Skitskraj!
Det börjar bli dags för operationen, och jag ser inte direkt fram mot den, minns för väl vilken tuff tid som de första veckorna innebar.
19 November närmar sig med stormsteg, då skrivs jag in, och morgonen den 20:e så skrubbar jag kroppen med hibiscrub, för sista gången innan operationen. ..... Jag mår dåligt när jag känner den lukten.
Opbenet plågar mig fortfarande, men ickeopbenet är det som jävlas mest nu. Jag har varit dålig på att gå de sista veckorna, kanske för att jag har varit riktigt nedstämd, eller va fan....depression heter det, men det ordet känns så jobbigt. ...som att det inte går att bota med något annat än döden.
Ryggjäveln, höfter o knän, handleder o fotleder, knän, och som grädde på moset så gör alltså även själen ont.