Kronisk värk suger

onsdag den 13 maj 2015.

Just nu känns hela livet grått och tråkigt… det är värsta deppvädret. Det har varit ett par jobbiga dagar med mycket värk, framförallt i benen på kvällarna. Jag har suttit en del i bilen och det är kanske mest därför jag har haft det värre… men jag vet inte. Det går rätt så bra utan mina värkmediciner, jag mår inte så där superdåligt i alla fall som jag har gjort den första tiden. Jag håller på att sätta ut Lyrican också, mitt mål är att sluta med alla mediciner… till och med de antidepressiva skall bort.

Jag har fått klartecken på att skicka in min överklagan till förvaltningsrätten, men det är värsta virrvarret fortfarande. Min handläggare på socialen och deras konsult har ändrat vissa saker så att jag måste försöka få min läkare att ändra sitt intyg så att det är rätt uppgifter som följer med… tyvärr så har inte min läkare så mycket tid över för det här, jag menar jag får ju inte ens svar från henne genom mina vårdkontakter, än sämre är det på telefon. Det finns aldrig någon plats i hennes telefonkö… tyvärr är min telefontid fylld för idag, bl.a. Bl.a., och det precis på klockslaget när telefontiden öppnar.

Jag känner en viss oro inför mitt möte med min ryggkirurg, för jag är så rädd för att jag ska banga ur på en operation när jag väl sitter där. Jag är egentligen inte rädd för själva operationen utan det är snarare en rädsla över att jag fattar ett felaktigt beslut som jag får ångra för resten av livet. Jag är inte alls säker på att det är rätt disk som han har siktat in sig på… det känns som att det är en chansning även om det var den som gav utslag på diskografin. Jag håller på att bearbeta mig själv så att jag ska ha bestämt mig helt och hållet när jag träffar min kirurg… men jag vet ju att han kommer att svara på de frågor jag har, och de svaren kan ju sätta griller i mitt huvud som omkullkastar min plan.

Så här kan jag ju inte ha det, men jag är ändå rädd för att det kan bli värre… för det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.

måndag den 11 maj 2015.

Ligger och funderar på hur i helvete jag ska få allting att gå ihop… både vad gäller det ekonomiska och självaste livet. Det ser ju rätt så mörkt ut om man önskar sig ett normalt liv… det beror på vad man anser är normalt, och även vart och när man lever. Jag har verkligen fått erfara hur det är att vara sjuk och fattig enligt vår standard, men om man jämför hur någon i tredje världen ser på saken så hamnar min nöd i skymundan… verkligen.

Jag har tak över huvudet och jag går väldigt sällan hungrig, även om jag får äta väldigt spartansk kost… och kanske inte helt enligt kostcirkeln, men jag är ändå lyckligt lottad. Om jag inte skulle lida av min värk så skulle jag nog kunna påstå att jag hade ett bra liv med ett rikt innehåll. Som det är nu så har jag så svårt att umgås med vänner eller familjen eftersom min kraft inte räcker till. Med kraft menar jag förmågan att uthärda värken någon längre stund, och även om jag lyckas uthärda den under säg ett kalas, så betalar jag med en djävulsk värk efteråt.

Jag vet vad jag har framför mig idag, och det skrämmer mig och gör mig nästan handlingsförlamad. Jag behöver ju handla mat idag för kylskåpet är verkligen tomt. Det är en vecka sedan det fanns någonting ätbart där, om man inte räknar morötter eller mjölk som mat. Min son hade i alla fall handlat med sig korv och potatisgratäng som han bjöd på… jag sade till honom att han skulle äta den själv och spara det som blev över till matlåda, men han tog illa vid sig, så jag var tvungen att äta det han tillagat. Jag tänker hela tiden i kostnader, vilket förstås är jobbigt för de runt omkring mig eftersom jag tänker högt… eller pratar för mig själv.

Det är lite pinsamt när jag går och handlar, för jag kommer på mig själv med att gå och småprata och diskutera mina inköp med mig själv. Jag tror faktiskt att mycket av det beteendet kommer ifrån att jag verkligen inte har någon jag kan prata med eftersom jag sällan orkar koncentrera mig på en tvåvägskommunikation som faktiskt ett samtal är. Jag känner mig som världens ensammaste människa egentligen, fast jag är omgiven av andra människor jag älskar så kan jag inte dela mina innersta tankar med någon, vilket ökar trycket och påfrestningen på mitt psyke så till den grad att det blir jobbigt… mycket jobbigt.

Nu skall jag försöka att ta mig iväg… ditt eländiga smärtmonster… vik hädan ditt avskum, jag är inte rädd för dig… för du är bara elektriska signaler som tolkas som ett monster i mitt huvud… hjärnspöke. Alla intryck som man får in är ju blott signaler som tolkas av en ca ett och ett halvt kilos grå klump med sina vindlingar och triljoner nervceller som fyrar av sina synapser… svamplik i konsistensen och rätt oaptitlig till sitt utseende… hjärnan skulle vi nog klara oss utan, den ställer till det rätt så mycket för oss. Mot affären och striden mot smärtmonstret… marsch.

söndag den 10 maj 2015.

Människans psyke är bra underligt… jag har givit upp varenda dag i flera år nu och ändå är jag kvar och kämpar fast jag inte orkar en dag till. Jag hade en hyfsad dag i går men den här dagen verkar bli lite jobbigare. Jag antar att det är det här gråa vädret som drar ner stämningsläget en aning. Jag lyckades få till två stycken promenader igår, men det var tack vare min frus tjat som de blev av… annars hade jag inte klivit ut sängen antagligen.

Jag blir jättestressad av att hon tjatar på mig, men jag har sagt åt henne att det är bra att hon tjatar för annars blir jag nog helt passiv, å andra sidan så kanske det är tack vare att jag känner mig stressad av att veta att hon kommer att tjata på mig, som jag blir paralyserad och inaktiv? Det är svårt för mig att stålsätta mig inför det som är ansträngande och jag tror att det mest är rädslan för att få ont som hindrar mig. Det är inte direkt någon rädsla, för jag känner mig inte rädd för den utan det är huvudet som motarbetar mig och försöker få mig att inte röra mig i onödan.

Det skulle verkligen vara på sin plats med någon slags transformation av mitt sinne, något som fick tillbaks den där envisa och kämpande killen som jag en gång var. Jag är fortfarande kämpande och envis, men inte vad det gäller det rent fysiska… jag gör ju bara de saker som är absolut tvunget att göras, sen så är det stopp. Jag har tusen saker som egentligen är tvunget att göras, men jag grejar inte det. Det är mest saker med huset som skulle behöva fixas… det faller snart ihop. Taken börjar läcka in, och det förstör ju hela huset inom kort.

Helt ärligt så tror jag att jag skulle klassas som någon som har gått in i väggen… men jag vill absolut inte att det är något som skrivs in i mina journaler, främst på grund av att jag vill ha tillbaks min sportskytteutrustning. Det är lite speciellt med att vara stressad av värk under en så lång tid som jag har varit, man blir ju utbränd, men det är ju inte direkt av en stress som känns som stress, utan det är bara det att man aldrig får vila från värken och att det tar emot när man ska göra den minsta lilla grej. När jag ser tillbaks på mitt liv de sista tjugo åren så förstår jag inte hur jag orkade med att arbeta och ta hand om barnen utan att kollapsa.

Vartenda litet ögonblick under minst tjugo år har jag varit medveten om min objudna gäst. Den har varit med mig under barnens födelse, min mors begravning, sonens död, ja faktiskt under varenda liten händelse under min vakna tid. Det är ofattbart många ögonblick på tjugo år… tiotusentals… kanske miljoner… det är ofattbart hur jag överlevt hittills. Jag antar att jag kommer ha hundratusentals ögonblick till innan jag slutligen slipper värken, men jag hoppas ändå på att de ska bli färre… ja till och med att försvinna helt, men det är nog bara en chans på miljonen att det sker.

Det är bara att kämpa vidare… det finns inget bättre alternativ tillgängligt tyvärr… 

fredag den 8 maj 2015.

Den här morgonen påminner lite för mycket om kvällen igår, och det är ju inte så kul. Min dag igår hade alla förutsättningar för att bli en bra dag men den blev istället en dag som tvingade ner mig i det svarta hål som jag så desperat försöker undvika. Solen sken och jag fick besök av min bror, vilket såklart var jättetrevligt… om det inte varit för den här jävla värken. Det som skulle bli en härlig dag blev bara en dag fylld med plågor som snabbt övergick i uppgivenhet och totalt mörker. Jag har inte någon chans mot värken när den stiger över en femma på den tiogradiga skalan där tio är den värsta nivån av smärta.

Jag skulle inte ens ha suttit en minut igår, men det blir alltid samma sak när någon tittar förbi, man vill ju kunna fika och umgås lite normalt med den som hälsar på. Min kväll var faktiskt den mörkaste på en längre tid, och jag kan bara konstatera att värken lyckades få mig att helst vilja vara död… men tyvärr så slipper jag inte undan så lätt. Det känns som att det är meningslöst att göra ryggoperationen, det verkar vara min si-led som orsakar en sådan stor del av värken, vilken jag aldrig kommer att orka operera, eller snarare utreda eftersom allt går så jävla trögt inom sjukvården.

Jag är inte deprimerad eller så, utan nu är det fortfarande mitt nyktra sinne som säger att jag kanske helt enkelt skulle ge upp kampen om ett normalt liv… eller ett liv överhuvudtaget. Det känns inte som att det ens är värt att försöka komma tillbaks till ett normalt liv… det kommer att ta flera år till innan jag ens, om det går bra vill säga, kan räkna med att vara frisk. Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så tror jag inte att det kommer att bli bättre än så här. Jag ska ju träffa min ryggkirurg om tre veckor ungefär, men jag borde nog avboka det besöket, jag kommer ändå inte att få hjälp i tid.

Det ser mörkt ut det här, jag vill verkligen att jag ska kunna känna mig hoppfull, men det finns verkligen inte något hopp… allting tar för lång tid och jag kommer nog inte ens ha ett hem att bo i innan jag har fått chansen till att bli frisk. Jag klarar inte att uppbåda krafterna som behövs för att kämpa och rehabilitera mig, varken före eller efter någon operation. Jag vet nästan med hundra procents säkerhet att jag skulle bli mycket bättre om jag bara orkade träna upp kroppen… men jag har inte någon energi kvar… den har gått åt till att vara orolig över min jävla utförsäkring.

Jag har kämpat mot försäkringskassans sjuka beslut så länge nu… det är nog ett och ett halvt år sedan de började hota om utförsäkringen, och det innebär att det var så länge sedan jag fick mitt största sammanbrott. Egentligen har det hållit på mycket längre… man kan nog säga att de sista sexton åren har varit så här tuffa, även om min ekonomiska situation inte har varit så här utsatt tidigare. Jag hade behövt den kraften som jag har fått lägga på att överleva, med allt vad det innebär… tigga om hjälp från socialkontoret, söka bidrag och så vidare.

Det är aldrig försent att ge upp… som någon lustigkurre uttryckte det, och det är faktiskt läge för att inse sin begränsning… jag är slut nu. När jag inte ens klarar av att umgås med mina närmaste, hur fan ska jag då finna någon mening med livet? Det känns så patetiskt hela livet… vem bryr sig om jag får ersättning av försäkringskassan eller lyckas få ett lyckat resultat av operationen eller operationerna? Det värsta är nog det faktum att det här egentligen är första gången jag känner mig helt opåverkad av någon depression eller liknande… och att jag verkligen helt nyktert och fullkomligt logiskt inser att matchen är över.

Jag tänker inte på att avsluta livet rent fysiskt, utan det känns mest som att det är dags att ligga kvar i sängen resten av livet… bara skita i om huset tas ifrån mig, eller om man hamnar hos kronofogden. Visst känner jag ett ansvar för min familj… men jag orkar inte kämpa mer nu, och jag orkar inte ens kämpa för det som betyder mest av allt för mig… kraften är slut. Om jag skulle få ersättning från försäkringskassan så skulle det innebära att jag blir ännu mer uppgiven, för då betyder det att de förstörde mitt liv, och när jag äntligen fick det jag hade rätt till så var det redan förstört… det är inte någonting som pengar kan lösa… de har redan haft sönder mig.

Usch vilket dystert inlägg det här blev… den här dagboken är inte direkt någonting som man vill att sina närmaste skall läsa. Så här ser sanningen ut just nu, det är inte mycket det går att göra åt det heller… inte någonting som kan lösa mina problem, och särskilt inte inom en rimlig tid. Jag lever i ett universum som är ett mirakel… man skulle vilja att det kunde dela med sig lite av sina mirakel till mig… jag kräver inte mycket… bara att bli av med värken så att jag kan börja arbeta, för det skulle lösa alla mina problem… verkligen alla.

tisdag den 5 maj 2015.

Det har gått två dagar sedan mina barnbarn och dottern var här och hälsade på och jag har i stort sett bara legat i sängen sedan dess. Igår plågade ryggen och bäckenleden mig rätt så ordentligt, men idag så känns det bättre igen. Jag har haft väldigt lite värk i benen om man jämför med tidigare och jag vet faktiskt inte vad det beror på. Det verkar inte hänga samman med ryggvärken, inte så vitt jag kan se, men det kan ju komma från ryggen ändå… vad vet jag?

Jag kan erkänna att jag har varit lite låg när värken varit som värst, men jag har inte känt en sådan där regelrätt depression som jag lidit av tidigare. Just nu så är det egentligen så otroligt mycket saker som går emot mig… problemen hopar sig framför mig… och bakom mig, men ändå så känner jag ett annat lugn inom mig än tidigare. Jag hoppas att myndigheterna kommer att se dessa förbättringar som positiva och ge tillbaka mina tävlingsvapen, det skulle göra så att en enorm sten föll från mitt bröst.

Jag ska försöka att få kontakt med min läkare för att få hjälp med att friskförklara mig tillräckligt för att anses lämplig att inneha licenserna på mina vapen, annars så får jag vända mig till den psykiatriker som jag hade kontakt med när de hade fått för sig att jag inte var lämpad att ha vapen hemma. Jag tycker att hela den här soppan är rätt så krävande för min själ och skulle gärna klara mig utan den, men nu är det som det är och det är bara att gilla läget.

Idag ska jag skjutsa frun till dottern för hon ska bo hos henne några dagar för att hjälpa henne i vardagen nu när hon blivit ensamstående. Det verkar som att dottern klarar sig rätt bra, och det är en otrolig lättnad faktiskt. Det är för hjärtskärande att se någon ledsen… och om det är någon man älskar är det nästan outhärdligt för mig i alla fall. Jag skulle alla gånger hellre ta mina medmänniskors värk, sorg, smärta, än att behöva se dem lida… och jag antar att de jag älskar känner samma sak om mig.

Jag är en otroligt blödig person när det kommer till att se andra lida. Självklart så kan jag stänga av mycket av mina känslor genom att stålsätta mig och verkligen fokusera på något helt annat… det gäller särskilt när jag redan känner mig skör och inte känner mig redo att tackla dessa känslor. Jag bli förstörd när jag ser människor lida… det gäller även helt främmande människor. Jag blir till och med rörd till tårar när jag ser någon som gör en god handling mot en annan människa eller ett annat djur. Jag blir rörd av svenska hjältar, Lassie, förlossningsbilder, Naturen, universum… ja egentligen allting som berör djupet av min själ.

Jag antar att det är vanligt hos de flesta av oss att vi blir lätt rörda, men jag antar att det inte är någonting som många erkänner, inte vad gäller männen i alla fall. Självklart har jag starka känslor åt andra hållet också, vilket betyder att jag blir utom mig av vrede när jag upplever orättvisor eller ser andra människor, djur eller natur bli behandlade orättvist eller dumt åt. I perioder klarar jag inte av att utsätta mig för dessa saker och då är jag tvungen att hålla mig borta från nyheter och sociala medier för att inte se eller läsa om dessa oförrätter mot andra levande ting… inklusive våran moder jord… eller särskilt våran moder jord kanske jag ska säga.

söndag den 3 maj 2015.

Jag överlevde gårdagen trots att den blev väldigt kraftansträngande. Mina barnbarn och dottern var här hela dagen och vi hann gå till stranden och leka, det blev sandslott och gropagrävande. Jag tvingade min kropp till alldeles för mycket belastning och det betalade sig till kvällen, kan man lugnt påstå. Felet jag gör när barnen är här är att jag sitter för mycket. Att sitta är det värsta för ryggen, om man inte räknar med att böja ryggen nedanför steloperationen vill säga.

Det var hursomhelst ljuvligt med de där små barnen som blir så glada när de får se mig när de kliver av bussen. Deras små armar runt halsen och när de säger att de saknat en jättemycket gör verkligen gott för själen. Idag så betalar jag å andra sidan för den glädjen med en satans värk i bäckenleden, eller vad fan det är som gör ont. Jag blir liksom lite förlamad i benet när bäckenleden är påverkad, men jag vet inte helt säkert att det beror på bäckenleden eller någon nervbana i ryggen.

Jag har tänkt en hel del på min ryggoperation och jag känner mig tveksam till den. Jag är helt uppriktigt sagt rädd för att operera mig en gång till. När jag har ondare än en fyra på vas-skalan så tänker jag att jag tar vilken chans som helst för att bli av med värken, men när jag är lite bättre, typ när jag vaknar på morgonen så är det nästan som att jag känner ett hopp om att det kommer att bli bra av sig själv, eller att det inte är så farligt och jag kanske klarar av att leva så här. självklart kan jag inte leva så här, det är inte något liv när man inte ens orkar lyfta upp sina barnbarn eller ta på sig gympaskorna utan att orsaka en helvetisk värk som sitter i alldeles för länge.

Det blir en operation om min kirurg tycker att de ser bra ut… jag chansar, det kan bara bli värre än det är… bara… men kanske också bättre, och det är min största önskan att få en dag som kroppen fungerar normalt utan att jag ska lida och missa livet totalt. Jag ska i alla fall försöka ta hand om min kropp lite bättre med förbättrad kost och lite tid utomhus i solen och friska luften. Jag ska också försöka komma igång med promenaderna för det är jättebra för ryggen.

2015-05-02.

Igår hade jag min bästa dag på länge vad gäller värken i alla fall, annars var den rätt så rutten. Jag låg i sängen nästan hela dagen och svettades ut mina mediciner jag slutat med. Jag mår faktiskt mycket bättre redan, fast det kommer vågor av baksmälla över mig med jämna mellanrum. Idag så får jag besök av min dotter och hennes två underbara barn, det ser jag fram mot. Jag är ju inte dotterns riktiga pappa men jag älskar henne lika mycket som hon vore mitt enda barn.

Jag har egentligen inte så bra kontakt med mina barn, det beror nog på att jag har sådan liten ork och har mått dåligt de senaste tio åren. De ringer inte mig och jag ringer väldigt sällan dem, men när vi träffas så känns det toppen. Jag har ju två egna barn med frun och så hade hon redan fyra barn när vi träffades, så vi är en rätt så stor familj. Jag skulle offra mitt liv för mina barn om det behövs. Jag känner själv att jag har svårt att uttrycka min kärlek till barnen, och jag menar alla. Jag har alltid haft svårt för att kramas och ha närkontakt med de flesta människor, eller åtminstone vuxna, och särskilt män. De människor som är generösa med kramar fungerar hur bra som helst, men de som ger en enarmskram sidovis är det värre med.

Jag ska försöka att bli bättre på att kramas, jag ska faktiskt börja redan idag. Man mår bra av att kramas och att visa sina känslor, och det behöver verkligen jag. Just nu har jag rätt så ont i rygg och ben, så det är lite oroligt huruvida jag ska klara av dagen. Jag hoppas att det kommer att fungera, det skulle vara så jävla skönt om man kunde få njuta av dagen och besöket av de jag håller kära. Jag har i alla fall fått en tid hos min kirurg för att diskutera min operation, eller eventuella operation. Jag fick en tid i början av juni, så det är en bit kvar till dess. Om det blir en operation så lär det dröja ända tills hösten, men vi får se hur det blir.

torsdag den 30 april 2015.

Det här verkar gå åt helvete, jag måste försöka bryta min inaktivitet snart, annars blir jag nog liggandes i min säng tills jag dör. Jag känner hur min kropp bokstavligen bryts ner bit efter bit, för att inte tala om mitt psyke. Värken i benen verkar bara bli värre och värre, om det är att jag bara ligger ner för mycket eller missköter min hälsa, det vet jag inte, men jag måste komma igång på något sätt… det inser jag ju. Jag hade en mardrömskväll igår med ett par ben som höll på att ta livet av mig, jag undrar vad det är som händer med mig?

Varje kväll när värken drar igång så tänker jag att jag måste söka hjälp för det problemet, men sedan när jag tänker nyktert på det så förstår jag ju att det inte är någon mening att ens nämna det för min doktor… eller någon annan läkare heller för den delen, de lär ju inte göra någonting förutom skriva ut äckliga värktabletter… och det har jag fått nog av. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är läkarna som är likgiltiga och oengagerade, men de gör aldrig någonting åt de problem som jag nämner för dem. Jag brukar nästan i samma mening som jag berättar om mina bekymmer också vifta bort dem som om det inte var någonting att bry sig om, så det kanske inte är så konstigt att man inte får någon adekvat hjälp.

jag tror inte att jag har känt mig så här uppgiven någon gång tidigare, i alla fall inte när jag mår så pass bra som jag gör just nu i själen. Min depression känns inte som något problem just nu för jag mår tillräckligt bra för att orka skriva eller ringa enstaka samtal som är nödvändiga… visserligen så har jag väldigt svårt att ta tag i de sakerna men det beror nog också på att jag har svårt med koncentrationen på grund av värken minst lika mycket som det är stress och nedstämdheten som gör att allting blir så jobbigt. Jag tvivlar mer och mer på att jag kommer att bli bättre än så här, det känns hopplöst. Jag ska inte säga att jag har tappat hoppet helt, för det har jag inte, men det känns verkligen som att chansen att det ska ordna sig med allting är extremt liten.

Att jag skriver ner min frustration och allting negativt är tänkt att fungera som en slags ventil, för jag har inte någon som skulle orka lyssna på allt mitt gnäll… och jag förstår verkligen att det är jobbigt att höra på för min familj, men jag klarar inte av att vara tyst… jag håller på att explodera av alla mina tankar och dessutom så går det bättre att klara av värken när jag ligger och gnyr och ojar mig, det blir som ett slags profylax kan man säga. Jag ser till att ha ansiktet i kudden och vara i mitt rum med stängd dörr när jag har som ondast, just för att inte familjen ska behöva höra den där kampen som jag utkämpar mot mitt smärtmonster.

Att jag inte har givit upp helt märker jag dessutom på mina tankar jag har när jag har en bättre stund. Det brukar låta så här i mitt huvud då… fan, jag skulle nog kunna jobba med ett enkelt arbete några timmar om dagen... men jag inser att det inte kommer att fungera, det är bara önskedrömmar. Det är nog min högsta önskan just nu, att kunna arbeta och inte behöva vara fattig som en kyrkråtta. Det tar mig ungefär tjugo minuter att skriva ner dessa ord på datorn och det är ungefär den tiden som jag klarar av att ligga ner utan att byta ställning eller avlida av värk. Det är synd för jag gillar verkligen att skriva och skulle vilja skriva en bok eller något längre… istället blir det bara samma jävla gnäll och ventilerandet av det som känns jobbigast för stunden.

onsdag den 29 april 2015.

Det är en tuff period med mycket värk just för tillfället och jag vet faktiskt inte orsaken till att den är värre just nu. Jag fick en fråga om hur mina höftleder mår nu såhär långt efter operationerna, och jag tänkte berätta hur de mår just nu. Jag har inte orkat träna eller promenera på grund av ryggvärken så jag har verkligen misskött min kropp med mycket sängliggande och inaktivitet.

Jag kan faktiskt lugnt påstå att mina höftledsproteser gör mina höfter helt smärtfria när jag ligger ner, vilket var en mardröm tidigare på grund av värken från dem. Jag har tagit lite kortare promenader de senaste dagarna och det känns bra i höftlederna men jag har kvar mitt problem med att bäckenleden på vänster sida blir väldigt besvärande på grund av belastningen. Det jag kan märka är att den först opererade höften verkar orsaka värk i mitt lårben, det ilar och värker rätt så mycket när jag belastar det benet och jag får faktiskt en känsla av att protesen inte har läkt fast i lårbenet.

Jag skulle råda den som har värk från höften att genomgå operationen för det har gjort en stor skillnad och värken är i stort sett bara en tiondel av vad den var tidigare. Man ska nog vara beredd på att det tar ett år att bli helt återställd, men å andra sidan så har jag inte skött vare sig mina höfter eller min övriga hälsa så bra på grund av vissa omständigheter, så det kan nog gå snabbare om man gör rätt från början till slut. Med rätt så menar jag att låta kroppen läka de första månaderna och sedan successivt öka belastningen… och verkligen lyssna på sin kropp och inte försöka pressa höfterna genom att strunta i kroppens varningssignaler… dvs. värken.

Jag väntar fortfarande på att min ryggkirurg ska ge ett livstecken ifrån sig. Jag fick inte någon kallelse från honom när jag mejlade för ett halvår sedan heller… jag vet inte ens om han fått något mejl från mig. Jag ska testa att mejla hans sekreterare en gång till, annars så får jag be någon annan på deras klinik att framföra mitt ärende. Idag så var det dags för att handla mat och det var inte någon lek. Jag får alltid så jävla ont av att gå i butiken med en otymplig vagn som man måste brottas med för att svänga runt hörnen. Det blir många timmar aktivt om man räknar från att man lämnar dörren tills man är tillbaks igen.

Det är fortfarande en massa turer fram och tillbaks med min överklagan till förvaltningsrätten, det verkar som att min läkare och konsulten inte är riktigt överens om vad som ska stå på de papper som jag ska skicka till rätten för att pröva min rätt till sjukpenning. Det hela är löjligt, för det är klart att de ger mig rätt i det här fallet… det står ju rakt upp och ned på de sjuktintyg jag har haft redan från början. Både min handläggare på socialen och konsulten är så oroliga att det inte ska komma fram några mer handlingar som styrker min läkares omdöme om mig. Som det är nu så har ju försäkringskassans konsult sagt att det inte står i intyget hur min läkare har kommit fram till sin slutsats och bedömning av mig… det behövs ju inte förklaras hur läkaren kommer fram till sin diagnos eller bedömning… det får ju som bekant inte plats med den informationen på ett sjukintyg ens.

Om, och jag säger om… de inte ger mig rätt i det här fallet så kommer min tro på det här samhället att slås totalt i spillror. Jag känner redan nu en slags misstro mot samhället som det är efter att välfärden har sålts ut, och om det blir värre än så här så kommer jag nog ta farväl av det här samhället och köra mitt eget race. Det känns tråkigt om det skulle bli så, men jag är verkligen redan nu i startgroparna med att dra och skapa ett nytt liv någon annanstans i kosmos… eller i världen, Sverige eller någonstans där sådana som mig är välkomna… vilket inte låter så för hoppingivande. Den som lever får se säger man ju. Hur det än går med allting så är det vår på gång i luften, vilket livar upp rätt så rejält. Jag tror att allt det här kommer att lösa sig… det gör det ju alltid.

måndag den 27 april 2015.

Vilken dag det var igår, jag trodde att jag skulle ge upp på grund av en outhärdlig värk i ländryggen. Det kändes som att varenda disk hade kollapsat och nerverna låg inklämda på varenda nivå under steloperationen. Jag har fortfarande fruktansvärt ont, men när jag klev upp ur sängen imorse så var ryggjäveln helt ok. Det är när jag böjer ryggen den minsta lilla millimeter eller när jag lutar överkroppen en grad framåt som det exploderar av smärta… helt groteskt mycket. Jag antar att det är så här dåligt för att jag är så inaktiv just nu, men såklart har nog det faktum att jag slutat med värkmedicinerna en stor roll i det hela.

Jag hade jättejobbiga utsättningsbesvär igår kväll… det var nära att jag gav upp och tog mina jävla opiodliknande mediciner. Fyfan vilken plåga det är att sluta med det jävla råttgiftet, det kommer liksom i vågor nu när det har gått ett par veckor. Den första veckan så är det ett konstant avtändande och det är väldigt svårt att härda ut plågorna då. Nu har jag ju också den här kraftiga värken som man vill ha lindring mot, så det är ju ytterligare ett problem med att sluta med värkmedicinen. Igår kändes det outhärdligt och jag känner att den här dagen kommer att bli ännu svårare vad gäller värken.

Idag är det i alla fall måndag och jag hoppas att det ska ringa en handläggare från försäkringskassan för att förklara för mig hur det ligger till med allting. Jag känner mig trots värken, lite klarare i huvudet idag, men å andra sidan så har jag inte ältat problem ännu… det har hållit sig lugnt därinne. Det är när jag försöker att hitta lösningar på mina problem som det blir för mycket för hjärnan, eller om jag ältar orättvisor som jag har utsatts för. Jag måste nog även skicka ett tredje mejl till min ryggkirurg eftersom han inte har bekräftat att han har sett de jag skickat till honom… han brukar nämligen det, så jag tänkte skicka ett till hans sekreterare också.

Jag ska försöka gå ett par korta promenader idag fast det tar emot något fruktansvärt. Jag drar mig alltid från att gå ut, fast det blir ju bättre i ryggen av promenaderna. Det är lite tokigt för jag vill inte resa mig ur sängen för att jag har för ont… fast jag vet att jag blir bättre så kan jag ändå inte förmå huvudet att tro på det, utan det säger bara – ligg kvar och rör dig inte… du har för ont… sjukt va? Jag har även en lista med saker som måste göras att ta tag i. Det är en lista som är två kilometer lång ungefär, men jag har nog tre saker inplanerade att göra idag, det är egentligen smågrejer för någon som är normal i huvudet, men för mig är det som att bestiga ett berg. Det är ett brev som skall postas, ett samtal som skall ringas och en skjutsning av dottern som tar tjugo minuter, och det är verkligen kraftansträngande att ta tag i dessa saker.

Jag känner mig relativt hög i humöret men det är bara för att jag inte har närmat mig alla problem i tankarna. Jag känner att det störtdyker när jag ägnar mina bekymmer en enda liten tanke. Jag tror att jag kan skriva om dessa bekymmer utan att trigga igång mitt dåliga mående, men jag törs inte ens prova det nu när jag har sådan värk… jag har fullt upp med att överleva den här dagen. Det handlar annars mest om det här med ekonomin och boendefrågan… jag blir antagligen hemlös snart och satt i konkurs… och det sker nog även om jag får rätt hos försäkringskassan, för frun har ju också ett ärende där som garanterat kommer att avslås, dessutom så kan jag inte flytta något som ryggen är nu… det går inte ens om jag käkar hinkvis med medicin… inte den här gången, inte en suck.

söndag den 26 april 2015.

Jag gör ett nytt försök då… imorgon är det i alla fall måndag, vilket jag redan trodde att det skulle vara idag men ack vad jag bedrog mig. Det var en hemsk kväll igår och jag var nära på att sätta på ett plåster med min värkmedicin för jag hade vidriga utsättningsbesvär… vidrig avtändning. Just nu känns det lite bättre, men jag känner hur kraftlös jag är. Jag låg i sängen hela dagen igår kan man säga så jag tänkte hänga med på en promenad idag för att se om jag grejar det. Jag har jävligt ont i ryggen och mitt bäcken av allt liggande och den inaktivitet som har varit.

Det är så mycket av ens fysiska status som styrs av det psykiska… om det hade varit en jordbävning här så hade man säkert fått en helt annan fart under fötterna, men som det är nu där man bara känner tristess och är less på allting så blir allting tungt att göra. Det är till och med tungt att inte göra ett skit. Jag trodde att det var söndag igår så jag blev jävligt besviken när jag fick reda på att det bara var lördag… jag ville att det skulle bli måndag så att jag kunde reda ut det där med försäkringskassan, men det blir imorgon det får ske.

Jag var in och läste mitt brev till min ryggkirurg igår och snacka om ångest jag fick när jag läste det. Man ska inte skriva brev eller diskutera saker när man är under affekt. Jag var ju tvungen att skriva och skicka brevet på kvällen när jag hade overkligt ont för annars hade det inte blivit av att skicka det. Jag har ju försökt länge med att få iväg brevet till honom men alltid fegat ur och tänkt att – nej det behövs nog inte någon operation… det har jag tänkt när jag har en bättre stund med lite mildare värk, men självklart behöver jag hjälp av honom. Jag hade skrivit lite väl desperat till honom… det såg ut som det var en riktigt psykiskt instabil person som skrivit brevet, och det är det ju kan man säga, i alla fall när jag har riktiga smärtgenombrott.

Jag ska i alla fall erkänna att höftproteserna gör sitt jobb väl, åtminstone i vila. Den första höften jag gjorde har jag lite problem med när jag belastar den eller om jag går en längre sträcka, men den andra jag gjorde är skitbra. Jag känner inte av höfterna när jag ligger ner, och det var en plåga innan operationerna. Jag kan varmt rekommendera alla med höftproblem att operera er… ta det bara väldigt lugnt den första tiden efter operationen annars blir det pannkaka av allting. Jag har varit lite uppgiven en tid eftersom det har varit så mycket med värken och livssituationen, men jag stod på verandan och lyssnade på naturen som vaknade upp imorse med alla fåglarna och knopparna och de små bladen på träd och buskar… helt plötsligt kände jag lite hopp, det finns hopp… det gäller bara att tro tillräckligt mycket.

Människorna på den här jorden har en mycket svår tid framför sig med stora problem som måste lösas om vi ska kunna fortsätta att leva på en planet fylld med liv och hopp. Jag tror att vi alla måste byta fokus och koncentrera sig på att ta hand om varandra bättre istället för at jaga efter de materiella tingen och sluta konsumera saker och tjänster. Det är inte någon hållbar livsstil att leva med alla dessa ägodelar som skall bytas ut när man tröttnar på dem efter en stund. Jag kan citera en nordamerikansk urinvånare som sade klokt… ”Value change for survival”, och det summerar det hela. Vi måste ändra våra värderingar om vi ens ska överleva på den här planeten… så är det bara.

lördag den 25 april 2015.

Nu har jag i stort sett sovit en hel helg vilket har varit skönt, men jag har varit så att säga bakis av utsättningssymptomen från medicinerna jag har dragit ner på eller slutat med. Det är värre än en vanlig bakfylla eftersom den aldrig ger med sig som en vanlig baksmälla gör. Det kommer att ta månader innan kroppen har återställt sig och slutar att plåga mig med de här influensaliknande plågorna. Min värk har inte varit värre än tidigare men jag har i och för sig dragit upp dosen med den andra medicinen så det kanske är det som är orsaken till att värken är densamma ungefär.

Det kommer som i vågor av baksmälla och det är väldigt jobbigt när det kör på med full effekt. Att sova hjälper lite, men det är inte någon kvalitetssömn direkt, utan den blir full av jobbiga osammanhängande drömmar precis som när man har hög feber vid t.ex. influensa. Jag vet att det bara är att ta medicinen så går de här plågorna över… men jag har bestämt mig för att härda ut, jag hatar mediciner och jag hatar att de har mig i sitt grepp, ja bestämmer över mig och tvingar mig att äta dem fast deras smärtlindrande effekt verkar sluta fungera efter en tids användning.

Huvudet känns lite bättre i alla fall, och jag antar att det är för att jag har haft fullt upp med att vara sjuk och sovande så att jag inte orkat tänka på mina andra problem… de blir liksom sekundära när man mår skit fysiskt. Jag har funderat på att sätta ett halvt plåster med värkmedicinen men drar ju bara ut plågorna under längre tid då. Visserligen blir plågorna mindre, men jag tänker att det är lättare att må superdåligt en kortare stund än mindre dåligt en längre stund… tyvärr är nog en kortare stund en och en halv månad… de säger att de första fyrtiofem dagarna är de svåraste… sedan vänder det.

Man låter som en knarkare som tänder av på heroin… och det är just det som det handlar om, fast nu är det en medicin som sjukvården tillhandahåller mot svår värk. När jag förklarade för min läkare hur man mår när den vanliga värkmedicinen tramadol går ut kroppen, så såg hon jätteförvånad ut. Hon hade inte en aning om att det var en sådan kamp med utsättningssymptomen. Jag kan bara varna andra för det råttgiftet, men jag vet också att när man har värk så gör man till slut vad som helst för att komma undan den… även om det skadar kroppen och gör så att den blir starkt beroende av en substans. Det verkar faktiskt inte spela så stor roll vad det är för medicin… det verkar som att en lång tids användande alltid slutar med att kroppen blir beroende av den kemikalien och blir sjuk när den slutar tas.

I morgon är det måndag och jag hoppas att jag får tala med försäkringskassans handläggare då och att hon lyckas förklara för mig hur det ligger till med hela den här soppan. Just nu känns det ok vad gäller stressnivån, men så har jag ju fullt upp med århundradets baksmälla kan man lugnt säga. Mitt liv är verkligen innehållslöst just nu och jag saknar att leva, uppleva och göra saker som betyder något. Det kan vara allt ifrån att träffa släkten eller deltaga i en skyttetävling, köra motorcykel, diskutera djupa livsfrågor med någon intressant människa eller bara vara i naturen och njuta av tystnaden. Jag klarar inte av detta just nu och det känns som att livet skall hinna passera helt och hållet innan jag är på banan igen och kan njuta av livet. Jag måste överkomma värken… till varje pris.

fredag den 24 april 2015.

Vilken soppa jag har hamnat i på grund av min jävla värk. Nu är det inte någon som vill ha mig av alla de olika myndigheterna som har engagerat sig i mitt fall. Jag har fått svårt att tänka igen och klarar inte av att ens förklara för försäkringskassan eller socialtjänsten hur läget är… för jag fattar ingenting längre. Jag har tydligen överklagat ingenting och har inte ens sökt sjukpenning… fast jag har det, men ändå inte. Jag kan inte vara sjuk om jag inte jobbar, och jag kan inte vara sjuk om jag är arbetslös… men jag tror att jag kan vara sjuk om jag är… sjuk, men jag är inte säker.

Min värk i benen var mycket svår igår fast jag ökade dosen med Lyrica som ska hjälpa mot nervsmärtor. Mitt största problem just nu är att jag inte fattar någonting alls. Min hjärna har blivit så där dimmig som den var för ett halvår sedan… jag kan inte ens läsa en text och förstå vad den menar eller handlar om. Det känns som att det svider i huvudet på riktigt, ja alltså en fysisk känsla på ett psykiskt problem. Jag försökte förklara för den kvinnan som jag pratade med på försäkringskassan, men jag lyckades inte ens förklara vad saken gällde.

Jag ringde försäkringskassan ytterligare en gång och det blev likadant, men kvinnan jag talade med skulle be en handläggare ringa mig inom två arbetsdagar, men jag är rädd att jag inte kommer att klara av att ha det här i huvudet hela helgen om hon inte ringer idag. Det går inte att sluta försöka få en klarhet på detta problem, mina tankar snurrar runt runt och försöker att komma åt informationen men misslyckas eftersom det är ett slags skyddsskal runt de tankarna som handlar om allt det här, det blir som en loop eller ett moment 22… jag kommer ingen vart utan överanstränger bara hjärnan.

Jag tänker tillbaka en vecka i tiden och kommer ihåg hur jag kände mig stark och hade koll på situationen fast det var svårt. Jag hade på något sätt koll på tankarna men nu är allt det förstört. Jag kan skriva och jag kan sova eller prata om ingenting, men jag kan inte ta ett beslut eller hitta en lösning på ett vardagsproblem. Min fru och mina barn pratar med mig, men de kunde lika gärna tala med en papegoja, för jag lyssnar bara på orden men de betyder ingenting längre… jag är någon annanstans i tankarna eller snarare försöken till tankar.

Shiit vilket drop det blev i måendet… just nu så känns det som att allt är kört… och förmodligen är de det också. Jag har mailat min ryggkirurg idag igen och skrev att jag gärna vill operera mig och jag tar även återbudstider med extrem kort varsel… kan ta mig in på två timmar om det behövs. Jag känner hur min kropp förfaller av min passivitet och mitt eviga liggande i sängen. Det är så svårt att ta tag i livet som det känns just nu… det känns bara som att man försöker förhala någonting oundvikligt som är på väg att ske.

Jag mejlade min handläggare på socialtjänsten också och meddelade henne om att det är som det är. Jag vill inte att hon ska ta illa vid sig och vara orolig för mig, men jag var tvungen att säga att jag inte grejar allt det här mer. Jag ska försöka att överklaga till förvaltningsrätten och jag ska ordna med olika intyg och prata med läkare och så vidare, men jag grejar inte det här längre, för hjärnan fungerar inte så fort det blir den minsta stressen. Det räcker med att få en räkning så låser sig huvudet när jag ska försöka att finansiera den. Jag glömmer bort vilka räkningar jag har betalt, vilka samtal jag har gjort, och även om jag går tillbaks och läser de här dagboksanteckningarna så kommer jag inte ihåg att jag har gjort de saker som jag har skrivit att jag har gjort… skitkonstigt.

torsdag den 23 april 2015.

Vaknade upp av att benen värkte och det eskalerade rätt så snabbt för att efter en kvart bli så jävligt att jag var tvungen att kliva upp ur sängen. Det lindrar genom att gå omkring och startar direkt när jag lägger mig ner. Jag är inte alls så positiv till livet just nu, det har blivit en massa ekonomiska motgångar kan man lugnt säga… och jag har dessutom inte någon som jag kan ventilera min oro hos. Egentligen så är det inte en direkt oro, utan det handlar snarare om att jag känner mig så orättvist behandlad av myndigheter och banker.

Jag ringde fruns bank där vi betalar av ett lån som hon har sedan hon gjorde en extrem förlustaffär med en bostad på nittiotalet… om man säger så här… hon fick tjugo tusen för sitt radhus i Stockholm när hon sålde det under krisen nittiotvå, och det var ju inte det hon gav för det direkt. Jag försökte få anstånd den här månaden med betalningen, men det gick absolut inte… vilka as. Jag förklarade vår situation men hon svarade kallt med att – betala, annars så driver vi in hela skulden… svinjävlar är de. Det var inte den enda motgången heller, det rasar in sådana grejer hela tiden tyvärr.

Jag tror att efter den här månaden så är vi satta på gatan. Jag vet inte hur lång tid det tar för kronofogen att ta huset från oss, det kvittar faktiskt, barnen är ju vuxna så de får väl försöka att bo hos någon polare eller något. Det känns jobbigt att försöka hålla sig över ytan när man har sådan värk hela tiden. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när värken drar på för fullt. Det är inte någon mening att besöka doktorn heller för det verkar som att det lyser någon varningslampa när de hör mitt namn… de vill nog inte lägga ner några mer pengar på mig nu… det märks på doktorn och hon undersöker aldrig mig om jag söker mig till henne… hon antar väl att alla problem kommer från ryggen, men jag är inte säker på att benen har något med ryggen att göra… jag ser inte någon tydlig koppling mellan de två.

Det känns hopplöst nu… det är bara en fråga om tid innan allt går åt helvete. Jag har pratat med min socialassistent om möjligheter att få hjälp med att hitta en lägenhet, men det finns inte någon sådan hjälp och det inte rör sig om kvinnor utsatta för våld, flyktingar, skyddade identitet… inte ens att ha spädbarn ger förtur i någon bostadskö tyvärr. Jag vet inte om jag grejar att se min familj bostadslös, men med mig så skiter jag detsamma, eller nej det är såklart en katastrof att behöva bli uteliggare. Jag har ju tält och sovsäck så visst går det, men vad fan ska man göra med sitt lösöre, jag menar minnessaker efter sonen, mamma… alla dessa saker som man alltid haft omkring sig?

Det skulle nog kanske bli döden för mig. Jag känner mig hyfsat uppe i humöret ändå, men ett sådant bakslag vetefan om jag klarar av… jag tror inte det. En riktig man skulle ha klarat det och skulle kunna ta hand om sin familj, men jag som inte ens har någon att anförtro mig åt och inte är någonting annat än en sjuklig och klen spillra av mig själv… vad klarar jag av? Nej just det… ingenting.

onsdag den 22 april 2015.

Jag har haft en jobbig dag trots att jag inte har gjort så mycket. Jag hade en tuff morgon både vad gäller humör och värk, förmodligen sitter de ihop, eller såklart sitter de ihop. Mina tonåringar var verkligen pest i morse… det är inte lättare med stora barn än med små barn direkt, snarare tvärtom. Jag har fått en liten dipp i humöret för övrigt också… känns som att jag har tappat tron på mänskligheten igen… jag har bara lust att strunta i allting just nu.

De ringde från arbetsförmedlingen idag och ville prata om det här med a-kassan som jag inte har rätt till. Det är solklart att jag inte har rätt till den eftersom jag inte kan ta ett arbete just nu, problemet är bara det att då blir jag antagligen av med rätten till ersättning från försäkringskassan eftersom jag inte får behålla min SGI. Jag ska kolla upp det där med sjukdomsgrundande inkomsten imorgon, det blir till att ringa till försäkringskassan igen… jippie. jag är ärligt talat väldigt trött på att hålla på med den här soppan just nu… det är skrattretande faktiskt.

Jag har ju alltid min reservplan som jag kan ta… men det får bli den absolut sista utvägen… eller förresten den absolut näst sista utvägen. Jag känner mig jagad från alla håll just nu, det blir liksom aldrig ledigt från eländet. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här situationen utan att jag gör människor illa, jag skulle bara behöva åka bort och vara ensam ett tag, jag orkar inte med alla dessa situationer med myndigheter och familjeangelägenheter och utförsäkringar och konkurshot osv. En vacker dag så tar det här livet av mig… är jag rädd.

Jag är ändå på ett hyfsat bra humör om man ser på det stora hela. Om jag hade haft alla dessa slitiga motgångar för ett halvår sedan så hade jag nog fan givit upp för länge sedan. Jag måste vara magnetisk på något sätt… magnetisk för överjävliga händelser och situationer. Det får vara bra med motgångar nu tycker jag. Det är nästan lite komiskt för de människor som jag har kontakt med genom t.ex. socialtjänsten och arbetsförmedlingen tycker att det är jättejobbigt när de får höra nästa tvist i min livssituation… de tycker synd om mig och tar illa vid sig, men det gäller inte för försäkringskassan eller inkasso tyvärr… de bara maler ner en med sitt maskineri.

Det blev i alla fall lite mat handlat idag… på krita. Jag har inte några pengar kvar tyvärr så det fick bli på soppakortets kredit… vilket inte blir så kul nästa månad… förhoppningsvis så är konkursen ett faktum till dess, med fan tro sa kärringen… eller relingen. 

onsdag den 22 april 2015.

Vilken kväll jag hade igår… igen. Mina ben höll på att ta livet av mig, det var bland det värsta jag varit med om hittills i benvärk i alla fall. Jag vet inte om det var för att jag satt rätt så länge eller om det beror på något annat… kanske slumpen. Jag måste göra något nu för annars kommer jag inte greja det här med ryggen och allt. Jag är inte säker på att benvärken har någonting med mitt bäcken eller med min rygg att göra eftersom jag inte ser några tydliga mönster i det hela… förutom att det kommer och går lite hur som helst.

Det känns pinsamt att vända mig till min läkare igen, det börjar bli en riktig jävla följetong nu. Om jag bara visste vad som låg bakom benvärken så hade det känts bra mycket bättre… även om det inte fanns någonting att göra för att lindra den. Det kanske har någon naturlig förklaring och kommer från ryggen, men då skulle jag gärna vilja fråga min kirurg om sådan värk brukar komma från ryggen, jag tycker det är konstigt att det är båda benen som värker lika mycket. Jag ska försöka att bara ligga på sidan så att jag kan utesluta att det skulle vara någon nerv som kommer i kläm när jag har tryck på mina skinkor av mitt ryggläge.

Jag och min fru har bestämt oss för att sälja huset och flytta till en lägenhet, men det är jävligt svårt att få någon tyvärr. Vi känner att det är för tungt att bo så här med allt vad det innebär, sen så har jag problem med en granne också som har trakasserat familjen i tio år nu. Hon som trakasserar är tyvärr inte frisk i huvudet och lider av vanföreställningar, jag tror att det är någon schizofren diagnos hon har… eller jag hoppas att hon har fått en diagnos för hon är rätt så dålig för det mesta. Jag vet inte om det går att medicinera bort, i så fall så tar hon inte någon medicin för tillfället. Jag ska försöka att få kontakt med hennes före detta man idag och fråga om hon får någon hjälp… hon har nog bara honom och sonen som kan veta hur det ligger till.

Det är lika jobbigt för familjen att bli trakasserad fast hon är sjuk, men visst känns det som en liten tröst att det inte handlar om ren och skär ondska. Om hon däremot hade varit frisk så hade de saker hon gjort mot oss, och sagt om oss varit vidriga och onda saker. Det är ungefär som i en skräckfilm faktiskt… jag skulle ha anmält henne för länge sedan egentligen för hon har gjort familjen så mycket skada genom åren. Det har eskalerat sedan hennes man lämnade henne för två år sedan ungefär. Sen har jag en hög med räkningar som ligger och väntar på mig och ska betalas… eller rättare sagt skulle redan ha betalats för länge sedan… problemet är ju bara det att jag inte har några pengar eftersom jag är utförsäkrad.

Vilket jävla liv man har… först så har man värken som man har haft i mer än tjugo år, och på det har man blivit utförsäkrad så att allt man har sparat ihop har gått förlorat, man har blivit ett socialfall, har en granne som ofredar en, polisen som har tagit mina vapen och med det tagit mitt hopp ifrån mig att en gång kunna börja tävla aktivt igen. Vad finns det mer? Jo min mor blev vanvårdad sin sista tid i livet när hon med den hemskaste av alla neurologiska sjukdomar hamnade på sjukhus under semestertider. Sen förlorade jag min son endast tjugo år gammal, nu har min bror också fått en svår neurologisk sjukdom, och dottern blivit ensamstående tvåbarnsmor till två små barn eftersom hennes man dog plötsligt för ca tre veckor sedan.

Jag kommer inte på några roliga händelser som har inträffat mig de senaste tre åren… förutom att jag har fått ytterligare ett barnbarn att älska av hela mitt hjärta. Barnen och barnbarnen är nog det bästa som finns i mitt liv, fast det känns lite som att man skulle vilja att det fanns lite egna grejer att syssla med som gjorde mig glad.

Jag vill ha en lägenhet i stan eller i någon förort… söderförort. Tyvärr så hjälper det inte mig att sälja huset eftersom jag ändå inte få hyra något lägenhet… dels för att jag inte har någon inkomst och dels för att jag inte har stått tillräckligt länge i någon kö. Det är jobbigt att hamna mellan alla stolarna tycker jag. Det är liksom ingen som vill ha mig… inte försäkringskassan, inte arbetsförmedlingen och inte socialtjänsten. Det är likadant med boendet. Jag har inte möjligheter att bo i mitt hus eftersom jag inte klarar de långa resorna som det innebär om man ska gå på sjukgymnastig, eller jobba, eller träffa övriga familjen, t.ex. dottern som blivit ensamstående till två småttingar som är väldigt livliga om man säger så… hon behöver verkligen hjälp om hon ska klara av detta, men jag har varken råd eller kraft till de långa resorna till henne, tyvärr.

Nu har jag varit vaken sedan klockan fyra i morse på grund av värken men också av grubblerierna. Jag ska försöka att sova ett tag nu innan jag ska iväg och försöka att handla mat… på krediten på bensinkortet. Jag undrar vad socialen säger när hon får se mitt kontoutdrag och ser att jag har en jättefaktura betald till min bensinmack… hon kommer att tro att jag har åkt mycket bil… väldigt mycket. Jag har ju inte något val… frun och barnen måste i alla fall få äta sig mätta. Tyvärr så har jag fått tillbaks mycket av min aptit sedan jag började med citalopram i stället för sertralin… men det kan också vara ökad dos av Lyrican som hjälper upp aptiten. Om jag sover ett par timmar så hoppas jag att värken ger med sig lite, annars vet jag inte om jag kan åka och handla… jag orkar inte fokusera och får inte någon kraft om värken är för svår.

tisdag den 21 april 2015.

Det har blivit ett par timmar i solen idag i alla fall, vilket är jättepositivt eftersom jag har så låga halter av d-vitamin i kroppen och det kan göra att man blir deprimerad och dessutom så kan det ge lägre bendensitet vilket inte är så bra om man nu har proteser i höfterna och skruvar ryggen. Min bror kom och hälsade på vilket var jättetrevligt, men det innebar tyvärr att jag satt för mycket och nu har jag skitont i rygg och bäcken. Jag har just lagt mig ner i min säng och jag hoppas att värken kommer att ge med sig snart. Jag tycker att det är svårt att umgås med människor som inte har kronisk värk, för de förstår inte hur man har det.

Jag funderar på att gå med i något sällskap för människor med kronisk värk så att man kan känna sig lugn och trygg när man umgås. Jag har alltid funnit en tröst i att vara med människor i en liknande situation som mig, i alla fall med värkproblematik. De förstår varför kraften tar slut hos den som har ont… att det inte handlar om lathet, lättja eller arbetsskygghet. Jag är så trött på att behöva förklara mig gång på gång utan att det är någonting som fastnar i deras huvud. Jag är inte arg på dem som inte förstår, och jag förstår verkligen varför de inte förstår det… det är så abstrakt med värk.

Hur förklarar man för någon hur värk känns? Jag kan inte göra det med ord i alla fall, och det är nog inte någon som kan förklara det på ett sätt som blir begripligt… det är ungefär som att förklara en femte eller sjätte dimension… det går inte eftersom vi bara har ett förstånd som klarar av tre dimensioner… om man inte räknar in tiden som den fjärde dimensionen, vilken inte ens fysikerna kan förklara eller har en formel för. Jag ska försöka att få kontakt med åtminstone en människa som jag kan få ha ont med utan att behöva förklara mig hela tiden.

Min son är bekymrad över mig… han tycker att jag slösar bort mitt liv där jag ligger i min säng, vilket jag i och för sig gör, men jag förklarade för honom att jag har det bra där jag ligger och att jag kommer att komma igen en vacker dag… förmodligen när jag har opererat min rygg. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer att komma tillbaka någon gång… men det säger jag inte till någon. Jag är jävligt nöjd när jag har lyckats sova bort ett helt dygn för det betyder att jag har kommit ett dygn närmare lösningen på mina problem… eller döden, vilket förstås också skulle lösa det mesta. Tyvärr så är döden inte någon kul lösning, så den hoppas vi minst på förstås.

Jag kanske skulle börja brevväxla med någon med liknande problem, men jag är rädd för att det bara kommer bli prat om olika krämpor… och så är jag rädd att jag inte kommer att ha någonting att säga eftersom hela mitt liv består av värk och elände. Jag satte ju ut en annons på ett forum för brevvänner och jag fick en handfull svar, men jag har inte svarat någon av dem. Det var två kvinnor från utlandet som studerad svenska och ville på så sätt få lite hjälp på traven i sina studier, och det var två barn som svarade… jättegulligt av det ena barnet som skrev att hon förstod om en vuxen inte ville ha ett barn som vän för att de inte var så smarta och hade så mycket kunskap som oss vuxna. Jag tyckte att det kanske skulle vara olämpligt att skriva till ett barn… mest på grund av att alla är så hysteriska och tror att alla män är perversa pedofiler.

Det är ett allvarligt problem det där att det har blivit fult att ens säga hej till något litet barn i mataffären utan att folk tror att man är en sjuk galning som vill barnet illa. Jag märker faktiskt på mig själv att jag passar mig för att ens lyfta upp mina barnbarn hur som helst, och om det är någon annans barn som kommer fram för att prata med en i något sammanhang så försöker man bara komma undan innan någon skriker pedofil efter en. Ok, det kanske låter överdrivet, men jag tror faktiskt att det är något som män faktiskt aktar sig för… och hur kommer det att påverka våra barn när inte ens de får någon kontakt med de vuxna i deras närhet. Det är ungefär samma sak med att säga till någon annans barn om de gör fel. Om man säger till ett barn att inte sparka boll mot säg bilarna på en parkering… så kommer förmodligen barnets förälder att säga åt en att det inte är min sak att säga till deras barn. Det är faktiskt just det som vi ska göra… som det är nu så hamnar barn i farligheter för att de vuxna i samhället inte ens vågar säga till någon annans barn som gör tokiga saker.

Det är ju samma sak i skolan. Om en lärare har sagt till på skarpen åt någons barn som gjort något dumt så kommer den läraren att få stå till svars för det den har sagt åt barnet. Ofta blir det barnets förälder den som försvarar barnet faste det är barnet som har gjort fel och läraren som har gjort rätt. Du skall minsann inte säga åt mitt barn… det är jag som skall göra det… jaha, och om det inte är någon annan vuxen i närheten förutom läraren då? Ska då barnet få fortsätta slå en träsko i kalles huvud… eller? Jag vet inte vart världen är på väg men jag tycker det var bättre förr… när man kunde bli bjuden på glass av en tant vid kiosken utan att någon trodde att hon var ute efter att utnyttja en… samhället är ju sjukt nu… det var bättre förr, jo så var det.

tisdag den 21 april 2015.

Kvällen igår var plågsam med kraftig värk i benen, så det var ingen höjdare precis. Jag vaknade imorse med lite värk men jag känner igen hummandet eller surrandet i benen som kommer att bli värk så fort jag börjar min dag. Jag gick bara upp och tog min medicin och sedan gick jag och lade mig igen… jag orkade inte konfrontera värken just denna morgon. Vid elvatiden gick jag upp och tog kaffet med mig ut i solen, jag satte mig vid bordet i trädgården och försökte njuta av solen. När jag hade suttit tio minuter så blev värken för intensiv för mig och jag gick in och lade mig i mitt mörka rum igen.

Jag ångrar verkligen att jag satte mig vid bordet… om jag hade stått upp eller gått omkring så hade inte värken varit så jobbig som den nu blev. Min bror ringde mig och skulle kika förbi på en fika och jag sade att det går bra. Jag ångrar mig lite nu eftersom jag känner att värken inte kommer att göra min dag lätt precis… och om det blir mycket sitta så kommer kvällen antagligen bli väldigt jobbig med värk i benen och bäcken. Det är trevligt med besök eftersom det sker så sällan, men det är också jobbigt för den jävla värken.

Jag har egentligen några samtal som jag borde göra idag, men det får väl vänta till imorgon antar jag. Jag önskar redan att den här dagen ska ta slut, visst är det patetiskt? Dagen har ju inte ens startat ju. Mitt högra ben känns som det har somnat, det brukar nästan alltid kännas så när jag känner den där låsningen i högra halvan av bäckenet, men jag är inte säker på att det kommer från bäckenet… det kan lika gärna vara från ryggen… vilket känns troligast. Det är lite vanskligt med värk för man upplever ju den i t.ex. benet, men på riktigt är det ju i hjärnan som informationen finns… det är hjärnan som säger att det värker… hur vet man om det inte bara är i hjärnan som värken sitter?

Det kan faktiskt vara så att det är mitt nervsystem som säger att jag har ont lite här och lite där. Jag tänker lite på att det kanske är ms eller ett överstimulerat nervsystem som orsakar värken… eller känslan av värken. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli kvitt den här jävla värken… aldrig. Jag har i alla fall inte någon jättesvår abstinens från utsättningen av Norspan och tramadol, vilket är jävligt positivt… det kanske kommer, så jag kommer inte ropa hej förrän jag kommit över bäcken. Jag känner förstås lite obehag och det känns ungefär som en lätt bakfylla, förutom att det blir konstigt med synen och skumma känslor i kroppen.

måndag den 20 april 2015.

Jag har precis varit och träffat min doktor igen, anledningen är inte någon krämpa utan bara rent juridiktjafs. Det handlade om min utförsäkring och den bilaga som jag behöver skicka till förvaltningsrätten för att få rätt till sjukpenning. Min läkare var inte alls sugen på att bli inblandad i det här ärendet för det har ju inte något med min hälsa att göra, utan det är bara för den ekonomiska ersättningen som sjukpenningen innebär. Jag förstår min doktor, men jag fick i alla fall henne att förstå att hon behöver förklara hur hon har kommit fram till sin bedömning av mig.

Min värk var rätt svag när jag kom ner till min doktor men det höll inte i sig så länge. Efter besöket skjutsade jag min son till macken och sedan till affären för att handla lite mjölk till mig. Jag satt kvar i bilen under hans ärenden och det blev väl en halvtimmes sittande innan vi var hemma igen och då hade jag redan fått mer värk och särskilt i benen och bäcken. Jag vet inte vad jag ska göra med bensmärtorna… de gör mig galen snart. Jag mår rätt så bra annars, men det känns jobbigt med alla överklaganden och så.

Det är skitjobbigt för mig att ha tålamod och arbeta långsiktigt med något viktigt. Jag vill gärna få dessa överklaganden, operationer, samtal, intyg osv. gjorda direkt så att jag får bort dem ur mitt system, ja alltså tankarna i hjärnan. Alla små saker som jag har kvar att göra knäcker mig… inte sakerna i sig, utan det är tankarna om dem som är jobbiga. Om jag t.ex. inte får tag på någon myndighetsperson på t.ex. en fredag, så måste jag ju ha det samtalet i huvudet hela helgen, vilket är jättejobbigt. Tänk då att ha tio saker som man väntar på att utföra eller ordna med, då blir det jobbigt för huvudet… eftersom jag måste älta sakerna i mina tankar om och om igen.

Jag vet inte om det problemet har med något handikapp att göra, jag menar något som t.ex. ADHD eller DAMP… jag vet inte vad det är för något men jag menar typ någon bokstavskombination. Jag har nog alltid varit likadan, så jag kan inte skylla på stress, eller å andra sidan kanske jag redan var stressad i mellanstadiet eller i början av högstadiet när mina insatser i skolan uteblev nästan helt. Ligger just nu och väntar på att kunna bocka av en av de där jobbiga sakerna som snurrar i skallen, det är ett samtal till försäkringskassan… och det har jag väntat på att pricka av hela helgen.

söndag den 19 april 2015…

Att leva med kronisk värk sätter verkligen psyket på prov, det kan jag garantera. Det jobbigaste är att man aldrig får ledigt från den… och med den så menar jag värken. Det första och det sista jag känner när jag vaknar eller somnar är värken. De ögonblick som har varit de fantastiskaste i mitt liv var när mina barn föddes, och vad var det jag kommer ihåg? Rätt gissat… värken. Jag har haft med den på motorcykeln, under vattnet, i luften och i vardagen och det har inte varit något trevligt sällskap.

Det värsta är att den sätter sig på varenda cell i ens kropp, varenda tanke och vartenda steg jag tar… så är den där. Jag firar tjugofem år med värken i år, men egentligen har vi hängt ihop i några år till, men då var värken ett litet fjunigt barn… det är den inte längre. När jag träffar människor så är det inte någon som kan säga att… kolla vad ont han har hela tiden… det är nämligen inte något som syns utanpå. Va? Du som är så glad jämt? Nej jag är inte glad jämt även om jag ler mot dig och skojar med dig när vi syns.

Ibland så önskar jag att värken syntes utåt, det skulle kunna vara att skinnet blev neongrönt eller något sådant. Titta där kommer han som har ont och inte alltid orkar koncentrera sig på ert samtal och verkar så ointresserad, just det, han har ont hela tiden och värken påverkar hela hans liv, även hans förmåga att fungera normalt i huvudet. Tänk om det kunde finnas ett sådant system så att alla såg vad folk hade för problem och att alla var insatta i vad problemen innebar för den drabbade… och med färg märkte människan. Kalle kan inte vara med mig för jag har kanin inne… han är ju rosa och har astma.

Jag har just nu problem med försäkringskassan för att jag inte har någon neongrön färg på skinnet. De kan inte hålla med min läkare om att kronisk värk hindrar en från att orka jobba åtta timmar om dagen. Tyvärr så är värken inte tillräckligt talande utan måste förklaras i detalj hur den hindrar mig från att arbeta. Det har i och för sig min läkare gjort, men hon har inte kunnat säga dem hur hon har mätt min värk eller mätt nivån som den påverkar mitt psyke med… det ska vara ett medicinskt prov… typ röntgen eller blodprov, vilket jag har svårt för att förstå.

Självklart så är det försäkringskassans jobb att säga nej till de som söker sjukpenning och i de fall som överklagas så låter de sin försäkringsmedicinske konsult läsa sjukintyget och i sin tur säga nej. Han lär ju inte få behålla sin konsulttjänst om han släpper igenom en massa sjuka, hans jobb är ju att hjälpa försäkringskassan att säga nej. Vi lever i ett samhälle med korruption… det är vänner och kontakter som fixar fram jobben till de som söker jobb inom en myndighet. Vi har sett exempel på det överallt i samhället, ja till och med i regeringen finns det människor som låter vänner få kontrakten framför andra.

Vad konstigt att man blir lite avogt inställd till samhället i stort, det är så många saker som fungerar uselt men ändå kostar så mycket pengar för skattebetalarna. Vi vanliga medborgare som inte har miljonkontrakt med stat och kommuner har ju inte några undanstoppade miljoner som vi kan leva på när samhället vänder en ryggen för att man inte producerar längre… ingen vill ta i en fan som bara kostar samhället en massa pengar. Jag är oerhört tacksam för den hjälp jag har fått, men det får inte gå till så här att man blir utkastad ur samhället bara för att man har drabbats av en sjukdom eller en skada.

Det blev ytterligare ett jättelångt inlägg tyvärr, jag ber om ursäkt för det. Jag börjar inse att jag kanske aldrig kommer tillbaks in i arbetslivet och kan producera igen… och konsumera kan jag ju inte heller, så jag är egentligen inte till någon nytta för någon annan, förutom min familj förstås. Jag har min flyktplan klar, men jag behöver bli bättre i ryggen för att kunna utföra den som planerat. Om jag lyckas bli av med lite av värken så kanske det går, men då å andra sidan kanske jag orkar jobba halvtid om det blir så, och då kan jag ju inte åka iväg.

Det blir som det blir, jag får helt enkelt försöka att sova mig fram några månader i tiden så att jag får träffa min kirurg snart igen. Sista hoppet är nog en operation, fast jag är mycket tveksam på att det ordnar upp saken… mycket. Livet är vad man gör det till säger dom… synd att jag gjorde mitt fult med motgångar och elände. Det kommer att ordna sig, det gör det alltid på något sätt, det har det alltid gjort.