Kronisk värk suger

söndag den 31 maj 2015.

Jag hade en bra dag igår om man ser till det stora hela, det var barnkalas med barnbarnen hemma hos äldsta sonen. Jag hade legat i sängen hela dagen tills det var dags att åka dit, så jag hade en överkomlig värk i kroppen faktiskt. Det är bara tio minuter med bil till sonen så det var också en bidragande orsak till att värken var överkomlig tror jag. Det blev många snorpussar av mina små barnbarn och dessutom så matade de mig med kakor de slickat på, rån de löst upp i sina munnar och jag antar att jag kommer att bli förkyld som dem… men vad gör man om en tvååring kommer och bjuder på både puss och slemmig kaka.

Jag har bokat tid hos en sjukgymnast den tionde juni, så jag ska ge bäckenleden ett ordentligt försök till att bli bra eller åtminstone bättre än vad den är nu. Nästa vecka blir det besök hos min ryggkirurg, och som det känns just nu så är jag för en operation, även om det känns lite tveksamt… men det kommer och går, vissa stunder känns det som att jag hellre dör än går igenom den skiten en gång till. Mitt problem är inte att jag tvivlar på att en operation kommer att göra värken överkomligare, utan det är nog så att jag känner tvivel på att jag orkar komma igen från en operation till… det känns som att jag skulle behöva komma igång med någon sysselsättning för att överleva min situation.

Det börjar bli outhärdligt rastlöst att bara vänta på bättre tider, och jag är rädd att jag inte kommer att greja att gå hemma längre nu. Tänk om jag får vänta på operationen ett år eller ett halvår… sedan kommer månader av rehabilitering på det… jag är livrädd att jag inte kommer att fixa ett år till. Vissa stunder… eller de flesta stunderna så känns det som att jag inte kommer att greja ens en vecka till, än mindre en månad till, fyfan vad jobbigt, jag vill bara komma igång med att jobba igen… nu. Det är inte särskilt realistiskt att jag kommer att vara tillbaks i jobb inom en rimlig tid och det skrämmer mig verkligen mycket.

Om jag skulle få en bättre ekonomi eller bara bli bättre i ryggen och bäckenet så kanske jag i alla fall hade råd och ork att engagera mig i någonting som gjorde min tid här på jorden uthärdlig. Jag skulle kunna komma hemifrån någon gång i veckan och träffa människor eller kanske återuppta mitt skytte… om jag nu blir friskförklarad från min depression någon gång och lyckas få tillbaka rätten att ha mina vapen. Jag ska försöka att ligga i sängen hela dagen idag också, men det är så in i helvete långsamt om jag inte lyckas sova bort dagen vill säga. Visst skulle jag behöva röra på mig så att inte kroppen förtvinar, men när jag är upprätt så trycks ryggen ihop och värken blir snabbt outhärdlig… det är ett riktigt moment tjugotvå faktiskt.

torsdag den 28 maj 2015.

Jag hade den värsta mardrömmen inatt, jag drömde att polisen trängde sig in i mitt hem precis som de gjorde när de tog mina vapen. Det var jävligt obehagligt och jag blev klarvaken, vilket i sin tur gjorde att värken satte igång för fullt. Jag tror att den incidenten påverkade mig mer än jag förstod, det kändes ju som ett övergrepp på mig. Jag tycker att det är obehagligt med poliser i den bemärkelsen att det alltid känns som att man är skyldig till något brott när man råkar ut för dem… även om man har rent mjöl i påsen.

Jag höll på att knäcka ihop igår kväll på grund av min värk. Den var egentligen inte jättekraftig men det kändes så jävla hopplöst och jag är så osäker på om en operation av ryggen kommer att hjälpa mig så mycket. Det kanske är den där jäkla si-leden som är boven i dramat… förmodligen inte bara den, men jag undrar om det är den eller någon av mina nivåer i ryggen som är orsaken till att leden låser sig och värker så in i helvetet. Jag ska i alla fall försöka gå en ordentlig promenad när jag är klar med att betala räkningarna.

Det här med räkningarna är så stressande att jag mår dåligt. Jag har ju inte råd att betala alla räkningar om vi ska ha råd med mat för resten av månaden, och det känns jobbigt. Att vara utförsäkrad är ingen lek… vad konstigt att man har mått så dåligt att man helst hade velat vara död. Nu kommer jag aldrig någonsin mer att vända mig till psykiatrin eller nämna för någon doktor att jag är nedstämd eller trött på att leva… det har orsakat mer lidande än det har hjälpt mig faktiskt. Jag ska träffa min psykiatriker i slutet av augusti så att han kan friskförklara mig, han kunde inte göra det tidigare för han ville att man ska må bra i minst ett halvår innan man kan anses som frisk.

Om jag ska vara helt ärlig så tänker jag ofta att det vore skönt att få somna in… och det är helt beroende av värken och inte någonting annat. Förresten så är det såklart jobbigt med det här med utförsäkringarna och vårt utanförskap som grämer en och får en att må dåligt. Det ä faktiskt som att säga att jag och min fru är fuskare som inte jobbar för att vi inte har lust… det är den känslan som jag får, och det är otroligt förödmjukande och får mig att må skit eftersom det inte finns något som jag hellre vill. Jag skulle ta vilket jobb som helst om jag klarade av det, men värken gör så att jag inte fungerar.

Jag måste göra operationen av ryggen, det är nog mitt sista hopp. Om jag inte kommer tillbaka i arbete så kommer mitt liv i stort sett vara meningslöst… det kommer inte att fungera att bara gå hemma i evigheter, det kommer att bli min död. Jag skäms över att vara sjukskriven, men om jag skulle bli förtidspensionär så skulle det bli ännu värre. Jag vill inte ha en osynlig sjukdom… jag tror att människor tänker att jag ser jättefrisk ut eftersom jag alltid är glad och positiv när jag träffar andra människor utanför familjen… det är min grundinställning i livet att vara positiv, så det ser nog ut på mig att allt är som vanligt.

Jag skäms över att inte kunna reda mig själv utan att få hjälp av samhället… jag är värdelös för det här samhället som det är nu.

onsdag den 27 maj 2015.

Jag hade en rätt bra dag igår trots rätt mycket värk… jag fick gjort det jag skulle och hade ett trevligt samtal med min yngsta dotter som var med och handlade. Det var en rätt tuff kväll med en kraftig värk, men jag somnade rätt så fort i alla fall och vaknade upp vid klockan fyra på morgonen helt utan värk. Det är rätt så knäckande att få känna på den sötman som ett liv utan värk skulle vara, för att efter endast några minuter i vaket tillstånd få tillbaks det onda. Även om jag ligger kvar så kommer värken, för att inte tala om när jag varit uppe i ett par minuter… det är skitskumt.

Min hjärna känns lite utbränd igen, och jag tror att det är stressen över värken och alla räkningar som skall betalas. Jag kan inte tänka klart för det svider i huvudet igen… jag hoppas att det bara är ett tillfälligt bakslag som kommer att gå över snart. En annan stressfaktor är att allting alltid strular för mig och att det är jag som får sitta i telefon för att lösa problemen som t.ex. banken, kommunen, matbutiken osv. skapar för mig. Det verkar som att ingenting fungerar som det ska, man orkar inte heller dubbelkolla allting så man är jäkligt utlämnad till de som sköter dessa saker… eller snarare missköter dessa saker.

Nu ska jag ringa till matbutiken för tredje gången eftersom de har strulat till det med mina medlemsrabatter och bonusar m, m… det tar en massa energi som jag tyvärr inte har, men jag kan inte släppa detta utan att ordna upp det. Jag lyckades i alla fall få till en hyfsad promenad nu på förmiddagen, vilket känns bra för psyket och kroppen. Jag hade inte någon värk i första höften utan det var egentligen bara min högra bäckenhalva som djävlades med mig, men det var inte jättemycket värk utan bara lite lagom mycket för att ligga och irritera i bakgrunden. Mina ben värker en hel del just nu, det är den där tandvärksliknande molvärken som jag brukar ha när jag ligger ned.

tisdag den 26 maj 2015.

Mina dagar är så enformiga, jag håller på att bli galen av stristess. Min högsta önskan är att få leva normalt och arbeta och ha lediga helger och semester… som det är nu så är jag aldrig ledig, inte från värken eller min sjukskrivning i alla fall. Jag har haft lite jobbiga dagar nu efter helgen, och jag antar att det var barnpassningen och besöken i helgen som orsakade det. Det är alltid kvällarna som är värst, men ibland kan det redan börja när jag vaknar.

Jag tycker att det är konstigt att jag har värk när jag ligger ner och är vaken, för om jag sover två timmar på dagen så är värken i stort sett borta när jag vaknar… och det är något jag inte förstår. Om jag somnar på rygg och vaknar i samma ställning så är värken borta, men om jag ligger kvar fem minuter i samma ställning vaken så kommer värken… skitkonstigt tycker jag. Nu ska jag in och handla mat och gå på apoteket, vilket jag fruktar mer än döden. Det är så otroligt nervpåfrestande att göra saker som man vet kommer att göra riktigt ont.

Om jag vore troende så skulle jag behöva be gud om styrka, men jag är ju inte det tyvärr… så jag är utelämnad åt min egen styrka, och den är enligt mig inte så stark… men den enda jag har. Jag ska kämpa en dag till och hoppas att den tar slut innan den blir outhärdlig… för imorgon kommer det en till. Jag ska ju snart till min ryggkirurg och diskutera nästa operation snart, och jag kan nog påstå att det är den vetskapen som gör att jag orkar en dag till… det finns i alla fall en liten chans att jag kan bli hjälpt av honom.

lördag den 23 maj 2015.

Nu har jag i alla fall kommit igång med mina promenader… hoppas jag. Idag har jag dotterns barn här hemma, de ska sova över här och det är trevligt, men jättejobbigt för ryggen eftersom de är  VÄLDIGT aktiva och måste passas hela tiden. Jag har min yngsta dotter här på besök… ja hon bor ju här egentligen men är i stort sätt aldrig hemma längre så det är mysigt att träffa henne. Jag känner mig faktiskt lite bättre i bäckenet och i benen nu när jag har skött mina promenader, även om det bara är några dagars promenerande hittills.

Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag nog helst vara själv här hemma, men det är bara för att jag har så otroligt låg energi när jag har värk… ja med andra ord hela tiden. Jag hoppas att barnen somnar tidigt, men det lär väl snarare vara så att de somnar sent… eftersom det är spännande att vara här och att dessutom få sova över hos morfar och mormor… och med moster. Jag ska inte gnälla, för jag älskar ungarna över allt på jorden, skulle jag inte ha ont så hade jag gärna tagit hand om dem varenda dag i veckan.

Nu har jag sträckt ut ryggen och är väl redo för en match till med de små liven… i värsta fall så får jag väl ta värkmedicin idag, fast jag har slutat. Det går faktiskt jättebra med utsättningsbesvären, det är bara värken som blir skitjobbig nu, och det är den enda anledningen att jag skulle behöva ta råttgiftet. Det är hur skönt som helst att vara av med avtändningen av medicinen… det går inte att beskriva. Om jag får mer kontroll på värken så är det helt lugnt utan medicin, men vi får se hur det går med den saken… jag ska till spinecenter den fjärde juni, så det är snart det.

onsdag den 20 maj 2015.

Jag har en konstig oro i kroppen som jag känner igen, den brukar komma när det är saker som är jobbiga att ta tag i… det blir som att man inte vågar tänka på det jobbiga utan stänger ute de tankarna. En del av oron kommer nog av att jag har beslutsångest över ryggoperationen. Om jag inte hade haft ont i min bäckenled så hade jag nog varit säkrare på min sak, nu är jag orolig att det kanske inte spelar någon roll om ryggen blir bättre när jag ändå har den satans värken i bäckenleden.

Det är också stressande att veta att jag inte har några pengar… det är tomt i kylskåpet och familjen börjar gnälla om att jag måste handla. Jag vill inte säga rakt ut att vi inte har råd med att handla mat innan den tjugofemte… det känns jobbigt. Jag har tusen tankar i mitt huvud som jag måste bära med mig själv, jag skulle verkligen behöva lätta på mitt hjärta och få stöd av någon annan människa, men jag har inte någon som jag kan vända mig till, inte ens min fru.

Jag har svårt överhuvudtaget att prata om mina innersta känslor… jag tror nog att jag aldrig har kunnat det, så det är väl inte så konstigt att man blir stressad och utbränd av att bära denna oro inom sig jämt. När det är något som skaver i mitt medvetande så blir jag rätt så dålig snabbt, det blir oftast kortslutning i huvudet av allt ältande kring de problem jag har… och det är dessutom väldigt kontraproduktivt… leder aldrig till någonting vettigt.

Min överklagan till förvaltningsrätten är i alla fall klar för att postas, jag orkade inte skriva om den utan skickar bara in skiten som den är. Jag känner mig rätt så säker på att den går igenom… men uppriktigt sagt så skiter jag i om det skulle bli ett avslag. Jag har ju redan förnedrats och tvingats djupare ned på samhällets botten än jag någonsin tidigare varit… så vad spelar det för roll egentligen, jag har ju redan fogat mig i min nya roll som ett socialfall. Jag undrar vart gränsen går för att räknas som en utslagen… är det här, eller kanske när man blivit hemlös… vad vet jag.

tisdag den 19 maj 2015.

Jag är rastlös så jag håller på att bli galen. Det fungerar inte att bara vara hemma hela tiden, men tyvärr så har jag inte så mycket valmöjligheter just nu. Nu är det först och främst för att jag har värk som jag inte orkar vara aktiv, men självklart så spelar min kraschade ekonomi en stor roll. Att bli utförsäkrad och tvingad till att leva på socialbidrag är inte någon lek… tänk om jag hade varit en människa som var van vid att ha vissa utgifter… då hade det varit kört.

Pengarna räcker inte ens till mat åt familjen, åtminstone inte till någon varierad kost med frukt och grönsaker eller alla andra bitar man ska få med i kostcirkeln. Jag lider inte så mycket för min egen skull, men frun och barnen gnölar lite och saknar frukten. Jag hade en jävla skitdag igår vad gäller värken i bäckenet, men jag lyckades ändå gå två promenader, vilket jag är jäkligt stolt över. mitt huvud säger till mig att ligga i sängen istället för att gå ut, men jag lyckades samla den kraften som behövdes för att ta mig ut och strunta i mina tankar.

Jag är verkligen innerligt trött på det här samhället just nu, det fungerar så otroligt dåligt med sjukvård, sjukförsäkringen och denna otroligt sega soppa som stat och myndigheter utgör. Jag skrev till min läkare för nästan en månad sedan och inte fan har hon svarat ännu. jag behövde ett slags intyg på att jag var tillräckligt frisk för att hålla på med mitt skytte, men hon har inte bemödat sig att svara. Nu så blir det en massa strul med polisen istället… de drar in mina vapenlicenser så då måste jag överklaga det beslutet till förvaltningsrätten. Jag ringde polisen och förklarade att jag inte hade fått tag på mina läkare för att få en friskskrivning, men det sket dom i… jag får skylla mig själv sade dom.

Vilken jäkla soppa, jag vill ju bara att mitt liv blir som vanligt igen… jag vill jobba och jag vill kunna utöva något av mina intressen… jag vill vara frisk och slippa vara en belastning för samhället utan några rättigheter. Som det är nu så lever man i ett slags vakuum eller ett väntrum utan några flashiga tidningar att läsa… och ingen doktor som ropar upp ens namn på evigheters evigheter. Om jag kommer igen någon gång, och det måste jag… då jävlar ska jag visa dem vart skåpet skall stå, skitstövlar.

Om jag blir frisk så kanske jag drar iväg från det här samhället och börjar på ny kula… helst i ett annat land… helst.

söndag den 17 maj 2015.

Jag har lyckats vara rätt så social den senaste veckan… i alla fall med mina mått mätt. I torsdags var jag till syrran på kalas, vilket var jättemysigt, fan vad jag hade längtat efter mina syskon kom jag på. Det var supernice och även om min rygg och mitt bäcken plågade mig ordentligt så var det värt varenda sekund av värk. Igår så hade jag dessutom besök av son och dotter med deras barn, vilket också var trevligt, men jag hade jävligt jobbig värk, så det blev rätt så jobbigt och inte jättelyckat för min del tyvärr.

Jag blir bara sämre och sämre i min bäckenled, det gäller även ryggen och jag tror att det är främst min inaktivitet som orsakar det. Jag måste försöka att komma igång med mitt promenerande åtminstone, annars kommer det här att sluta illa. På måndag ska jag försöka att få tag i min läkare för att få ett intyg till mina vapenlicenser, det är sista veckan som jag har på mig att ordna fram någonting som visar att jag faktiskt är lämplig som vapeninnehavare. Jag mår faktiskt bättre än på länge just nu, även om jag mår sämre än på länge vad gäller min värk.

Min nedtrappning av värkmedicinerna går superbra, jag har faktiskt slutat med allt utom Lyrica och saroten som jag tar fortfarande… men jag ska försöka att sätta ut de med när jag har lite mindre värk… om jag får mindre värk vill säga, för annars så sätter jag ut dem ändå. Jag velar verkligen vad gäller ryggoperationen… ena stunden är jag bergsäker på att det är rätt väg att gå, för att i nästa stund vara tveksam på att det är rätt väg att gå… jobbigt. Nu ska jag försöka att ta mig ut i spöregnet för att promenera med hundarna, men jag skulle helst vilja ligga kvar i sängen, i alla fall tills det slutar att regna.

Varje dag säger jag till frugan. och mig själv att nu jävlar ska det bli andra bullar… nu ska jag fan i mig promenera tre gånger om dagen och äta vettigt, men det har jag inte lyckats införliva tyvärr… jag är för klen i psyket just nu, men jag hoppas att jag ska få kraft från någon högre makt… då jävlar ska det bli träna av, då ska jag bli stark och frisk så att jag kan börja jobba igen, jag skulle kunna jobba med vad som helst om det fungerar med kroppen… bara jag får jobba och komma hemifrån och slippa skämmas över att man är en bidragstagare och belastning för samhället.

onsdag den 13 maj 2015.

Just nu känns hela livet grått och tråkigt… det är värsta deppvädret. Det har varit ett par jobbiga dagar med mycket värk, framförallt i benen på kvällarna. Jag har suttit en del i bilen och det är kanske mest därför jag har haft det värre… men jag vet inte. Det går rätt så bra utan mina värkmediciner, jag mår inte så där superdåligt i alla fall som jag har gjort den första tiden. Jag håller på att sätta ut Lyrican också, mitt mål är att sluta med alla mediciner… till och med de antidepressiva skall bort.

Jag har fått klartecken på att skicka in min överklagan till förvaltningsrätten, men det är värsta virrvarret fortfarande. Min handläggare på socialen och deras konsult har ändrat vissa saker så att jag måste försöka få min läkare att ändra sitt intyg så att det är rätt uppgifter som följer med… tyvärr så har inte min läkare så mycket tid över för det här, jag menar jag får ju inte ens svar från henne genom mina vårdkontakter, än sämre är det på telefon. Det finns aldrig någon plats i hennes telefonkö… tyvärr är min telefontid fylld för idag, bl.a. Bl.a., och det precis på klockslaget när telefontiden öppnar.

Jag känner en viss oro inför mitt möte med min ryggkirurg, för jag är så rädd för att jag ska banga ur på en operation när jag väl sitter där. Jag är egentligen inte rädd för själva operationen utan det är snarare en rädsla över att jag fattar ett felaktigt beslut som jag får ångra för resten av livet. Jag är inte alls säker på att det är rätt disk som han har siktat in sig på… det känns som att det är en chansning även om det var den som gav utslag på diskografin. Jag håller på att bearbeta mig själv så att jag ska ha bestämt mig helt och hållet när jag träffar min kirurg… men jag vet ju att han kommer att svara på de frågor jag har, och de svaren kan ju sätta griller i mitt huvud som omkullkastar min plan.

Så här kan jag ju inte ha det, men jag är ändå rädd för att det kan bli värre… för det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.

måndag den 11 maj 2015.

Ligger och funderar på hur i helvete jag ska få allting att gå ihop… både vad gäller det ekonomiska och självaste livet. Det ser ju rätt så mörkt ut om man önskar sig ett normalt liv… det beror på vad man anser är normalt, och även vart och när man lever. Jag har verkligen fått erfara hur det är att vara sjuk och fattig enligt vår standard, men om man jämför hur någon i tredje världen ser på saken så hamnar min nöd i skymundan… verkligen.

Jag har tak över huvudet och jag går väldigt sällan hungrig, även om jag får äta väldigt spartansk kost… och kanske inte helt enligt kostcirkeln, men jag är ändå lyckligt lottad. Om jag inte skulle lida av min värk så skulle jag nog kunna påstå att jag hade ett bra liv med ett rikt innehåll. Som det är nu så har jag så svårt att umgås med vänner eller familjen eftersom min kraft inte räcker till. Med kraft menar jag förmågan att uthärda värken någon längre stund, och även om jag lyckas uthärda den under säg ett kalas, så betalar jag med en djävulsk värk efteråt.

Jag vet vad jag har framför mig idag, och det skrämmer mig och gör mig nästan handlingsförlamad. Jag behöver ju handla mat idag för kylskåpet är verkligen tomt. Det är en vecka sedan det fanns någonting ätbart där, om man inte räknar morötter eller mjölk som mat. Min son hade i alla fall handlat med sig korv och potatisgratäng som han bjöd på… jag sade till honom att han skulle äta den själv och spara det som blev över till matlåda, men han tog illa vid sig, så jag var tvungen att äta det han tillagat. Jag tänker hela tiden i kostnader, vilket förstås är jobbigt för de runt omkring mig eftersom jag tänker högt… eller pratar för mig själv.

Det är lite pinsamt när jag går och handlar, för jag kommer på mig själv med att gå och småprata och diskutera mina inköp med mig själv. Jag tror faktiskt att mycket av det beteendet kommer ifrån att jag verkligen inte har någon jag kan prata med eftersom jag sällan orkar koncentrera mig på en tvåvägskommunikation som faktiskt ett samtal är. Jag känner mig som världens ensammaste människa egentligen, fast jag är omgiven av andra människor jag älskar så kan jag inte dela mina innersta tankar med någon, vilket ökar trycket och påfrestningen på mitt psyke så till den grad att det blir jobbigt… mycket jobbigt.

Nu skall jag försöka att ta mig iväg… ditt eländiga smärtmonster… vik hädan ditt avskum, jag är inte rädd för dig… för du är bara elektriska signaler som tolkas som ett monster i mitt huvud… hjärnspöke. Alla intryck som man får in är ju blott signaler som tolkas av en ca ett och ett halvt kilos grå klump med sina vindlingar och triljoner nervceller som fyrar av sina synapser… svamplik i konsistensen och rätt oaptitlig till sitt utseende… hjärnan skulle vi nog klara oss utan, den ställer till det rätt så mycket för oss. Mot affären och striden mot smärtmonstret… marsch.

söndag den 10 maj 2015.

Människans psyke är bra underligt… jag har givit upp varenda dag i flera år nu och ändå är jag kvar och kämpar fast jag inte orkar en dag till. Jag hade en hyfsad dag i går men den här dagen verkar bli lite jobbigare. Jag antar att det är det här gråa vädret som drar ner stämningsläget en aning. Jag lyckades få till två stycken promenader igår, men det var tack vare min frus tjat som de blev av… annars hade jag inte klivit ut sängen antagligen.

Jag blir jättestressad av att hon tjatar på mig, men jag har sagt åt henne att det är bra att hon tjatar för annars blir jag nog helt passiv, å andra sidan så kanske det är tack vare att jag känner mig stressad av att veta att hon kommer att tjata på mig, som jag blir paralyserad och inaktiv? Det är svårt för mig att stålsätta mig inför det som är ansträngande och jag tror att det mest är rädslan för att få ont som hindrar mig. Det är inte direkt någon rädsla, för jag känner mig inte rädd för den utan det är huvudet som motarbetar mig och försöker få mig att inte röra mig i onödan.

Det skulle verkligen vara på sin plats med någon slags transformation av mitt sinne, något som fick tillbaks den där envisa och kämpande killen som jag en gång var. Jag är fortfarande kämpande och envis, men inte vad det gäller det rent fysiska… jag gör ju bara de saker som är absolut tvunget att göras, sen så är det stopp. Jag har tusen saker som egentligen är tvunget att göras, men jag grejar inte det. Det är mest saker med huset som skulle behöva fixas… det faller snart ihop. Taken börjar läcka in, och det förstör ju hela huset inom kort.

Helt ärligt så tror jag att jag skulle klassas som någon som har gått in i väggen… men jag vill absolut inte att det är något som skrivs in i mina journaler, främst på grund av att jag vill ha tillbaks min sportskytteutrustning. Det är lite speciellt med att vara stressad av värk under en så lång tid som jag har varit, man blir ju utbränd, men det är ju inte direkt av en stress som känns som stress, utan det är bara det att man aldrig får vila från värken och att det tar emot när man ska göra den minsta lilla grej. När jag ser tillbaks på mitt liv de sista tjugo åren så förstår jag inte hur jag orkade med att arbeta och ta hand om barnen utan att kollapsa.

Vartenda litet ögonblick under minst tjugo år har jag varit medveten om min objudna gäst. Den har varit med mig under barnens födelse, min mors begravning, sonens död, ja faktiskt under varenda liten händelse under min vakna tid. Det är ofattbart många ögonblick på tjugo år… tiotusentals… kanske miljoner… det är ofattbart hur jag överlevt hittills. Jag antar att jag kommer ha hundratusentals ögonblick till innan jag slutligen slipper värken, men jag hoppas ändå på att de ska bli färre… ja till och med att försvinna helt, men det är nog bara en chans på miljonen att det sker.

Det är bara att kämpa vidare… det finns inget bättre alternativ tillgängligt tyvärr… 

fredag den 8 maj 2015.

Den här morgonen påminner lite för mycket om kvällen igår, och det är ju inte så kul. Min dag igår hade alla förutsättningar för att bli en bra dag men den blev istället en dag som tvingade ner mig i det svarta hål som jag så desperat försöker undvika. Solen sken och jag fick besök av min bror, vilket såklart var jättetrevligt… om det inte varit för den här jävla värken. Det som skulle bli en härlig dag blev bara en dag fylld med plågor som snabbt övergick i uppgivenhet och totalt mörker. Jag har inte någon chans mot värken när den stiger över en femma på den tiogradiga skalan där tio är den värsta nivån av smärta.

Jag skulle inte ens ha suttit en minut igår, men det blir alltid samma sak när någon tittar förbi, man vill ju kunna fika och umgås lite normalt med den som hälsar på. Min kväll var faktiskt den mörkaste på en längre tid, och jag kan bara konstatera att värken lyckades få mig att helst vilja vara död… men tyvärr så slipper jag inte undan så lätt. Det känns som att det är meningslöst att göra ryggoperationen, det verkar vara min si-led som orsakar en sådan stor del av värken, vilken jag aldrig kommer att orka operera, eller snarare utreda eftersom allt går så jävla trögt inom sjukvården.

Jag är inte deprimerad eller så, utan nu är det fortfarande mitt nyktra sinne som säger att jag kanske helt enkelt skulle ge upp kampen om ett normalt liv… eller ett liv överhuvudtaget. Det känns inte som att det ens är värt att försöka komma tillbaks till ett normalt liv… det kommer att ta flera år till innan jag ens, om det går bra vill säga, kan räkna med att vara frisk. Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så tror jag inte att det kommer att bli bättre än så här. Jag ska ju träffa min ryggkirurg om tre veckor ungefär, men jag borde nog avboka det besöket, jag kommer ändå inte att få hjälp i tid.

Det ser mörkt ut det här, jag vill verkligen att jag ska kunna känna mig hoppfull, men det finns verkligen inte något hopp… allting tar för lång tid och jag kommer nog inte ens ha ett hem att bo i innan jag har fått chansen till att bli frisk. Jag klarar inte att uppbåda krafterna som behövs för att kämpa och rehabilitera mig, varken före eller efter någon operation. Jag vet nästan med hundra procents säkerhet att jag skulle bli mycket bättre om jag bara orkade träna upp kroppen… men jag har inte någon energi kvar… den har gått åt till att vara orolig över min jävla utförsäkring.

Jag har kämpat mot försäkringskassans sjuka beslut så länge nu… det är nog ett och ett halvt år sedan de började hota om utförsäkringen, och det innebär att det var så länge sedan jag fick mitt största sammanbrott. Egentligen har det hållit på mycket längre… man kan nog säga att de sista sexton åren har varit så här tuffa, även om min ekonomiska situation inte har varit så här utsatt tidigare. Jag hade behövt den kraften som jag har fått lägga på att överleva, med allt vad det innebär… tigga om hjälp från socialkontoret, söka bidrag och så vidare.

Det är aldrig försent att ge upp… som någon lustigkurre uttryckte det, och det är faktiskt läge för att inse sin begränsning… jag är slut nu. När jag inte ens klarar av att umgås med mina närmaste, hur fan ska jag då finna någon mening med livet? Det känns så patetiskt hela livet… vem bryr sig om jag får ersättning av försäkringskassan eller lyckas få ett lyckat resultat av operationen eller operationerna? Det värsta är nog det faktum att det här egentligen är första gången jag känner mig helt opåverkad av någon depression eller liknande… och att jag verkligen helt nyktert och fullkomligt logiskt inser att matchen är över.

Jag tänker inte på att avsluta livet rent fysiskt, utan det känns mest som att det är dags att ligga kvar i sängen resten av livet… bara skita i om huset tas ifrån mig, eller om man hamnar hos kronofogden. Visst känner jag ett ansvar för min familj… men jag orkar inte kämpa mer nu, och jag orkar inte ens kämpa för det som betyder mest av allt för mig… kraften är slut. Om jag skulle få ersättning från försäkringskassan så skulle det innebära att jag blir ännu mer uppgiven, för då betyder det att de förstörde mitt liv, och när jag äntligen fick det jag hade rätt till så var det redan förstört… det är inte någonting som pengar kan lösa… de har redan haft sönder mig.

Usch vilket dystert inlägg det här blev… den här dagboken är inte direkt någonting som man vill att sina närmaste skall läsa. Så här ser sanningen ut just nu, det är inte mycket det går att göra åt det heller… inte någonting som kan lösa mina problem, och särskilt inte inom en rimlig tid. Jag lever i ett universum som är ett mirakel… man skulle vilja att det kunde dela med sig lite av sina mirakel till mig… jag kräver inte mycket… bara att bli av med värken så att jag kan börja arbeta, för det skulle lösa alla mina problem… verkligen alla.

tisdag den 5 maj 2015.

Det har gått två dagar sedan mina barnbarn och dottern var här och hälsade på och jag har i stort sett bara legat i sängen sedan dess. Igår plågade ryggen och bäckenleden mig rätt så ordentligt, men idag så känns det bättre igen. Jag har haft väldigt lite värk i benen om man jämför med tidigare och jag vet faktiskt inte vad det beror på. Det verkar inte hänga samman med ryggvärken, inte så vitt jag kan se, men det kan ju komma från ryggen ändå… vad vet jag?

Jag kan erkänna att jag har varit lite låg när värken varit som värst, men jag har inte känt en sådan där regelrätt depression som jag lidit av tidigare. Just nu så är det egentligen så otroligt mycket saker som går emot mig… problemen hopar sig framför mig… och bakom mig, men ändå så känner jag ett annat lugn inom mig än tidigare. Jag hoppas att myndigheterna kommer att se dessa förbättringar som positiva och ge tillbaka mina tävlingsvapen, det skulle göra så att en enorm sten föll från mitt bröst.

Jag ska försöka att få kontakt med min läkare för att få hjälp med att friskförklara mig tillräckligt för att anses lämplig att inneha licenserna på mina vapen, annars så får jag vända mig till den psykiatriker som jag hade kontakt med när de hade fått för sig att jag inte var lämpad att ha vapen hemma. Jag tycker att hela den här soppan är rätt så krävande för min själ och skulle gärna klara mig utan den, men nu är det som det är och det är bara att gilla läget.

Idag ska jag skjutsa frun till dottern för hon ska bo hos henne några dagar för att hjälpa henne i vardagen nu när hon blivit ensamstående. Det verkar som att dottern klarar sig rätt bra, och det är en otrolig lättnad faktiskt. Det är för hjärtskärande att se någon ledsen… och om det är någon man älskar är det nästan outhärdligt för mig i alla fall. Jag skulle alla gånger hellre ta mina medmänniskors värk, sorg, smärta, än att behöva se dem lida… och jag antar att de jag älskar känner samma sak om mig.

Jag är en otroligt blödig person när det kommer till att se andra lida. Självklart så kan jag stänga av mycket av mina känslor genom att stålsätta mig och verkligen fokusera på något helt annat… det gäller särskilt när jag redan känner mig skör och inte känner mig redo att tackla dessa känslor. Jag bli förstörd när jag ser människor lida… det gäller även helt främmande människor. Jag blir till och med rörd till tårar när jag ser någon som gör en god handling mot en annan människa eller ett annat djur. Jag blir rörd av svenska hjältar, Lassie, förlossningsbilder, Naturen, universum… ja egentligen allting som berör djupet av min själ.

Jag antar att det är vanligt hos de flesta av oss att vi blir lätt rörda, men jag antar att det inte är någonting som många erkänner, inte vad gäller männen i alla fall. Självklart har jag starka känslor åt andra hållet också, vilket betyder att jag blir utom mig av vrede när jag upplever orättvisor eller ser andra människor, djur eller natur bli behandlade orättvist eller dumt åt. I perioder klarar jag inte av att utsätta mig för dessa saker och då är jag tvungen att hålla mig borta från nyheter och sociala medier för att inte se eller läsa om dessa oförrätter mot andra levande ting… inklusive våran moder jord… eller särskilt våran moder jord kanske jag ska säga.

söndag den 3 maj 2015.

Jag överlevde gårdagen trots att den blev väldigt kraftansträngande. Mina barnbarn och dottern var här hela dagen och vi hann gå till stranden och leka, det blev sandslott och gropagrävande. Jag tvingade min kropp till alldeles för mycket belastning och det betalade sig till kvällen, kan man lugnt påstå. Felet jag gör när barnen är här är att jag sitter för mycket. Att sitta är det värsta för ryggen, om man inte räknar med att böja ryggen nedanför steloperationen vill säga.

Det var hursomhelst ljuvligt med de där små barnen som blir så glada när de får se mig när de kliver av bussen. Deras små armar runt halsen och när de säger att de saknat en jättemycket gör verkligen gott för själen. Idag så betalar jag å andra sidan för den glädjen med en satans värk i bäckenleden, eller vad fan det är som gör ont. Jag blir liksom lite förlamad i benet när bäckenleden är påverkad, men jag vet inte helt säkert att det beror på bäckenleden eller någon nervbana i ryggen.

Jag har tänkt en hel del på min ryggoperation och jag känner mig tveksam till den. Jag är helt uppriktigt sagt rädd för att operera mig en gång till. När jag har ondare än en fyra på vas-skalan så tänker jag att jag tar vilken chans som helst för att bli av med värken, men när jag är lite bättre, typ när jag vaknar på morgonen så är det nästan som att jag känner ett hopp om att det kommer att bli bra av sig själv, eller att det inte är så farligt och jag kanske klarar av att leva så här. självklart kan jag inte leva så här, det är inte något liv när man inte ens orkar lyfta upp sina barnbarn eller ta på sig gympaskorna utan att orsaka en helvetisk värk som sitter i alldeles för länge.

Det blir en operation om min kirurg tycker att de ser bra ut… jag chansar, det kan bara bli värre än det är… bara… men kanske också bättre, och det är min största önskan att få en dag som kroppen fungerar normalt utan att jag ska lida och missa livet totalt. Jag ska i alla fall försöka ta hand om min kropp lite bättre med förbättrad kost och lite tid utomhus i solen och friska luften. Jag ska också försöka komma igång med promenaderna för det är jättebra för ryggen.

2015-05-02.

Igår hade jag min bästa dag på länge vad gäller värken i alla fall, annars var den rätt så rutten. Jag låg i sängen nästan hela dagen och svettades ut mina mediciner jag slutat med. Jag mår faktiskt mycket bättre redan, fast det kommer vågor av baksmälla över mig med jämna mellanrum. Idag så får jag besök av min dotter och hennes två underbara barn, det ser jag fram mot. Jag är ju inte dotterns riktiga pappa men jag älskar henne lika mycket som hon vore mitt enda barn.

Jag har egentligen inte så bra kontakt med mina barn, det beror nog på att jag har sådan liten ork och har mått dåligt de senaste tio åren. De ringer inte mig och jag ringer väldigt sällan dem, men när vi träffas så känns det toppen. Jag har ju två egna barn med frun och så hade hon redan fyra barn när vi träffades, så vi är en rätt så stor familj. Jag skulle offra mitt liv för mina barn om det behövs. Jag känner själv att jag har svårt att uttrycka min kärlek till barnen, och jag menar alla. Jag har alltid haft svårt för att kramas och ha närkontakt med de flesta människor, eller åtminstone vuxna, och särskilt män. De människor som är generösa med kramar fungerar hur bra som helst, men de som ger en enarmskram sidovis är det värre med.

Jag ska försöka att bli bättre på att kramas, jag ska faktiskt börja redan idag. Man mår bra av att kramas och att visa sina känslor, och det behöver verkligen jag. Just nu har jag rätt så ont i rygg och ben, så det är lite oroligt huruvida jag ska klara av dagen. Jag hoppas att det kommer att fungera, det skulle vara så jävla skönt om man kunde få njuta av dagen och besöket av de jag håller kära. Jag har i alla fall fått en tid hos min kirurg för att diskutera min operation, eller eventuella operation. Jag fick en tid i början av juni, så det är en bit kvar till dess. Om det blir en operation så lär det dröja ända tills hösten, men vi får se hur det blir.