Kronisk värk suger

Nu är skrotet ute ur ryggjäveln iallafall. Operationen gick bra och det känns hittills bättre än förväntat...  Ingen paniksmärta eller så. 

 

Jag ropar inte hej förrän jag är över bäcken...  Hehe,  apropå bäcken. 

onsdag den 12 augusti 2015

 

Nu är timmen slagen… idag skrivs jag in på ryggkirurgen för operation i morgon. Jag känner mig väldigt lugn men jag är jävligt dålig i både ryggen och bäckenet så jag bävar inför allt som skall göras, dvs. resan dit och skrubbning av kroppshelvetet med hibiscrub… jag avskyr själva rengöringsprocessen inför operationerna.

Min situation vad gäller det ekonomiska är förtvivlad… det verkar som att det kommer att gå åt skogen helt enkelt. Försäkringskassan har nu avslagit frugans överklagan för att de påstår att de inte fått in någon överklagan i tid… vilket måste varit postgången som har strulat för jag postade den i god tid. Jag har överklagat överklagan men fått avslag på den också.

Min överklagan hos förvaltningsrätten har inte behandlats ännu så jag tror att det hinner skita sig innan den blir klar. Jag är egentligen inte särskilt orolig över den stundande konkursen… jag liksom förtränger den eller kanske tom skiter i det… det kanske rent av blir skönt att få ge upp den här sista värdigheten som man har och bara falla ner i mörkret, då kan det ju inte bli värre i alla fall. Man kan ju inte bli vräkt från sitt boende om man är bostadslös… uteliggare.

Jag hoppas att min rygg hinner läka ihop så pass att man inte är hindrad av sviterna efter operationen i alla fall. Det finns nog inte något hinder från att operera nästa nivå i ryggen bara för att man är bostadslös och utblottad… bara man rent mentalt orkar kämpa på tills man har kommit så långt i den här processen. Imorgon så åker alltså skrotet ur ryggen ut och i nästa steg blir det antagligen en diskprotes på nivån närmast under det stelopererade området.

Den här operationen sker från ryggsidan där järnskrotet sitter kvar, men nästa operation görs från magsidan vilket innebär att de inte kunde göra båda operationerna på en och samma gång. Min kirurg vill dessutom att jag ska träffa en ny ortoped innan nästa operation för att bedöma hur mycket av mina problem som kommer sig av min dåliga bäckenled, så jag antar att nästa operation inte kommer att bli av innan årsskiftet… nästa vill säga… suck.

Min mentala dagsform är i alla fall inte helt nattsvart trots alla motgångar… fast jag är lite låg skall erkännas. Om jag ska vara helt ärlig så ser jag just för tillfället inte någon framtid för mig, och helt ärligt så känns det som att det kommer att vara kört för mig och familjen inom ett halvårs tid. Jag kommer att fokusera på dagens vedermödor och morgondagens helvete nu… så får vi se hur det går framöver.

lördag den 1 augusti 2015.

 

Nu närmar sig operationen av ryggen med stormsteg, det ska bli jäkligt skönt att bli av med skrotet i ryggen, men jag är inte jättesäker på att det kommer att hjälpa mig nämnvärt… hursomhelst är det ändå värt ett försök. Jag har ju börjat med min medicin igen fast jag lovade mig att aldrig mer äta det råttgiftet igen eftersom det är så svårt att sluta… det är helt sjukt vilken abstinens man får och länge håller den i sig också.

Jag har mer eller mindre varit sängliggande den sista månaden innan jag började med medicinen igen, men det var som att få livet tillbaks igen… i alla fall den första tiden, sedan försvann effekten gradvis i och med att kroppen vänjer sig vid tramadolen. Jag har haft skitmycket värk i min jäkla bäckenled och det drar ner humöret rätt mycket… om jag hade sluppit den värken så skulle mina promenader gå riktigt bra och ge lite mer motion, nu blir de mest jobbiga.

Mina höftleder lever sitt eget liv och den jag opererade sist mår jättebra, men den första jävlas fortfarande från stund till stund. Jag är å andra sidan helt smärtfri när jag inte belastar den, så det är helt klart värt operationen. Min ekonomiska situation är jävligt pressande just nu och som sagt var så vill socialen att jag säljer huset innan oktober… vilket skulle resultera i att vi blir bostadslösa, även om det innebär att vi får lite pengar över att leva av tills min överklagan av sjukpenningen blir klar. Vi har diskuterat hur vi ska lösa boendet om vi blir satta på gatan och vi har kommit fram till två lösningar som är aktuella.

Valet jag har att ordna bostad lutar åt ett boende på en båt. Jag borde få tillräckligt med pengar över för att köpa en lite större båt i sämre skick… eller en husvagn alternativt en husbil. Problemet blir ju att man måste göra sig av med alla tillhörigheter så som möbler och husgeråd, ägodelar med affektionsvärde m.m.… vilket är jättejobbigt. Det kommer ju inte att komma någon ny möjlighet att köpa ett nytt bohag om jag någonsin får en lägenhet eller ett hus igen… då är ju pengarna borta. Om jag skulle bli bättre i ryggjäveln någon gång så finns det ju i alla fall en chans att man kan börja jobba igen och då löser ju det sig.

Mitt psykiska mående är rätt dåligt just nu och det beror nog mest på att jag blir frustrerad över att ha en kropp som inte fungerar, men också det faktum att jag känner mig så besviken på samhället. Jag har ju inte valt att vara sjuk och min kamp ligger i att bara överleva värken… men mitt uppe i den kampen så måste jag ju också slåss mot myndigheterna för att få hjälp från försäkringskassan… det är den kampen som gör att det blir för mycket och att jag bara vill ge upp och skita i allt, jag är så jävla besviken på allting… hela samhället och hela mänskligheten, jag antar att det är depressionen som får mig att känna så här.

Det enklaste för mig vore faktiskt att köpa en liten husbil som bara jag fick plats i och bara dra iväg… då slipper jag kontakter med kommunen och myndigheterna… det gäller bara att få ihop mat för dagen och det lär inte bli något problem eftersom det slängs otroliga mängder mat från butiker och liknande… dumpstring som det kallas tror jag. Nu ska jag först och främst operera mig om tio dagar och sedan så får vi se hur det går.

tisdag den 21 juli 2015.

 

Det har varit en väldigt tung period de senaste veckorna, tyngre än vanligt. Jag har haft en väldigt svår värk i främst mina ben, men jag antar att det kommer från både ryggen och bäcken. För ett par dagar sedan så började jag med min jävla värkmedicin igen, det tog emot något fruktansvärt då jag verkligen har fått kämpa med abstinensen jag fått när jag har trappat ner medicinen.

Nu har jag hursomhelst mycket mindre värk och orkar röra mig mera, vilket såklart är behövligt för att bygga upp lite muskler som håller ihop skelettet. De sista veckorna hade jag så ont att jag inte orkade ta mig ur sängen ens… och det blev bara värre och värre för varje dag som gick. Min si-led jäklas rätt så rejält och benet som jag gjorde första höftprotesen på värker ungefär likadant som det har gjort sedan operationen.

Själva höften i första opbenet värker inte något nämnvärt och benet värker inte när jag ligger ner eller rör mig lite inomhus, men om jag tar en promenad eller belastar benet med t.ex. att lyfta en matkasse, då värker det skumt ner i lårbenet… skitskum värk, liksom inuti benet eller om det är benhinnan som värker… vad vet jag. Nu är det snart dags för ryggoperationen, känns faktiskt skönt att få göra någonting som kanske gör min situation lite bättre.

Jag lyckades få ett ryggskott som har suttit i en vecka nu… jävligt klantigt och självförvållat var det. Det strålar ut i vänster midjesektion mest, men det känns även lite ut i högra delen också. Det brukar vara helt borta efter jag har legat ned ett tag, men om jag sätter mig upp så kommer den där strålande smärtan smygande på samma ställe. Jag känner igen den smärtan och läget för den… jag fick den under diskografin som jag gjorde senast, och den kom smygande när de ökade trycket i en av diskarna… jag tror att det var den disken närmast under min steloperation.

Mitt humör är lite bättre nu när jag börjat med tramadol igen, det är ju kanske inte så konstigt för värken är ju betydligt mer hanterbar nu när jag äter medicin… men tramadol i sig är också stämningshöjande och ökar serotoninet har jag för mig, det kanske är värt alla biverkningar trots allt. Jag mår inte skitbra direkt, jag har mina svackor av nedstämdhet och uppgivenhet… men inte någon superångest i alla fall.

Hela den här soppan är ju väldigt påfrestande, jag är spyfärdig på alla överklagningar och myndigheterna… jag vill bara jobba och tjäna egna pengar och slippa dessa otaliga turer inom sjukvården och övriga instanser. Jag måste ju sälja huset också, men jag får inte någon lägenhet eftersom jag inte har någon inkomst… och förresten så hjälper nog inte det heller, för väntetiden på lägenheter är sinnessjuk i Stockholm med omnejd. Som det ser ut just nu så kommer det nog att bli till att köpa en husvagn för mig och frugan att bo i… men jag vet inte hur jag ska orka sälja huset och vad jag ska göra med bohaget.

onsdag den 8 juli 2015.

 

Jag har inte så mycket att säga förutom att jag har tröttnat på den här skiten nu. Värken i kroppen har segrat över mig kan man nog säga, jag har inte kraft till att kämpa mot skiten mer. Det har varit så kämpigt under en så lång tid nu och det här livet är inte värdigt ens. Eftersom jag är utförsäkrad så har jag inte råd att åka till min sjukgymnast heller, så det hoppet är taget från mig tyvärr.

Om en månad är det i alla fall dags för att operera ryggen igen, men jag vet inte ens om det är någon mening faktiskt. Operationen kommer nog inte göra mig arbetsför direkt och jag vet inte om jag har lust att kosta samhället mer pengar utan att kunna ge något tillbaka. Jag skulle bara vilja dra ifrån allting och slippa det här… men jag vet inte hur det ska gå till eftersom jag har för ont.

Vilken soppa livet blev… det var ju inte meningen. Jag antar att jag har mig själv att skylla eftersom jag alltid skulle vara snabbast, bäst och starkast när jag jobbade på byggen… förresten så gällde det även under senare år när jag jobbade med andra yrken. Om jag ska vara helt ärlig så känner jag mig färdig med livet nu, det lär inte bli bättre än så här. Tråkiga toner i det här inlägget… jag mår verkligen skit, men depressionen är fortfarande under kontroll men livet är som sagt var skit.

Jag har inte lust att skriva något längre, inte lust att göra ett skit faktiskt. Det är så jävla stressande att vara utan pengar, jag känner mig nära att trilla ner i det mörka hålet igen. 

 

Har haft tre hyfsade dagar i början på veckan, men igår och idag så har det varit förjävligt... Skitvärk. Jag fick ställa in min tid hos sjukgymnasten idag, jag har insett att jag inte har råd att sitta och åka till honom en gång i veckan. 

 

Det ska bli kul att se hur jag ska få den här månaden att gå ihop sig... Det lutar åt att det blir i stort sett omöjligt. Kollade med förvaltningsrätten igår angående hur lång tid det tar att behandla min överklagan... Hon jag pratade med gissade på sex till nio månader, men hon kunde inte lova något. 

 

Socialtjänsten har beslutat sig för att ge mig rådrum... vilket innebär att jag har tre månader på mig att sälja huset... tyvärr så går det inte att få någon lägenhet och någon förtur går inte heller att få. Familjen sitter rejält på pottan kan man säga... Minst sagt. 

torsdag den 25 juni 2015.

 

Det är en tung tid med värken just nu, jag vet inte riktigt varför jag är så dålig men det är nog snudd på ett bottenrekord. Värken i benen och ländryggen håller just nu på att ta kål på mig, men jag kämpar på med mina promenader och även sjukgymnastiken. Jag tror inte att det är mina höftproteser som orsakar värken i benen utan snarare ländryggen är boven skulle jag tro.

Det är ungefär sex veckor kvar till min ryggoperation och tiden går snabbt… jag känner mig lite orolig faktiskt. Det är nog främst en oro att det kanske inte är ihopväxt mellan kotkropparna där stagen och skruvarna sitter… tänk om skiten spricker när stagen är borta… hujedamig. Jag blir bara mer och mer säker på att en operation till kommer att behövas, och det är antagligen flera nivåer under steloperationen som behöver åtgärdas… men vi får väl se efter att jag läkt ihop efter den här operationen.

När ryggen har läkt ihop ska jag träffa en bäckenexpert till… sen får vi se vad som händer, förmodligen kommer det att ta evigheter innan jag kommer vidare i det här fallet. Jag har varit rätt så låg i humöret men inte känt mig direkt deprimerad, det skulle jag å andra sidan inte våga nämna för någon för jag vill ju ha tillbaka mina sportskyttevapen, och då duger det ju inte med att vara utbränd… då är man ju rökt.

Jag har inte haft någon lust att skriva eller aktivera mig med något annat heller för den delen… att skriva gör så ont i ryggen, bäcken och benen eftersom jag blivit sämre och får skitont när jag ligger på rygg. Jag har testat att skriva liggandes på sidan men det går inte. Tyvärr så fungerar det inte heller med gitarrspelandet eftersom jag bara kan spela liggandes på rygg. Jag försöker att sova så mycket jag bara orkar för att få tiden att gå, men jag är verkligen rastlös och uttråkad så till den grad att jag hellre hamnar i koma än är vaken.

Nu har dessutom socialtjänsten börjat tjata om att det är dags att sälja huset, vilket jag jättegärna skulle göra om jag hade någon annanstans att bo… det är för övrigt inget som man kan få hjälp med av kommunen så om det blir försäljning så köper jag en husvagn till familjen. Ett annat problem med att flytta är att kroppen inte fungerar tillräckligt bra… jag fungerar i nuläget inte alls på grund av värken, men fortfarande så har det inte blivit helt kortslutning i hjärnan igen… men jag märker av direkt när det blir en jobbig eller stressig situation att det inte ligger särskilt långt ifrån en kortslutning.

Jag antar att jag får kämpa på en dag till… jag kan ju i alla fall se fram mot operationen, då slipper man ju värken i alla fall under narkosen, sen brukar den å andra sidan bli rätt så vidrig när man vaknar till.

tisdag den 16 juni 2015.

 

Jag har haft en jävlig sista vecka med satans med värk, antagligen för att jag var hos sjukgymnasten och gjorde rörelser jag borde undvikit. Mitt humör är rätt lågt just nu och jag är rätt så apatisk… jag orkar inte vänta på att bli bättre längre, det verkar ju vara långt bortom räckhåll just nu. Min reservplan med emigrering för mig själv utan familjen känns svår att genomföra för det fungerar inte med den här värken, så den vägen går inte heller att ta.

Jag ska träffa min sjukgymnast dagen innan midsommarafton igen för att fortsätta med lite övningar och ytterligare undersökningar… jag tänker att han kan ha mer att komma med än min ryggkirurg egentligen, han verkar vara mycket kompetent. Jag tvivlar på att jag kan slippa diskproteser eller ytterligare steloperation, och det lät faktiskt på sjukgymnasten som att han funderade i samma banor.

Mitt liv passerar mitt framför mig där jag ligger i min jäkla säng… och även om jag orkar deltaga i vissa saker så är det så svårt att vara närvarande i dessa situationer pga. värken. Jag känner mig inte deprimerad längre men jag är jävligt trött och rätt så uppgiven, det känns rätt så hopplöst just nu. Jag har fått lite fler motgångar levererade av kommunen som inte gör saken bättre heller… avloppen på mitt område skall göras om och kommer att kosta mig ca hundratusen eller mer, vilket är lite svårt att få fram när man inte ens har en inkomst.

Det är verkligen dags att försöka komma härifrån, men det är som sagt väldigt svårt när både jag och frun är utförsäkrade, vilket innebär att det inte går att få en lägenhet ens om man blir bostadslös. Det är där min reservplan skulle ha kommit in i bilden, men det kommer nog inte att fungera pga. värken tyvärr. Om jag ska försöka mig till att gissa på en eventuell tidsplan för mitt tillfriskande så skulle jag tro att det tar till december innan ryggen läkt efter första operationen, och sedan vänta tills mars innan jag får träffa bäckenexpert nr 2.

Om bäckenexperten bedömer att det verkligen är mina diskar som orsakar mina problem mer än mina bäckenleder så kommer det säkert att dröja till efter semestrarna 2016 innan min ryggkirurg får tid att operera mig. Sedan lär det väl ta till årsskiftet 2016-2017 innan jag har läkt ihop ordentligt… förhoppningsvis så pass att jag kan börja arbeta, men i ärlighetens namn verkar det inte vara ett rimligt mål… det verkar inte någon av mina läkare tro. Om jag inte blir så pass bra att jag klarar av att arbeta så känns det faktiskt som att jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och dö… det är inget liv utan att kunna jobba.

Om jag kommer att ha den här värken även i fortsättningen så råder det inte några tvivel om att jag hellre lägger mig ner och dör än att fortsätter så här… även om det förmodligen snarare blir som nu, jag fortsätter en jävla timme till, en jävla dag och ett jävla år… det är liksom svårt att ge upp även om det känns som att det är det man vill.

Jag träffade min nya sjukgymnast här om dagen och han verkade väldigt kompetent, faktiskt den som givit det bästa intrycket hittills bland de många sjukgymnaster jag träffat de senaste tjugo åren. Jag hade min bästa dag på väldigt länge när jag åkte och träffade honom, men självklart var jag helt ledbruten när jag kom därifrån… vilket jag får skylla mig själv då jag verkligen tog ut mina rörelser i bäcken och ryggen.

Kvällen när jag kom därifrån var inte någon lek, jag var tvungen att ta värkmedicin och värken är fortfarande jävlig så här flera dagar efter besöket. Jag känner mig rätt så låg i humöret och jag är fruktansvärt rastlös, men så fort jag ska göra något så tar det emot så mycket på grund av värken och min brist på energi och ork. Jag ska träffa sjukgymnasten i slutet av nästa vecka igen och få lite övningar jag ska göra för mitt bäcken.

Det är i stort sett bara värken i min si-led som plågar mig när jag går, men det är svårt att säga om det kanske kommer från någon disk i ryggen eller inte. Just nu känner jag att jag bara skulle vilja att hela den här värkmardrömmen gick över eller tog slut… jag orkar inte mer snart, eller snart och snart, jag orkar inte mer just nu heller. Jag har svårt att skriva något just nu för jag har svårt att ligga på rygg och skriva eftersom jag får en sådan svår värk i bäckenet och benen av det. Jag försöker att ligga på endera sidan, men det går inte att göra något vettigt i det läget tyvärr.

Jag kommer att kämpa på den här helgen som vanligt, men jag har inte bestämt mig om jag ska försöka att vara väldigt inaktiv för att se om värken lättar av det eller inte. Livet känns väldigt tufft just nu, jag vill bara kunna gå vidare och börja jobba igen… utan jobbet ingen stolthet.

måndag den 8 juni 2015.

 

Mitt liv går på tomgång just nu, jag har inte någon energi till någonting. Jag ska i alla fall träffa en sjukgymnast senare i veckan, men egentligen så har jag inte råd att sitta och åka den sträckan ens en enda gång… än mindre flera gånger i veckan, så vi får se hur det blir med den saken. Jag har varit väldigt inaktiv sedan jag var hos ryggkirurgen och jag har faktiskt haft lite mindre värk i ryggen och bäcken sedan dess, ända tills igår när jag fick ondare igen.

Jag ska göra ett tappert försök med att komma igång med promenaderna igen, men det sitter verkligen långt inne just nu… omotiverad som fan är jag. Det känns som jag har gått vilse i livet, jag vet inte vart jag är på väg… och inte varför jag är på väg dit… jag vet inte någonting alls. Om jag skulle få en önskning så hade det varit att bli fri från värken och fylld med energi så att jag kunde börja jobba med vad som helst… jag skulle inte banga för att jobba med det absolut sämsta jobb jag skulle kunna tänka ut… jag skulle göra vad som helst.

Om jag skulle haft energi och sluppit värken så kanske jag skulle kunna jobba hemifrån med att skriva instruktionsböcker, översättningar eller kanske rent av sköta en telefonsupport av något slag, men jag vill helst kunna jobba med andra människor omkring mig… jag saknar det sociala så fruktansvärt mycket att jag knappt saknar det längre… om man säger så. Utan den sociala biten man får från arbetet så ruttnar själen rätt snabbt… och hjärnan med för den delen. 

fredag den 5 juni 2015.

 

Nu har jag i alla fall beslutat mig för att operera ryggen, men det blir först till att ta bort skruvarna och stagen i ryggen och i nästa steg om inte det blir bättre även operera in en diskprotes. Jag fick tid för operationen i början av augusti vilket jag tycker var en kort väntetid. Min kirurg ville att jag skulle vänta med diskprotesen tills jag har träffat en expert till på bäckenleder här i Stockholm, för han är liksom jag inte helt säker på att det är ryggen som står för den mesta av värken.

Det blev en väldigt lång dag igår vilket gjorde att jag nästan avled av värk innan jag var hemma, för att inte tala om hur det var till kvällen… fy fan. Jag lyckades hålla humöret uppe medans jag var på sjukhuset, men innan jag var hemma så var det i botten, milt sagt. Min situation är tuff nog utan värken, och med värken så är den mer än vad jag klarar av… jag dör varenda kväll. Jag är i grunden en jädrans positiv människa, men jag blir påverkad av negativa energier ganska lätt, och här hemma har jag några som alltid är väldigt negativa… så det hjälper ju inte min situation precis.

Min bäckenled var i alla fall rätt så bra igår, inte lika dålig som den har varit den senaste veckan i alla fall, men det är ju inte direkt någon dramatisk förbättring utan snarare en väldigt liten förbättring. Det verkar som att det här kommer att dra ut på tiden ett halvår till minst, först ska ryggen läka ihop, sedan ska jag träffa den nya experten, vilket förmodligen inte kommer att bli förrän framåt årsskiftet om jag känner den här sjukvården rätt. Min gissning är nog tyvärr den att det kommer att vara en pågående process under minst ett och ett halvt år till… minst, men jag håller tummarna för mirakel kan ske… inte för jag personligen har varit med om något, tvärtom faktiskt.

 

 

måndag den 1 juni 2015.

 

Idag så känner jag mig otroligt låg i humöret, det är inte så konstigt i och för sig eftersom det var världskrig här hemma imorse. Jag har legat i sängen hela dagen och lär väl fortsätta göra det om jag känner mig rätt. Jag fick dessutom ett inte så efterlängtat brev från polisen där de meddelar mig att jag inte är lämplig att inneha vapen eftersom jag är ett psykfall… dvs. nedstämd och nedbruten. jag skall självklart överklaga detta beslut, men det känns jobbigt just nu i alla fall.

Jag märker hur bra jag blir i ryggen och bäckenleden när jag ej belastar dem, men det lär inte vara en hållbar lösning att ligga i sängen i resten av livet… det blir nog inte så långt då hur som helst. Jag ska faktiskt försöka att komma ut på en promenad nu… jag får försöka att peppa mig med att jag måste bli stark för min strid mot dessa jävla myndigheter. Det känns egentligen som jag bara vill ge upp och ge dem segern… på walk over, men fan i mig, jag ska fan vinna detta slaget… om det så är det sista jag gör här i livet.

Om allting går åt helvete så har jag min reservplan att ta till… men det kommer nog inte bli så lätt för min familj om jag sätter den i verket… de kommer att bli ledsna, besvikna och oroliga över mig, och det vill jag ju inte egentligen. Jag har planerat in en resa som jag skulle kunna göra om det skulle bli så i alla fall… inte för att jag skulle kunna det om jag har så här ont fortfarande, men vem vet vad som fungerar efter att jag har opererat ryggen. Livet är inte någon lek direkt, om jag vetat hur det skulle ta sig så hade jag nog helst stått över detta liv i alla fall.

söndag den 31 maj 2015.

 

Jag hade en bra dag igår om man ser till det stora hela, det var barnkalas med barnbarnen hemma hos äldsta sonen. Jag hade legat i sängen hela dagen tills det var dags att åka dit, så jag hade en överkomlig värk i kroppen faktiskt. Det är bara tio minuter med bil till sonen så det var också en bidragande orsak till att värken var överkomlig tror jag. Det blev många snorpussar av mina små barnbarn och dessutom så matade de mig med kakor de slickat på, rån de löst upp i sina munnar och jag antar att jag kommer att bli förkyld som dem… men vad gör man om en tvååring kommer och bjuder på både puss och slemmig kaka.

Jag har bokat tid hos en sjukgymnast den tionde juni, så jag ska ge bäckenleden ett ordentligt försök till att bli bra eller åtminstone bättre än vad den är nu. Nästa vecka blir det besök hos min ryggkirurg, och som det känns just nu så är jag för en operation, även om det känns lite tveksamt… men det kommer och går, vissa stunder känns det som att jag hellre dör än går igenom den skiten en gång till. Mitt problem är inte att jag tvivlar på att en operation kommer att göra värken överkomligare, utan det är nog så att jag känner tvivel på att jag orkar komma igen från en operation till… det känns som att jag skulle behöva komma igång med någon sysselsättning för att överleva min situation.

Det börjar bli outhärdligt rastlöst att bara vänta på bättre tider, och jag är rädd att jag inte kommer att greja att gå hemma längre nu. Tänk om jag får vänta på operationen ett år eller ett halvår… sedan kommer månader av rehabilitering på det… jag är livrädd att jag inte kommer att fixa ett år till. Vissa stunder… eller de flesta stunderna så känns det som att jag inte kommer att greja ens en vecka till, än mindre en månad till, fyfan vad jobbigt, jag vill bara komma igång med att jobba igen… nu. Det är inte särskilt realistiskt att jag kommer att vara tillbaks i jobb inom en rimlig tid och det skrämmer mig verkligen mycket.

Om jag skulle få en bättre ekonomi eller bara bli bättre i ryggen och bäckenet så kanske jag i alla fall hade råd och ork att engagera mig i någonting som gjorde min tid här på jorden uthärdlig. Jag skulle kunna komma hemifrån någon gång i veckan och träffa människor eller kanske återuppta mitt skytte… om jag nu blir friskförklarad från min depression någon gång och lyckas få tillbaka rätten att ha mina vapen. Jag ska försöka att ligga i sängen hela dagen idag också, men det är så in i helvete långsamt om jag inte lyckas sova bort dagen vill säga. Visst skulle jag behöva röra på mig så att inte kroppen förtvinar, men när jag är upprätt så trycks ryggen ihop och värken blir snabbt outhärdlig… det är ett riktigt moment tjugotvå faktiskt.

torsdag den 28 maj 2015.

 

Jag hade den värsta mardrömmen inatt, jag drömde att polisen trängde sig in i mitt hem precis som de gjorde när de tog mina vapen. Det var jävligt obehagligt och jag blev klarvaken, vilket i sin tur gjorde att värken satte igång för fullt. Jag tror att den incidenten påverkade mig mer än jag förstod, det kändes ju som ett övergrepp på mig. Jag tycker att det är obehagligt med poliser i den bemärkelsen att det alltid känns som att man är skyldig till något brott när man råkar ut för dem… även om man har rent mjöl i påsen.

Jag höll på att knäcka ihop igår kväll på grund av min värk. Den var egentligen inte jättekraftig men det kändes så jävla hopplöst och jag är så osäker på om en operation av ryggen kommer att hjälpa mig så mycket. Det kanske är den där jäkla si-leden som är boven i dramat… förmodligen inte bara den, men jag undrar om det är den eller någon av mina nivåer i ryggen som är orsaken till att leden låser sig och värker så in i helvetet. Jag ska i alla fall försöka gå en ordentlig promenad när jag är klar med att betala räkningarna.

Det här med räkningarna är så stressande att jag mår dåligt. Jag har ju inte råd att betala alla räkningar om vi ska ha råd med mat för resten av månaden, och det känns jobbigt. Att vara utförsäkrad är ingen lek… vad konstigt att man har mått så dåligt att man helst hade velat vara död. Nu kommer jag aldrig någonsin mer att vända mig till psykiatrin eller nämna för någon doktor att jag är nedstämd eller trött på att leva… det har orsakat mer lidande än det har hjälpt mig faktiskt. Jag ska träffa min psykiatriker i slutet av augusti så att han kan friskförklara mig, han kunde inte göra det tidigare för han ville att man ska må bra i minst ett halvår innan man kan anses som frisk.

Om jag ska vara helt ärlig så tänker jag ofta att det vore skönt att få somna in… och det är helt beroende av värken och inte någonting annat. Förresten så är det såklart jobbigt med det här med utförsäkringarna och vårt utanförskap som grämer en och får en att må dåligt. Det ä faktiskt som att säga att jag och min fru är fuskare som inte jobbar för att vi inte har lust… det är den känslan som jag får, och det är otroligt förödmjukande och får mig att må skit eftersom det inte finns något som jag hellre vill. Jag skulle ta vilket jobb som helst om jag klarade av det, men värken gör så att jag inte fungerar.

Jag måste göra operationen av ryggen, det är nog mitt sista hopp. Om jag inte kommer tillbaka i arbete så kommer mitt liv i stort sett vara meningslöst… det kommer inte att fungera att bara gå hemma i evigheter, det kommer att bli min död. Jag skäms över att vara sjukskriven, men om jag skulle bli förtidspensionär så skulle det bli ännu värre. Jag vill inte ha en osynlig sjukdom… jag tror att människor tänker att jag ser jättefrisk ut eftersom jag alltid är glad och positiv när jag träffar andra människor utanför familjen… det är min grundinställning i livet att vara positiv, så det ser nog ut på mig att allt är som vanligt.

Jag skäms över att inte kunna reda mig själv utan att få hjälp av samhället… jag är värdelös för det här samhället som det är nu.

onsdag den 27 maj 2015.

Jag hade en rätt bra dag igår trots rätt mycket värk… jag fick gjort det jag skulle och hade ett trevligt samtal med min yngsta dotter som var med och handlade. Det var en rätt tuff kväll med en kraftig värk, men jag somnade rätt så fort i alla fall och vaknade upp vid klockan fyra på morgonen helt utan värk. Det är rätt så knäckande att få känna på den sötman som ett liv utan värk skulle vara, för att efter endast några minuter i vaket tillstånd få tillbaks det onda. Även om jag ligger kvar så kommer värken, för att inte tala om när jag varit uppe i ett par minuter… det är skitskumt.

Min hjärna känns lite utbränd igen, och jag tror att det är stressen över värken och alla räkningar som skall betalas. Jag kan inte tänka klart för det svider i huvudet igen… jag hoppas att det bara är ett tillfälligt bakslag som kommer att gå över snart. En annan stressfaktor är att allting alltid strular för mig och att det är jag som får sitta i telefon för att lösa problemen som t.ex. banken, kommunen, matbutiken osv. skapar för mig. Det verkar som att ingenting fungerar som det ska, man orkar inte heller dubbelkolla allting så man är jäkligt utlämnad till de som sköter dessa saker… eller snarare missköter dessa saker.

Nu ska jag ringa till matbutiken för tredje gången eftersom de har strulat till det med mina medlemsrabatter och bonusar m, m… det tar en massa energi som jag tyvärr inte har, men jag kan inte släppa detta utan att ordna upp det. Jag lyckades i alla fall få till en hyfsad promenad nu på förmiddagen, vilket känns bra för psyket och kroppen. Jag hade inte någon värk i första höften utan det var egentligen bara min högra bäckenhalva som djävlades med mig, men det var inte jättemycket värk utan bara lite lagom mycket för att ligga och irritera i bakgrunden. Mina ben värker en hel del just nu, det är den där tandvärksliknande molvärken som jag brukar ha när jag ligger ned.

 

tisdag den 26 maj 2015.

 

Mina dagar är så enformiga, jag håller på att bli galen av stristess. Min högsta önskan är att få leva normalt och arbeta och ha lediga helger och semester… som det är nu så är jag aldrig ledig, inte från värken eller min sjukskrivning i alla fall. Jag har haft lite jobbiga dagar nu efter helgen, och jag antar att det var barnpassningen och besöken i helgen som orsakade det. Det är alltid kvällarna som är värst, men ibland kan det redan börja när jag vaknar.

Jag tycker att det är konstigt att jag har värk när jag ligger ner och är vaken, för om jag sover två timmar på dagen så är värken i stort sett borta när jag vaknar… och det är något jag inte förstår. Om jag somnar på rygg och vaknar i samma ställning så är värken borta, men om jag ligger kvar fem minuter i samma ställning vaken så kommer värken… skitkonstigt tycker jag. Nu ska jag in och handla mat och gå på apoteket, vilket jag fruktar mer än döden. Det är så otroligt nervpåfrestande att göra saker som man vet kommer att göra riktigt ont.

Om jag vore troende så skulle jag behöva be gud om styrka, men jag är ju inte det tyvärr… så jag är utelämnad åt min egen styrka, och den är enligt mig inte så stark… men den enda jag har. Jag ska kämpa en dag till och hoppas att den tar slut innan den blir outhärdlig… för imorgon kommer det en till. Jag ska ju snart till min ryggkirurg och diskutera nästa operation snart, och jag kan nog påstå att det är den vetskapen som gör att jag orkar en dag till… det finns i alla fall en liten chans att jag kan bli hjälpt av honom.

lördag den 23 maj 2015.

 

Nu har jag i alla fall kommit igång med mina promenader… hoppas jag. Idag har jag dotterns barn här hemma, de ska sova över här och det är trevligt, men jättejobbigt för ryggen eftersom de är  VÄLDIGT aktiva och måste passas hela tiden. Jag har min yngsta dotter här på besök… ja hon bor ju här egentligen men är i stort sätt aldrig hemma längre så det är mysigt att träffa henne. Jag känner mig faktiskt lite bättre i bäckenet och i benen nu när jag har skött mina promenader, även om det bara är några dagars promenerande hittills.

Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag nog helst vara själv här hemma, men det är bara för att jag har så otroligt låg energi när jag har värk… ja med andra ord hela tiden. Jag hoppas att barnen somnar tidigt, men det lär väl snarare vara så att de somnar sent… eftersom det är spännande att vara här och att dessutom få sova över hos morfar och mormor… och med moster. Jag ska inte gnälla, för jag älskar ungarna över allt på jorden, skulle jag inte ha ont så hade jag gärna tagit hand om dem varenda dag i veckan.

Nu har jag sträckt ut ryggen och är väl redo för en match till med de små liven… i värsta fall så får jag väl ta värkmedicin idag, fast jag har slutat. Det går faktiskt jättebra med utsättningsbesvären, det är bara värken som blir skitjobbig nu, och det är den enda anledningen att jag skulle behöva ta råttgiftet. Det är hur skönt som helst att vara av med avtändningen av medicinen… det går inte att beskriva. Om jag får mer kontroll på värken så är det helt lugnt utan medicin, men vi får se hur det går med den saken… jag ska till spinecenter den fjärde juni, så det är snart det.

onsdag den 20 maj 2015.

 

Jag har en konstig oro i kroppen som jag känner igen, den brukar komma när det är saker som är jobbiga att ta tag i… det blir som att man inte vågar tänka på det jobbiga utan stänger ute de tankarna. En del av oron kommer nog av att jag har beslutsångest över ryggoperationen. Om jag inte hade haft ont i min bäckenled så hade jag nog varit säkrare på min sak, nu är jag orolig att det kanske inte spelar någon roll om ryggen blir bättre när jag ändå har den satans värken i bäckenleden.

Det är också stressande att veta att jag inte har några pengar… det är tomt i kylskåpet och familjen börjar gnälla om att jag måste handla. Jag vill inte säga rakt ut att vi inte har råd med att handla mat innan den tjugofemte… det känns jobbigt. Jag har tusen tankar i mitt huvud som jag måste bära med mig själv, jag skulle verkligen behöva lätta på mitt hjärta och få stöd av någon annan människa, men jag har inte någon som jag kan vända mig till, inte ens min fru.

Jag har svårt överhuvudtaget att prata om mina innersta känslor… jag tror nog att jag aldrig har kunnat det, så det är väl inte så konstigt att man blir stressad och utbränd av att bära denna oro inom sig jämt. När det är något som skaver i mitt medvetande så blir jag rätt så dålig snabbt, det blir oftast kortslutning i huvudet av allt ältande kring de problem jag har… och det är dessutom väldigt kontraproduktivt… leder aldrig till någonting vettigt.

Min överklagan till förvaltningsrätten är i alla fall klar för att postas, jag orkade inte skriva om den utan skickar bara in skiten som den är. Jag känner mig rätt så säker på att den går igenom… men uppriktigt sagt så skiter jag i om det skulle bli ett avslag. Jag har ju redan förnedrats och tvingats djupare ned på samhällets botten än jag någonsin tidigare varit… så vad spelar det för roll egentligen, jag har ju redan fogat mig i min nya roll som ett socialfall. Jag undrar vart gränsen går för att räknas som en utslagen… är det här, eller kanske när man blivit hemlös… vad vet jag.

tisdag den 19 maj 2015.

 

Jag är rastlös så jag håller på att bli galen. Det fungerar inte att bara vara hemma hela tiden, men tyvärr så har jag inte så mycket valmöjligheter just nu. Nu är det först och främst för att jag har värk som jag inte orkar vara aktiv, men självklart så spelar min kraschade ekonomi en stor roll. Att bli utförsäkrad och tvingad till att leva på socialbidrag är inte någon lek… tänk om jag hade varit en människa som var van vid att ha vissa utgifter… då hade det varit kört.

Pengarna räcker inte ens till mat åt familjen, åtminstone inte till någon varierad kost med frukt och grönsaker eller alla andra bitar man ska få med i kostcirkeln. Jag lider inte så mycket för min egen skull, men frun och barnen gnölar lite och saknar frukten. Jag hade en jävla skitdag igår vad gäller värken i bäckenet, men jag lyckades ändå gå två promenader, vilket jag är jäkligt stolt över. mitt huvud säger till mig att ligga i sängen istället för att gå ut, men jag lyckades samla den kraften som behövdes för att ta mig ut och strunta i mina tankar.

Jag är verkligen innerligt trött på det här samhället just nu, det fungerar så otroligt dåligt med sjukvård, sjukförsäkringen och denna otroligt sega soppa som stat och myndigheter utgör. Jag skrev till min läkare för nästan en månad sedan och inte fan har hon svarat ännu. jag behövde ett slags intyg på att jag var tillräckligt frisk för att hålla på med mitt skytte, men hon har inte bemödat sig att svara. Nu så blir det en massa strul med polisen istället… de drar in mina vapenlicenser så då måste jag överklaga det beslutet till förvaltningsrätten. Jag ringde polisen och förklarade att jag inte hade fått tag på mina läkare för att få en friskskrivning, men det sket dom i… jag får skylla mig själv sade dom.

Vilken jäkla soppa, jag vill ju bara att mitt liv blir som vanligt igen… jag vill jobba och jag vill kunna utöva något av mina intressen… jag vill vara frisk och slippa vara en belastning för samhället utan några rättigheter. Som det är nu så lever man i ett slags vakuum eller ett väntrum utan några flashiga tidningar att läsa… och ingen doktor som ropar upp ens namn på evigheters evigheter. Om jag kommer igen någon gång, och det måste jag… då jävlar ska jag visa dem vart skåpet skall stå, skitstövlar.

Om jag blir frisk så kanske jag drar iväg från det här samhället och börjar på ny kula… helst i ett annat land… helst.

söndag den 17 maj 2015.

 

Jag har lyckats vara rätt så social den senaste veckan… i alla fall med mina mått mätt. I torsdags var jag till syrran på kalas, vilket var jättemysigt, fan vad jag hade längtat efter mina syskon kom jag på. Det var supernice och även om min rygg och mitt bäcken plågade mig ordentligt så var det värt varenda sekund av värk. Igår så hade jag dessutom besök av son och dotter med deras barn, vilket också var trevligt, men jag hade jävligt jobbig värk, så det blev rätt så jobbigt och inte jättelyckat för min del tyvärr.

Jag blir bara sämre och sämre i min bäckenled, det gäller även ryggen och jag tror att det är främst min inaktivitet som orsakar det. Jag måste försöka att komma igång med mitt promenerande åtminstone, annars kommer det här att sluta illa. På måndag ska jag försöka att få tag i min läkare för att få ett intyg till mina vapenlicenser, det är sista veckan som jag har på mig att ordna fram någonting som visar att jag faktiskt är lämplig som vapeninnehavare. Jag mår faktiskt bättre än på länge just nu, även om jag mår sämre än på länge vad gäller min värk.

Min nedtrappning av värkmedicinerna går superbra, jag har faktiskt slutat med allt utom Lyrica och saroten som jag tar fortfarande… men jag ska försöka att sätta ut de med när jag har lite mindre värk… om jag får mindre värk vill säga, för annars så sätter jag ut dem ändå. Jag velar verkligen vad gäller ryggoperationen… ena stunden är jag bergsäker på att det är rätt väg att gå, för att i nästa stund vara tveksam på att det är rätt väg att gå… jobbigt. Nu ska jag försöka att ta mig ut i spöregnet för att promenera med hundarna, men jag skulle helst vilja ligga kvar i sängen, i alla fall tills det slutar att regna.

Varje dag säger jag till frugan. och mig själv att nu jävlar ska det bli andra bullar… nu ska jag fan i mig promenera tre gånger om dagen och äta vettigt, men det har jag inte lyckats införliva tyvärr… jag är för klen i psyket just nu, men jag hoppas att jag ska få kraft från någon högre makt… då jävlar ska det bli träna av, då ska jag bli stark och frisk så att jag kan börja jobba igen, jag skulle kunna jobba med vad som helst om det fungerar med kroppen… bara jag får jobba och komma hemifrån och slippa skämmas över att man är en bidragstagare och belastning för samhället.