en naturlig reaktion
söndag den 12 april 2015.
Det finns mycket tankar i mitt huvud som jag inte riktigt vågar tänka för att de är så jobbiga att ta tag i, men jag förstår att jag måste gå igenom dem för att kunna släppa dem. Jag känner en stor oro för mina yngsta barn, även om de nu är unga vuxna så känner jag att jag inte har kunnat ge dem de verktyg som de behöver för att kunna leva ett bra vuxet liv. Både dottern och sonen har svårt för det här med ekonomi och ansvaret för att den fungerar med räkningar som skall betalas och pengar som måste räcka hela månaden.
Jag tror att mitt sjukdomstillstånd har påverkat dem negativt eftersom jag inte riktigt har orkat kämpa med att försöka få dem att förstå hur det fungerar… men jag har nog försökt minst lika mycket som vilken förälder som helst. Både dottern och sonen har någon slags bokstavskombination, vilket inte är så konstigt med tanke på att både jag och deras mor har det, även om det inte är konstaterat av någon läkare eller psykolog. En stor del av sina egenskaper har de tyvärr ärvt efter sin mor, vilket inte är så bra om man ska kunna klara sig själv.
Kalaset jag var på igår var trevligt, men det kostade otroligt mycket för min kropp… och den betalar med en överjävlig värk. Kvällen igår var mardrömslik… minst sagt. Nu idag när jag vaknade så hade jag en kraftig värk i ryggen, och det känns faktiskt som det är mjukdelarna i ryggen som plågar mig mest, men å andra sidan så har jag inte varit uppe ännu, vilket gör att min ryggrad inte har hunnit sjunka ihop och klämma ihop mina nerver i ryggen. När jag vaknar på morgonen så är i alla fall mycket av min energi återställd även om jag har svårt att fokusera på mina tankar.
Jag vet inte hur jag ska göra med operationen av ryggen, jag är nämligen jätteosäker på om det är diskarna som orsakar en stor del av värken… det kan också vara så att det kommer ifrån mjukdelarna eller någon slags sjukdom i nervsystemet. Jag känner väl innerst inne att det är en operation som står på tur, även om jag såklart förstår riskerna med en sådan. Om man skulle ha frågat mig igår kväll så hade jag inte tvekat en sekund på att välja operationen… det skulle vara värt det bara för den enkla anledningen att under narkosen så får man några timmars frihet… fri från värken.
Jag känner egentligen rätt så uppgiven, även om jag inte vill ge upp så känns det som att det kanske är dags för det snart… det kommer nog inte bli så mycket bättre än så här livet. Min jävla psykolog kallar det för en depression, men om man verkligen inte har någon mening eller får ut något av livet, är det inte då rätt så sunt att känna att nu räcker det? Det måste få finnas en bortre gräns för vad man orkar med utan att det ska kallas för depression. Jag är inte deprimerad… jag är realistisk, och jag är en tänkande människa som kan räkna ut vissa saker, och jag har faktiskt räknat ut med arslet att mitt liv inte kommer att bli bättre än så här.
Det är rätt så skumt med psykologi, de ska sätta diagnoser på människors beteenden fast det är rationella handlingar som sker i en människas liv vid vissa händelser eller livsbetingelser. Vem är det som säger att det är konstigt och sjukligt när en människa känner att nu får det vara nog med plågor… jag vill dö? Om en människa ligger svårt sjuk i cancer och har fått några veckor på sig att plågas på en underbemannad avdelning i semestertider, är det då en depression med medföljande suicidtankar eller en naturlig reaktion hos en människa som inte orkar lida för att få leva ett mycket plågsamt liv i fjorton dagar? Man måste nog skilja på en depression och en reaktiv depression, jag menar orsaken är ju en rimlig ursäkt för att känna att man helst skulle vilja vara död… och det är inte en sjuklig tanke i en psykiskt sjuk människas sjuka hjärna, utan en sund tanke, ok att den är tragisk, men den är fan i mig inte sjuk.
Jag kan ju ha fel förstås… men jag känner mig inte sjuk i huvudet fast jag ofta tänker att jag skulle vilja vara död. När min värk är som störst så känner jag att jag bara skulle vilja bort ifrån värken… och jag vet ju att sjukvården inte har så mycket att komma med vad gäller lindringen av mina plågor… eller några andra problem. Jag kan sträcka mig till att säga att det är en svaghet att ge upp, men det har jag inte gjort ännu, även om jag har haft god lust till det när livet blir för tungt med all värk och vardagens vanliga problem… gärna i kombination med någon anhörigs död eller ekonomisk och social press på sig.
Alla har nog sin bortre gräns… och jag kommer nog alltid att flytta den framför mig, dvs. ta en dag till med ett hopp om att nästa dag kanske värken blir lindrigare, eller mitt liv ändras från att vara utförsäkrad och vara i utanförskapet till att vara frisk och med i gemenskapen som ett arbete ger. Om jag inte kan bli helt med i gemenskapen så skulle jag i varje fall vilja ha upprättelse från försäkringskassans beslut att utförsäkra mig. Jag vill i sådana fall ha min sjukpenning och få hjälp med en arbetsträning så att jag åtminstone kommer med i gemenskapen fast jag lever som en äcklig parasit på samhället eller försäkringskassans stålar.
Det är tufft för ens självaktning att vara i behov av hjälp, och när den som bidrar med hjälpen behandlar en som en stor börda så blir det även värre. Mitt i det här tycker jag ändå att det skall betraktas som normalt att känna en livströtthet… det tar verkligen mycket kraft att vara i denna situation… mer än man tror. Att jobba är den lättaste vägen till lycka och livskvalitet, i alla fall så är det så för mig. Visst ska jag erkänna att familjen kommer före arbetet, men det är knappt… skämt åsido, arbetet är extremt viktigt för ens självkänsla, så är det bara.