Kronisk värk suger

onsdag den 30 december 2015.

Puh, vilka dagar jag har haft, för att inte tala om nätterna. Jag har knappt sovit en blund på två nätter… det vill säga ännu mindre än vanligt. Det är värken som har gjort att jag varit tvungen att byta ställning var femte minut och den övriga tiden så har det varit en jäkla massa sparkande med benen. Jag vet inte om det är restless legs eller bara ren och skär värk… men benen och allting nedanför naveln håller på att ta kål på mig.

Jag har ju dragit ner alla mina mediciner, men jag har också helt slutat med Citalopram… ssri-medicinen. Jag vill slippa alla mediciner för jag hatar dem… jag blir sjuk av Tramadol, sjuk av Lyrica och sjuk av Sertralin. Kemikalier i kroppen känns inte så kul heller… och jag kan bara säga till alla att vad ni än gör så börja inte med Tramadol mot värken… det ska vara mycket mindre biverkningar med Morfin eftersom den har längre halveringstid och påverkar mindre antal receptorer i hjärnan.

Det är inte så lätt att stå emot instinkten att ta medicin när man håller på att närma sig suicidnivå på värken… det känns som att man gör vad som helst när det är som jobbigast. Inatt var en sådan natt, men jag stod emot skiten och det är jag glad för… dock ska jag tillägga att jag har lika ont nu, men nu kan jag ju vara uppe och gå med jämna mellanrum, vilket lindrar litegrann. Tyvärr så dras humöret ned helt sjukt mycket när jag har så här mycket värk… och jag ljuger om jag säger att jag har kontroll över känslorna och humöret… mörka tankar åker förbi titt som tätt, och det är svårt att inte fastna i ett negativt tankemönster.

Imorgon är det nyårsafton och jag kommer bara att ligga i min säng som vanligt, ibland så är det så klart framför mig… jag har ju inget liv. Det är här min meditering ska komma in och hjälpa mig med måendet, men det är svårt att meditera när huvudet är fullt med tankar i ett jäkla virrvarr… känns som att försöka gå i kvicksand… tankarna suger fast mig, och ju mer jag kämpar ju mer dras jag ned och fastnar i skiten. Jag förstår att det är övning och upprepning som gäller om man ska kunna få hjälp av meditation eller mindfulness som det kallas… medveten närvaro.

Jag kommer ju fortsätta att hänga kvar här, och jag ser inte fram mot att existera vidare, men valet lyser med sin frånvaro… the show must go on.

onsdag den 23 december 2015.

Vilken tur att man har gjort det mesta av julförberedelserna… nu är det bara att handla mat, julklappar, julpynta, skaffa gran och laga mat… sen är det klart. Nej det är ju inte någon fara med att ha allt det kvar att göra, för jag struntar i det den här julen… jag har för ont och mår lite för pissigt.

Jag håller på att dra ner mina mediciner för jag mår så jäkla dåligt av dem… det har gått sju dagar nu och jag håller fan i mig på att dö. Det som är värst med att dra ner eller sluta med medicinerna är att man blir helt dödssjuk när man tänder av. Det låter som att man är värsta narkomanen, och det är man ju kan man ju säga… fast jag tar det som läkaren skriver ut.

I vanliga fall ska man ju trappa ner långsamt, men det har blivit så akut jobbigt med att må dåligt och vara beroende av en jäkla kemikalie… jag vill bara ha ut skiten ur systemet för gott. Jag har ju slutat helt ett par gånger förut och den första gången så höll jag på att dö… men då låg jag på maxdoser, och helt ärligt sagt så hade jag ju ökat på den lite också. När värken tar över och man håller på att knäcka ihop av smärtan så är det så jäkla lätt att börja igen… då är det kört.

Jag väntar fortfarande svar om operationstid och tillvägagångssätt, men nu lär inte min kirurg vara tillbaka förrän långt efter nyår tyvärr… han har råd med långa semestrar tyvärr. Just nu har jag svårt att skriva för jag klarar inte att ligga på rygg under särskilt långa stunder… sen blir värken för svår och det håller i sig i timtal efteråt. Än så länge är jag motiverad och kommer att försöka att kämpa fastän värken är bra nära att vinna tillbaka mig till rävgiftet som läkarna skrivit ut.

Jag hoppas att den som eventuellt läser detta får en jul utan massa värk eller nedstämdhet… var snälla mot er själva, även om era kroppar eller knoppar behandlar er som skit så är ni ändå värda att bli älskade av er själva… det är dessutom en bra smärtstillare och ångestdämpare… så god jul på er.

fredag den 11 december 2015.

Jag tänkte bara uppdatera dig på hur det går för mig och min ryggjävel. Nu har jag precis träffat min ryggkirurg igen och vi har väl kommit fram till att det blir en operation. Vi har däremot inte bestämt vilken sorts operation som skall utföras, det beror lite på hur mycket artros det var i facettlederna på den aktuella nivån. Om jag har tur så kan han sätta in en diskprotes och har jag inte tur så blir det ytterligare en steloperation.

Om det blir en diskprotes så blir läkningstiden kortare, men om smärtan orsakas av facettlederna så kommer inte den operationen bli så bra. Om jag själv fick bestämma så skulle han få steloperera resten av min rygg… i alla fall den delen som redan är stelopererad skulle han få skruva ihop med bäckenet så ingenting rörde sig mera. Som du kanske redan vet så är det ju min värk som är mitt problem, jag kräver inte längre att jag ska kunna fungera normalt eller klara av att jobba, även om det självklart är mitt mål.

Jag vet inte riktigt ännu när operationen blir av, men det känns som att min kirurg är inställd på att göra den rätt så omgående. Jag ska vara ärlig nu och säga som det är… jag är på gränsen till att ge upp den här kampen… min kraft börjar ta slut… eller den är faktiskt slut redan. Jag har haft den här värken mer eller mindre sedan nittonhundranittiofem, och det tar ut sin rätt. De sista fem åren har varit en mardröm… det är bara de gånger jag varit sövd för operation som jag varit smärtfri… och då jag haft ryggmärgsbedövning.

Tyvärr så syns ju inte värk på någon röntgen eller i något blodprov… samma sak med psykisk ohälsa… går ju inte att se tyvärr. Jag kommer att göra denna sista operation… men sedan så orkar jag inte mer insatser, jag vill inte se en doktor till så länge jag lever, detsamma gäller kontakter med myndigheter… jag är trött på att behöva vara en bidragstagare eller en parasit på samhället… för det är vad jag känner mig som. Jag misstänker att alla mina sjukhusvistelser och operationer har kostat samhället tio miljoner minst… pengar jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka till samhället.

Jag har blivit misstrodd av myndigheterna… och jag antar att det finns en och annan läkare som också misstrott mig eftersom jag inte fått någon hjälp från dem… t.ex. smärtkliniker. Min husläkare har remitterat mig dit flera gånger men de har bara svarat att ge din patient värkmedicin… bl.a. bl.a. Nu är jag jagad av kronofogden och kommunen… alla vill ha pengar av mig men jag har inte några. Då jag är en enkel man och alltid jobbat med kroppen och mina händer, så har jag ju genom ryggvärken förlorat hela mitt kapital… jag har bara kroppen att betala med.

Den som har hälsan har allt… den som är sjuk har inget. Jag hade tänkt att jag skulle skicka det här brevet till min handläggare på försäkringskassan… det var därför jag skrev att det skulle vara en uppdatering, men nu vet jag inte längre om jag vill skicka det till henne… jag vill inte att någon ska behöva må dåligt för att jag gör det. Jag vill verkligen förklara för myndigheterna hur det är ställt med mig och hur jag mår… men det är ju vanliga människor på sina poster som gör sitt jobb… det är inte meningen att de ska behöva må dåligt för att jag gör det… visserligen så är det delvis deras beslut som gör att det är så här jobbigt… men värken kan ju de inte rå för.

Jag ber om ursäkt om det är någon som mår dåligt över att behöva läsa detta, men jag behöver verkligen få ur mig det här innan jag spricker. Min handläggare på socialen skrev till mig att hon tycker att jag och frun är tappra som kämpar på trots alla motgångar… ja, eller hur? Vi har ju inte något val… så jag skulle inte kalla det tappert. Jag har dessutom redan brutit ihop och givit upp många många gånger redan. Om jag har skickat det här brevet till en myndighet så vill jag att den som läser detta ska förstå att det här inte är någon led på något sätt… det här handlar om liv och död. Tiden där alla är skyddade i vårt samhälle är förbi… eller den har nog aldrig funnits… det finns bara skydd till de som orkar söka hjälp och uppfylla alla kraven som ställs på dem. Om du inte orkar skaffa fram dina eventuella kontoutdrag och fylla i alla handlingar så är du chanslös.

Det här är på riktigt… det är ett riktigt liv det handlar om… det tål att tänkas på. Vi lever i våra egna bubblor och ser på något sätt inte ut på livet runt ikring dem… folk dör på gatorna värden över, och vi dör inombords bit för bit. Vi kliver över frusna tiggare utanför våra välfyllda butiker i jakten på ingredienserna till den där nya moderna maträtten vi hade tänkt laga till som en bra avslutande middag på arbetsveckan. Vi handlar ingredienser som den vanlige arbetaren bara drömmer om att köpa för den moderata lön han får ut för sitt lågstatusjobb.

Pappa… varför äter vi aldrig oxfilé? Jo du förstår det är ett väldigt dyrt kött… det är bara rika som har råd att äta sådant kött… pappa… varför är vi fattiga? Nä, vi är inte fattiga, titta på människor världen runt… de har inte alltid mat att äta, de har inte alltid kläder att sätta på sig… eller har någonstans att bo. Vi är rika, fortsätter jag… åtminstone om man ser till hur de flesta andra har det i den här världen… hmm, om vi nu är så rika, varför åker vi aldrig på semester då? jag vet inte… vi har helt enkelt inte något behov av att åka på semester eftersom vi bor i en sommarstuga mitt i naturen… och så har vi ju inte råd, jo så är det… så är det.

onsdag den 9 december 2015.

Så har jag träffat min ryggkirurg igen… för tionde gången ungefär. Vi blev egentligen inte så mycket klokare under vårt möte men enades om att jag var ett svårt fall… nä men han såg lite förändringar sedan förra röntgen och det var att det tillkommit en kotglidning på det nivån som han misstänkte kunde utgöra roten till det onda… eller större delen av.

Jag känner just nu mig jävligt splittrad över hela den här operationsgrejen och skulle bara vilja ligga ner och dö… jag orkar inte fundera och oroa mig längre över den här grejen. Det snurrar tankar i huvudet tjugofyra-sju… året runt, och det tar ut sin rätt. Jag är mest orolig att det ska vara ogjort när väl operationen är läkt… tänk om det är längre ner i ryggen… ibland så känns det som att det är den nedersta nivån som jävlas… det blixtrar ut värk från botten av ryggraden ut i bäckenet… jag vet inte någonting längre.

Jag har väl redan kostat det här samhället tio miljoner… minst, jag borde egentligen tagas av daga… i alla fall om man frågar mig. Vad fan ska jag göra om inte den här operationen hjälper mig? Jag kommer inte tordas kämpa vidare… det är pinsamt. Just nu så funderar jag på att ge upp… kanske börja självmedicinera med knark, typ heroin eller morfin, whatever som tar bort värken. Jag är så ledsen över det lidande jag skapar hos mina anhöriga, det finns inte någonting som är värre än att se någon som man älskar, lida.

Det är inte så konstigt att mina barn, som nu är vuxna… har sina problem med måendet. Att växa upp med en förälder mer eller mindre sängliggande och ständigt plågad av värk måste vara jättepåfrestande… det är hemskt, och det får mig att må ännu sämre faktiskt. Jag kan liksom inte fly någonstans heller… det skulle göra deras smärta ännu värre… jag är fast… vi är fast, och vi kommer aldrig att ta oss loss om inte jag hittar ett sätt att lösa den här situationen.

Jag vet ju också att den svåra ekonomiska situationen med vräkningshot och bostadslöshet som hägrar tar något enormt på mina barns mående, det har blivit så illa att min dotter och son inte ens vill vara här hemma utan bor hos vänner eller hos sitt äldre syskon. Det förstår jag, dels så beror det på att huset är ett mögligt fuktskadat ruckel, och dels på att det ligger mitt i skogen långt bort från allt. Att jag sällan har mat hemma gör ju inte saken bättre.

Den här dokumentationen kommer att finnas kvar efter att jag är borta… kanske mina barn kommer att läsa den en dag, hoppas inte det. Jag vet inte vad jag vill med den här dagboken, kanske är den bara ett sätt att få ur mig min frustration över situationen jag är i, eller så greppar jag efter något halmstrå som ska rädda mig och min familj… vad vet jag, men tiden där det var en beskrivning över hur det var att byta höftlederna känns förbi. Det handlar om värk… fysisk värk som skapar oförmåga att fungera, att arbeta.

Den fysiska värken har blivit en psykisk värk med… mycket på grund av att det krävs så otroligt mycket kraft att stå ut med värken, men också för att det gått så mycket kraft till att överleva utförsäkring, överklagningar och missförstånd… blandat med ren psykisk tortyr från vissa myndighetspersoner… personer som förmodligen själva inte har mått bra. Jag vet inte hur jag ska göra nu… jag bara vet inte. Jag kan ju inte ligga i min säng och ruttna bort, å andra sidan så klarar ju ryggen inte av att vara upprätt någon längre tid. Värken förstör min hjärna… jag är dement, klarar inte av att hålla någonting i minnet längre.

Allting som jag gör tar så lång tid nu… och orden försvinner hela tiden. Det tar så mycket kraft att behöva kämpa med varje tanke… den bara försvinner i dimman och jag får koncentrera och koncentrera mig för att försöka se orden jag skulle säga eller skriva. Jag kan inte föra några intelligenta samtal längre för jag tappar alla ord, jag tappar bort mig… kommer inte ihåg vad vi pratar om… det fungerar inte längre… kan inte göra mig förstådd knappt. Jag upprepar mig ständigt… precis som en gammal man.

lördag den 5 december 2015.

Det är tufft att vara människa kan jag konstatera. Jag antar att alla vi människor överöses med problem konstant, men en del tål vad som helst och en del tycker att väldigt vardagliga problem är just bara… vardagliga problem. Antagligen så hänger min depression ihop med det faktum att mina vardagliga problem målas upp som katastrofer i mitt huvud och upplevs då som sådana.

Att bara ta tag i räkningsbetalande, myndighetskontakter eller andra vardagliga sysslor blir som att bestiga Mount Everest för mig. Den tid jag inte gör mina vardagliga sysslor går åt till att oroa mig för just dessa, om och om igen så tänker jag på hur jag ska lösa mina vardagliga problem som för någon vanlig person skulle vara en plättlätt sak att få gjort.

Min värk är nog det som gör att allting blir extra tungt tror jag… eller jag vet det, allt… precis allt genomsyras med värken och oron som följer med den. Jag åkte förbi ett storbygge häromdagen och jag genomfors av en otrolig stark längtan och sorg när jag tänkte på hur mycket jag saknar byggjobben… lukten av nysågat trä eller nygjuten betong är som att lukta på den första brisen från havet efter islossningen, eller att lukta på en nyfödd bebis huvud när man kysser dennes panna och genomfars av lycka och kärlek.

Jag skulle ge nästan vad som helst för att kunna arbeta med kroppen igen… vad som helst. Det är nog först när man inte klarar av att arbeta som man förstår vad viktigt det är med sitt jobb… det är så mycket mer än en försörjning för familjen, det är en identitet, en stolthet, en gemenskap och ett kamratskap som är svårt att nå om man är arbetslös eller som i mitt fall arbetsoförmögen. Ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva eller sköta något annat jobb som fungerar när man är sängliggande, men problemet är ju mer än så… jag har ju inte någon ork eller fokus när värken suger musten ur mig.

Mitt största problem är ju att värken, dvs. den fysiska, gör sa att jag inte fungerar i huvudet. Jag brukar förklara det för de som säger att det bara är att bita ihop… att pröva själv att räkna ut ett svårt mattetal medans någon slår dig på tån med en liten leksakshammare… nä, det går inte… och även om det går en gång eller flera, så är det helt omöjligt att hålla fokus och uppbringa den kraft som krävs för att lösa de uppgifterna som man givits. Låt säga att de uppgifterna hade varit ditt förvärvsarbete… tror du då att din arbetsgivare skulle betala dig en lön för att mestadels sitta och försöka uppbåda kraft för att lösa dina uppgifter istället för att just lösa dessa?

Jag kan inte hjälpa det, men jag är bitter som fan… tyvärr. Varje motgång jag har skapar ännu mer bitterhet och förakt, det slår mot allt och alla när det är som värst, och tur är väl då att jag tillbringar nittionio procent av min vakna tid i sängen… det drabbar inte så många på det viset. När jag har lite värk så är det som att slå om en strömbrytare dock, en knapp som gör så att jag blir en riktig filantrop istället för en misantrop. Gode gud om du finns där uppe i himlen så gör mig hel igen… låt mig slippa denna jävla värk åtminstone, då tror jag att vi löser resten av mina problem också… åtminstone de allra flesta.

torsdag den 3 december 2015.

Igår kväll var det den värsta kvällen på länge… ändå var det inte någonting mot vad denna dag var. Jag började morgonen med att försöka vara lite social med mina barnbarn… det var en mysig stund när den lilla gumman lutar sitt huvud mot mig och tyar sig till mig. Barnen förlorade sin far för ett tag sedan och de behöver verkligen en pappa, storebror eller morfar, farfar… en manlig förebild helt enkelt.

Jag sörjer verkligen det faktum att jag inte kan vara den där bra morfadern som orkar och har råd att göra massa saker med barnbarnen. Det är samma visa vad gäller mina egna barn, min far, bror, syskon osv.… det finns inte någon ork när värken kryper upp på skalan och närmar sig en åtta. I morse så gav jag mig på att skura rent spisen och kaklet där bakom och det var så jävla dumt. Min rygg gick av… och jag menar verkligen att det var så det kändes… vidrig värk.

Den mysiga morgonen slutade när barnbarnen gått till sina respektive aktiviteter för dagen. Jag orkade inte längre hålla det inom mig utan jag blev rätt så dryg och otrevlig mot min nära och kära. Tyvärr så har jag fått äta skitmycket medicin idag, och det är så äckligt att proppa kroppen full med kemikalier som man dessutom mår skitdåligt av… särskilt när de går ur kroppen. Jag skrev ju att jag helst av allt skulle vilja vara död, och det är så jag känner när värken är outhärdlig.

När värken är outhärdlig, är faktiskt ett luddigt begrepp, för ibland så får skallen nog av en fyra på VAS, och ibland så klarar man sig upp till en sexa, men som sagt var så är det mycket som spelar in i hur jag tar värken. Det är skrattretande egentligen att försäkringskassan anser att jag kan jobba när jag har så här. Jag skriver ju det här till bl.a. Försäkringskassan och alla andra myndigheter som krossar sjuka människor på daglig basis, men också för att jag ska lätta på trycket så att jag inte sprängs.

Jag har egentligen inte någon att prata med om allvarliga eller privata saker. Inte ens min fru går att prata med. Jag känner direkt jag har öppnat munnen och beklagat mig över värken, att det är fel att nämna det för de jag trots allt träffar… men det är så svårt att bara hålla masken hela tiden. Det måste vara skitjobbigt att varje gång få höra hur ont jag har… jag tror att man säger det för att förklara att man inte är lat eller ointresserad… utan man har bara inte tillräckligt energi som krävs för att fungera rent kognitivt… för att inte tala fysiskt.

onsdag den 2 december 2015

Vilken skitdag det blev idag. Jag har fått sitta i bilen i stort sett hela dagen, eller snarare halva dagen… men värken har varit helt sjuk idag. Jag har sovit över en natt hos dottern, som ett stöd var det tänkt, men det blir nog bara jobbigare för henne med mig här. Det är en jättesorg att inte kunna hjälpa till med någonting… jag klarar inte ens av att borsta tänderna på barnen utan att falla ihop av den satans värken.

Till råga på allt så har jag fått en parkeringsböter på femhundra spänn… jag blev gråtfärdig, det spelar ingen roll hur jag gör för det går bara åt helvete med allting. Idag har jag tänkt hemska tankar som handlar om eutanasi… eller vad det nu heter på läkarspråk eller latin. Jag har misströstat väldigt mycket eftersom det har varit så mycket med barnen och värken… för att inte tala om ekonomin. Om jag ska vara helt ärlig så tänkte jag att jag skulle vilja avsluta mitt liv… men jag kan ju tyvärr inte göra det… man är fången i det här livet så länge man har en familj som kommer att sörja en om man lägger sig ner och ger upp.

Imorgon så åker jag hem igen, jag kommer att ligga i sängen hela tiden… åtminstone till söndag för då ska jag åka till farsan och ha lite adventsfika… mina syskon kommer också dit och jag vill inte missa det tillfället att träffa dem. Jag känner just nu att jag inte vill åka dit, men jag vet hur bra man mår när man träffar dem… det hjälper också lite mot det onda, och det fast jag får ondare av att vara uppe på benen… det är skumt, men ändock sant.