Det känns hopplöst nu…
torsdag den 23 april 2015.
Vaknade upp av att benen värkte och det eskalerade rätt så snabbt för att efter en kvart bli så jävligt att jag var tvungen att kliva upp ur sängen. Det lindrar genom att gå omkring och startar direkt när jag lägger mig ner. Jag är inte alls så positiv till livet just nu, det har blivit en massa ekonomiska motgångar kan man lugnt säga… och jag har dessutom inte någon som jag kan ventilera min oro hos. Egentligen så är det inte en direkt oro, utan det handlar snarare om att jag känner mig så orättvist behandlad av myndigheter och banker.
Jag ringde fruns bank där vi betalar av ett lån som hon har sedan hon gjorde en extrem förlustaffär med en bostad på nittiotalet… om man säger så här… hon fick tjugo tusen för sitt radhus i Stockholm när hon sålde det under krisen nittiotvå, och det var ju inte det hon gav för det direkt. Jag försökte få anstånd den här månaden med betalningen, men det gick absolut inte… vilka as. Jag förklarade vår situation men hon svarade kallt med att – betala, annars så driver vi in hela skulden… svinjävlar är de. Det var inte den enda motgången heller, det rasar in sådana grejer hela tiden tyvärr.
Jag tror att efter den här månaden så är vi satta på gatan. Jag vet inte hur lång tid det tar för kronofogen att ta huset från oss, det kvittar faktiskt, barnen är ju vuxna så de får väl försöka att bo hos någon polare eller något. Det känns jobbigt att försöka hålla sig över ytan när man har sådan värk hela tiden. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när värken drar på för fullt. Det är inte någon mening att besöka doktorn heller för det verkar som att det lyser någon varningslampa när de hör mitt namn… de vill nog inte lägga ner några mer pengar på mig nu… det märks på doktorn och hon undersöker aldrig mig om jag söker mig till henne… hon antar väl att alla problem kommer från ryggen, men jag är inte säker på att benen har något med ryggen att göra… jag ser inte någon tydlig koppling mellan de två.
Det känns hopplöst nu… det är bara en fråga om tid innan allt går åt helvete. Jag har pratat med min socialassistent om möjligheter att få hjälp med att hitta en lägenhet, men det finns inte någon sådan hjälp och det inte rör sig om kvinnor utsatta för våld, flyktingar, skyddade identitet… inte ens att ha spädbarn ger förtur i någon bostadskö tyvärr. Jag vet inte om jag grejar att se min familj bostadslös, men med mig så skiter jag detsamma, eller nej det är såklart en katastrof att behöva bli uteliggare. Jag har ju tält och sovsäck så visst går det, men vad fan ska man göra med sitt lösöre, jag menar minnessaker efter sonen, mamma… alla dessa saker som man alltid haft omkring sig?
Det skulle nog kanske bli döden för mig. Jag känner mig hyfsat uppe i humöret ändå, men ett sådant bakslag vetefan om jag klarar av… jag tror inte det. En riktig man skulle ha klarat det och skulle kunna ta hand om sin familj, men jag som inte ens har någon att anförtro mig åt och inte är någonting annat än en sjuklig och klen spillra av mig själv… vad klarar jag av? Nej just det… ingenting.