Går framåt
Det går långsamt framåt....men det går framåt.
Jag går utan några större problem med en krycka inomhus, tar mig i och ur sängen utan ansträngning....och jag har kört bil 2 gånger utan att det blev för mycket för höften. Värken i höften är mild, men om jag böjer benet för mycket så får jag jäkligt ont.......kan inte ta på mig strumpan eller stoppa in långkalsongerna i strumpan, men det fattas inte så mycket innan jag når.
Jag tar en promenad om dagen, det blir ca 1.5 kilometer, jag skulle kunna gå längre men jag håller igen, jag får lite ont när jag har gått en bit, men det håller sig inom gränsen. Ryggen håller på att jävlas med mig, och det är jävligt jobbigt......även om jag är van så vänjer jag mig aldrig.
Det jobbigaste med värken är ju att allting tar emot......träffa vänner, det orkar jag inte.....Hälsa på syskon, farsan, släkt.......nix, orkar inte...osv. Även fast jag vet att det ger mer än vad det kostar, så drar jag mig undan, och det gör inte några underverk för min depression direkt. Smärtspiralen har tagit greppet om mig totalt......och jag har svårt att bryta mig loss.
Varje dag som går så skjuter jag upp en massa saker och det blir förstås ännu jobbigare att ha alla saker som måste göras hängande över sig.Idag verkar det som att jag skjuter upp att handla mat, ringa några viktiga samtal....betala några räkningar osv.
Det som ger mig mest glädje i livet är mina vuxna barn och barnbarn.....jag har 5 barnbarn som är ljuset i mitt mörker, och när de kommer på besök så lever jag verkligen upp.....det är nästan den enda situationen som ger mig glädje faktiskt. Det är inte helt lätt att få till mer möten med människor såsom släkt, vänner osv, då min ekonomi är en katastrof...jag har helt enkelt inte råd att åka bil till dem längre. Jag tog ju bussen till sjukhuset när jag skulle opereras, och det gör jag aldrig om igen....jag grät nästan av värk innan jag var framme vid sjukhuset.