svårt att säga nej
söndag den 19 april 2015.
Jag håller på att sätta ut min värkmedicin, både Norspan och tramadol, för jag mår inte något bra av alla mediciner jag äter… jag är så jävla trött på kemikalier och smaken av dessa i mitt system. När man slutar med dessa mediciner så mår man skitdåligt, verkligen uruselt. Om man jämför med en rejäl bakfylla så är avtändningen av medicinerna hundra gånger värre… och jag menar verkligen hundra gånger värre. Man blir svettig, kallsvettig, får ett ökat tryck i buken så att man känner varenda stenhårt hjärtslag inne i magen… känns som att aortan är på väg att brista.
Om man jämför med en kraftig influensa så hamnar man rätt så nära känslan som man har i kroppen. Jag har fortfarande ett litet intag av medicinen för om man tar bort allting på en gång känns det som att man håller på att dö. Jag väljer att sluta, eller att försöka sluta på grund av att jag ändå har ont hela tiden, det verkar som att värkmedicinen inte gör någon nytta, det beror nog delvis på tillvänjningen som sker ganska fort. Jag kommer att fortsätta och öka den medicinen som påverkar smärtan genom nervsystemet istället, fast det har ju också obehagliga biverkningar och utsättningsproblem.
Igår så sov jag hela dagen och hoppade över medicinen mitt på dagen. Jag hade faktiskt inte så mycket ondare än vanligt, men jag mådde skit och var helt däckad av utsättningsbesvären. Det är aldrig någon läkare som har varnat för dessa läkemedels svåra tillvänjnings och utsättningsproblem fast de är så svåra. När jag berättade för min läkare att jag inte ville ha tramadol för jag hade haft så svår abstinens när jag drog ner på dem, så blev hon uppriktigt förvånad. Hon hade inte någon aning om att det var så kraftiga utsättningsbesvär.
Jag mår lite bättre idag, men marginellt bara. Mina plåster som skulle bytas i fredags sitter fortfarande på och jag antar att när de nu gradvis slutar ge ifrån sig läkemedlet så kommer det att bli ännu mer problem. Jag vill verkligen sluta med all medicin men jag vet hur det blir när man har som ondast eller när orken tar slut på grund av värken… man tar vad som helst även om det är giftigt skit för kroppen. Man famlar gärna efter det där sista halmstråt i jakten på att vara fri från värken… det är så jobbigt med värken. Om någon kom fram och sa att hen hade en medicin som tog bort all värk, men att biverkningen var att man dog knall och fall ett år senare… då hade jag nog tagit den ändå, eller förresten… jag hade med all säkerhet tagit den.
Idag har jag i alla fall redan varit ute på en promenad och det gick bättre än vad jag trodde. Visst mådde jag dåligt och hade ont men det var rätt så normala nivåer av att må skit och att ha ont. Min bäckenled värker och känns som att den är låst och ländryggen känns också låst. Det är något som skaver och irriterar därinne. Jag tror att det är de nedre kotorna som hakar i varandra och fastnar i ett smärtsamt läge… men det är bara vad det känns som. Jag ska försöka att sova bort den här dagen också… bara för att få tiden att gå fortare. jag har märkt att jag gärna använder sömnen som en slags tidsmaskin… man bara somnar och sedan vaknar man upp i framtiden… det är häftigt.
Om jag kunde skulle jag gärna vara nedfryst och sedan upplivad när det fanns någon lösning som kunde trolla bort min värk. Värken i benen är rätt så kraftig idag och jag antar att det kan bero på att ryggen är kass idag. Jag hade en rejäl svacka i mitt mående nu på morgonen, jag kände mig uppgiven och misslyckad över att jag inte lyckats få mina barn självgående och skötsamma. Jag försöker att se positivt på situationen men det går inte alltid. Ungarna vill hela tiden låna pengar av mig, men jag får aldrig igen några och jag har ju av uppenbara skäl inte särskilt mycket pengar eftersom jag får socialbidrag. Jag tror barnen förstår att jag har en ekonomisk situation som gör att jag har svårt att ens få pengarna att räcka till mat, men det är nog så att de liksom min fru, liksom förtränger det och låtsas att det är som vanligt. Det är jobbigt att de ber om pengar för jag har så svårt att säga nej… och det gäller till allt.
Jag är inte säker på att jag klarar av försörjningen till sommarn, men jag känner att jag inte bryr mig… eller orkar bry mig om det. Det känns lite som att jag har givit upp, men jag är inte deprimerad och nere som jag var förut, utan det är liksom ett erkännande för mig själv… det går åt helvete och det är inte någonting jag kan göra åt saken. Nu ligger bollen hos förvaltningsrätten… om de bedömer att jag har rätt till sjukpenning så kanske saker och ting blir bättre och löser sig. Egentligen är det nog bara önskedrömmar… för om jag har sjukpenning så blir det ändå omöjligt för mig att försörja familjen så det spelar liksom ingen roll om jag får rätt.
En sak som jag har märkt hos mig själv är att jag skäms något så fruktansvärt över att vara ett socialfall. Det är det omanligaste som finns att inte kunna försörja sin familj och behöva stå med mössan i hand och förödmjukas som en tiggare… en oduglig man som är för lat för att jobba. Jag tror att det är lite därför jag inte vill träffa någon av de jag känner ute på byn. Varje gång som jag träffat någon bekant, och jag lovar att det inte varit många de senaste två åren, så är jag livrädd för att de ska fråga hur det går för mig med det ekonomiska. Varje gång som de närmar sig det ämnet så blir jag alldeles kall och får svårt att fokusera på vårt samtal. Jag tror inte att jag har sagt det till någon ännu… men jag är säker på att det ryktas att jag är ett socialfall numera.
Att vara sjuk är så mycket mer än bara vara sjuk. Det tillkommer förstås det här med den tuffa ekonomiska situationen som man hamnar i. Sedan så har vi också det här med ens självförtroende som blir kört i botten… man känner ju sig värdelös i ett samhälle där allting kretsar om att vara perfekt, lycklig, hälsosam, rik och inte minst framgångsrik. När man är sjuk så brukar ju alla dessa tillstånd försvinna och blir ouppnåbara för de flesta med kroniska sjukdomar… även sådana som inte syns på utsidan. Jag blir själv misstänksam mot någon som på utsidan ser frisk och hälsosam ut… jag menar hur sjuk är man om man ändå är glad och fräsch utåt sett?
När man hör att den som är sjuk har varit och shoppat eller plockat svamp, så tänker man att vad fan, orkar hon gå i skogen eller vara på stan i fyra timmar så orkar hon väl jobba också. Det är såklart helt fel att tänka så, för liksom i mitt eget fall så kan man ju orka gå på en begravning och vara igång en hel dag nästan… men det är också kanske det enda man orkar den veckan också. I mitt fall så måste jag spara min energi eller min kropp till kanske ett enda litet tillfälle den dagen, ibland är det bara att handla mat den dagen och ibland så kanske man bara kan ta en promenad i en kvart. Efter en svampplockning kanske den personen blir mer eller mindre sängliggande en dag eller två på grund av värk eller psykisk utmattning… det kan vara värt att poängtera, för jag vet ju vad många tänker om oss som inte jobbar på grund av ett tillstånd som inte syns på utsidan av våra kroppar.