effekten tyvärr. Det går visserligen att höja dosen vartefter toleransen ökar, men det är ohållbart tyvärr.

Livet är verkligen en utmaning, kanske inte för alla… men för mig är det en stor utmaning pga. min värk först och främst, men även mitt psyke ställer till det för mig rätt så ordentligt. Jag har alltid tagit vissa saker så hårt här i livet, mest är det orättvisor som jag har svårt för och blir väldigt upprörd över när andra människor men även djur och natur blir orättvist behandlade. Jag har verkligen försökt att koppla bort den delen av mitt känsloliv men aldrig lyckats, och det blir bara värre för varje år som går, även om jag numer kan tygla mitt humör utåt sett i alla fall.

Jag klarar inte av att några människor ska ha så låga löner medans andra ska ha sjuka lönenivåer, jag klarar inte heller av att några människor ska behandlas sämre bara för att de anses som mindre värda än andra. Klasskillnader, ojämlikhet, girighet och korruption… listan kan göras lång… väldigt lång. Många av dessa ämnen går inte ens att diskutera med mig utan att jag blir väldigt upprörd… särskilt om någon tycker tvärt emot mig… jag vet att det är dumt, självklart måste man få ha vilken uppfattning som helst, men om någon närstående t.ex. tycker att invandringen bör stoppas och jag självklart tycker att vi har råd att hjälpa dessa människor, då kan jag bli skitsur på den personen, och i värsta fall känner jag att jag inte vill ha med den människan att göra mer då denne har så annorlunda åsikter än mig.

Mitt problem är nog att jag tänker och känner för mycket och för starkt. Det finns inte plats för en sån som mig i en sån trasig kropp som min… jag skulle behöva en kropp som höll för att stå på barrikaderna och kämpa för de svaga och utsatta i vår värld… men även kunna kämpa för våran allas moder natur och våran miljö. Det finns så många saker som jag skulle vilja göra om bara kroppen hade tillåtit mig göra dem. En del av de saker jag skulle ha gjort kräver också att jag törs bryta mot normer här i vårt samhälle, och i vår kultur. En del av mig skulle ha trivts väldigt bra i ett hippiekollektiv… inte för att jag vill hålla på med droger, för det klarar jag mig utan, men själva iden att man kan lösa allting med kärlek och empati, medkänsla, respekt för andra och ett sunt bondförnuft passar mig bra.

Sen finns det delar i mig som förmodligen skulle vantrivas i en sådan miljö, men jag har verkligen full respekt för dessa människor som lever som bröder och systrar med varandra… även om det ibland kan vara lite småflummigt med en del av deras tänk. Man är så många människor blandade i en enda kropp… det krävs nog tio liv innan man ens kommer i närheten av att ha fått leva som man skulle vilja och pröva allt som man har lust till att göra. Jag drömmer om så många saker som känns så långt borta, nästan helt ouppnåbara fast det egentligen skulle vara lätt att genomföra. Det finns så mycket saker som hindrar en från att leva livet som man vill göra… särskilt när man har en kropp som inte klarar enkla saker som vilken normal människa som helst skulle klara av enkelt och utan ansträngning.

Bara att sitta ned vid ett skrivbord och skriva är en omöjlighet, och att ligga här i sängen och skriva är mycket svårare än att sitta ned… särskilt eftersom jag då måste ligga på rygg när jag skriver och det gör ju så ont att jag inte klarar att skriva mer än en liten stund innan jag måste upp eller vända mig på vänster sida. På sidan går det inte att skriva i alla fall… tro mig, jag har försökt med alla knep jag har kommit på… plus några till. Jag kan spela gitarr liggandes på rygg, och det är ju bra, men jag vill också spela piano men det går inte heller när man ligger ner… inte särskilt bra i alla fall.

måndag den 6 april 2015.

Jag hade en bra dag igår, men jag ska erkänna att den var rätt så tuff rent fysiskt. Det var upp med tuppen som gällde för att förbereda litegrann här hemma innan barnen kom hit, inte för att det behövdes för det var redan gjort när jag vaknade i stort sett. Det blev fullt hus, alla barnen och alla barnbarnen var här… det var bara dotterns make och min som fattades oss… de var med i himlen istället. Jag undrar ofta hur det hade varit om sonen hade fått leva och bildat familj, det känns tomt utan honom… verkligen som att det fattas en pusselbit.

Det var en väldigt hög ljudvolym på vår påskmiddag kan man lugnt påstå… jag såg att svärmor hade väldigt svårt att hänga med i det som sades… och det hade jag med faktiskt. Min värk var snäll mot mig igår och den var till och med ok på kvällen också, med ok menar jag att jag inte vred mig av värk som jag brukar göra efter en lång dag. På kalaset lyckades jag skydda ryggen rätt så bra med väldigt strikt hållning… ungefär som att jag är stelopererad i hela ländryggen, men det tar på krafterna att hålla ryggen i en låst position en längre tid.

Jag sov dåligt inatt men jag antar att det är fullmåne eller något sånt som påverkar mig… eller allt socker som jag fick i mig igår under kalaset men jag fortsatte dessutom att trycka i mig kakor och godis på kvällen också. Jag drömde att polisen hade skickat någon socialsekreterare för att kontrollera att jag inte hade några andra vapen hemma också, jag blev väldigt illa till mods när hon frågade om hon kunde få titta i mitt vapenskåp… usch vilket jobbig dröm.

Imorgon måste jag skicka in överklagan till FK och även en till polisen om mina vapen, sen får vi se vad som händer sen… jag tror inte att jag får tillbaks mina licenser, men jag tror att överklagan till försäkringskassan borde gå igenom. Det är bara själva överklagan som måste vara inne nästa vecka… hoppas jag, för jag ska bifoga lite bilagor från min läkare vid senare tillfälle, efter jag har kollat med soc-konsulten hur jag ska göra. Jag ska bara be FK om anstånd fyra veckor för att komma in med ytterligare uppgifter. Jag borde kanske skriva det i polisbrevet också.

jag har tänkt en del på hur innehållslöst mitt liv är i mina ögon sett, det händer ju aldrig något spännande alls. Jag är en äventyrsmänniska och ett sådant här liv tar livet av mig. Det är nog en av anledningarna att jag inte kan acceptera min värk som är ett stort handikapp. Det är ju inte så att jag kan göra saker om jag struntar i värken och biter ihop… det hjälper inte för det som gör ont gör att mina ben viker sig och hjärnan låser sig… det går inte att fokusera på någonting i smärttopparna, och när jag har mer normalvärk så är mitt kognitiva så starkt påverkat att jag inte kan koncentrera mig på några avancerade saker, som t.ex. att fylla i blanketter, betala räkningar, deklarera och räkna matte… ja i stort sett allt som är livet är påverkat.

Just nu är livet innehållslöst i vems ögon som helst… jag ligger i sängen, sover, äter, sover och äter och gör inte ett skit egentligen. Jag känner mig som tur är lite mer normal i måendet nu och det gör att det går att stå ut lite lättare. Det är en stor skillnad på mitt mående nu om man jämför med hur jag mådde för bara några månader sedan, och då har det ändå hänt de här jobbiga sakerna i mitt liv, polisrazzian, dotterns mans bortgång, en nära anhörigs svåra sjukdom och så vidare. Jag kan tänka mig att det kan vara bytet av medicin som har bidragit till att jag mår bättre också… citalopram mot nedstämdhet och ångest istället för den jag hade innan… vad den nu hette har jag glömt bort. 

söndag den 5 april 2015.

Idag kommer barn och barnbarn hit och det blir jättetrevligt. Jag har ändå lite ångest över att det blir mycket värk och en kväll som kommer att sluta med att man vill försvinna från jordens yta. Jag ska verkligen försöka att sköta om ryggen så gott det går… även om det innebär att jag missar en massa tid med mina älskade ungar och ungarsungar. Jag hade en jädrans tuff dag igår med mycket tankar om de orättvisor jag upplever mig utsättas för, men idag känns det lite bättre faktiskt.

Jag tror att min lösning på det här problemet med försäkringskassans och polisens svineri mot mig är att bara acceptera deras orättvisa behandling av mig. Om jag inte bryr mig om jag blir ruinerad och pissad på av myndigheterna, så kan de inte heller vinna över mig. Varsågod myndigheterna… rövknulla mig om ni vill… jag bryr mig inte och jag skiter fullständigt i om ni tar min värdighet ifrån mig. Ni kan förövrigt fara ända in i pipsvängen vad mig anbelangar.

Så, nu var det problemet löst i alla fall. Jag ska hämta dottern vid bussen strax, och jag måste vara i tid… för mina små barnbarn har alltid sett sin morfar stå och vänta på dem när de kommer med bussen. Det är underbart att se deras miner när de ser att jag står där och tar emot dem när de kliver av bussen. Den kramen jag får av dem där är lika bra som vilken depressionsmedicin som helst… eller bättre förresten. Det kommer att bli en lång dag idag, värken kommer att vara svår, men det är värt det i långa loppet, för det är med kärlek som man kan överleva den här skiten som jag sitter i.

Det skulle kännas skönt om de tog huset ifrån mig, då skulle jag inte behöva sitta fast här ute i skogen med en granne som är sjuk i huvudet… eller hon kanske bara är ond… även om jag inte tror att en människa kan vara ond, utan det är nog bara hennes handlingar som är onda… eller så är hon allvarligt sjuk i huvudet i form av någon slags schizofrenisk sjukdom… med klar paranoia som utstickande egenskap. Jag längtar efter att få slippa härifrån, och även om det betyder att jag måste leva på gatan så är det värt det för mig… kanske inte för barnen och frun, men de får väl försöka att få hjälp med något boende på något sätt. Mina hemmavarande barn är ju också vuxna, så de måste försöka att ta hand lite om sig själva tycker jag.

Polisen och psykologen har rätt om mig… jag är inte så frisk som jag låtsas vara. Igår så hade jag en dag som kändes ordentligt nedstämd och stressad. Mitt huvud fungerar verkligen dåligt när jag har mycket värk eller är stressad. Det kan gå så snabbt ifrån rätt så glad till helt nere under isen… och det är klart att en sådan människa kanske inte ska ha tillgång till vapen. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt att ta mina vapen ifrån mig eller dra in mina licenser… det är orättvist för det är mina vapen och min idrott, så om de är oroliga tycker jag att de ska låta mig göra en ordentlig undersökning hos en kunnig psykiatriker.

Nog om den skiten nu. Jag ska vara stark idag… jag ska låta de människorna som jag älskar mest i hela världen, se sin pappa och morfar och farfar, vara glad och tillfreds. Jag ska göra mitt yttersta för att de ska tro att jag är etthundra procent frisk och tillfreds, det får bli mitt mål för idag.

Lördag em. den 4 april 2015.

Jag har haft en rätt så bra dag idag vad gäller värken i alla fall. Mitt mående har också varit bra och jag har känt mig rätt så stark, men det har tyvärr ändrat sig en aning. Mitt problem är det att jag inte klarar av någon stress knappt, det räcker med att läsa ett enda tråkigt besked i posten som jag öppnade idag så blir jag jättestressad och min hjärna börjar svida.

Jag har haft lite tankar kring försäkringskassan och vapenlicenserna och känner mig maktlös och upprörd över att inte kunna påverka de instanserna… jag orkar inte ens försöka längre faktiskt. Jag som mådde rätt så bra kändes det som, men det finns verkligen ingenting att ge vad gäller den psykiska orken. Jag förstår inte ens hur jag ska klara av att överklaga försäkringskassans beslut en gång till. Visserligen så ska jag få hjälp av en konsult som försäkringskassan har hjälp av, men problemet är att han inte har tid att hjälpa till förrän det är försent för att lämna in papperna. Jag vet inte ens hur jag ska kunna få ihop ansökan till socialtjänsten… jag klarar inte av att tänka klart… hjärnan har brunnit upp.

En sak har jag ju insett, och det är att om jag inte orkar hjälpa mig själv så får jag inte någon hjälp… och jag orkar inte hjälpa mig något mer nu… jag är slut och hjärnan fungerar inte längre. Jag är ledsen över allt det här som har drabbat mig på grund av att jag har en skada i ryggen som orsakar mitt lidande… jag slet som ett djur på byggena när jag jobbade inom byggbranschen och vad var det värt för mig? Ingenting. När jag var utsliten så kastades jag bort som något som katten släpat in… jag var längre inte något värd.

Det är rätt så skrämmande hur hela ens liv kan rasa samman så fort som det har gjort. Från att vara en arbetande och glad människa som hade råd att äta sig mätt varje dag, till en människa som står på ruinens brant… och det enda som hindrar mig från att ge upp är mina barn och de jag håller kära. Om jag släpper taget om det här nu så kommer jag att falla och aldrig kunna ta mig upp igen. Jag vet förresten inte om jag kommer att kunna ta mig upp ur det här hålet någonsin igen… jag tror inte det tyvärr. Det känns som att det skulle vara skönt att få det här överstökat nu på direkten, sedan skulle det inte kunna gå mer åt helvete än det redan har gjort.

Nästa gång ni går förbi en uteliggare eller en lodis som rotar igenom en soptunna på jakt efter något att äta sig mätt på, så tänk på att det kan vara en helt vanlig familjefar som inte orkade med att stå emot systemets obarmhärtiga kvarnar som mal ner de svaga tills det bara är vålnader som går omkring på våra gator. Jag hade allt… nu har jag snart nog ingenting kvar, det är så ofattbart, jag känner mig så maktlös… det är som en mardröm faktiskt. Hur ska jag säga det här till min handläggare på soc… jag orkar inte mer nu, de har vunnit. Om jag visste att mina barn och deras mor klarar sig och får hjälp på något sätt så skulle jag kunna lägga mig ner och ge upp utan att jag behöver känna mig som ett monster för att jag inte orkade försvara dem mot allt det här onda som händer oss.

Det är självklart rätt av polisen att ta mina vapen från mig… jag är ju bara ett vrak… en spillra av mig själv. Det är ju inte någon fara att jag skulle missbruka dem eller låta någon annan missbruka dem, utan det som ger dem rätt till att ta dem är det faktum att jag förmodligen aldrig kommer att vara en normal arbetare med en ekonomi som tillåter mig syssla med den idrotten igen. Jag kommer nog aldrig att göra något av de saker jag gillar att göra igen. Jag kommer aldrig någonsin att söka hjälp om jag mår dåligt eller känner att jag inte orkar mer. Det finns inte en chans att jag kommer att hamna i deras register över sjuka människor… det finns ändå ingen hjälp att få. Jag skulle nog faktiskt hellre ta livet av mig än att sätta mig i en grupp och leka kbt eller någon annan terapi… som inte fungerar om man inte är frisk och orkar ta till sig allting de har att lära ut.

Jag har fått nog av det här nu. Jag kommer att lägga ner mina försök till att få rättvisa och den ersättning som jag har rätt till. Om min socialsekreterare vill att jag ska få ersättning från försäkringskassan som jag förvisso har rätt till… då får hon ordna det själv. Om hon vill att jag säljer mitt hus för att ha råd att hyra ett hotellrum i någon månad så får hon ordna det själv. Vad mig anbelangar så kan de ta mitt hus och resten av de tillhörigheter som är något värt… vilket jag i och för sig inte har några… förutom en gitarr som de kanske kan sälja för tvåtusen kronor… jag orkar ändå aldrig spela på den ändå… jag måste må bra för att spela faktiskt, så har det alltid varit.

Imorgon så kommer barn och barnbarn på besök för att fira påsk. Det är jättetrevligt, men det känns jobbigt att jag mår som jag gör… jag är rädd att de skall märka på mig att jag inte mår bra. Jag har ju inte heller någonting att bjuda på, men jag har lovat att baka något, men jag har inte orkat det ännu. Jag skulle vilja ha orken att kämpa vidare, men jag känner att det inte är någon ide… det är bara slöseri med tid och energi… de kommer alltid att vinna, och jag kommer alltid att förlora, så är det.

lördag den 4 april 2015.

Nu har jag haft en bra vecka vad gäller mitt mående faktiskt, men jag märker att jag blir stressad när jag tänker på alla överklagningar och intyg som skall skickas hit och dit. Jag har skrivit en överklagan till polisen om att jag vill ha mina vapen tillbaka, men jag är nästan hundra procent säker på att det är kört för mig där. Det som är så tråkigt är att jag skulle behöva träffa min läkare för att få hjälp med intyg både för försäkringskassans och polisens överklagande jag ska göra, men hon har inte tid förrän det är försent för mig att överklaga.

Jag har sådan lust att bara skita i alla överklaganden och skita i det här samhället… jag klarar mig utan det. Jag har faktiskt lust att lämna allting bakom mig… även det här landet. Det enda som hindrar mig är familjen och min jävla rygg. Jag har funderat mycket på det här med operationen av ryggen, och även om jag är orolig över resultatet så lutar det just nu mot operation… bära eller brista. En sak till som stressar mig något enormt är alla räkningar som ligger utspridda över bordet… jag har helt tappat ordningen på dem… det är påminnelser på påminnelserna och papper som skall skrivas under och skickas än hit och än dit… det är bara det att mitt huvud är fullt av tankar kring min rygg, utförsäkringen, mina vapenlicenser och dotterns sorg.

Det blir inte lättare av att min fru är otrevlig och dum mot mig hela tiden. Hon brukar ju vara det för det mesta i och för sig, men det är jobbigare att hantera när man är stressad. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med överklagandena… ska jag bara skita i dem eftersom det kommer att vara lönlöst att försöka få rätt? Vilket samhälle man lever i… jag skulle ha det mycket bättre om jag vore hemlös… vilket jag förmodligen ändå kommer att vara snart. En del av mig säger ge upp… och en annan del av mig säger kämpa. Vilken del som vinner kommer att visa sig, men jag gissar på att ge upp kommer att sopa banan med kämpa.

Jag känner mig så frustrerad över att inte kunna förmedla hur jag mår och hur min värk påverkar mitt liv och mina möjligheter till arbete. Det känns inte rätt att jag ska behöva låta mig bli stämplad som ett psykfall för att ha rätt till sjukpenning. Jag har tänkt på den här saken rätt mycket, jag vill nog inte ens sträcka mig så långt att det ska stå i mitt sjukintyg att jag är instabil som människa. Hur i helvete skulle det se ut om jag en dag blir bra i ryggen och skall söka jobb… vem vill anställa en psykiskt sjuk människa för att ta hand om deras barn eller vakta deras hus osv.

Det är min framtid som för evigt skall vara förstörd för att min rygg värker och jag inte klarar av att jobba med den värken längre. Jag kommer att tacka ja till ryggoperationen ändå, och om jag har jättetur så blir jag bättre, och om jag har lite tur så dör jag eller blir sämre. Om jag blir sämre så kan jag ändå alltid avsluta mitt lidande i Schweiz eller i något annat land som hjälper svårt sjuka med aktiv dödshjälp. Man kan tycka att det vore bättre att vara levande och ha ont än att slippa lida och vara död… men det är något som jag tycker att varje psykiskt frisk människa ska kunna få avgöra själv. Det är inte direkt något liv att bara ligga i sin säng utan att kunna deltaga i det som gör livet skoj eller värt att leva.

Om jag hade levt i ett kärleksfullt förhållande med en kvinna som jag älskade och som älskade mig så hade det kanske varit annorlunda, men nu ser det ut som det gör, och jag lär inte vara i skick att hitta någon som jag kan leva med lycklig i resten av mina dagar. Det har varit ett tungt liv de sista tjugofem åren, alldeles för tufft för att passa mig. Jag kan vara tuff om det gäller, men inte i ett vanligt svenssonliv, för det är för mig en tortyr tyvärr. Nu betyder det inte att jag inte älskar mina barn och barnbarn, utan det är snarare saknaden av äventyr och spänning som saknas i mitt liv… och en kvinna som jag älskar och som är snäll och kärleksfull mot mig istället för att bete sig som ett riktigt svin.

torsdag den 2 april 2015.

Japp, så var det där kortet spelat också… det blir inget ryggcenter för min del, och helt ärligt så tror jag inte att det hade fungerat med de långa resorna någon längre tid. Jag hade nog inte någon chans överhuvudtaget att finansiera mina resor dit för den delen… jaha, det är bara att se framåt istället. Jag är däremot lite bekymrad över min kropp och vissa funktioner med den. Jag har den här jättejobbiga värken i mina ben som dödar mig. Själva värken i sig är inte det jag oroar mig över, men däremot hur den kommer och går… det finns inte någon vettig förklaring till varför det gör ont och varför det inte gör ont, det är skitskumt.

Den enda gången som värken i benen och värken i ryggen är borta samtidigt är när jag vaknar. När jag har legat kvar i sängen orörlig och bara observerat hur värken kommer smygande tillbaka så har jag märkt att den kommer tillbaks bara av det faktum att jag är vaken. Jag vet inte om det är att musklerna spänns eller något liknande… det är skitskumt. Ryggcentret tvekade på om det fanns något de kunde tillföra i mitt liv eftersom jag redan har de redskap som jag behöver för att träna på egen hand. Vi var överens på den punkten och jag känner att de fattade ett riktigt beslut. Om jag bott närmre gymmet och deras lokaler så hade det varit annorlunda, då hade jag gärna varit i deras händer igen.

Apropå händer… mina armar och händer känns också konstiga, de känns som att de saknar kraft och koordination… nästan som det kan kännas efter att en sovande arm har vaknat, eller att man har varit kraftigt nedkyld men blivit varm igen… med värk och dålig kraft och koordination som följd, precis som man kunde ha när man gjort ett riktigt kallt och långt dyk. Jag ska försöka att sköta min kost ett tag och se om det kan vara någon brist på vitaminer eller några andra spårämnen eller mineraler. Det är nog viktigare med näringsintaget än jag har trott, eller jag har ju vetat det fast struntat i det på grund av dålig aptit, men även min dåliga ekonomi har såklart påverkat min vilja till att äta tillräckligt, jag har tänkt att jag ska spara pengar så att frun och barnen kan äta lite bättre, men det var kanske dumt.

Det är många saker i livet som blir påfrestande när man hamnar i utanförskap på grund av sjukdom. Min utförsäkring har kostat mig otroligt mycket inte bara i pengar räknat, även livskvaliteten och det psykiska måendet har blivit väldigt mycket sämre än innan, även om sjukskrivning i sig är påfrestande så är det tio gånger värre att bli ett socialfall och satt i fattigdom och utanförskap. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det finns en chans att jag aldrig kommer tillbaks till ett värdigt liv med möjligheter att försörja mig själv och min familj. Om det går så långt så vill jag inte vara med längre… nej fy böveln.

Det konstiga är att jag har slutat att bry mig om att jag kanske förlorar resten av det lilla jag har kvar av värdigheten. Jag har redan förlorat så många aspekter av mitt liv att det kvittar om resten också försvinner… det skulle ju bara bekräfta min teori om att samhället är sjukt när någras förmögenheter är viktigare än andras liv. Det är sorgligt att inte vanliga människor fattar att de blir utnyttjade och fråntagna deras skyddsnät för att få någon tusenlapp till varje månad att spendera på tv-kanalspaket eller solsemestrar på andra sidan jorden… vilket smärtsamt uppvaknande de lär få den dagen de blir sjuka och behöver vård och ett fungerande skyddsnät… en välfärd helt enkelt.

Jag måste nästan säga vad jag tänker angående framtiden… jo, det är skönt att man snart är död så man slipper den skiten. Min sista önskan i livet får bli att jag ska få somna in utan ångest och värk… och helst så skulle jag vilja dö en ärofylld död, som till exempel att jag dör när jag försvarar de svagare eller utsatta människorna… och att jag skulle finnas i människors tankar som en människa som tillförde något gott i samhället eller till mänskligheten. Det kommer nog att bli lite svårt att tillföra någonting av värde till mänskligheten i det skick jag nu befinner mig i, men å andra sidan så kan jag donera min kropp till vetenskapen för att kanske kunna forska i vad det är som orsakar sådan värk utan att det egentligen finns några kliniska tester som visar orsaken till den… som försäkringskassan uttryckte det.

Mitt i allt detta så mår jag förhållandevis bra i min själ… vilket är anmärkningsvärt med tanke på allt som jag har förlorat på senaste tiden. Jag har en massa skeenden runt omkring mig som borde ha sparkat undan fötterna på mig rätt så ordentligt, men jag känner mig ändå ok och konstaterar att jag nästan längtar efter nästa motgång… så länge den inte innefattar någon av de människor jag älskar förstås. De kan ta mina intressen ifrån mig, neka mig ersättning, sparka ut mig på gatan, förstöra mitt liv… men, jag kommer ändå att acceptera min situation, för den kan inte bli värre än den redan är… eller?

torsdag den 2 april 2015.

Ska strax åka till ryggcentret för att träffa läkaren och sedan träffa hela teamet på en gång för att få veta om de vill ta sig an mitt fall. Jag känner mig rätt så tillfreds och säker på min sak… jag behöver inte deras hjälp. Värken jag hade igår kväll går inte att beskriva i ord, men jag har inte varit med om den intensiteten av värk sedan jag opererade höfterna… det var som att stå upp till midjan i flytande lava ungefär, fast jag överdriver lite så var det ändå en åtta på vas-skalan… och det var inte någon lek.

Jag har tänkt en hel del på vad jag tror att ryggteamet kan tillföra mig, och jag kom fram till att de inte har något att ge mig som jag inte redan kan. Jag är den enda som kan hjälpa mig själv… det är den enkla sanningen. Jag kände mig väldigt uppgiven igår kväll när jag hade en sådan massiv värk och dessutom funderade på det här med försäkringskassan och vapenlicenserna. Jag har insett att samhället är en sjuk inrättning och att när man använder lagar som är huggna i sten och är döda ting… till att bestämma ödet hos människor som är mjuka och levande, då blir det lätt fel.

Att det sitter människor och använder dessa lagar för att förstöra livet för människor är väldigt skrämmande, det kan sluta hur illa som helst för den människan som blir överkörda av några paragrafer ur en lagbok eller ett regelverk. Att som ett dynamiskt väsen bli styrda av odynamiska bestämmelser är inte lyckat, det är då vi får exempel som en svårt cancersjuk patient som utförsäkras för att denne inte kommer att dö i tid. Jag vill inte vara en del av allt detta längre… eller det har jag inte velat på väldigt länge, men det känns ännu starkare idag än vad det gjort på väldigt länge.

onsdag den 1 april 2015.

Gårdagens möte med psykiatrikern blev lika onödigt bortkastad tid och pengar som jag hade förväntat mig, å andra sidan så har mina möten med psykiatrin fått mig att inse att den enda som kan hjälpa mig är jag själv. Jag känner bara mer och mer förakt mot samhället och hur det har blivit… visst finns det underbara människor överallt, men samhället som apparat fungerar inget vidare tycker jag. Att sjuka ska behöva förlora allt, psykiskt sjuka tvingas bli uteliggare och alla andra utsatta människor som hamnar mellan stolarna i den välfärd som en gång kännetecknade vårt land… det är inte det landet som jag en gång var glad att jag var en del av… det är sjukt bara… så sjukt.

Jag har haft vidrigt ont i ryggen idag, och det var faktiskt en av fysioterapeuterna på ryggcentret som jag besökt idag som orsakade mycket av den värk jag har nu. Hon tryckte lätt på min ländrygg när hon undersökte mig och det var som att något låste sig eller hamnade snett inne i ländryggen då… fan vad irriterande det är. Jag var lite stöddig och sade att jag grejar det här själv om jag inte kommer med i deras program… men det gör jag nog inte, det inser jag nu, för jag klarar inte av den här kraftiga värken på kvällarna när jag har varit igång en dag som idag.

Igår tog jag upp det här med mina indragna vapenlicenser och beslagtagna vapen för den störtsköna ryska psykiatrikern som jag var hos för att bli friskförklarad från min diagnos… depression… men det lät på honom som att det är omöjligt att bli friskförklarad på en väldigt lång tid… jag är alltså psykiskt sjuk numer… och ändå tycker försäkringskassan att jag skall jobba heltid eftersom de anser att jag inte är förhindrad från att arbeta. Jag är inte så deppig just nu, men jag känner faktiskt för att skita i allt det här och bara ge upp allt… jag har ju ändå inte någon chans till ett bra liv igen. Det verkar svårt att få hjälp om man inte är den typen som ligger på och kräver saker… jag är alltid så jävla foglig så att jag spyr på mig själv… blää.

Min överklagan till försäkringskassan har jag tappat bort mig i… jag har blivit sådär ofokuserad och har så svårt att koncentrera mig, jag skulle säga att det är värken som tar all min energi och allt mitt fokus och gör min hjärna i stort sett oanvändbar. Det känns så konstigt att inte vara deppig men ändå vilja att allt bara tog slut… det är bara lugna och sakliga tankar och överväganden som säger mig att det är dags att bara ge upp det här… det finns liksom en bortre gräns för vad som är värdigt en levande varelse… och den är nådd nu. Tyvärr så är jag inte självmordsbenägen utan det enda jag kan hoppas på är att kola vippen av mig själv… bara hux flux.

Det är synd att man inte klarar av någon av de farliga aktiviteter som jag sysslade med som ung… det hade varit lagom att trilla ned från himlen, ett berg, glidit av vägen eller drunknat under kvävenarkos… men det farligaste jag sysslar med numer är att jag kör bil till affären… och jag är en väldigt säker bilförare… tyvärr. Mina tankar går just nu till aktiv dödshjälp, men hur fan skall man kunna gå så långt när man har så många barn och barnbarn… hur får man deras välsignelse till något som kommer att få de så ledsna och sorgsna? Det går ju inte… jag är fast i den här värkande verkligheten tills vår skapare bestämmer sig för att ta mig hem till sig, och med min tur så lär jag väl bli hundra år… och det är inte något som jag ser fram emot med den här värken i alla fall.

Imorgon så ska jag träffa teamet på ryggcentrum för att få veta vad de tycker är en lämplig åtgärd för mig… och jag tror att de säger nej tack till mig. Det är nog förresten bäst att jag inte börjar hos dem… för jag tror ärligt talat att jag inte klarar att resa den vägen flera gånger i veckan… bara efter denna dag så känns det outhärdligt med min värk, och jag vågar inte ens tänka på hur den skulle vara efter en dag med träning också. Jag kommer avråda dem från att ta med mig faktiskt. Jag tror att jag skulle misslyckas med deras program… i alla fall utan någon smärtlindring som fungerar.