den här cirkusen
fredag den 10 april 2015.
Idag vaknade jag upp med lite värk i benen och innan jag ens hade hunnit dricka upp mitt kaffe så var värken i benen en sjua på vas. Jag är osäker på om den värken ens är från ryggen eftersom den är så total och molande. Ryggvärken, eller åtminstone den värken som uppstår när nerverna mellan diskarna kommer i kläm är så mycket mer utstrålande än den här värken. Jag skulle behöva få tid för ett lite längre samtal med min ryggkirurg och vädra mina tankar om vad som kan orsaka min värk. Som det nu är så kommer jag att bli opererad utan att jag hinner konsultera min ryggkirurg, och det känns lite osäkert.
Jag träffade min doktor igår och hon lyckades få mig att inte få fram de saker jag ville ha sagt till henne. Jag hade bestämt mig för att försöka ta upp de frågor som jag har angående min värk i benen och ryggen men som sagt var, jag blev bortdribblad. Det är inte någon läkare som har undersökt mig ordentligt på många, många år, och det känns lite trist eftersom det är så mycket som har ändrat sig vad gäller min värk och funktion i ryggen och benen. Vi kom i alla fall fram till att vi ska dra ned opiatkopiorna och köra på epilepsimedicinen Lyrica istället. Jag har haft Lyrica i något år nu, men jag har en så låg dos att vi bestämde oss för att trappa upp den lite försiktigt.
Det är nog rätt så kört för min kropp och dess organ, jag har ätit så mycket medicin genom åren att jag förmodligen har väldigt dåliga organ såsom lever, njurar och mag och tarmkanaler. Jag har i alla fall gått en lång promenad vilket känns bra att ha klarat av. Det kändes ok i si-leden men jag hade värk i benen och den var väl en femma på vas-skalan, men den pendlade för varje steg jag tog. Idag ska jag försöka att få in ansökan till socialkontoret och jag har ju redan fyllt i blanketten men det är några saker som jag måste kolla upp innan jag lämnar den. Jag bävar inför att åka bil till civilisationen för att lämna blanketten, det är säkert fyrtio minuter i bilen enkel resa.
Jag är väl tvungen att åka fast det värker som satan, ansökan till socialkontoret ska vara inne idag för att man ska hinna få någon hjälp till den tjugofemte. Sen skulle jag behöva handla mat också… jag hatar att gå i butiker, dels för att allt kostar pengar, vilket jag inte har, och dels för att jag får jätteont av att skjuta eller dra en tung, eller lätt vagn framför mig. När jag ändå är och handlar så bör jag utföra några andra ärenden så att det blir kostnadseffektivt vad gäller reskostnaderna… mitt problem är ju bara det att jag inte orkar handla ens, utan redan resan i sig fram och tillbaks är nog för min rygg och ben.
Vid mitt besök hos min läkare igår så diskuterade vi det här med att hon skulle intyga att jag har de problemen som står i mitt sjukintyg. Hon tyckte precis som jag kände inför hennes medverkan i min överklagan mot försäkringskassans beslut. Det står redan i sjukintyget att jag inte klarar av att förvärvsarbeta, så varför ska hon försvara sin diagnos och bedömning när det är hennes bedömning som gäller? Som det är nu så sitter alltså försäkringskassan och säger att hennes bedömning är felaktig, så då är det väl henne de ska kontrollera och ifrågasätta hennes yrkesskicklighet? Mig veterligen så är inte försäkringskassan en myndighet som är tillsatt som tillsyningsmyndighet.
Hela den här cirkusen har snart tagit två år, och under dessa år så har jag alltså förlorat alla mina inkomster, alla mina tillgångar, de mesta av mina ägodelar och snart även min bostad… allt detta bara för att försäkringskassan försöker att få en sjuk människa frisk genom att sätta denne i utanförskap och konkurs. Att de tror att en sjuk människa klarar av att arbeta bara för att någon har bestämt att man skall ses som arbetsför bara för att man har varit sjukskriven en viss tid… då tror de fel. Låt oss säga att jag skulle klara av att arbeta och ha en inkomst, skulle jag då inte hellre välja det än att förlora allt som jag har haft, och med allt menar jag… inkomst, besparingar, båt, bil, stolthet, samhörighet, tillfredsställelse av att jobba, vänner, självförtroende och framför allt livskvaliteten?