utslagna ur samhället
måndag den 23 mars 2015.
Jag känner mig tom inombords, det är så mycket som händer runt ikring mig så det känns lite som att jag har stängt av mina känslor just nu. Jag tycker inte om att vara en robot utan känslor, det känns som att man förlorar kontakten med själen på något sätt och bara existerar. Jag har mina fysiska problem med värken och biverkningarna av medicinerna, men det är bara kroppen som är drabbad av dessa saker, min själ är bortkopplad just nu tyvärr. Chocken efter svärsonens död börjar släppa litegrann, men fortfarande har jag inte tagit in det som har hänt ännu, och jag känner mig som sagt var avstängd på det känslomässiga planet.
Det är så många saker som behöver ordnas just nu, men jag kommer inte ihåg vilka saker jag har gjort eller inte gjort, och förresten så vet jag inte vilka saker det är som skall ordnas, jag känner bara att det är några saker som är viktiga och att jag har glömt dem eller tränger undan det ur mitt medvetande… förmodligen för att det är jobbiga saker att ta tag i. Det här med att vara sjukskriven är verkligen inte någon härlig semester som man har för att vila upp sig från sitt arbete… att arbeta är tio gånger lättare än att inte kunna arbeta alls. Varenda dag flyter ihop med de andra, ibland så vet jag inte ens vilken veckodag det är.
När alla andra känner att jippie, nu är det fredag, så känner jag bara … ingenting. Det är så sjukt att försäkringskassan jagar fuskare överallt de ser sjuka människor, de måste vara helt dumma i huvudet. Vem skulle hellre vara hemma och ha det skitdåligt istället för att vara på sitt jobb med sina härliga kollegor och tjäna pengar på det? Vem? Jo det kan jag svara på… det skulle kunna vara någon med missbruksproblem, eller någon som lurar folk på pengar eller någon annan som sysslar med brottslighet. Varför skulle en ärlig hårt arbetande människa med familj välja det sämsta utgångsläget som finns? Jag säger som Kishti Tomita… ”det är orimligt”.
Att vara sjuk är illa nog, och att inte kunna göra nytta för sig är den ultimata förnedringen… särskilt när man hela tiden blir misstrodd av den myndighet som är tillsatt för att hjälpa de som inte klarar av att förvärvsarbeta på grund av sjukdom. Om jag någonsin kommer tillbaks in i samhället igen så kommer jag att ha svårt att ha förtroende för våra myndigheter i det här landet. Jag är så besviken bara… kan inte sluta tänka på sveket från samhället. Visst är jag otroligt tacksam för att jag har hjälp från kommunen, men det skulle inte ha behövts om vi hade en sjukförsäkring som fungerade. Jag har snart förlorat allting jag äger och har, lägg därtill min förlorade stolthet och mitt förlorade förtroende… så har vi framför oss den största förloraren av alla… dvs. mig.
Jag trodde som så många andra att man levde i en välfärdsstat som man var skyddad mot svårigheter som sjukdom, fattigdom och utanförskap, men där trodde jag fel. Det är lite lustigt att det som var tänkt att skydda mot utanförskap var det som skulle ge mig och min familj utanförskap. Vi är utslagna ur samhället, och det finns inte någon ljusning heller. Vem fan kunde tro att man skulle bli ett socialfall bara för att man blev sjuk? Om jag kan jobba igen någon gång, vilket jag tvivlar mer och mer på med tanke på hur lätt det är att få hjälp av sjukvården, så skulle jag kunna tänka mig att jobba i ett annat land… kanske Irak eller Saudiarabien… det verkar ju vara två länder som ligger lite längre fram i utvecklingen än vårt land… ja, jag är ironisk, men jag är så besviken på vårt Sverige.