Mörkret
Jag har verkligen försökt att pressa mig ytterligare en liten bit men det finns inget mer att ge. .... värken har snart vunnit över mig.
Igår så hade jag en väldigt tuff kväll rent smärtmässigt sett, för att inte tala om själsliga värken. Min dotter som går andra året i gymnasiet var så ledsen över att aldrig kunna vara med kompisarna när de ska göra något som kostar pengar, och det känns så tungt att inte kunna göra mer än såhär Vad gäller försörjning.
Jag har kämpat mot värken i så många år, och nu går det inte längre att jobba. .. inte ens med dubbla dosen smärtstillande, jag grejar inte ens att stå upp eller sitta, bara väldigt korta stunder.....jag KAN göra dessa saker rent fysiskt, men jag kan inte längre härda ut värken som det medför....går inte.
Jag hatar att gnälla, men det är så jävla svårt att klara av detta helt själv, jag känner mig så ensam. Jag tror inte att någon av mina närmaste vet HUR tungt det är, och jag får för mig att dom flesta tror att det handlar om lättja.
Jag har alltid tyckt om att ta i, och att jobba tungt med kroppen. ... gillat känslan av att pressa kroppen det där sista som gör att kroppen skriker av trötthet och smärta. .. och då ändå fortsätta att kämpa, men nu finns det ingen mer kraft att plocka fram, och jag skulle helst vilja vara död. ... orkar inte sitta hos någon doktor igen och känna mig misstrodd....med det osynliga monstret som värken är.