Kronisk värk suger

torsdag den 27 augusti 2015.

 

Värken i ryggen är värre än på ett bra tag nu… så fort jag kunde börja böja den efter operationen så kom värken tillbaks igen. Första veckan efter operationen var helt underbar om man ser till värken. Jag har nog inte varit så bra i ryggen på säkert femton år som jag var den första veckan. Vart efter som såret efter operationen läkte så kunde jag börja böja mig framåt lite grann, men det fick också hela mitt ryggproblem att vara tillbaka med full styrka.

Om jag skulle få steloperera hela ryggen så tror jag att jag skulle slippa värken, men det är ju tyvärr inte någon lösning som är lämplig enligt min kirurg. Jag ska kontakta min kirurg om sex veckor och pusha på för att åtminstone operera disken nedanför det stelopererade området. Mina höfter har varit jättebra under den första veckan också… det verkar som att även bäckenleden mådde bra av att jag var nyopererad och stel i ryggen.

Det här fungerar i alla fall inte längre känner jag, det påverkar mitt humör så otroligt mycket när jag har mycket värk… det är som dag och natt. Efter ryggoperationen så var jag så himla glad och kände ett hopp inför framtiden… visserligen ett återhållsamt hopp, jag tordes inte fullt ut hoppas att det skulle bli bättre. Nu när värken var tillbaka redan i lördag eller söndags så sjönk humöret som en gråsten… det känns faktiskt som att det är lönlöst att ens försöka att kämpa längre, men det finns ju inte så mycket annat att välja på.

Jag ska ner till vårdcentralen och ta stygnen idag, och de går med på det förstås… det är egentligen i morgon som jag ska ta dem, men en dag lär inte göra så stor skillnad tycker man ju. Jag ska försöka att inte böja på ryggen idag så får jag se om det verkar hjälpa eller inte… det är jävligt svårt att hålla ryggen i en rak position hela tiden, när jag blir trött i den så böjer jag likt förbannat på den i de nivåerna närmast under steloperationen, och det är ju där jag har den sämsta disken, dvs. den som min ryggkirurg eventuellt kommer att ersätta med en diskprotes.

Jag är så trött på att vänta på bättre tider… det verkar ju aldrig komma några… i alla fall inte bättre tider som består längre än ett ögonblick.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här knipan… det verkar vara kört för familjen nu. Om jag skulle bli så pass bra i ryggen att jag skulle kunna börja jobba på mitt gamla jobb så kanske det ordnar sig, men det lär inte bli så bra i ryggen tyvärr. Försäkringskassan har verkligen gjort sitt yttersta för att jag ska ge upp min kamp om rätt till hjälp genom dem… jag har totalt blivit bortlurad, fintad, dribblad upp på läktaren av dem.

Helst av allt önskar jag att jag vore död… eller åtminstone redan krossad och etablerad som uteliggare, jag misstänker att den här omställningen kommer att göra mycket ont, så det hade varit skönt att ha den avklarad. Jag orkar inte kämpa mot myndigheterna längre, jag skulle ändå vilja att min historia kom ut till människors kännedom så att det kanske går att ändra på sjukförsäkringen så att inte någon som blir sjuk ska förlora allting om han inte blir frisk eller arbetsför igen.

Jag kommer inte att kunna försörja min familj och det är verkligen tungt att inse. Jag har inte ens kraft till att ordna pengar på ohederligt vis eftersom jag inte orkar någonting alls. Den enda chansen jag har är att någon hjälper mig med att överklaga mitt ärende, men det finns inte någon som kan göra det tyvärr. Min handläggare på socialtjänsten har ju tillsammans med en konsult försökt att hjälpa mig men det verkar inte finnas tid från deras sida… dessutom så har försäkringskassan och de andra myndigheterna gjort det så krångligt att ingen normal människa klarar av att överklaga alla beslut som tas.

Det verkar som att vi har en vinnare, och det är inte jag. Om jag inte bryter ihop helt på grund av den här situationen så kommer jag att vara ärrad för livet i alla fall… jag kommer aldrig att lita på våra myndigheter igen. Jag skulle vilja försöka förklara för någon hur det fungerar för de som blir långtidssjukskrivna… men jag vet inte hur jag ska lyckas förklara det, det är så konstigt och rörigt att man knappt fattar vad som försiggår själv.

söndag den 16 augusti 2015.

 

Operationen verkar ha gått bra, jag har faktiskt inte ondare än innan fast det bara gått två dagar sedan jag opererade mig. Jag ska inte ropa hej ännu, men det känns lite mjukare och följsammare i ryggen utan mina skruvar och stag. Min si-led värker som tidigare så den verkar inte ha kommit från ryggen, men å andra sidan så kanske den också blir lite bättre om jag kan röra mig mer avslappnat utan skavande skrot i ryggen.

Jag ska ge ryggen två månader på sig att läka, sedan kommer jag att kontakta min ryggkirurg igen för diskussion angående nästa operation… om den behövs vill säga. Jag tror inte att mina bekymmer med de nedersta diskarna kommer att försvinna tack vare den här operationen, men man vet ju aldrig. 

Nu är skrotet ute ur ryggjäveln iallafall. Operationen gick bra och det känns hittills bättre än förväntat...  Ingen paniksmärta eller så. 

 

Jag ropar inte hej förrän jag är över bäcken...  Hehe,  apropå bäcken. 

onsdag den 12 augusti 2015

 

Nu är timmen slagen… idag skrivs jag in på ryggkirurgen för operation i morgon. Jag känner mig väldigt lugn men jag är jävligt dålig i både ryggen och bäckenet så jag bävar inför allt som skall göras, dvs. resan dit och skrubbning av kroppshelvetet med hibiscrub… jag avskyr själva rengöringsprocessen inför operationerna.

Min situation vad gäller det ekonomiska är förtvivlad… det verkar som att det kommer att gå åt skogen helt enkelt. Försäkringskassan har nu avslagit frugans överklagan för att de påstår att de inte fått in någon överklagan i tid… vilket måste varit postgången som har strulat för jag postade den i god tid. Jag har överklagat överklagan men fått avslag på den också.

Min överklagan hos förvaltningsrätten har inte behandlats ännu så jag tror att det hinner skita sig innan den blir klar. Jag är egentligen inte särskilt orolig över den stundande konkursen… jag liksom förtränger den eller kanske tom skiter i det… det kanske rent av blir skönt att få ge upp den här sista värdigheten som man har och bara falla ner i mörkret, då kan det ju inte bli värre i alla fall. Man kan ju inte bli vräkt från sitt boende om man är bostadslös… uteliggare.

Jag hoppas att min rygg hinner läka ihop så pass att man inte är hindrad av sviterna efter operationen i alla fall. Det finns nog inte något hinder från att operera nästa nivå i ryggen bara för att man är bostadslös och utblottad… bara man rent mentalt orkar kämpa på tills man har kommit så långt i den här processen. Imorgon så åker alltså skrotet ur ryggen ut och i nästa steg blir det antagligen en diskprotes på nivån närmast under det stelopererade området.

Den här operationen sker från ryggsidan där järnskrotet sitter kvar, men nästa operation görs från magsidan vilket innebär att de inte kunde göra båda operationerna på en och samma gång. Min kirurg vill dessutom att jag ska träffa en ny ortoped innan nästa operation för att bedöma hur mycket av mina problem som kommer sig av min dåliga bäckenled, så jag antar att nästa operation inte kommer att bli av innan årsskiftet… nästa vill säga… suck.

Min mentala dagsform är i alla fall inte helt nattsvart trots alla motgångar… fast jag är lite låg skall erkännas. Om jag ska vara helt ärlig så ser jag just för tillfället inte någon framtid för mig, och helt ärligt så känns det som att det kommer att vara kört för mig och familjen inom ett halvårs tid. Jag kommer att fokusera på dagens vedermödor och morgondagens helvete nu… så får vi se hur det går framöver.

lördag den 1 augusti 2015.

 

Nu närmar sig operationen av ryggen med stormsteg, det ska bli jäkligt skönt att bli av med skrotet i ryggen, men jag är inte jättesäker på att det kommer att hjälpa mig nämnvärt… hursomhelst är det ändå värt ett försök. Jag har ju börjat med min medicin igen fast jag lovade mig att aldrig mer äta det råttgiftet igen eftersom det är så svårt att sluta… det är helt sjukt vilken abstinens man får och länge håller den i sig också.

Jag har mer eller mindre varit sängliggande den sista månaden innan jag började med medicinen igen, men det var som att få livet tillbaks igen… i alla fall den första tiden, sedan försvann effekten gradvis i och med att kroppen vänjer sig vid tramadolen. Jag har haft skitmycket värk i min jäkla bäckenled och det drar ner humöret rätt mycket… om jag hade sluppit den värken så skulle mina promenader gå riktigt bra och ge lite mer motion, nu blir de mest jobbiga.

Mina höftleder lever sitt eget liv och den jag opererade sist mår jättebra, men den första jävlas fortfarande från stund till stund. Jag är å andra sidan helt smärtfri när jag inte belastar den, så det är helt klart värt operationen. Min ekonomiska situation är jävligt pressande just nu och som sagt var så vill socialen att jag säljer huset innan oktober… vilket skulle resultera i att vi blir bostadslösa, även om det innebär att vi får lite pengar över att leva av tills min överklagan av sjukpenningen blir klar. Vi har diskuterat hur vi ska lösa boendet om vi blir satta på gatan och vi har kommit fram till två lösningar som är aktuella.

Valet jag har att ordna bostad lutar åt ett boende på en båt. Jag borde få tillräckligt med pengar över för att köpa en lite större båt i sämre skick… eller en husvagn alternativt en husbil. Problemet blir ju att man måste göra sig av med alla tillhörigheter så som möbler och husgeråd, ägodelar med affektionsvärde m.m.… vilket är jättejobbigt. Det kommer ju inte att komma någon ny möjlighet att köpa ett nytt bohag om jag någonsin får en lägenhet eller ett hus igen… då är ju pengarna borta. Om jag skulle bli bättre i ryggjäveln någon gång så finns det ju i alla fall en chans att man kan börja jobba igen och då löser ju det sig.

Mitt psykiska mående är rätt dåligt just nu och det beror nog mest på att jag blir frustrerad över att ha en kropp som inte fungerar, men också det faktum att jag känner mig så besviken på samhället. Jag har ju inte valt att vara sjuk och min kamp ligger i att bara överleva värken… men mitt uppe i den kampen så måste jag ju också slåss mot myndigheterna för att få hjälp från försäkringskassan… det är den kampen som gör att det blir för mycket och att jag bara vill ge upp och skita i allt, jag är så jävla besviken på allting… hela samhället och hela mänskligheten, jag antar att det är depressionen som får mig att känna så här.

Det enklaste för mig vore faktiskt att köpa en liten husbil som bara jag fick plats i och bara dra iväg… då slipper jag kontakter med kommunen och myndigheterna… det gäller bara att få ihop mat för dagen och det lär inte bli något problem eftersom det slängs otroliga mängder mat från butiker och liknande… dumpstring som det kallas tror jag. Nu ska jag först och främst operera mig om tio dagar och sedan så får vi se hur det går.