måndag den 30 november 2015.

Livet står still just nu… står och trampar i samma gamla fotspår som vanligt… jag vill framåt men inget händer. Jag känner mig uppgiven och nedstämd… allting går emot mig just nu, varenda liten grej som kan gå fel gör det också. Jag skulle vilja slippa att tänka på min ekonomiska situation och bara koncentrera mig på att försöka bli så frisk som möjligt så att jag kan börja leva igen, och jättegärna kunna jobba heltid med något.

Jag skulle vilja ha någon att prata med om de här problemen som jag har, men jag har inte någon jag kan vända mig till… eller det har jag nog, men jag orkar inte öppna mig för någon… det liksom sitter fast. Värken i ländrygg och ben pendlar rätt så mycket just nu, och jag har haft korta stunder som det har varit riktigt bra… så bra att jag började fundera på att det kanske vore dumt att operera mig överhuvudtaget, men sen tar det inte lång stund förrän värken tar tag i mig och trycker mig tillbaka ner i skiten igen.

Just nu så har jag jättemycket värk, men samtidigt så har jag massa saker som skulle behövas ta tag i… men jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt för att klara av dessa saker. Jag behöver läsa in mig på överklagningarna och domarna så att jag kan överklaga min överklagan… det är så snurrigt och jag blev lovad hjälp av kommunens konsult i sådana här fall, men han kom bara med en jättelång muntlig förklaring på hur jag skulle göra… det var så mycket krångliga termer och jag fattade inte någonting av vad han sade. Jag skulle klara den där biten utan problem om jag bara kunde koncentrera mig, men värken och tankesnurret i huvudet gör det omöjligt.

Jag ligger i min säng och väntar på att ett mirakel ska ske… men det sker aldrig något. Jag får sätta mitt hopp till operationen av ryggen, fast som sagt var så är jag jävligt osäker på om jag vill göra den, i alla fall när värken är under kontroll. Även om värken skulle vara under kontroll i resten av livet så duger ju inte det, för jag behöver kunna jobba eller åtminstone leva lite normalt också… inte bara ligga i sängen och ha värken under kontroll.

söndag den 29 november 2015.

Jag förstör min egen kropp med min livsstil, eller snarare med brist på en vettig livsstil. De senaste månaderna så har jag börjat missköta min mathållning väldigt mycket. Det började som en liten protest mot att jag inte har råd att äta… som ett slags straff som skulle bevisa för min omgivning hur illa min familj har blivit behandlad av samhället, i detta fall är det försäkringskassan som är själva samhället. Då jag har en väldigt stark ångest över ekonomin så var min tanke att jag skulle spara lite pengar genom att själv inte äta så mycket.

Min fru gnäller alltid på att vi inte har någon frukt hemma, så jag äter själv inte frukt för att den ska räcka till min fru… eftersom det är så dyrt med frukt och skulle vi båda äta frukt så räcker inte pengarna till mat. Nu har tyvärr jag spårat ur och äter bara smörgåsar eller bullar och kakor som frun bakar. Jag har tappat aptiten på vanlig mat och jag mår inte bra av den här dieten. Jag äter verkligen lite, men ändå går jag upp i vikt och samlar på mig massa vätska så att jag ser ut som en kortisonpatient ungefär.

Om jag ska bli frisk så måste jag ändra allt, diet, motion och framför allt så måste jag ta tillbaka mitt sociala liv. När jag för några månader sedan gav upp hoppet, så slutade jag också att promenera… det var delvis för att min fru inte kan gå längre på grund av sin artros. Jag vet att om jag kommer igång med motionerandet så kommer förmodligen mathållningen fungera bättre också. Då jag är väldigt låg för tillfället så räcker det med jättesmå motgångar för att jag ska falla ihop som en lealös hög på golvet. Jag är rätt så svag för tillfället, det har liksom staplats så mycket skit på mina axlar så att jag inte orkar bära ens ett litet riskorn till.

Tisdag kväll den 24 november 2015

Jag har haft en jobbig dag med värk som dödar, men den sansade sig mot kvällen i alla fall. Det har behövts två omgångar med att sova middag idag för att ta sig igenom dagen. Det är lite konstigt, men min värk släpper fortare om jag sover en eller ett par timmar… jag vet inte om det beror på att musklerna slappnar av då och lederna i ryggen blir avlastade och musklerna blir av med lite mjölksyra.

Idag ringde jag i alla fall och pratade med min handläggare på försäkringskassan, och jag måste faktiskt medge att jag fick en bra kontakt med henne. Jag fick en del svar på mina frågor, men hos tillade också att det var någonting som hon var tvungen att föredra för sina överordnade innan hon kunde svara säkert. Min handläggare på soc mejlade mig och berättade att hon också hade varit i kontakt med försäkringskassan.

tisdag den 24 november 2015.

Varför skulle just jag av alla människor få en sjukdom som inte syns på utsidan?

Jag känner mig så utsatt och utlämnad till människors godtyckliga åsikter, det räcker med att en människa bedömer mig efter utsidan så är jag missbedömd och blir fel behandlad. Man har svårt att få den hjälp som behövs för att överleva värkhelvetet. Delvis så är det mitt eget fel, det är så att jag alltid är så jävla klämkäck och förringar mina problem när jag träffar t.ex. mina handläggare, men även doktorerna.

Jag tror inte att det är någon annan än min husläkare och kanske min handläggare på socialtjänsten som förstår allvaret i min situation. Jag måste börja med att tala om hur jag verkligen mår och hur jag verkligen känner, och jag ska försöka att starta med det idag. Tyvärr så har jag ju mörkat hur jag mår rent psykiskt för min husläkare, även fast jag anar att hon förstår hur jag mår, så har jag medvetet spelat frisk bara för att jag ska få tillbaka mina licenser och mina vapen så att jag kan börja med skyttet igen.

Jag har blivit blåst av försäkringskassan, och nu när jag tänker efter så är det min husläkares fel eftersom hon inte kan skriva ett sjukintyg på rätt sätt. Jag träffade ju min handläggare på soc igår och konsulten som ska hjälpa mig och frun med att få rätt mot försäkringskassan, det var ett möte som gav absolut noll för mig. Konsulten bara rabblade på en massa om överklagan till kammarrätten, försäkringskassan, förvaltningsrätten… resningsansökningar bl.a., bl.a. bl.a.… jag fattade inte ett skvatt av vad han sade.

Alla dessa överklagningar har vart helt bortkastade egentligen eftersom de bara gäller två månader av hela sjukskrivningen. Det verkar inte gå att få till ett möte med försäkringskassan och min läkare heller, men jag har tänkt att jag ska försöka att ringa till min handläggare på försäkringskassan och försöka få till ett möte med henne och min handläggare på socialen i alla fall. Jag ska försöka att skriva min frus överklagan till försäkringskassan också… det är så tunga grejer för mig… uppgifter som är lika tunga för mig som det var för slavarna att bygga Keops pyramider. Det är svårt att förklara hur det känns att vara utbränd, deprimerad eller vad man nu ska kalla det. Varenda liten grej som ska göras är som att bestiga ett högt berg ungefär… det tar emot något fruktansvärt.

måndag den 23 november 2015.

Jag orkar inte kämpa längre, jag orkar inte med det här jävla värken en dag till. Då jag inte får någon sjukpenning för det år som jag varit sjuk, pga. en jävla miss från försäkringskassan… så snurrar det här sveket från dem runt runt i huvudet och jag håller på att bli galen. Min hjärna fungerar inte längre, inte i en vanlig vardag. Alla räkningar och påminnelser… inkassokrav och kronofogdebrev som droppa ner på min hallmatta förblir oöppnade… jag orkar inte ta tag i den biten längre.

Jag ska strax åka till min handläggare på arbete och försörjning… detsamma som soc var en gång i tiden fast med nyare namn. Vi ska se över nästa överklagan på den överklagan som jag har haft uppe i förvaltningsrätten men fått avslag på. Jag antar att jag måste fixa andra intyg hos mina läkare och sedan göra en ny överklagan till kammarrätten, men jag skiter i den biten nu… jag orkar inte mer. Om jag inte hade haft den här jävla värken så hade jag kanske klarat av den här cirkusen, men jag tvivlar ändå på att mitt psyke hade klarat av den här väntan som det innebär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ge upp… jag vill absolut inte ta mitt liv, inte för att jag skulle ha något emot att en blixt från en klarblå himmel slog ner och dödade mig på fläcken… men jag tar inte mitt liv i alla fall. Hur ger man upp? Jag har funderat på att bara gå ifrån allting och lämna skiten bakom mig, jag har funderat på att utvandra till ett land i mellanöstern, men jag orkar ju inte ens åka bil i en timme utan att behöva lägga mig ner under outhärdlig värk… dessutom hur blir det med mediciner om man blir uteliggare… vart gör man av sina saker?

Jag har fått mycket hjälp av samhället i och med att jag har genomgått så många operationer och varit sjukskriven under så många perioder av mitt yrkesliv… men nu när det blir så här så känner jag mig så sviken… rätt så bortskämt egentligen, man räknar med att få hjälp… men det är inte så det fungerar längre tyvärr. Om jag inte skulle ha sömnen som liksom nollställde den tidigare dagens plågor så skulle jag ha varit död för länge sedan, det är jag säker på. Jag skulle vilja säga till min socialsekreterare att vi skiter i det här nu… jag ger mig för det är inte längre värt kampen… jag ska ta mod till mig och säga det idag när jag träffar henne.

Tyvärr så ska det vara en konsult med som ska titta på mitt ärende hos fk, och även min frus… jag orkar inte överklaga mer nu… inta med tanke på att det bara är för två jävla månader… resten av det ett och ett halvt år som gått har de ju blåst mig på eftersom den rysktalande handläggaren på försäkringskassan inte lyckades förmedla att jag skulle göra en ny anmälan varje gång jag fick ett nytt sjukintyg. Både jag och min handläggare på soc var i kontakt med henne flera gånger och hon sade inte någonting om det en enda gång.

söndag den 22 november 2015.

Det var länge sedan jag orkade skriva här men det har inte hänt så mycket… det gör det ju å andra sidan aldrig. Jag har i alla fall vart och magnetröntgat ländryggen och fått en tid hos min ryggkirurg den sjunde december. Jag har fått svar på min överklagan jag gjort hos försäkringskassan, eller rättare sagt hos förvaltningsrätten. De har nu fattat ett beslut om att jag har rätt till sjukpenning motsvarande halvtid eftersom de gör bedömningen att jag klarar av att jobba halvtid.

Det känns jäkligt konstigt att nämndemän och domare ska bedöma hur min fysiska status är… de har ju inte heller träffat mig, utan går på försäkringskassans medicinske rådgivares utlåtande. Jag blev jävligt besviken, men det var väntat, jag vet ärligt sagt inte om jag orkar kämpa vidare till kammarrätten… det är ju ändå fel period som jag har överklagat dessutom. Det är nämligen så att försäkringskassan har bara tagit upp den tid som gick från ansökan till beslutet om att inte ge mig sjukpenning… nämligen två månader… resten av den tid som har förflutit har jag alltså inte ens ansökt någon sjukpenning för.

De kommer alltid att vinna mot vanliga människor, och även om de har gjort fel så vägrar de att rätta till det, och som privatperson så orkar man inte fightas mot dem, särskilt inte när man har svår värk dygnet runt. Jag har haft en förjävlig värk i ryggen och benen, den har varit skoningslös och sugit vartenda uns av kraft ur min kropp. Innerst inne så har jag nog givit upp den här kampen mot värken… det har varit en sådan lång och svår kamp, kanske den svåraste biten är den att man måste kämpa för att få hjälp… ingenting går av sig självt.

Jag önskar att värk syntes på utsidan av kroppen, eller att den kunde mätas på något sätt… det är nämligen det försäkringskassan tror att det går. De ifrågasätter min värk… och ifrågasätter doktorns kompetens… vartenda ord som hon skriver vrider de och vänder på så att de ska kunna tolka det som att jag visst kan jobba… heltid dessutom. Jag klarar ju inte ens att gå på en begravning längre utan att kräkas av värk… för att inte tala om hur tiden efter en sådan ansträngning ser ut. Det är snarare regel än undantag att mina kvällar består av outhärdliga smärtor och tankar om att avsluta lidandet.

Just nu vill jag bara hoppa av det här tåget… mitt hopp på att kunna leva utan värk är mer eller mindre borta. Jag tror inte att nästa operation kommer att hjälpa mig heller, dessutom så kommer jag knappast att ha någonstans att bo efter jul, så framtiden ser mörk ut… och jag har inte någon som jag kan prata med för att lätta mitt hjärta… ingen förutom att skriva av mig och gnälla som en mesig vekling utan stake i… den staken har försvunnit, den har inte något att sätta emot allt elände… ingenting.

lördag den 7 november 2015.

Nu har jag kommit till nästa bit i det här evighetspusslet. Jag vet inte ens om det är möjligt att lägga klart det här pusslet, det känns som att det är verkligen ändlöst. Efter att jag varit hos ortopeden med bäckenlederna så har jag fått ett svar från honom, han tror att det är ryggen som är den primära orsaken till min värk. Jag tog händelsen i förväg och mejlade min ryggkirurg och föreslog att vi redan nu skulle ordna en tid för ett besök hos honom… allt för att spara tid.

Min ryggkirurg måste ha postat sitt brev till mig på momangen efter han fått svaret från bäckenortopedsnissen, för det damp ner med posten jäkligt snabbt. Ryggkirurgen ville att jag skulle ordna en ny magnetröntgen genom min husläkare eftersom han ville ha en färsk, det är så att om husläkaren beställer MR så går också den räkningen till min vårdcentral istället för till ryggspecialisten.

En konstig sak har hänt med min försäkringskassehistoria… helt plötsligt så får jag vara sjukskriven fast jag inte har något nytt utlåtande på mina sjuktintyg som jag skickar in… det står samma sak som det har stått på dem de senaste åren, men ändå så väljer de att godkänna min ansökan om sjukpenning… det är ju helsjukt. Samma sjukintyg är det som de har vägrat och det är det avslaget som jag har överklagat… så det är ju jättekonstigt.

Jag har inte fått igenom min överklagan ännu men med tanke på att jag fått sjukpenning nu så borde det inte vara några problem med att få igenom den. Det är rätt så tragiskt att jag fått hela min ekonomi sönderslagen och med den också hela mitt liv. Jag har levt under hot om att bli bostadslös i ett år nu, och jag kan lova att mitt mående har förvärrats genom att leva under denna press. Jag har kronofogden efter mig och jag har inte någon bil kvar, jag har inte ens råd att åka till brorsan för att hälsa på honom.

Min värk har ju också blivit värre av att mitt mående har blivit sämre. Jag har inte haft råd att åka och träna hos min sjukgymnast, jag var bara där två gånger, sedan så insåg jag att jag inte hade råd. Jag ska försöka att glömma min bitterhet mot myndigheterna, de har ju trots allt hjälpt mig också, och där känner jag en enorm tacksamhet. Livet är inte lätt, det gör ont att leva… både fysiskt och psykiskt, jag är imponerad av alla dessa starka människor därute i vardagen som kämpar på med att överleva sin dag och göra vad som går att göra av den… vardagshjältar.