Vanlig Morgon
Om jag säger så här… det blev en vanlig morgon. Vaknade alldeles för tidigt som vanligt, och självklart var det en smärtsam låsning av bäckenleden serverad till frukost. Frun tjatade på mig att jag skulle med ut och gå med hunden, vilket jag gjorde också. Låsningen var skitjobbig den första kilometern, men blev lite bättre mot slutet av promenaden. Jag känner nu att det blir en jobbig dag och kväll, men det kan bli tvärtom också, man kan aldrig riktigt veta.
När jag vaknade i morse så kom jag på en bra sak med min kropp, och det var att jag inte ens känner av min höftledsprotes för fem öre. Självklart så får jag lite ont om jag gör en konstig rörelse eller liknande, men att kunna ligga ner på sängen utan att ha värk i den hela tiden är verkligen ljuvligt. Om jag skulle kunna få bort Si-ledens värk, så skulle jag bli överlycklig. Jag ska erkänna att jag inte har tränat leden hos en sjukgymnast, och det beror på att jag hittade en som inte tror att bäckenleden kan orsaka problem… det var bara en myt enligt honom.
Det är det här som gör det så otroligt tungrott med sjukvården, att få kämpa för varje framsteg, varje rätt ställd diagnos, och för varje lämplig åtgärd som behöver tas för att komma framåt. Det är detta som tyvärr hindrar så många att komma tillbaka i arbetslivet. Man har å ena sidan försäkringskassan som stressar dig och vill få igång dig i arbete… å andra sidan sjukvården, som är tänkt att hjälpa dig att bli arbetsför igen, vilket verkar ta längre tid än vad försäkringskassan vill vänta. Den eviga paradoxen i sjukförsäkringen… suck!