Kronisk värk suger

torsdag den 25 juni 2015.

Det är en tung tid med värken just nu, jag vet inte riktigt varför jag är så dålig men det är nog snudd på ett bottenrekord. Värken i benen och ländryggen håller just nu på att ta kål på mig, men jag kämpar på med mina promenader och även sjukgymnastiken. Jag tror inte att det är mina höftproteser som orsakar värken i benen utan snarare ländryggen är boven skulle jag tro.

Det är ungefär sex veckor kvar till min ryggoperation och tiden går snabbt… jag känner mig lite orolig faktiskt. Det är nog främst en oro att det kanske inte är ihopväxt mellan kotkropparna där stagen och skruvarna sitter… tänk om skiten spricker när stagen är borta… hujedamig. Jag blir bara mer och mer säker på att en operation till kommer att behövas, och det är antagligen flera nivåer under steloperationen som behöver åtgärdas… men vi får väl se efter att jag läkt ihop efter den här operationen.

När ryggen har läkt ihop ska jag träffa en bäckenexpert till… sen får vi se vad som händer, förmodligen kommer det att ta evigheter innan jag kommer vidare i det här fallet. Jag har varit rätt så låg i humöret men inte känt mig direkt deprimerad, det skulle jag å andra sidan inte våga nämna för någon för jag vill ju ha tillbaka mina sportskyttevapen, och då duger det ju inte med att vara utbränd… då är man ju rökt.

Jag har inte haft någon lust att skriva eller aktivera mig med något annat heller för den delen… att skriva gör så ont i ryggen, bäcken och benen eftersom jag blivit sämre och får skitont när jag ligger på rygg. Jag har testat att skriva liggandes på sidan men det går inte. Tyvärr så fungerar det inte heller med gitarrspelandet eftersom jag bara kan spela liggandes på rygg. Jag försöker att sova så mycket jag bara orkar för att få tiden att gå, men jag är verkligen rastlös och uttråkad så till den grad att jag hellre hamnar i koma än är vaken.

Nu har dessutom socialtjänsten börjat tjata om att det är dags att sälja huset, vilket jag jättegärna skulle göra om jag hade någon annanstans att bo… det är för övrigt inget som man kan få hjälp med av kommunen så om det blir försäljning så köper jag en husvagn till familjen. Ett annat problem med att flytta är att kroppen inte fungerar tillräckligt bra… jag fungerar i nuläget inte alls på grund av värken, men fortfarande så har det inte blivit helt kortslutning i hjärnan igen… men jag märker av direkt när det blir en jobbig eller stressig situation att det inte ligger särskilt långt ifrån en kortslutning.

Jag antar att jag får kämpa på en dag till… jag kan ju i alla fall se fram mot operationen, då slipper man ju värken i alla fall under narkosen, sen brukar den å andra sidan bli rätt så vidrig när man vaknar till.

tisdag den 16 juni 2015.

Jag har haft en jävlig sista vecka med satans med värk, antagligen för att jag var hos sjukgymnasten och gjorde rörelser jag borde undvikit. Mitt humör är rätt lågt just nu och jag är rätt så apatisk… jag orkar inte vänta på att bli bättre längre, det verkar ju vara långt bortom räckhåll just nu. Min reservplan med emigrering för mig själv utan familjen känns svår att genomföra för det fungerar inte med den här värken, så den vägen går inte heller att ta.

Jag ska träffa min sjukgymnast dagen innan midsommarafton igen för att fortsätta med lite övningar och ytterligare undersökningar… jag tänker att han kan ha mer att komma med än min ryggkirurg egentligen, han verkar vara mycket kompetent. Jag tvivlar på att jag kan slippa diskproteser eller ytterligare steloperation, och det lät faktiskt på sjukgymnasten som att han funderade i samma banor.

Mitt liv passerar mitt framför mig där jag ligger i min jäkla säng… och även om jag orkar deltaga i vissa saker så är det så svårt att vara närvarande i dessa situationer pga. värken. Jag känner mig inte deprimerad längre men jag är jävligt trött och rätt så uppgiven, det känns rätt så hopplöst just nu. Jag har fått lite fler motgångar levererade av kommunen som inte gör saken bättre heller… avloppen på mitt område skall göras om och kommer att kosta mig ca hundratusen eller mer, vilket är lite svårt att få fram när man inte ens har en inkomst.

Det är verkligen dags att försöka komma härifrån, men det är som sagt väldigt svårt när både jag och frun är utförsäkrade, vilket innebär att det inte går att få en lägenhet ens om man blir bostadslös. Det är där min reservplan skulle ha kommit in i bilden, men det kommer nog inte att fungera pga. värken tyvärr. Om jag ska försöka mig till att gissa på en eventuell tidsplan för mitt tillfriskande så skulle jag tro att det tar till december innan ryggen läkt efter första operationen, och sedan vänta tills mars innan jag får träffa bäckenexpert nr 2.

Om bäckenexperten bedömer att det verkligen är mina diskar som orsakar mina problem mer än mina bäckenleder så kommer det säkert att dröja till efter semestrarna 2016 innan min ryggkirurg får tid att operera mig. Sedan lär det väl ta till årsskiftet 2016-2017 innan jag har läkt ihop ordentligt… förhoppningsvis så pass att jag kan börja arbeta, men i ärlighetens namn verkar det inte vara ett rimligt mål… det verkar inte någon av mina läkare tro. Om jag inte blir så pass bra att jag klarar av att arbeta så känns det faktiskt som att jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och dö… det är inget liv utan att kunna jobba.

Om jag kommer att ha den här värken även i fortsättningen så råder det inte några tvivel om att jag hellre lägger mig ner och dör än att fortsätter så här… även om det förmodligen snarare blir som nu, jag fortsätter en jävla timme till, en jävla dag och ett jävla år… det är liksom svårt att ge upp även om det känns som att det är det man vill.

Jag träffade min nya sjukgymnast här om dagen och han verkade väldigt kompetent, faktiskt den som givit det bästa intrycket hittills bland de många sjukgymnaster jag träffat de senaste tjugo åren. Jag hade min bästa dag på väldigt länge när jag åkte och träffade honom, men självklart var jag helt ledbruten när jag kom därifrån… vilket jag får skylla mig själv då jag verkligen tog ut mina rörelser i bäcken och ryggen.

Kvällen när jag kom därifrån var inte någon lek, jag var tvungen att ta värkmedicin och värken är fortfarande jävlig så här flera dagar efter besöket. Jag känner mig rätt så låg i humöret och jag är fruktansvärt rastlös, men så fort jag ska göra något så tar det emot så mycket på grund av värken och min brist på energi och ork. Jag ska träffa sjukgymnasten i slutet av nästa vecka igen och få lite övningar jag ska göra för mitt bäcken.

Det är i stort sett bara värken i min si-led som plågar mig när jag går, men det är svårt att säga om det kanske kommer från någon disk i ryggen eller inte. Just nu känner jag att jag bara skulle vilja att hela den här värkmardrömmen gick över eller tog slut… jag orkar inte mer snart, eller snart och snart, jag orkar inte mer just nu heller. Jag har svårt att skriva något just nu för jag har svårt att ligga på rygg och skriva eftersom jag får en sådan svår värk i bäckenet och benen av det. Jag försöker att ligga på endera sidan, men det går inte att göra något vettigt i det läget tyvärr.

Jag kommer att kämpa på den här helgen som vanligt, men jag har inte bestämt mig om jag ska försöka att vara väldigt inaktiv för att se om värken lättar av det eller inte. Livet känns väldigt tufft just nu, jag vill bara kunna gå vidare och börja jobba igen… utan jobbet ingen stolthet.

måndag den 8 juni 2015.

Mitt liv går på tomgång just nu, jag har inte någon energi till någonting. Jag ska i alla fall träffa en sjukgymnast senare i veckan, men egentligen så har jag inte råd att sitta och åka den sträckan ens en enda gång… än mindre flera gånger i veckan, så vi får se hur det blir med den saken. Jag har varit väldigt inaktiv sedan jag var hos ryggkirurgen och jag har faktiskt haft lite mindre värk i ryggen och bäcken sedan dess, ända tills igår när jag fick ondare igen.

Jag ska göra ett tappert försök med att komma igång med promenaderna igen, men det sitter verkligen långt inne just nu… omotiverad som fan är jag. Det känns som jag har gått vilse i livet, jag vet inte vart jag är på väg… och inte varför jag är på väg dit… jag vet inte någonting alls. Om jag skulle få en önskning så hade det varit att bli fri från värken och fylld med energi så att jag kunde börja jobba med vad som helst… jag skulle inte banga för att jobba med det absolut sämsta jobb jag skulle kunna tänka ut… jag skulle göra vad som helst.

Om jag skulle haft energi och sluppit värken så kanske jag skulle kunna jobba hemifrån med att skriva instruktionsböcker, översättningar eller kanske rent av sköta en telefonsupport av något slag, men jag vill helst kunna jobba med andra människor omkring mig… jag saknar det sociala så fruktansvärt mycket att jag knappt saknar det längre… om man säger så. Utan den sociala biten man får från arbetet så ruttnar själen rätt snabbt… och hjärnan med för den delen. 

fredag den 5 juni 2015.

Nu har jag i alla fall beslutat mig för att operera ryggen, men det blir först till att ta bort skruvarna och stagen i ryggen och i nästa steg om inte det blir bättre även operera in en diskprotes. Jag fick tid för operationen i början av augusti vilket jag tycker var en kort väntetid. Min kirurg ville att jag skulle vänta med diskprotesen tills jag har träffat en expert till på bäckenleder här i Stockholm, för han är liksom jag inte helt säker på att det är ryggen som står för den mesta av värken.

Det blev en väldigt lång dag igår vilket gjorde att jag nästan avled av värk innan jag var hemma, för att inte tala om hur det var till kvällen… fy fan. Jag lyckades hålla humöret uppe medans jag var på sjukhuset, men innan jag var hemma så var det i botten, milt sagt. Min situation är tuff nog utan värken, och med värken så är den mer än vad jag klarar av… jag dör varenda kväll. Jag är i grunden en jädrans positiv människa, men jag blir påverkad av negativa energier ganska lätt, och här hemma har jag några som alltid är väldigt negativa… så det hjälper ju inte min situation precis.

Min bäckenled var i alla fall rätt så bra igår, inte lika dålig som den har varit den senaste veckan i alla fall, men det är ju inte direkt någon dramatisk förbättring utan snarare en väldigt liten förbättring. Det verkar som att det här kommer att dra ut på tiden ett halvår till minst, först ska ryggen läka ihop, sedan ska jag träffa den nya experten, vilket förmodligen inte kommer att bli förrän framåt årsskiftet om jag känner den här sjukvården rätt. Min gissning är nog tyvärr den att det kommer att vara en pågående process under minst ett och ett halvt år till… minst, men jag håller tummarna för mirakel kan ske… inte för jag personligen har varit med om något, tvärtom faktiskt.

måndag den 1 juni 2015.

Idag så känner jag mig otroligt låg i humöret, det är inte så konstigt i och för sig eftersom det var världskrig här hemma imorse. Jag har legat i sängen hela dagen och lär väl fortsätta göra det om jag känner mig rätt. Jag fick dessutom ett inte så efterlängtat brev från polisen där de meddelar mig att jag inte är lämplig att inneha vapen eftersom jag är ett psykfall… dvs. nedstämd och nedbruten. jag skall självklart överklaga detta beslut, men det känns jobbigt just nu i alla fall.

Jag märker hur bra jag blir i ryggen och bäckenleden när jag ej belastar dem, men det lär inte vara en hållbar lösning att ligga i sängen i resten av livet… det blir nog inte så långt då hur som helst. Jag ska faktiskt försöka att komma ut på en promenad nu… jag får försöka att peppa mig med att jag måste bli stark för min strid mot dessa jävla myndigheter. Det känns egentligen som jag bara vill ge upp och ge dem segern… på walk over, men fan i mig, jag ska fan vinna detta slaget… om det så är det sista jag gör här i livet.

Om allting går åt helvete så har jag min reservplan att ta till… men det kommer nog inte bli så lätt för min familj om jag sätter den i verket… de kommer att bli ledsna, besvikna och oroliga över mig, och det vill jag ju inte egentligen. Jag har planerat in en resa som jag skulle kunna göra om det skulle bli så i alla fall… inte för att jag skulle kunna det om jag har så här ont fortfarande, men vem vet vad som fungerar efter att jag har opererat ryggen. Livet är inte någon lek direkt, om jag vetat hur det skulle ta sig så hade jag nog helst stått över detta liv i alla fall.