The Botten is nådd
De senaste veckorna har varit jävligt jobbiga.... Känner mig uppgiven. Jag har tappat hoppet om ett liv utan värk, och det känns mest som att jag bara väntar på att jag ska dö, så att man slipper den här skiten.
Jag lade ner sjukgymnastiken, eftersom det kändes som att inte han förstod mig, eller rättare sagt att han inte förstod min problematik. Jag är iallafall väldigt bra i den första höften jag bytte.
Min senaste höft är nog ok, men det är kring den som problemen kretsar. Jag har en irritation runt hela högra höften...det värker i skinkan, ner i benet, ljumsken och ländryggen på höger sida...och jag blir snart galen av det.
Mitt psyke är svagare än någonsin, det känns som depressionen blir djupare o djupare och familjesituationen är tuff. Min ----- mår skitdåligt och bryter ihop ofta.... Vi har varit i kontakt med psykiatrin men --- är så nere så att det är svårt att nå henne. --- sätter sig alltid till motvärn när vi söker hjälp.
Det är verkligen tungt att inte orka hjälpa sina barn, jag har verkligen inte mycket kraft kvar och vid den minsta lilla motgång så faller jag ner i det där djupa mörka hålet som depressionen lever i. Gode gud hjälp mig att orka kämpa vidare.. Ge mig kraft att orka finnas till för min familj.... Gör så att jag VILL leva, och ge mig glädje över livet och gör så det inte känns som en evig plåga.