Kronisk värk suger

Jag håller på att bli galen av tristess… aarrgh! Jag står inte ut mer snart. Om jag inte kan börja arbeta snart så kommer jag dels att bli galen, men även också … galen, jag blir galen. Om människor bara visste vad vi som är sjuka vill göra helst av allt, ja förutom att bli friska förstås, det är att få jobba och vara en del av ett sammanhang, vilken jävla idiotisk myt att folk medvetet skulle gå hemma med pissdålig ersättning, om man får någon vill säga. Jag är ju själv utförsäkrad och har inte någon inkomst alls, vilket är jättebra för ens självkänsla… not.

Varje morgon när man vaknar så hoppas man, hoppas att natten var den sista som man somnade med värk, och att kanske idag är den dagen som värken ger med sig. Min värk i bäckenet har varit mildare än vanligt, men det brukar vara så när jag inte har gått eller stått, suttit på ett par dagar. Det har blivit mycket vila i jul, mycket inaktivitet gör värken mildare, men det blir också värre när man väl anstränger sig igen. Med anstränga menar jag inte något tungt, utan snarare en promenad, handla mat, åka bil m.m.

Jag har inte kommit någon vart med sjukgymnastiken eller några andra åtgärder vad gäller mina problem. Det är juluppehåll på kbt:n, vilket är synd, eftersom det gör gott att träffa människor som har liknande problem som mig, det vill säga depression och ångest, men alla har lite olika orsaker till sina problem, men i huvudsak så är vi ganska lika… vi är människor som har hamnat lite djupare ner i mörkret än vad som anses som en vanlig nedstämdhet/ledsamhet. Jag ska försöka ta tag i det där med sjukgymnastiken så fort helgerna är över, men det är lite problematiskt med den saken.

Jag är som sagt var utförsäkrad, och har nu fått hjälp av socialtjänsten i min kommun, tills min överklagan av beslutet att ge mig sjukpenning är klart… om det går igenom så får de tillbaks pengarna som de hjälpt mig med. Tyvärr så är det svårt att få det ekonomiska att räcka till, och jag kommer nog få det svårt att ha råd att sitta och åka till sjukgymnasten mer än en enstaka gång, och om jag ska vara ärlig så har jag inte ens råd med mat till familjen just nu… men jag hoppas att det löser sig snart, bara min eller frugans överklagan blir behandlad snart.

Enligt kommunens konsult i försäkringsmedicinska frågor så är våra fall solklara… det råder inga tvivel att vi ska ha rätt till sjukpenning, det är bara ett standardförfarande som försäkringskassan gör med alla sökanden som blivit utförsäkrade. De avslår ansökan, sedan överklagan, för att sedan förlora i förvaltningsdomstolen. Det är enligt konsulten väldigt ovanligt att någon får igenom sin överklagan innan den har kommit hela vägen upp i domstolen. Väl i domstolen finns det klara regler som följs, vilket innebär att en människa som är fortsatt sjuk vid utförsäkringstillfället, har rätt till sjukpenning.

Det hade ju varit skönt om man hade kunnat koncentrera sig på att bli frisk och arbetsför istället för att som nu bli utfattig, ett soc-fall och deprimerad… det gör det inte lättare att bli frisk direkt. Jag menar inte att låta gnällig, det här är skrivs bara för att jag inte har någon annan människa att lufta mina tankar för… inte någon, och jag förstår det, för det är skitjobbigt att lyssna på någon som bara pratar om sina bekymmer, sjukdomar och så vidare. Tack för att det finns det skrivna ordet, det har nog räddat mig från en total härdsmälta i huvudet.

Jag är rejält trött på min kropp som bara jävlas med mig hela tiden, är det inte det ena så är det de andra. Mitt bäcken fortsätter i alla fall att plåga mig, liksom ryggjäveln. Jag har försökt att komma igång med promenaderna, och det har jag väl gjort litegrand, men det tar emot eftersom smärtan i si-leden har plågat mig rätt så mycket. Jag fick som sagt var en inflammation i stortån, vilket låter jäkligt löjligt, men det gick inte att ta på dig skorna faktiskt, så promenader var bara att glömma ett par dagar, men nu är tån bra igen.

Som om det inte räcker med bäcken och ryggen som jävlas, så har jag fått antingen öroninflammation eller inflammation i käkleden, hursomhelst så kan jag inte tugga maten på höger sida av munnen, och knappt på den andra heller för den delen. Jag ska se om det går över innan tisdag, annars får jag försöka få en tid till doktorn, eller tandläkaren… eller örondoktorn, jag är inte riktigt säker på vad. Jag ska också försöka få en tid till sjukgymnasterna som bäckendoktorn (jag kallar honom det för enkelhetens skull) rekommenderade vid mitt besök hos honom.

Jag kämpar på med min nedstämdhet, eller varför inte kalla den för sitt rätta namn… depressionen, ok jag är deprimerad, skulle det vara så konstigt med tanke på all värk man har haft i tjugo år nu, och dessutom varit med om två väldigt nära anhörigas traumatiska bortgång. Jag är faktiskt förvånad att jag ens lever idag, det trodde jag inte för två år sedan… än mindre för sju år sedan, jag var säker på att jag skulle ha givit upp vid det här laget. Människan är väldigt mycket starkare än man tror, det är en sak som är säkert.

Fortsätt att kämpa på, det finns nästan alltid en ljusning bortom horisonten, även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i skiten. Jag fördömer ingen som inte orkar kämpa längre, jag vet att man inte kan rå över när kraften har tagit helt slut, och jag vet hur ont det gör att kämpa när själen värker i varenda litet skrymsle. Försök att få komma till en psykolog och gå gärna en kbt-kurs, det kan göra mer än vad man tror, även om det är jävligt tungt, eftersom det alltid är du som får göra jobbet, men kom ihåg att det finns en ljusning, det är mycket jobb, men det ska gå ändå… have faith, det finns inget annat val… som är bra.

Har precis varit ute på en julpromenad med min vovve. Hon börjar bli gammal nu, det var nästan så att hon tänkte ligga kvar i sin bädd i morse, men hon bet ihop och klev upp tillslut. Jag hade ont i båda höfterna under promenaden, och min bäckenled jävlades som vanligt.  Jag känner ett väldigt motstånd när jag skall ut och gå, och det beror på värken, eller snarare rädslan för att få värk.

Jag ska ta och städa upp lite i kåken, och sedan duscha och byta om… sedan är jag klar för att fira den här julen med. Jag är inte direkt förtjust i julen som högtid direkt, särskilt inte sedan mamma blev sjuk. Jag förknippar julen med min mor väldigt mycket, och sedan hon gick bort så har den blivit ännu jobbigare förstås.

jag hoppas att alla barnen i hela världen får en fin jul, men det är svårt för många som lever i misär och fattigdom att få till en bra jul. Jag håller på att somna här och nu, jag tror att det beror på min upphackade sömn, den gör så att jag sällan känner mig utvilad och jag är i stort sett alltid trött eller seg. God jul på er allihop, jag hoppas att ni får en bra jul trots alla krämpor eller smärtor.

God Jul

Det är sällan som jag får sova en sammanhängande sömn, det blir ofta att jag vaknar flera gånger varje natt. Varje morgon så vaknar jag runt klockan tre eller fyra, och det är jäkligt irriterande faktiskt. Jag har även långa andningsuppehåll på nätterna, och jag tror att allt detta kan vara orsaken till att jag är så trött jämt. Jag har inte brytt mig så mycket, men det är väl för att jag är sjukskriven, annars hade det varit värre. Nu kan man ju alltid sova en stund mitt på dagen om det behövs.

Jag ska på kbt:n i eftermiddag, och jag ser faktiskt fram mot det, fast det känns lite jobbigt att behöva sitta så länge, eftersom jag får ont av det. Den senaste veckan har jag försökt att sitta lite mer än vanligt, jag tänkte att jag ska bli härdad eller van vid att sitta igen, utan att få en outhärdlig värk. Jag tycker mig ha blivit bättre, men det kan vara en illusion också, för det är inte någon stor skillnad jag känner.

Just nu så har jag ganska ont i bäckenleden, eller snarare i ländrygg och ner i skinkan och benet. Jag känner att den sitter fast, och det brukar släppa när jag ligger på sidan och sover en stund. Det verkar som att musklerna släpper taget om leden när man somnar, och därför gör det mindre ont. Jag har ju fått namn på två sjukgymnaster som är duktiga på sådana här problem, men jag har inte råd att åka in till stan för att gå på sjukgymnastik, dessutom är det väldigt tufft för rygg och bäcken att resa så länge som det tar fram och tillbaks till stan. Jag försöker komma underfund med hur jag ska göra för att få leden fri och i rätt läge, men ingenting fungerar längre än några minuter… sen är det tillbaks. 

Idag så började dagen med mycket lite värk, och den höll sig i schack ända tills jag stod upp en lite för lång stund. Med lång stund så menar jag tio minuter ungefär. Jag var ute och gick en långpromenad på förmiddagen och den gick skitbra, om jag inte räknar med det psykiska. Jag hade nog den lägsta smärtnivån på rätt länge faktiskt, eller bra nära den lägsta. Jag hade en kort smärttopp mitt i promenaden, men annars var den jämn och låg… skitskönt.

Alla som har problem med värk vet ju vad man har att vänta sig när man har haft en bra stund… ofta gör man lite för mycket eftersom det känns så bra vid tillfället, och sedan kommer värken som ett brev på posten, och med ännu mera kraft. För att bli en värkspecialist behövs mycket mod och mycket list, för värken är en motståndare värdig namnet… milt sagt.

Nu på eftermiddagen har jag tyvärr lite mer värk igen, och det är som vanligt surt som fan. Jag är så less på värken och den suger ur mig all kraft… eller det lilla som finns kvar. Jag är så trött att jag skulle vilja sova i hundra år, minst. Jag orkar inte tänka på allt som jag måste ordna med.

Vaknade upp med en ordentlig låsning i bäckenleden eller ryggen, vad det nu är. Jag får en ischiasliknande smärta som skjuter ner i mitt högra ben, och det gör förbannat ont. Jag gjorde en hel del nytta igår, vilket var ganska smärtsamt, men det kändes bra för huvet att få det gjort. Man kan nog säga att jag gjorde en timmes jobb på en hel dag, men det gjordes i alla fall, så jag är nöjd med den dagen.

Idag får jag hit barn och barnbarnen, vilket är jättehärligt. Jag får lite ångest över det också, framför allt för att det blir jobbigt för rygg och bäcken, men det är bara att bita ihop, för det brukar göra underverk med mitt humör, vilket brukar väga tyngre än värken… oftast. Självklart så brukar humöret gå ner när jag har ondare, men det gäller att försöka hitta den där balansen mellan värk i kroppen och värk i själen.

Jag har haft en bra dag rent värkmässigt, om man inte räknar med förmiddagen. Jag har suttit en hel del idag och det har känts rätt ok i bäckenet. Det verkar som att värken i benen triggas av att sitta ner framförallt, men självklart är böja sig framåt värre. Jag fick ett svar på min röntgen av si-lederna, och hör och häpna, de såg bra ut. Det kanske finns ett hopp trots allt, åtminstone för låsningen i si-leden. Just nu så har jag duktigt ont i ländrygg och bäcken, men det har jag räknat med, och det ligger inte på mer än en femma på vas-skalan, vilket i och för sig räcker mer än väl.

Jag ska försöka få tag på sjukgymnasterna som var duktiga på bäckenets problem, det tråkiga dock är att det blir långt att åka till dem. Jag skulle gissa att jag får vänta tills efter jul innan jag får tid hos någon av dem. Jag har läst lite om en metod som finns för att få ett bäckenparti som är instabilt lite stabilare, men det låter lite vanskligt, och är tydligen rätt så smärtsamt. Det går i korta drag ut på att injicera ett ämne i ligamenten som håller bäckenleden på plats, varpå det skall bildas ärrvävnad som styvar till det hela. Ungefär så uppfattade jag det lite kortfattat, rätt intressant… men jag tror att man fick stå för kalaset själv.

Vaknade alldeles för tidigt idag igen. Värken satte igång på direkten och var rätt så jobbig att härda ut. Man kan säga att värken har en 5:a på en tiogradig skala, vad gäller irritationen, och en trea vad gäller styrkan. Det är oftast mer irriterande/stressande att ha ont än att det är värken som är jobbig. Jag har lite svårt att förklara det, men om man säger att värken tar mer på psyket än rent fysiskt, så tror jag att ni förstår.

Jag blir så lätt stressad så det är helt sjukt egentligen, minsta lilla grej skickar mig rakt ner i mörkret och ångesten. Igår var jag iväg till ett sjukhus i stan, vilket var enormt stressande. Att behöva sitta i köer, hitta, få tag i en ledig parkeringsplats osv., är jävligt stressande. Om man har en dotter som är nedstämd, arg och utåtagerande, så är kollapsen nära. Igår var det en sådan dag. Lägg till stress över ekonomin, värk och oro, så har man hela paketet för en rejäl depression.

Det är ingen som känner mig… jag känner fler människor, än människor känner mig. Det är nog det som gör att jag känner mig så ensam. Jag lär mig saker på kbt:n som ska få mig tillbaka till livet, men även fast det är så lätta saker som behövs göras, så blir de enormt svåra och känns nästintill övermäktiga. Jag behöver göra dessa saker som gör mig glad eller tillfreds, men misslyckas oftast med att få till det, och jag känner att det är värken som får mig att undvika det mesta, men jag litar inte på mina känslor riktigt längre… det kan vara något annat också.

Jag testade att pressa mitt bäcken och min rygg igår, och jag är lite besviken idag. Jag trodde att min värk i bäckenet skulle minska av allt sittande i bilen, men det verkade inte fungera som det gjorde i förrgår. Jag får testa igen, eller testa någon annan idé. En idé som jag har är att stretcha som en galning för att se om det händer något bra. Nu ska jag faktiskt testa att gå en kortare promenad med hunden. Tyvärr blåser det halv storm här hemma, vilket gör det lite kallare än vad som är skönt, men det finns ju inte något dåligt väder, så det är bara att försöka göra det bästa av situationen och kasta sig rakt ut i blåsten. 

Det blev en fruktansvärt tung dag det här. Jag kom iväg till ortopeden som är duktig på bäcken, men jag kan inte säga att det var ett givande besök. Jag skulle lika bra kunnat skita i det besöket, eftersom det var en repris av vårt förra möte. Han var proffsig och kollade igenom mitt bäcken igen, och konstaterade att det var en låsning i höger si-led… precis som förra gången jag var där. Jag tror att jag var där i somras, och då skrev han en remiss till en sjukgymnast, eller om det heter recept förresten?

Den sjukgymnasten jag hamnade hos i somras trodde inte att bäckenleder kan röra sig. Jag förklarade för sjukgymnasten att det var en specialistläkare inom ortopedi som har konstaterat detta, men sjukgymnasten som var i sina knappa trettio, hävdade bestämt att bäckenleder inte kan röra sig, och inte heller fastna. Jag förklarade för läkaren vad jag hade fått för respons, och redan innan jag kommit till poängen så tittade han på mig och sade – han trodde väl inte på det va?... han förklarade att det är vanligt att sjukgymnaster inte tror på Si-leden som orsak till några besvär.

Jag fick i alla fall namnet på två duktiga sjukgymnaster som vet hur bäckenets funktioner ser ut, eller fungerar. Tyvärr så var det ända in i stan, men om det nu är så ont om duktiga sjukgymnaster så får jag väl åka så långt för att få bra hjälp. jag är så sjukt trött på att slussas runt inom sjukvården, så det känns som jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag ska sova på saken nu… jag ska försöka somna så att denna skitdag också hinner passera, och man kommer ett steg närmre den långa och välförtjänta semestern… som någon kallade döden.

Om jag säger så här… det blev en vanlig morgon. Vaknade alldeles för tidigt som vanligt, och självklart var det en smärtsam låsning av bäckenleden serverad till frukost. Frun tjatade på mig att jag skulle med ut och gå med hunden, vilket jag gjorde också. Låsningen var skitjobbig den första kilometern, men blev lite bättre mot slutet av promenaden. Jag känner nu att det blir en jobbig dag och kväll, men det kan bli tvärtom också, man kan aldrig riktigt veta.

När jag vaknade i morse så kom jag på en bra sak med min kropp, och det var att jag inte ens känner av min höftledsprotes för fem öre. Självklart så får jag lite ont om jag gör en konstig rörelse eller liknande, men att kunna ligga ner på sängen utan att ha värk i den hela tiden är verkligen ljuvligt. Om jag skulle kunna få bort Si-ledens värk, så skulle jag bli överlycklig. Jag ska erkänna att jag inte har tränat leden hos en sjukgymnast, och det beror på att jag hittade en som inte tror att bäckenleden kan orsaka problem… det var bara en myt enligt honom.

Det är det här som gör det så otroligt tungrott med sjukvården, att få kämpa för varje framsteg, varje rätt ställd diagnos, och för varje lämplig åtgärd som behöver tas för att komma framåt. Det är detta som tyvärr hindrar så många att komma tillbaka i arbetslivet. Man har å ena sidan försäkringskassan som stressar dig och vill få igång dig i arbete… å andra sidan sjukvården, som är tänkt att hjälpa dig att bli arbetsför igen, vilket verkar ta längre tid än vad försäkringskassan vill vänta. Den eviga paradoxen i sjukförsäkringen… suck!

Jag måste öva på att göra saker som gör mig glad. Alla dessa gånger jag tackat nej till saker har gjort mig till en människa som undviker det mesta. Eftersom jag har min svåra värk, så är det otroligt tufft att mobilisera kraft till att vara social, vilket i sin tur gjort att man inte får energi av alla härliga möten med människor. Min energi har blivit så låg att jag inte kan göra de saker som ger mig energi, och det har resulterat i att jag har hamnat i en negativ nedåtgående spiral.

Jag har möjlighet att åka på en supertrevlig grej ikväll, men jag börjar redan leta efter anledningar till att tacka nej. Det är så tufft att försöka ignorera värken, den kräver nästan övermänsklig styrka att övervinna. Jag vet att jag mår skitbra av att träffa mina närmsta vänner, och när jag mår bra gör det onda mindre ont. Det är så svårt att få arslet ur vagnen och komma till skott, men det är det jag ska öva på. Just nu har jag så ont att jag helst av allt ligger kvar i sängen hela dagen, men det är ju alltid likadant så jag måste tvinga mig att åka iväg ikväll.

Eftersom jag är utförsäkrad så har jag inte råd att åka iväg egentligen. Jag passar alltid på att handla och uträtta andra ärenden när jag åker in till civilisationen för att spara lite pengar. Jag skulle egentligen kunna skita i att snåla eftersom jag ändå kommer att få gå ifrån huset snart. Jag har egentligen inga andra ärenden som jag kan kombinera med resan till polarna. Nej fan vilken ångest jag får nu av bara tanken, jag grejar inte att bemästra värken, inte ens fast jag vet att det kommer att bli bättre.

Det är det här som är problemet med det hela, jag grejar inte att komma igång, fixar inte värken. Fan vad jag hatar min värk, den förstör så otroligt mycket. Om det inte hade varit för värken så hade jag aldrig varit här nere i botten nu… det är jag helt övertygad om. Tjugo år med värk har fått mig till den jag är idag, och det är verkligen inte jag… inte ett jävla dugg faktiskt.

Idag har jag fått lite saker gjorda, inte för att det är några stordåd direkt, men jag hann åka och röntga mitt bäcken, gå på KBT:n, och sedan handla mat, vilket jag hatar tyvärr. Självklart så åkte man alldeles för sent hemifrån vilket resulterade i en massa onödig stress. Jag hann ta en promenad på morgonen också glömde jag säga. Jag blev några minuter sen till KBT:n, men det var ingen fara. Självklart så hade jag inte gjort läxan vi fick sedan förra mötet, eller sessionen som psykologen som håller i det säger.

Vi fick sätta oss tillsammans med någon ur gruppen, vi skulle försöka komma på saker som vi mådde bra av att göra, vilket inte var så lätt. Jag märkte dock att jag mådde bra av att diskutera vad för saker vi kunde tänkas må bra av. Eftersom jag inte träffar några nya människor när jag går hemma hela dagarna, så är det jättehärligt att prata med deltagarna där på mötet… det gjorde min dag kan man säga. Värken i ländrygg, ben och bäcken var outhärdlig igår kväll och större delen av natten. Det som känns lite tungt är att det är ännu värre nu ikväll.

Det kommer inte att bli någon rolig natt i natt. Jag blir inte klok på vad det är som gör att det verkligen bränner och svider inne i ländryggen och korsbenet… och även i benen och bäcken. Jag brukade få så för femton år sedan, det har liksom gått i skov… jag kan inte komma på vad det är som orsakar det, eller rättare sagt vilken aktivitet eller rörelse, läge, situation… jag kan inte hitta något tydligt mönster i det hela.

Värken är fruktansvärd jobbig, det vet jag i alla fall. 

Inatt var det en riktig mardröm… av värk. Jag vet inte vad det beror på, men värken var den svåraste på länge. Jag tog två promenader igår, vilket gjorde ont på slutet av den sista. Idag blir det att röntga sig och sedan kbt för hela slanten. Jag sov inte många timmar inatt, men jag känner mig som vanligt, är inte tröttare än i vanliga fall. Jag hade en rejäl svacka i måendet igår kväll, förmodligen av värken. Jag vaknade upp med en tvåa i värk, och nu när jag har klivit upp ur sängen och tagit en kopp kaffe så är den på en femma. Inatt hade jag en sjua.

Om jag har lite mindre värk efter kbt:n så ska jag kolla med de andra i gruppen om de vill ta en fika inne på vårdcentralen. Det tror det skulle göra gott i själen med lite mänsklig kontakt. Jag har inte gjort hemläxan tyvärr. Vi skulle skriva en lista med aktiviteter som man tyckte var roliga. Jag har inga sådana aktiviteter tyvärr, de saker jag kommer på innebär nästan alltid att jag får ondare, och det grejar jag inte bara sådär. Jag tror inte att det går jobba bort depressionen så länge jag har värk.

Nu på måndag så träffar jag ortopeden som är duktig på bäckenproblem, det ska bli intressant att höra vad han tycker att vi ska göra. Det jag vill ha ut av mötet är att jag ska få någonting som stoppar inflammationen i bäckenet. Jag såg nämligen en liten del av leden på röntgenplåtarna som de tog när de bytte höftlederna. På de bilderna såg man att det var lite pålagringar eller vad det heter. Jag vet inte hur jag ska få läkarna att förstå mig. Min värk verkar komma i skov, men vad det betyder vet jag inte. Jag ser inget tydligt mönster på min värk. Det känns som att hela midjesektionen blir inflammerad och sen sprider sig värken ner i skinkor, benen, fötter. Ibland kan det kännas som att jag har något på högra benet. När jag går kan det kännas som att långkalsongerna glider ner på benen.

Jag tappar också känseln i det benet, på utsidan mest, och ner till knäet. Benet blir svårkontrollerat och foten fladdrar, den har liksom ingen styrsel. När jag ändrar benens position känns det som att jag håller på att skita på mig, det liksom slappnar av i ringmuskeln, jävligt obehagligt. Värken i benen omfattar mest insidan av knäna och ner på insidan av smalbenet. Fotleden värker också, mest på insidan. Från ljumskarna strålar det ner på insidan av låren. 

Idag var det som vanligt en mycket smärtfri morgon. Vaknade upp helt utan värk i rygg o bäcken, och jag låg kvar i sängen en timme och njöt, men samtidigt fasade jag också för att gå upp ur sängen. Jag klev upp ur sängen och klädde på mig, och när jag hade dragit på mig långkalsongerna så var värken igång igen. Jag är rätt så trött på att gå upp ur sängen med andra ord. Det är faktiskt helt ärligt skitjobbigt att gå upp på morgonen eftersom värken drar igång då, och jag har märkt att även om jag är pigg och vill sätta igång med dagen så tar det ändå emot att kliva upp.

Jag ska försöka vara en positivare version av mig själv idag, som den jag var eller är när jag inte har värken att kämpa mot. Idag tänkte jag nog åka in och röntga bäckenet, men jag vet inte vart jag ska få kraft ifrån, och förresten så har jag körförbud på bilen sedan första december, vilket inte är så skoj. Jag tror inte att det är någon idé att besikta bilen heller, den kommer ändå inte gå igenom utan en massa tvåor. Det är ju inte min bil heller, utan farsans som jag lånar. Jag fick inte ha någon bil om jag skulle få hjälp från socialkontoret. De skulle säkert låta mig äga en bil om jag förklarade att jag har två och en halv kilometer till närmsta busshållplats.

Eftersom både jag och frugan har problem med hälsan så skulle det inte vara möjligt att handla genom att gå till bussen, sedan åka kommunalt till affären, handla och åka tillbaka och gå hela vägen hem igen med maten. Jag skulle behöva ta och prata med dem, jag kan ju inte ha farsans bil jämt, och dessutom så kan man inte få ersättning för bensinen heller. Det som är lite konstigt med hela resonemanget är att de betalar dyra taxiresor utan att knysta. Det kostar kommunen en tusenlapp om jag åker med färdtjänsten fram och tillbaka till affären. Det finns inte en chans att jag klarar av att handla om det inte går att ta en egen bil dit. Jag orkar precis att handla som det är nu, och det är ändå en mardröm pga. värken.

Idag vaknade jag upp med lite värk, och jag var helt förstörd av tröttheten efter nattens sömnproblem. Det var en sådan där natt när man vaknar hela tiden, men det kanske har sin förklaring eftersom jag sov hela eftermiddagen igår, från och till. Jag blev tvungen att gå med hunden klockan sex på morgonen, så när jag kom tillbaks från den promenaden så tvärsomnade jag igen. Jag är ofta jättetrött, och det har varit värre än vanligt de sista tre veckorna, för att ha kulminerat den sista veckan.

Jag känner mig stressad över mitt besök till ortopeden på måndag, och jag funderar på om röntgen jag ska göra hinner bli bedömd av röntgenläkaren på så kort tid som jag har på mig. Jag tänkte röntga mig på torsdagen eftersom jag ska åt det hållet då. jag får så ont i bäcken och ländrygg av att sitta så länge i bilen, så jag vill helst inte behöva åka iväg två gånger den här veckan. Det kostar dessutom en massa pengar att sitta och åka fram och tillbaks, och pengar är en bristvara här… minst sagt.

Värken i mitt bäcken har varit jobbig de senaste veckorna, och det börjar att ta ut sin rätt. Jag har tagit två promenader idag, och en sak som är positiv är att jag aldrig har varit bättre i min först opererade höftled. Ni som har opererat er, ge inte upp hoppet, för det blir verkligen bättre och bättre för varje vecka. En del man läser om blir väldigt snabbt bra, men en del andra kan det ta en längre tid för… som mig.

Jag opererade den första höftjäveln för två år sen snart, det blir två år i början på mars, och jag kan trösta er att det blir bättre och bättre fortfarande efter så lång tid. Jag trodde att jag inte skulle bli bättre än vad jag var efter ett år, men det var fel… det blev jag. Jag kan ha lite ont vissa dagar om jag gjort någon dum rörelse, men det skulle jag nog haft om jag hade haft en normal höftled också… eftersom man inte är någon ungdom direkt.

Jag ska röntga mitt bäcken i veckan så att bäckenledsdoktorn har röntgenbilder den här gången. Jag ska nämligen träffa honom den åttonde december, och jag ska kolla med honom hur man ska göra för att få kortison eller blockader insprutade i leden. Jag har läst om så många som har fått det, men de inom sjukvården jag har haft kontakt med skakar bara på huvudet om jag frågar dem… det är inte en jävel som verkar veta ett skit… eller så orkar de inte bry sig. Jag tror att arbetsbelastningen är så hög på de inom vården så att de inte orkar engagera sig fullt ut längre… det är den känslan jag får i alla fall.