acceptera min situation
torsdag den 2 april 2015.
Japp, så var det där kortet spelat också… det blir inget ryggcenter för min del, och helt ärligt så tror jag inte att det hade fungerat med de långa resorna någon längre tid. Jag hade nog inte någon chans överhuvudtaget att finansiera mina resor dit för den delen… jaha, det är bara att se framåt istället. Jag är däremot lite bekymrad över min kropp och vissa funktioner med den. Jag har den här jättejobbiga värken i mina ben som dödar mig. Själva värken i sig är inte det jag oroar mig över, men däremot hur den kommer och går… det finns inte någon vettig förklaring till varför det gör ont och varför det inte gör ont, det är skitskumt.
Den enda gången som värken i benen och värken i ryggen är borta samtidigt är när jag vaknar. När jag har legat kvar i sängen orörlig och bara observerat hur värken kommer smygande tillbaka så har jag märkt att den kommer tillbaks bara av det faktum att jag är vaken. Jag vet inte om det är att musklerna spänns eller något liknande… det är skitskumt. Ryggcentret tvekade på om det fanns något de kunde tillföra i mitt liv eftersom jag redan har de redskap som jag behöver för att träna på egen hand. Vi var överens på den punkten och jag känner att de fattade ett riktigt beslut. Om jag bott närmre gymmet och deras lokaler så hade det varit annorlunda, då hade jag gärna varit i deras händer igen.
Apropå händer… mina armar och händer känns också konstiga, de känns som att de saknar kraft och koordination… nästan som det kan kännas efter att en sovande arm har vaknat, eller att man har varit kraftigt nedkyld men blivit varm igen… med värk och dålig kraft och koordination som följd, precis som man kunde ha när man gjort ett riktigt kallt och långt dyk. Jag ska försöka att sköta min kost ett tag och se om det kan vara någon brist på vitaminer eller några andra spårämnen eller mineraler. Det är nog viktigare med näringsintaget än jag har trott, eller jag har ju vetat det fast struntat i det på grund av dålig aptit, men även min dåliga ekonomi har såklart påverkat min vilja till att äta tillräckligt, jag har tänkt att jag ska spara pengar så att frun och barnen kan äta lite bättre, men det var kanske dumt.
Det är många saker i livet som blir påfrestande när man hamnar i utanförskap på grund av sjukdom. Min utförsäkring har kostat mig otroligt mycket inte bara i pengar räknat, även livskvaliteten och det psykiska måendet har blivit väldigt mycket sämre än innan, även om sjukskrivning i sig är påfrestande så är det tio gånger värre att bli ett socialfall och satt i fattigdom och utanförskap. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det finns en chans att jag aldrig kommer tillbaks till ett värdigt liv med möjligheter att försörja mig själv och min familj. Om det går så långt så vill jag inte vara med längre… nej fy böveln.
Det konstiga är att jag har slutat att bry mig om att jag kanske förlorar resten av det lilla jag har kvar av värdigheten. Jag har redan förlorat så många aspekter av mitt liv att det kvittar om resten också försvinner… det skulle ju bara bekräfta min teori om att samhället är sjukt när någras förmögenheter är viktigare än andras liv. Det är sorgligt att inte vanliga människor fattar att de blir utnyttjade och fråntagna deras skyddsnät för att få någon tusenlapp till varje månad att spendera på tv-kanalspaket eller solsemestrar på andra sidan jorden… vilket smärtsamt uppvaknande de lär få den dagen de blir sjuka och behöver vård och ett fungerande skyddsnät… en välfärd helt enkelt.
Jag måste nästan säga vad jag tänker angående framtiden… jo, det är skönt att man snart är död så man slipper den skiten. Min sista önskan i livet får bli att jag ska få somna in utan ångest och värk… och helst så skulle jag vilja dö en ärofylld död, som till exempel att jag dör när jag försvarar de svagare eller utsatta människorna… och att jag skulle finnas i människors tankar som en människa som tillförde något gott i samhället eller till mänskligheten. Det kommer nog att bli lite svårt att tillföra någonting av värde till mänskligheten i det skick jag nu befinner mig i, men å andra sidan så kan jag donera min kropp till vetenskapen för att kanske kunna forska i vad det är som orsakar sådan värk utan att det egentligen finns några kliniska tester som visar orsaken till den… som försäkringskassan uttryckte det.
Mitt i allt detta så mår jag förhållandevis bra i min själ… vilket är anmärkningsvärt med tanke på allt som jag har förlorat på senaste tiden. Jag har en massa skeenden runt omkring mig som borde ha sparkat undan fötterna på mig rätt så ordentligt, men jag känner mig ändå ok och konstaterar att jag nästan längtar efter nästa motgång… så länge den inte innefattar någon av de människor jag älskar förstås. De kan ta mina intressen ifrån mig, neka mig ersättning, sparka ut mig på gatan, förstöra mitt liv… men, jag kommer ändå att acceptera min situation, för den kan inte bli värre än den redan är… eller?