Kronisk värk suger

tisdag den 21 april 2015.

 

Det har blivit ett par timmar i solen idag i alla fall, vilket är jättepositivt eftersom jag har så låga halter av d-vitamin i kroppen och det kan göra att man blir deprimerad och dessutom så kan det ge lägre bendensitet vilket inte är så bra om man nu har proteser i höfterna och skruvar ryggen. Min bror kom och hälsade på vilket var jättetrevligt, men det innebar tyvärr att jag satt för mycket och nu har jag skitont i rygg och bäcken. Jag har just lagt mig ner i min säng och jag hoppas att värken kommer att ge med sig snart. Jag tycker att det är svårt att umgås med människor som inte har kronisk värk, för de förstår inte hur man har det.

Jag funderar på att gå med i något sällskap för människor med kronisk värk så att man kan känna sig lugn och trygg när man umgås. Jag har alltid funnit en tröst i att vara med människor i en liknande situation som mig, i alla fall med värkproblematik. De förstår varför kraften tar slut hos den som har ont… att det inte handlar om lathet, lättja eller arbetsskygghet. Jag är så trött på att behöva förklara mig gång på gång utan att det är någonting som fastnar i deras huvud. Jag är inte arg på dem som inte förstår, och jag förstår verkligen varför de inte förstår det… det är så abstrakt med värk.

Hur förklarar man för någon hur värk känns? Jag kan inte göra det med ord i alla fall, och det är nog inte någon som kan förklara det på ett sätt som blir begripligt… det är ungefär som att förklara en femte eller sjätte dimension… det går inte eftersom vi bara har ett förstånd som klarar av tre dimensioner… om man inte räknar in tiden som den fjärde dimensionen, vilken inte ens fysikerna kan förklara eller har en formel för. Jag ska försöka att få kontakt med åtminstone en människa som jag kan få ha ont med utan att behöva förklara mig hela tiden.

Min son är bekymrad över mig… han tycker att jag slösar bort mitt liv där jag ligger i min säng, vilket jag i och för sig gör, men jag förklarade för honom att jag har det bra där jag ligger och att jag kommer att komma igen en vacker dag… förmodligen när jag har opererat min rygg. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer att komma tillbaka någon gång… men det säger jag inte till någon. Jag är jävligt nöjd när jag har lyckats sova bort ett helt dygn för det betyder att jag har kommit ett dygn närmare lösningen på mina problem… eller döden, vilket förstås också skulle lösa det mesta. Tyvärr så är döden inte någon kul lösning, så den hoppas vi minst på förstås.

Jag kanske skulle börja brevväxla med någon med liknande problem, men jag är rädd för att det bara kommer bli prat om olika krämpor… och så är jag rädd att jag inte kommer att ha någonting att säga eftersom hela mitt liv består av värk och elände. Jag satte ju ut en annons på ett forum för brevvänner och jag fick en handfull svar, men jag har inte svarat någon av dem. Det var två kvinnor från utlandet som studerad svenska och ville på så sätt få lite hjälp på traven i sina studier, och det var två barn som svarade… jättegulligt av det ena barnet som skrev att hon förstod om en vuxen inte ville ha ett barn som vän för att de inte var så smarta och hade så mycket kunskap som oss vuxna. Jag tyckte att det kanske skulle vara olämpligt att skriva till ett barn… mest på grund av att alla är så hysteriska och tror att alla män är perversa pedofiler.

Det är ett allvarligt problem det där att det har blivit fult att ens säga hej till något litet barn i mataffären utan att folk tror att man är en sjuk galning som vill barnet illa. Jag märker faktiskt på mig själv att jag passar mig för att ens lyfta upp mina barnbarn hur som helst, och om det är någon annans barn som kommer fram för att prata med en i något sammanhang så försöker man bara komma undan innan någon skriker pedofil efter en. Ok, det kanske låter överdrivet, men jag tror faktiskt att det är något som män faktiskt aktar sig för… och hur kommer det att påverka våra barn när inte ens de får någon kontakt med de vuxna i deras närhet. Det är ungefär samma sak med att säga till någon annans barn om de gör fel. Om man säger till ett barn att inte sparka boll mot säg bilarna på en parkering… så kommer förmodligen barnets förälder att säga åt en att det inte är min sak att säga till deras barn. Det är faktiskt just det som vi ska göra… som det är nu så hamnar barn i farligheter för att de vuxna i samhället inte ens vågar säga till någon annans barn som gör tokiga saker.

Det är ju samma sak i skolan. Om en lärare har sagt till på skarpen åt någons barn som gjort något dumt så kommer den läraren att få stå till svars för det den har sagt åt barnet. Ofta blir det barnets förälder den som försvarar barnet faste det är barnet som har gjort fel och läraren som har gjort rätt. Du skall minsann inte säga åt mitt barn… det är jag som skall göra det… jaha, och om det inte är någon annan vuxen i närheten förutom läraren då? Ska då barnet få fortsätta slå en träsko i kalles huvud… eller? Jag vet inte vart världen är på väg men jag tycker det var bättre förr… när man kunde bli bjuden på glass av en tant vid kiosken utan att någon trodde att hon var ute efter att utnyttja en… samhället är ju sjukt nu… det var bättre förr, jo så var det.