Kronisk värk suger

 

Jag tror att jag har förstört opbenet. Det blir sämre för varje dag som går,  det verkar som att jag måste byta taktik och göra en förändring. 

 

Mitt mående,  ja alltså i själen, har varit dåligt de senaste veckorna, och det har resulterat i att jag inte ens orkat gå mina promenader. Jag vet inte om det är det som är orsaken till att höften jävlas, eller om det är att jag lyft lite tyngre saker.

 

Det har blivit lite för mycket sjukbesök och för många svåra beslut som skall tas. Jag ska träffa ryggkirurg på Måndag,  och då står jag nog inför ett tungt beslut förmodligen, och det är jobbigt eftersom jag har så svårt att fatta beslut. ... ambivalens heter det visst, och det brukar gå hand i hand med depression tydligen,  och i mitt fall så klarar jag knappt att välja mellan Aftonbladet och Expressen (köper iofs aldrig tidningen).

 

Det går inget vidare med opbenet just nu, har stora problem och det värker rejält. Jag har visserligen gjort ändringar i min medicinering då jag har fått massa biverkningar,  dvs ännu fler biverkningar. 

 

Jag har hamnat i en rejäl svacka och mitt humör är på botten, min depression tar greppet om mig och ärligt talat så finns det inte så mycket i livet som gör mig glad,  skulle nog helst vilja slippa skiten.

 

Inte för att jag vill oroa någon som eventuellt står inför en höftledsoperation, men svärmors syster dog i måndags efter en höftledsoperation som orsakade komplikationer,  hon blev 67 år...Rip.

 

Jag är livrädd för att operera mig igen,  inte för att jag blev skrämd av hennes död, utan jag vet att en stor operation är förenat med en massa risker, och allra läskigast är tanken på att låta ryggkirurgen min operera ryggen från magsidan som verkar vara det aktuella. 

 

Vill inte leva så här,  men vill inte dö. . jag vill bara vakna upp ur den här mardrömmen....orkar inte med mer värk och oro, ångest osv...vill vara glad, pigg, positiv...lycklig.

 

 

 

Å herregud vilken hemsk natt jag haft. ..eller natt och natt,  hela  morgonen har varit en mardröm. Jag måste nog kontakta min husläkare igen och se om jag kan få komma till någon annan smärtklinik än den på sös. 

 

Jag har försökt att få hjälp från Södersjukhusets smärtklinik 3 gånger men fått avslag varje gång, de säger att de ej kan erbjuda någon plats för mig och att de tycker att allt har gjorts för att hjälpa mig. .. vadå allt? Jag har inte provat akupunktur, blockader, nervmediciner, olika sorters smärtstillande. .. har ju fått samma medicin i alla år. 

 

Jag har verkligen försökt att pressa mig ytterligare en liten bit men det finns inget mer att ge. .... värken har snart vunnit över mig. 

 

Igår så hade jag en väldigt tuff kväll rent  smärtmässigt sett, för att inte tala om själsliga värken. Min dotter som går andra året i gymnasiet var så ledsen över att aldrig kunna vara med kompisarna när de ska göra något som kostar pengar,  och det känns så tungt att inte kunna göra mer än såhär Vad gäller  försörjning. 

 

Jag har kämpat mot värken i så många år, och nu går det inte längre att jobba. .. inte ens med dubbla dosen smärtstillande,  jag grejar inte ens att stå upp eller sitta, bara väldigt korta stunder.....jag KAN göra dessa saker rent fysiskt,  men jag kan inte längre härda ut värken som det medför....går inte.

 

Jag hatar att gnälla, men det är så jävla svårt att klara av detta helt själv,  jag känner mig så ensam. Jag tror inte att någon av mina närmaste vet HUR tungt det är,  och jag får för mig att dom flesta tror att det handlar om lättja. 

 

Jag har alltid tyckt om att ta i, och att jobba tungt med kroppen. ... gillat känslan av att pressa kroppen det där sista som gör att kroppen skriker av trötthet och smärta. .. och då ändå fortsätta att kämpa, men nu finns det ingen mer kraft att plocka fram,  och jag skulle helst vilja vara död. ... orkar inte sitta hos någon doktor igen och känna mig misstrodd....med det osynliga monstret som värken är.

 

Hej hopp, nu blir det en till höftledsprotes.

 

Jag lyckades självklart få en tid hos ortopeden SAMTIDIGT som Mr Obama hade vägarna förbi våran huvudstad, så det blev en lång dag och kroppen värkte rejält innan jag var hemma igen. 

 

Det är väl bäst att byta den höftleden med, sade min kirurg samtidigt som han förklarade att det finns en risk att det kanske inte blir bra, och att typ 6 % av operationerna får göras om inom 2 år. ...pga proteslossning, infektioner m.m........men min kirurg är grym, han sätter alltid en 3-poängare :)

 

Jag börjar faktiskt att krokna, jag vet inte riktigt hur jag ska orka med en ev ryggoperation och en höftledsoperation. Värken är VÄLDIGT jobbig och tar så mycket energi, och jag har en jävligt jobbig situation med ekonomin, och framförallt med en familj som är på väg att upplösas.

 

Jag känner mig som en riktig Gnällspik, och även om jag vet om att jag låter så negativ, så är det just det jag nog behöver få vara. 

 

Att få skriva av sig och gnälla här på min blogg gör så att trycket i mitt inre släpps ut,  och det behövs verkligen. 

 

Jag har fått full funktion i opbenet nu, även om jag har en del värk kvar så känns det rätt ok och jag går utan problem en promenad om ca 6 kilometer utan att få outhärdligt ont, och faktum är att ickeopbenet gör väldigt mycket ondare. 

 

Nu på Onsdag skall jag träffa min höftdoktor och kolla om ickeopbenet skall få en ny höftled, vilket troligen behövs,  men det är inte något jag ser fram mot, nu när jag vet vilken tuff tid de första veckorna efter operationen var. 

 

Ryggjäveln tar kål på mig, men jag ska träffa min ryggkirurg i slutet av den här månaden och diskutera olika lösningar som eventuellt kan få ryggen att värka mindre.

 

Hoppas att det går att ta sig till karolinska sjukhuset nu när Obama prompt måste vara inne i stan och krångla till det.