Keops pyramider
tisdag den 24 november 2015.
Varför skulle just jag av alla människor få en sjukdom som inte syns på utsidan?
Jag känner mig så utsatt och utlämnad till människors godtyckliga åsikter, det räcker med att en människa bedömer mig efter utsidan så är jag missbedömd och blir fel behandlad. Man har svårt att få den hjälp som behövs för att överleva värkhelvetet. Delvis så är det mitt eget fel, det är så att jag alltid är så jävla klämkäck och förringar mina problem när jag träffar t.ex. mina handläggare, men även doktorerna.
Jag tror inte att det är någon annan än min husläkare och kanske min handläggare på socialtjänsten som förstår allvaret i min situation. Jag måste börja med att tala om hur jag verkligen mår och hur jag verkligen känner, och jag ska försöka att starta med det idag. Tyvärr så har jag ju mörkat hur jag mår rent psykiskt för min husläkare, även fast jag anar att hon förstår hur jag mår, så har jag medvetet spelat frisk bara för att jag ska få tillbaka mina licenser och mina vapen så att jag kan börja med skyttet igen.
Jag har blivit blåst av försäkringskassan, och nu när jag tänker efter så är det min husläkares fel eftersom hon inte kan skriva ett sjukintyg på rätt sätt. Jag träffade ju min handläggare på soc igår och konsulten som ska hjälpa mig och frun med att få rätt mot försäkringskassan, det var ett möte som gav absolut noll för mig. Konsulten bara rabblade på en massa om överklagan till kammarrätten, försäkringskassan, förvaltningsrätten… resningsansökningar bl.a., bl.a. bl.a.… jag fattade inte ett skvatt av vad han sade.
Alla dessa överklagningar har vart helt bortkastade egentligen eftersom de bara gäller två månader av hela sjukskrivningen. Det verkar inte gå att få till ett möte med försäkringskassan och min läkare heller, men jag har tänkt att jag ska försöka att ringa till min handläggare på försäkringskassan och försöka få till ett möte med henne och min handläggare på socialen i alla fall. Jag ska försöka att skriva min frus överklagan till försäkringskassan också… det är så tunga grejer för mig… uppgifter som är lika tunga för mig som det var för slavarna att bygga Keops pyramider. Det är svårt att förklara hur det känns att vara utbränd, deprimerad eller vad man nu ska kalla det. Varenda liten grej som ska göras är som att bestiga ett högt berg ungefär… det tar emot något fruktansvärt.